Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'Förlossningsdepression'

Add Comment Register

FF dag 5

2012-09-05 @ 20:57

Efter gårdagen kändes det lite pirrigt, skulle jag packa ihop totalt idag med?

Gick till stan och tillbaka på eftermiddagen och köpte mellanmål där. Keso o en frukt. Direkt hemma körde jag igång dagens pass. Eller, sidan funkade inte så jag körde från minnet först.
Det gick kanon! Körde på mycket högre medelpuls än vanligt.

Tjoho, flåset tar sig.

Dagens nya övning var tung, höftlyft med lyft ben. Benen var TUNGA efter promenaden och ryggen var trött. Men det gick!

Armarna börjar kännas bättre, fick ta tyngre hantlar idag. 😉

Snart klarat vecka ett. Och idag lagade samboälsklingen maten, härligt!!!

Nervös!

2012-04-26 @ 17:27

I morgon bitti är det så äntligen dags för mitt läkarbesök för att kolla om jag har nåt fel på sköldkörteln. Jag har längtat efter att göra testet – det har bara inte funnits tillfälle riktigt tidigare. Men jag är också skitnervös! Tänk om det inte visar nåt? Nu har jag visserligen pluggat på MASSOR och sett att man kan ha rubbningar som inte syns på proverna, då testerna jämförs med ett uträknat medelvärde från MÅNGA andras tester. Alltså kan det finnas avvikelser utanför det medelvärdet åt båda hållen, men tydligen brukar läkarna nöja sig med att man hamnat inom vad som anses normalt. Fast de ju inte har aning om hur MINA normala värden var INNAN allt blev knas. Så, man ska inte nöja sig med att de bedömer att man är frisk, om man inte känner sig det. Jag har ju så gott som ALLA symtom och kommer inte nöja mig. (Hoppas jag – läkare har en jädra förmåga att lura en att tycka att man är nöjd fast man inte alls är det.)

Vad man bör göra – som jag hoppas jag har gutts till – är att kräva att få provbehandlas. Blir man hjälpt så är det ju rätt glasklart…

Åh – gode Gud i molnen… Låt mig träffa en BRA läkare imorgonbitti. Eller, låt proverna visa nåt, ge mig Levaxin och låt sedan mig få må BRA igen. Jävlar så jag saknar det! Att vakna PIGG, ha ork hela dagen, inte känna mig som att nån backat över mig… och slippa vara så himla deppig. Jag är ju en glad skit av naturen! Det är ju jag som kommer med peppning och hittar ett litet ljus i tunneln oavsett vad som händer. Vart tog hon vägen liksom? Den här människan är ett fläskigt litet vrak. Bort med henne nu, tycker jag! Fram med en smalare gladare Mamma Mi!!! It´s time! 😀

Förresten – jag skulle ju putsa fönster för att få tiden att gå när min kompis verkar ha barn på G. Det började spöregna – så jag antar att jag slipper då? 😀 (Jorå, lite finns kvar av gamla jag!)

Sköldkörteltest

2012-04-23 @ 15:21

Äntligen har jag fått mig en tid för att kolla sköldkörteln. Och vid alla gudar – jag hoppas att de hittar nån rubbning. Man ska inte må så här.

Man ska inte:

  • Sova med raggsockor och pyamas när det är närmare 20 grader i sovrummet
  • Gå upp i vikt fast man knappt äter mer än sin bebis
  • Tappa hår i drivor och tussar
  • Börja grina när man bokar tiden, för att man behöver säga att man är ”lite” nedlåten
  • Ha tålamod som får Kalle Anka att verka lugn och harmonisk

Från 1177:

Symtom

Exempel på tidiga symtom på hypotyreos är

  • trötthet eller nedsatt ork check
  • depression check
  • koncentrationssvårigheter check
  • frusenhet. check

Exempel på senare symtom är

  • torr hud och torrt hår check
  • förstoppning check
  • sämre minne. check
  • viktökning check
  • långsam hjärtrytm Är det därför jag flåsar som en hund för allt jag gör och känner mig Skalman?? Isf; check
  • led- och muskelsmärta Sjukt ont i rygg och höfter, men det kan ju vara för att jag burit runt på en liten gullunge i 9 + 8 månader. 😉
  • nedsatt fruktsamhet. Tydligen inte förut iallafall. Än har vi inte testat. 😛

Om man haft sjukdomen under en längre tid utan att upptäcka den kan man bli svullen i ansiktet och få en mörkare röst. Och… check. För jag ser faktiskt riktigt läskig ut runt ögonen, som att jag har en mask på mig. Har aldrig sett ut så förr, liksom… Vaddå påsar under ögonen, hela ansiktet är isf en påse. Trodde det hängde ihop med vikten bara.

Hur rösten låter vet jag inte, inte så att jag själv gått runt och tänkt på det.

Nu är det väldigt spännande att se vad de säger. Tänk om. Tänk om det är en tillfällig rubbning, och jag får knapra några piller och MITT liv kan återvända. Hur skönt vore inte det?

Men – om de INTE hittar nåt fel. Fy.. det vill jag inte ens tänka på. :(

Jag har tid på fredag förmiddag. ÅH… jag kommer att hänga på låset och utnyttja min korta stubin för att bli först in till doktorn.

Det här är fånigt – men snälla – håll tummarna för att de hittar en rubbning. Jag vill så jävla gärna kunna återgå till MIG igen, i MIN kropp. Inte vara trött gnällig FET surkärring. Och inte grina för allt.

Kram ”)

Det vackraste

2012-04-01 @ 01:04

image

Det här leendet fick jag när jag skulle amma lilla gofisen natt för ett tag sedan. Är det för att han är grabb? Killar gillar inte att väckas mitt i natten, men kanske om de får en tutte rakt i nyllet?

Kan titta på honom i timmar, dagar… Han är så himla söt! Varför skulle jag få den jävla förbannade förlossingsdepressionen och missa så mycket UNDERBART?
Varför kunde jag inte känna direkt att det här är mitt mirakel??
Nu känner jag ju det. Varje fiber i min kropp älskar den här lilla krabaten. Älskar att känna hans små andetag mot mitt ansikte, hans andedräkt….

Vincent; mamma älskar dig! Mamma har saknat dig!

Wee… det läcker ju!

2012-01-24 @ 17:24

Bild: Flickr

1 av 4 kvinnor drabbas av urinläckage som kan sitta i flera månader efter förlossningen. Det beror på hormonerna, så det enda du som drabbad kan göra är knipa – knipa och knipa… Och söka hjälp om du känner dig osäker. Jag tillhör de här 1 av 4, men har inte tänkt på det förrän nu. Trosskydden har liksom bara blivit en del av vardagen för mig efter förlossningen.

Kniper gör jag – men det är ju så där lagom lätt med min förlorade känsel efter EDA´n (ni som brukar läsa vet att min Eda skadade en eller flera nervändar och därför är jag fortfarande bortdomnad från midjan och ned på sina ställen, både på utsidan och insidan. Det ska gå över, men bara att vänta.)

Eftersom jag har lite svårt att känna att jag kniper rätt gör jag det där det märks – när jag kissar. Har hittat flera olika övningar som jag kör; knipa strålen helt, kissa lååååångsamt bland annat.

Hittade den här intervjun med Hillevi Caris Svensson på Olga Rönnbäcks blogg på mama.se, för er som läcker. En tröst i mörkret – vi är inte ensamma!

Där nämns bland annat Kontinet, en sajt om inkontinens, men Hillevi har även en blogg; Knipbloggen.

För att koppla detta till ämnet; urinläckage leder ofta till depression, för hur najs känner man sig? Sök hjälp om du mår dåligt! Hjälp finns för båda sakerna, och söker du inte hjälp är det svårt att få någon, eller hur?

Deppig av att föda en son?!

2012-01-24 @ 14:19

Läs den här artikeln; http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/pojke-gor-mamma-ledsen

Jag fick en son. Jag fick en depression. Samband? Inte en susning. Men jag vet att det är bättre nu iallafall….och min son är den bästa på jorden! 😀

Ledsen bebis

2012-01-17 @ 11:26

Idag är Vincent förkyld och megagnällig och trött. Stackars liten! Inte ens krypträning var roligt utan han ville upp till mamma. Inte hunnit med dagens yoga än, för själv är jag dessutom dödstrött. Så pass att jag lyckades slumra till på golvet när jag försökte leka med Vincent.
Men dagen är lång. Hinner jag inte nu när jag är ensam kan jag göra det ikväll när Artur är hemma.
Annars går inte jorden under. Jag här ju faktiskt gjort något varje dag sedan i torsdags. :-)

Har inget emot att mysa med jordens finaste mirakel en dag. 😉

Update på förlossningsdepressionen:
Sedan nyår har det känts bättre och bättre. Kanske beror det på att Vincent inte är lika ömtålig nu när han är stabilare i nacken. Till viss del spelar det iallafall in. Men… jag oroar mig fortfarande och tror att det värsta ska hända hela tiden.
Jag reagerar helt annorlunda nu när han blir det ledsen. Mitt hjärta svämmar över av medlidande och jag gör allt för att han ska bli glad och nöjd. Tror att lyckan av att höra hans första skratt läkte mig till stor del. Jag hoppas att det ska vara bakom mig nu, men jag räknar inte med det. Vet att det säkert kan komma jobbiga dagar, men det gör inget. För nu vet jag att det kommer fler skratt, fler pussar och att de är värda att väntas på!
De är värda ALLT, Vincent är värd ALLT!

Förvirrade själar?

2011-12-08 @ 23:44

Läste kommentarerna på DN under artikeln om förlossningsdepression (här finns den) och blir chockad.

Så gamla synsätt på depression det vimlar runt av där ute i vårt vintermörka land. Förlossningsdepression orsakad av sömnbrist? Nåja, förvisso kan det nog bidra, men är man frisk i själen så tappar man inte gnistan för det. Eller som en annan kommenterar; att det är för att vi som drabbas är outbildade och inte vet vad det är vi ger oss in på. Vänta här – lever inte vi i ett informationssamhälle? Tror inte det heller är den gyllene nyckeln ….

Inte heller  tror jag väl att vi blir botade bara för att våra karlar stannar hemma och tar hand om oss. Jag för min del skulle nog bli galen fullt ut om vi skulle rota runt här båda två… 😉

Nu – ska jag tippa omkull mig i sängen och sova som en stock – för det får jag nämligen. Lilla hjärtat har börjat sova hela nätterna igen. Älska älska!

Natti alla fina läsare – och hörrni, lämna ett fotspår eller nåt. Jag ser ju att ni finns – men vilka är ni???

DN skriver det jag känner!

2011-12-08 @ 23:09

Jag fick en kommentar från Louise; TACK!


Följande fanns att läsa i DN 6/12 -2011 (Klicka på länken för att läsa på DN.se)


Ingen babylycka för var åttonde mor

Publicerad 2011-12-06 12:01

Var åttonde nybliven mamma drabbas av en så kallad förlossningsdepression. Babylyckan grusas. Orsakerna är till stora delar okända. Nu visar dansk forskning att det kan vara tecken på annan psykisk sjukdom.

Att få barn och bli förälder är en av de mest omvälvande sakerna i livet. Förväntningarna är skyhöga. Inte minst på mamman som helst ska vara utom sig av lycka.

– Det finns höga krav på att allt bara ska vara ett enda stort rosenskimmer, säger Ann Josefsson, överläkare vid kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.

Men så blir det inte alltid. Det händer att skimret uteblir. I stället blir den nyblivna mamman, till omgivningens stora förvåning, inte glad – utan deprimerad.

Omkring 13 procent av alla nyblivna mammor drabbas av en det som kallas förlossningsdepression månaderna efter förlossningen.

– Framför allt påverkas den så viktiga anknytningen till barnet. Det behöver inte alltid handla om glad eller ledsen, utan det kan lika gärna ta sig andra uttryck, som att mamman blir handlingsförlamad, ointresserad eller känslomässigt oengagerad i det nyfödda barnet. Det viktigaste budskapet är att det inte är något att skämmas för och att det finns hjälp att få, fortsätter Ann Josefsson vars avhandling 2003 handlade om just förlossningsdepression.

Men varför drabbas vissa kvinnor, men inte andra?

Orsakerna är till stora delar okända. På senare år har dock forskarna allt mer börjat förstå att en förlossningsdepression kan vara tecken på annan psykisk sjukdom.

I dagarna publiceras en studie i den vetenskapliga tidskriften Jama som ytterligare stärker misstankarna om en koppling mellan förlossningsdepression och bipolär sjukdom.

Det är forskare vid Aarhus universitet i Danmark som har samlat in data från drygt 120 000 danska kvinnor födda mellan 1950 och 1991. Alla hade någon gång i livet varit i kontakt med den psykiatriska vården. Cirka 3 000 av dessa kvinnor fick i ett senare skede diagnosen bipolär sjukdom. Bland dessa kvinnor hade en betydligt högre andel sökt vård för första gången precis efter förlossningen. Analysen visade också att ju svårare depression i samband med förlossningen, desto högre var risken att få diagnosen bipolär sjukdom senare i livet.

Forskarna tror dock inte att det är förlossningsdepressionen i sig som utlöser den bipolära sjukdomen, utan att den snarare är ett tecken på annan psykisk sjuklighet som varit oupptäckt.

Lars Häggström är psykiater vid Affecta psykiatrimottagning i Halmstad och har skrivit en bok i ämnet. Han varnar för att ta eventuella tecken på depression efter förlossningen alltför lättvindigt.

– Den vanligaste dödsorsaken bland nyblivna mammor är självmord till följd av en förlossningsdepression. Så det finns alltid en risk. Därför är det extremt viktigt att dessa kvinnor upptäcks och får behandling så snabbt som möjligt. Man brukar säga att mellan 10 och 20 procent av alla gravida kvinnor lider av psykisk ohälsa under eller efter graviditeten. Om man haft depressioner tidigare i livet eller har bipolär sjukdom har man en ökad sårbarhet för att drabbas av förlossningsdepression. Det är inget skäl till att inte skaffa barn, men kvinnan bör vara medveten om risken.

Johan Nilsson/TT

Det här stod även:

Samtal och läkemedel hjälper

Omkring 13 procent av de nyblivna mammorna drabbas av förlossningsdepression.

Vanliga symtom är nedstämdhet, trötthet, humörsvängningar och ångest samt koncentrationssvårigheter och minskad livslust. Tillståndet ska dock inte blandas ihop med de tillfälliga perioder av nedstämdhet, så kallad baby blues, som upp till varannan nybliven mamma upplever.

Förlossningsdepression behandlas ofta framgångsrikt med samtalsterapi och/eller antidepressiva läkemedel.

Källa: Sjukvårdsrådgivningen 1177

Viktigt om förlossningsdepression…

2011-12-07 @ 15:12

(Och all depression för den delen.)

Jag kände igår att jag borde skriva det här, för det är en av alla dessa saker som man inte ser så mycket om på nätet när man Googlar, och inget man märker om man inte är den drabbade, eller väldigt väldigt nära någon som är det.

Depression syns inte!

Det är väl delvis därför det är en sån farlig sjukdom. Om någon har en kroppslig sjukdom syns det ju ofta utåt på ett eller annat sätt. Men en depression går ju inåt och behöver inte synas. Dessutom är det ofta så att den som är deprimerad gör sitt yttersta för att visa sitt vanliga jag inför människor runt omkring sig. Det är självklart extremt jobbigt när man redan slåss med sitt inre att spela ”normal” och glad och bekymmerfri för alla runt sig, så många gånger börjar man som drabbad dra sig undan. Och när man är hemma kanske man är just den där sinnebilden av en deprimerad människa; otvättat tovigt hår och lullar runt i pyamas och gråter hela dagarna i ända och kanske inte ens lämnar sängen. Men det är alltså något som man kämpar HÅRT med att inte låta någon se.

För min egen del tror jag att det kan bero på att om andra ser hur dåligt jag mår så kommer jag att må ännu sämre. Lite så att när andra tror att jag mår bra, så kan jag lura mig själv att jag faktiskt mår bättre också. Självbedrägeri? Livlina?

För den som lever med någon drabbad av en depression måste det vara ett rent och skärt helvete. Jag kan bara tänka mig, en dag är den du lever med helt normal – vad det verkar – och nästa är allt fel, himlen har fallit ned och marken hotar att öppna sig och suga in denne i sitt gap.

Talar av erfarenhet då jag drabbades av en kanske egentligen rätt djup depression för några år sedan och vid ett tillfälle övervägde att slänga mig i Österdalälven en ruggig dag i kalla november och månader före och efter minns jag knappt… Minns dagar och nätter då jag inte hade en susning om hur jag skulle kunna leva vidare. INTE planerade att ta mitt liv, men jag visste verkligen inte HUR jag skulle göra för att leva, vilket jag VILLE! Minsta lilla sak kunde kasta omkull mig och få mig att gråta mig sönder och samman; att maten inte blev 100% perfekt, att jag missade att handla nåt… och det värsta av allt; att inte katten kom in på kvällen. Då grät jag så att jag kräktes och kunde inte sova på hela natten. MÅNGA nätter satt jag bara och stirrade ut på en snögnistrande åker och hoppades få se en liten svart prick röra sig mot huset. (Det visade sig sedan att en dement dam —-kärringj-vel—- helt sonika plockade in katten och låste in den hos sig i perioder. Men många var de dagar, kvällar, nätter, då jag gick långa promenader och kikade i dikena efter en död katt…. Tack för den!)

Min dåvarande sambo gjorde sitt bästa för att vara till stöd för mig. Men jag ville inte ta emot något. Jag vägrade inse att jag mådde så dåligt. Jag var ju bara ledsen… ”Låt mig vara!” Och likt ett skadat djur kurade jag ihop någonstans och stängde in mig i mig själv. När jag började må bättre – för att jag fått ett helt underbart jobb, på ett sagolikt ställe med ÄNGLAR till kolleger – fick jag veta hur det varit att leva med mig under den här tiden. Förhållandet tog slut, huset såldes och därefter kunde vi prata som vänner.

Jag fick veta att han varje dag på väg hem från jobbet hade haft en stor klump i magen. Skulle han hitta mig död eller levande? Skulle jag vara försvunnen bara? Skulle jag ge mig på honom? (En gång när han försökte trösta mig hotade jag tydligen honom med en kniv… inget jag själv minns.) Och de dagar vi var hemma tillsammans gick han på glas för att inte orsaka något breakdown, eftersom jag kunde ha bra dagar och faktiskt ha rätt trevligt, men när de mörka stunderna kom visste man aldrig hur länge de blev kvar. Så han slutade i stort sett andas för att inte göra mig ledsen. Och vad hände sedan?

Jo, när jag började må bättre så orkade inte han längre. Då blev det hans tur! Och han skrämde mig verkligen!!! Och – det var på grund av mig.

Utåt hade ingen sett att jag mådde dåligt! Bara min mamma och pappa. På slutet kanske de närmaste vännerna fick veta, men jag minns inte om det var via mig, dåvarande sambon eller min familj.

Många kan bli maniska i sin depression istället för att förfalla, det kan te sig på många olika sätt. Vissa vänder sig ut och in flera gånger för att vara andra till lags; bakar till hela släkten, jobbet, grannarna  osv…. Jag har min ådra av det med – jag städar. Jag sorterar. Jag kan ibland inte gå och lägga mig om inte det blänker. Och då kan jag gå ned på minsta detalj, till exempel inser jag plötsligt hur jag bara MÅSTE skura alla delarna till tandborsthållaren. Eller sortera kläderna i färg… Eller sortera filerna i min dator. Och så vidare. Visst blir det fint – men kanske inte orsaken till städanfallen är så hälsosam. Dock brukar jag må jäkligt bra i några dagar efter – för att jag har varit DUKTIG. Och där har vi det; Ibland läser vi att de som drabbas ofta är tjejer med höga krav på sig själva. Varför måste vi tjejer vara så jädrans duktiga???

Varför har vi så svårt att bara leva i nuet, ta dagen – och skiten – som den kommer, med ett garv istället för att förebrå oss?

Om det är så att det faktiskt oftast är ”duktiga flickor” som drabbas så är det väl inte heller så konstigt om vi råkar ut för depressioner efter att vi fått barn. Först har vi gjort något som de flesta av oss har svårt för; släppt kontrollen. I kanske flera dygn! Och inte ens kunnat kontrollera våra egna kroppar! Sedan kommer vi hem till krav vi inte kunnat föreställa oss innan. För vem har verkligen kunnat skapa en korrekt bild av hur det blir att få det första barnet?? Man vill vara den PERFEKA MAMMAN, SAMBON/HUSTRUN, HUSHÅLLERSKAN, STÄDERSKAN, VÄNINNAN, DOTTERN, KOLLEGAN, BLOGGERSKAN… Men dygnet har fortfarande bara 24 timmar – och nu känns de som fem snarare.  Dessutom kanske inte kroppen blev som vi hoppats, alla pyser ju inte in som ballonger och kommer i sina vanliga jeans redan på BB. Det är nog fler än mig som känner sig som om fått fel kropp uppe på förlossningen. (Jag känner verkligen inte igen den här tjock-kostymen som jag bor i nu…)

Om man inte klarar att leva upp till de där kraven som MAN SATT SJÄLV blir det ju inte så roligt. Och man borde väl vara Stålmannen för att kunna det? Eller ha världens nöjdaste bebis som bara sover och knappt äter, en självstädande lägenhet och leva på luft om det ska vara möjligt att möta kraven.

Den första sköterskan jag pratade med sa lite lättsamt att jag kanske skulle sänka mina krav, att jag inte behövde sminka mig varje dag och kanske kunde tolerera några dammtussar eller att disken står framme.

HA!

Om det vore så lätt, då skulle ju det inte finnas lyckopiller och terapeuter, psykologer och ett ord för utbrändhet?!

Men – det jag fick med mig från sköterskan jag har mina stödsamtal med var bättre:

Det räcker att vara GOOD ENOUGH! På alla dessa punkter. Ingen kräver något annat! Och – det kan vi klara, eller hur. Good enough är ju faktiskt GOOD!

Till sist; depression syns alltså oftast inte på ytan. Så, om någon anförtror sig till dig med att han eller hon mår dåligt, ta det på allvar!

PUSSAR & KRAMAR från en hyffsat Good Enough Morsa! (Hungriga sonen här tycker just nu att jag är lite mindre good enough…. 😉   )