Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'Förlossningsdepression'

Add Comment Register

Idag

2011-12-05 @ 16:34

Efter flera dagar som känts hur bra som helst, även om det blivit väldigt lite sömn, är det idag platt fall. Magplask.

Hur kan man, när man verkligen har ALLT och dessutom det bästa av allt, vara så ledsen?

Jag har världens bästa föräldrar, världens bästa sambo som ett år blir min make och med honom har jag världens underbaraste bebis. Lägg till några riktigt fina vänner, otroliga bekanta och min sambos otroligt goa familj och släkt. Kärlek!

Men idag rinner tårarna non stop. Stackars mamma ringde och trodde att det var hon som drog igång det. Men nej då.
Hade en klump i halsen när jag vaknade och så har det varit.

Vet att det inte är någon fara, så jag låter det vara som det är och tillåter mig leka Victoriafallen av och till. Kelar lite extra med Vincent och skär ned på kraven för idag. (Har ju faktiskt gjort himmelsk lunch och dammsugit iaf.)

Förhoppningsvis är jag glad igen imorrn.

Då ska jag ta mig än julklapparna… Brukar ju vara färdig i november annars!!

Kram från myshögen i soffan 😉

Efter stödsamtalet

2011-12-02 @ 14:40

Ooooj vad skönt det var att få prata om mina tankar, ALLA TANKAR! För det finns ju sånt man inte tar upp på bloggen också, av hänsyn till människor omkring mig.
En timme ungefär var jag där. Rekommenderar alla som går och gnager på saker och inte känner sig helt lyckliga att få en samtalstid på BVC.  Det är lättare att vara helt öppen mot någon man redan har någon form av relation till, tror jag.

Bokade en tid nästa vecka också, det kändes tryggast så.

Blev så trött efteråt, var skönt att få ur mig en massa tankar. Så, om junior inte misstycker, blir det nog en liter powernap om en stund. Zzzzzz…. Sen är det helg!!

Min dag idag

2011-12-01 @ 14:44

Det känns så skönt nu. Jag har erkänt att jag mår skit för mig själv, för min sambo. Än sjunker det förmodligen in, men jag har en större förståelse nu för hur jag mår. Jag låter tårarna trilla när de kommer – utan att börja tro att jag är galen. I morse bestämde jag mig för att försöka knyta an mer till min lilla sötsak. För ja, jag älskar honom. Men det känns ändå som en distans mellan oss som jag måste ta mig över.

Jag har läst att man kan träna sig till att älska sin sambo igen, att träna sig till att vilja ha sex igen osv, så då borde man ju kunna träna sig till att älska sin bebis mer?! Idag har jag ägnat dagen åt att gosa gosa gosa med honom, sniffat på honom och försökt vara 100% närvarande i allt; hans doft, hans ögon, allt han gör. Båda vinner ju på det! Det är jättemysigt, jag försöker att stänga av mina ”måsten” som att bädda sängen, städa osv. Vi hinner det, försöker jag intala mig. Visserligen ser golvet ut som satan, rent ut sagt. Men – det är inte så viktigt. Jag kommer ju inte vara på det ändå. Jag ska lära känna min lilla bebis nu! Städa – det är strax helg. Då hinner vi! Eller om/när Vincent sover!

Nu vaknade han är sur över att hans mamma inte är där! Jag ska krypa ned intill honom igen och sniffa…. Han luktar ju såååå gott! Lilla fisen!

mer om förlossningsdepression…

2011-12-01 @ 14:35

Tack för de fina kommentarerna jag fått på förra inlägget!

Imorgon ska jag få träffa BVC-Stina och prata – det känns så skönt. Har dykt upp massa saker jag vill ta upp, få ur mig. Från graviditet och fram till idag. Bara att jag börjat skriva om det känns skönt, det luftar ju en hel del. Om du som läser har några frågor – tveka inte att fråga!!!

Här kan du läsa vad 1177 skriver om förlossningsdepression:

Förlossningsdepression


Sammanfattning

Allmänt

Att bli förälder är en stor och omvälvande förändring i livet och humöret kan gå upp och ner när man nyss fått barn. Det är ganska vanligt att nyblivna föräldrar blir nedstämda efter förlossningen. Nedstämdheten går för det mesta över ganska snabbt, men det händer att man får en förlossningsdepression och mår dåligt under en längre tid.

Det är också ganska vanligt att man inte känner något särskilt för inför det nyfödda barnet. Oftast kommer känslorna för barnet med tiden. Om man slutar känna för barnet eller känslorna inte kommer efter en tid, kan man ha fått en förlossningsdepression.

En förlossningsdepression får man oftast inom de första två månadarna efter att barnet fötts, men den kan också komma senare. Det är oklart vad det beror på, men risken ökar om man varit deprimerad tidigare i livet, var deprimerad redan under graviditeten eller har haft mycket svåra premenstruella spänningar, det vill säga humörsvängningar innan mens.

Ungefär en av tio nyblivna föräldrar får en lättare eller svårare förlossningsdepression. De flesta blir bra inom ett halvår.

Besvär

Om man har en förlossningsdepression är det vanligt att man

  • blir nedstämd och trött
  • får humörsvängningar, ångest och sömnproblem
  • får svårt att koncentrera sig.

Behandling

Det kan hjälpa en att må bättre om man får avlastning så att man kan få sova ut, komma ut i friska luften, motionera och äta ordentligt. Det kan också underlätta att ha fasta rutiner och prata med människor som man känner förtroende för.

Man kan behöva prata om sina känslor med en sjuksköterska eller en psykolog. Ibland kan man även behöva antidepressiva läkemedel.

När ska man söka vård?

Om man känner sig nedstämd eller inte gläds åt barnet på det sätt som man hade hoppats kan man alltid kontakta barnavårdscentralen. Om situationen känns ohanterlig kan man söka vård direkt på vårdcentral eller akutmottagning.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.

Vad händer i kroppen?

Båda föräldrarna kan bli deprimerade

Graviditeten och förlossningen är en av de mest omvälvande händelserna i livet för bägge föräldrarna. Många har höga förväntningar på hur roligt det ska bli när barnet kommer, därför är det lätt att bli besviken när det inte känns roligt. Det är helt normalt och beror på att livet med ett spädbarn ofta innebär dygnetrunt service vilket för de allra flesta är en mycket stor omställning.

Som nybliven mamma kan man till exempel bli nedstämd, få humörsvängningar, känna ångest och vara mycket trött. Allt detta är normalt. Om det inte går över, eller blir mycket värre, kan det vara ett tecken på förlossningsdepression. Även som partner kan man bli deprimerad efter att barnet har fötts.

Om den nyblivna mamman är deprimerad ökar även risken för hennes partner att bli deprimerad. Det är viktigt att ta känslorna på allvar eftersom barnets utveckling riskerar att hämmas om föräldrana är deprimerade.

Förlossningsdepression börjar oftast inom de första två månaderna efter förlossningen, men kan även komma senare. En förlossningsdepression brukar vanligtvis gå över inom ett halvår. För vissa tar det längre tid, men de allra flesta blir bra.

Orsaker till att man kan må dåligt efter förlossningen

För många föräldrar går graviditeten, förlossningen och tiden därefter tillsammans med barnet bra. För andra kan det vara svårare att glädjas eller känna förtröstan. Det kan bero på problem i relationen mellan de blivande föräldrarna, svårigheter med ekonomi eller arbete eller att man tvivlar på sin egen förmåga att ta hand om barnet. Mamman påverkas också av olika hormoner, framför allt östrogen och progesteron. Att man sover mindre än vad man är van vid kan också påverka humöret. Efter förlossningen är det vanligt att man känner sig sorgsen, osäker och att humöret svänger trots att barnet är önskat eller kanske planerat.

Allt detta är naturligt och ska inte förväxlas med förlossningsdepression.

Baby blues eller förlossningsdepression?

Så många som varannan nybliven mamma blir tillfälligt nedstämd efter förlossningen. Det kallas ibland för baby blues. De vanligaste symtomen är humörsvängningar, gråtattacker och ibland ångest och sömnsvårigheter. Baby blues brukar komma en till två dagar efter att barnet har fötts och går vanligtvis över inom två veckor. Det är inte klarlagt vad som är orsaken, men det kan bland annat bero på att mängden östrogen minskar kraftigt efter förlossningen. En annan tänkbar orsak är att man ofta är utmattad och lider av sömnbrist.

För många nyblivna föräldrar har anspänningen inför förlossningen varit stor. Det, tillsammans med den stora förändring som det innebär att bli förälder, kan ibland göra att man känner sig otillräcklig.

Vissa kvinnor upplever förlossningen som oväntat dramatisk. Det kan vara svårt att förstå varför förlossningen blev på ett visst sätt. Känslan av att ha förlorat kontrollen och att något otäckt har hänt kan vara svår att hantera för bägge föräldrarna. Det är inte ovanligt att man kan ha svårt att prata med varandra eftersom bägge har varsin upplevelse av att inte räcka till.

Om den här känslan inte går över, eller blir mycket kraftig, kan det vara tecken på en begynnande förlossningsdepression.

Orsaker till förlossningsdepression

Det är sällan kärlek till barnet som saknas när man får en förlossningsdepression. Även om man älskar sitt barn kan man bli deprimerad. Vanligtvis finns det psykiska eller sociala omständigheter som gör att man får en förlossningsdepression, men det kan också finnas fysiska orsaker.

Det kan till exempel handla om att man hade en mycket ansträngande förlossning. Om det blir problem med amningen kan det bidra till en känsla av hopplöshet och man kan tvivla på sin egen förmåga att ta hand om barnet.

En annan orsak till att man blir deprimerade kan vara att man inte ville skaffa barn från början eller att man saknar stöd i sin omgivning. Konflikter inom familjen kan göra att man känner sig ensam och upplever att man inte får tillräckligt med stöd. Ekonomiska svårigheter kan också leda till ökad stress.

Om man tidigare i livet har varit deprimerad av andra skäl ökar risken att man får en depression i samband med att man blir förälder. Det gäller särskilt om man har haft en oväntat svår förlossning, om barnet skriker mycket eller bara sover i korta perioder.

En annan riskfaktor är om man var deprimerad redan under graviditeten. Ibland går depressionen över i och med förlossningen, men den kan också fortsätta efteråt. Om man har haft mycket svår PMS, det vill säga humörsvängningar innan mens, kan det också öka risken för förlossningsdepression.

Förlossningsdepression kan också bero på sköldkörtelrubbningar. Då brukar symtomen på depression komma senare, ungefär två till fem månader efter förlossningen. När man får behandling mot sköldkörtelrubbningarna försvinner även depressionen.

Oftast är det flera olika saker som samverkar och som leder till att man förlorar känslan av sammanhang.

Även partnern kan bli deprimerad

Även som partner kan man bli deprimerad i samband med att barnet föds. Det gäller oavsett om man har haft psykiska besvär tidigare.

Som partner kan man känna ett stort ansvar vilande på axlarna och krav på sig att klara allt – både byta blöjor, stödja mamman och arbeta så att man har en bra ekonomi. Stressen och tröttheten kan påverka partnern på samma sätt som mamman.

Som partner kan man känna sig utanför när mamman riktar sin uppmärksamhet mot barnet. Man kan bli besviken på hur partnern är som förälder. Det kan bli konkurrens mellan föräldrarna om vem som är den bästa föräldern, eller så kan man bli arg på sin partner eller på barnet över hur livet har förändrats. En del föräldrar ville skaffa barn men gav sig aldrig tid att tänka igenom vilken stor omställning det innebär. Andra ville inte ha barn från början och mår dåligt av den anledningen.

När man blir förälder kan man också komma i kontakt med minnen av svåra saker från den egna barndomen och det kan göra att man får en depression.

Risken att båda föräldrarna blir deprimerade ökar om mamman får en förlossningsdepression. Då får partnern ett mycket större ansvar och kan känna sig maktlös.

Hur vanligt är det?

Det är svårt att säga hur många av alla med spädbarn som får en depression eftersom inte alla söker hjälp. En uppgift som ofta förekommer är att ungefär 8-15 procent får en förlossningsdepression. Det är inte större risk att bli deprimerad när man får barn än att få en depression vid andra omvälvande faser i livet.

Olika sätt att förebygga förlossningsdepression

Den första tiden med barn kan vara mycket omtumlande. Som förälder behöver man mycket tid med barnet, men också tid för vila och återhämning.

En vanlig orsak till att man känner sig nedstämd kan vara trötthet och då underlättar det om man får avlastning så att man kan sova. Enkla saker som att komma ut i friska luften, äta ordentligt och få prata med en annan vuxen kan göra att man mår bättre.

Det är inte ovanligt att man får skuldkänslor när man blir nedstämd i samband med att barnet har fötts. Man kan ha höga förväntningar på sig själv som förälder och känna sig misslyckad när det inte blir som man hade tänkt sig. Det kan hjälpa om man vågar prataom saker som kan upplevas som lite känsliga. När man till exempel tvivlar på sin egen förmåga att vara en bra förälder kan det vara bra att prata med andra som har varit i samma situation. Om det känns svårt att prata med närstående kan personalen på barnavårdscentralen, BVC, vara till stor hjälp.

Om man tidigare har varit deprimerad vid något tillfälle i livet är det bra att planera för extra mycket lugn och ro vid tiden för barnets födelse. Om man tidigare haft kontakt med en psykolog eller terapeut brukar det hjälpa att träffa honom eller henne igen om man känner sig deprimerad.

Om man tidigare varit allvarligt deprimerad eller har bipolar sjukdom är det extra viktigt få sova på nätterna. Som mamma behöver man då få extra hjälp på BB. Om man inte har någon anhörig, kan man be personal hjälpa till och ta barnet på nätterna några timmar.

För en del kan besök av släkt och vänner vara till stor hjälp medan det för andra innebär ytterligare ökad stress. Genom att informera i förväg om hur man vill ha det kan man styra bort onödig press under den första känsliga tiden.

Om man har haft en mycket ansträngande eller komplicerad förlossning kan det vara bra att få prata igenom den ordentligt tillsammans med en barnmorska eller läkare på det sjukhus där barnet föddes.

Som partner kan man förebygga att få förlossningsdepression på ungefär samma sätt, till exempel genom att sköta om sig själv och våga prata med den andra föräldern om hur man känner det. Det kan också vara bra att prata med någon utomstående som man har förtroende för.

Barnmorskan på mödravårdscentralen, MVC, kan stötta genom att man får komma på fler besök. Ibland kan det vara bra att prata med en psykolog.

De flesta blir bra

När man blir deprimerad i samband med att man blir förälder finns det ofta en bakomliggande orsak som bidrar till att utlösa känslan av hopplöshet och misslyckande. Det kan handla sådant som man varit med om tidigare i livet eller att man har en svår livssituation. Det kanske inte alltid går att få behandling för orsaken i sig, men man kan lära sig att leva med den.

För många nyblivna föräldrar är den första tiden också den tuffaste eftersom det är då man är som tröttast och det är då omställningen från det gamla livet till det nya ska ske. De flesta blir bra inom ett halvår efter en förlossningsdepression.

Symtom och diagnos

Nedstämdhet

Symtomen varierar från person till person, men vanligast är att man känner sig nedstämd större delen av tiden och nästan inte kan känna någon glädje alls. Man har svårt att intressera sig för saker som man annars tycker om och kan inte uppbringa någon entusiasm för något. Man orkar inte ta hand om sig själv utan all kraft går åt till att orka sköta om barnet.

Gå upp eller ner i vikt

Man kan både gå upp och ner i vikt. Många glömmer bort att äta och går snabbt ner i vikt. Andra äter i stället mer än vanligt och ökar i vikt. Dessa symtom kan man ha även om man inte är deprimerad eftersom det är vanligt att antingen gå ner snabbt i vikt efter att man har fött, eller att man äter mer än tidigare.

Sömnproblem

Sömnsvårigheter är vanliga. När man är gravid sover man ofta sämre vilket gör det svårt att upptäcka om problemen uppstod efter förlossningen eller redan tidigare. Man kan ha svårt att sova sammanhängande och vaknar även om barnet sover. Det är också vanligt att man är mycket trött och inte har någon energi alls under dagarna.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det är helt naturligt att vara trött som nybliven förälder, liksom att man vaknar ofta för att se till barnet.

Bristande självkänsla

Det är vanligt med känslor av skuld eller att man känner sig värdelös. När man tänker på vilka förväntningar man hade och på hur tillvaron skulle bli kan man känna sig misslyckad. Många skäms över sina känslor vilket leder till att man inte vill tala om hur det egentligen är. Vissa kan fundera över om de tycker om sitt barn överhuvudtaget. Det är vanligt att man känner sig mycket orolig för barnets hälsa och att man inte litar till sin egen förmåga att ta hand om det.

Koncentrationssvårigheter

Man har svårt att koncentrera sig och fatta beslut, även i mycket enkla situationer. Det kan också vara svårt att hitta tillräckligt med kraft för att genomföra ens den minsta sak.

Minskad livslust

Eftersom det är vanligt att känna sig värdelös och dålig som förälder kan man ha svårt att orka leva överhuvudtaget. Många funderar över döden och kring självmord. Då blir det lätt så att man isolerar sig för att slippa träffa andra och tvingas spela rollen av den duktiga och lyckliga föräldern.

Depression kan försvåra kontakten med barnet

Depression kan vara ett stort hinder när man ska knyta an till sitt barn och skapa en bra relation. Man är tröttare och har svårare att behärska sig. Barnet kan påverkas av depressionen eftersom man får sämre förmåga att vara uppmärksam på andras behov när man mår dåligt. I vanliga fall är man nära sitt barn och ser när det är vaket och söker kontakt. Man ler, pratar och är uppmärksam på om barnet är hungrigt eller har andra behov. Då får barnet rätt signaler och uppmuntras att fortsätta söka kontakt, göra egna ljud och utforska sin omgivning. När man är deprimerad kan man ha svårt att avgöra vad barnet behöver och när. Om barnet inte lyckas i sina försök att få kontakt prövar den andra sätt, genom att till exempel skrika mer. Det i sin tur gör att man blir ännu mer stressad och tvivlet på om man klarar av att vara en bra förälder ökar. Eftersom depressionen kan göra det svårare att utveckla en nära anknytning till sitt barn är det viktigt att söka hjälp.

Relationen till partnern

Det är tyvärr inte ovanligt att relationen till partnern försvåras efter förlossningen. Ofta är man mycket trött. Om man dessutom drabbas av en depression blir hela situationen på gränsen till ohållbar. Man har svårt att lita på sin egen förmåga och är utmattad vilket gör att partnern får dra ett tyngre lass. Man kan ha ångest över att ibland behöva vara ensam med barnet och vilja ha sin partner hos sig mycket mer än vad man hade planerat. Dessutom försöker många att upprätthålla ett sken utåt av att allt går bra eftersom det är vad man tror att omgivningen förväntar sig.

Sviktande självkänsla och sorg efteråt

Om man var deprimerad i samband med barnets födelse är det vanligt att man förebrår sig själv efteråt. Man sörjer över att inte ha kunnat känna någon glädje, att ha missat den första tiden med barnet och funderar på om barnet har tagit skada. Det är vanligt att man inte berättar för någon om hur man mår. Man skäms över att inte ha klarat av föräldrarollen som man hade förväntat sig. Dessa känslor kan väckas till liv nästa gång man väntar barn. Därför är det viktigt att så tidigt som möjligt söka hjälp när man känner sig deprimerad. Det finns bra behandling och goda chanser att bli hjälpt.

Skillnaden mellan vanliga problem och förlossningsdepression

Nästan alla symtom som ingår i en förlossningsdepression kan också vara helt normala. Många nyblivna föräldrar lider av extrem trötthet, sömnlöshet och dåligt självförtroende. Man kan även fundera över om man skulle kunna skada sitt barn. Med andra ord är det normalt att man känner sig riktigt nedslagen utan att för den skull vara deprimerad.

Om man däremot mår dåligt nästan varje dag i mer än två veckor, eller nästan aldrig känner sig glad, kan det vara tecken på depression. En person som den nyblivna föräldern ofta träffar är sjuksköterskan på barnavårdscentralen. Hon eller han kan märka att man till exempel är ovanligt orolig, oftare kommer på kontroll, är mycket trött och har lättare att gråta än andra nyblivna föräldrar.

Symtom när partnern får förlossningsdepression

Partnern kan få samma symtom som den nyförlösta mamman och till exempel bli nedstämd, få ångest och sömnsvårigheter, förändrad aptit, bli trött, få dålig självkänsla och tappa modet. Som partner kan det vara svårt att veta hur man ska hantera sina känslor. Då kan det hända att man lämnar sin familj, i ett försök att bespara dem sin egen ångest.

Hur ställs diagnosen?

Hos läkaren får man berätta om hur man har det, ibland tillsammans med sin partner. Det finns även tester, så kallade självskattningsskalor, som läkaren använder som hjälp att ställa diagnosen. Ett exempel är Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) som är speciellt utvecklat för att upptäcka depressioner hos nyblivna föräldrar och som används på vissa mödravårdscentraler och barnavårdscentraler. Det består av tio frågor om hur man har mått de senaste sju dagarna. Man väljer det svarsalternativ som bäst stämmer in på olika påståenden. Ett exempel är ”Jag har känt mig så olycklig att jag har gråtit”:

  • Ja, nästan jämt.
  • Ja, ganska ofta.
  • Bara någon gång.
  • Aldrig.

Varje svar ger olika poäng som räknas samman. Det är viktigt att veta att man kan få en hög poäng på EPDS utan att ha en depression. Det kan röra sig om en tillfällig svacka eller vara tecken på ett ångesttillstånd. Diagnosen ställs efter samtal med läkare.

Vård och behandling

Förlossningsdepression behöver behandlas

Det är viktigt att man får stöd och eventuell behandling så tidigt som möjligt för att underlätta relationen med barnet, inte förlora självkänslan och inte relationen till en eventuell partner försvåras.

När bör man söka hjälp?

Den första tiden efter förlossningen upplever många att de lever i ett kaos som efter hand blir bättre. Om situationen fortsätter att kännas svår att hantera, om man känner att livslusten inte är lika stor som förut eller om man är orolig för att man skulle kunna skada sig själv eller barnet, ska man söka hjälp.

Det kan vara bra att prata med sjuksköterskan på barnavårdscentralen. Hon eller han har vanligtvis stor erfarenhet av de problem som nyblivna föräldrar kan ha. På vissa barnavårdscentraler kan sjuksköterskan erbjuda stödsamtal. Barnavårdscentralen kan också ge råd om vart man kan söka sig vidare.

För många är det tillräckligt att få prata med någon som förstår hela situationen och som ger stöd och råd. Man kan behöva flera samtal med en sjuksköterska eller en terapuet.

Andra behöver få träffa en läkare. Enklast är att kontakta vårdcentralen. Om depressionen blir akut sämre ska man kontakta närmaste psykiatriska mottagning.

Partnern kan ha svårare för att söka hjälp

Som partner kan man ibland ha svårare för att sätta ord på sina känslor och söka hjälp, särskilt när man förväntas vara ett stöd för den som har fött barnet. Det kan känns extra tungt för att man känner sig väldigt ensam om sina problem eftersom det sällan talas om att även partnern kan drabbas av förlossningsdepression. Partnern kan söka hjälp hos den mödravårdscentral som man tidigare har varit i kontakt med och vissa MVC har särskilda grupper för nyblivna föräldrar. Man kan också kontakta en läkare på vårdcentralen som kan förmedla kontakt med den psykiatriska vården i det område där man bor om det behövs.

Hur relationen mellan de nyblivna föräldrarna ser ut är viktigt för hur man gemensamt klarar av livet med ett litet barn. Om man fungerar bra tillsammans och kan prata med varandra underlättar det när den ena parten inte mår bra.

Vad kan man själv göra för att må bättre?

En av de absolut viktigaste sakerna för att må bättre är att sova ut. Om man får sova ordentligt åtminstone ibland är det ofta lättare att se mer positivt på tillvaron. Det är bra att tänka på att ingen är perfekt och att man inte blir en bra och erfaren förälder över en natt. Det får ta tid.

Det är bra om man kan få hjälp med vardagens praktiska sysslor. Man måste också våga be om hjälp, även om man anser att man bör klara allting själv. Det kan handla om små eller stora saker. Att få prata med en annan vuxen, att någon lagar mat, att en annan vuxen är med barnet. Att försöka härda ut på egen hand när livet känns jobbigt leder ofta till att situationen förvärras.

Man bör försöka att upprätthålla någon form av vanlig tillvaro. Det är bra att gå ut i friska luften varje dag, äta ordentligt och sköta om sig själv på samma sätt som man brukar göra, till exempel att tvätta håret och andra enkla saker som hjälper till att hålla kvar den vanliga vardagen. Det är bra att försöka träffa människor och göra saker som man brukar tycka är roliga. Motion är bra för de allra flesta och hjälper mot nedstämdhet.

Prata med människor som kan lyssna och som vill förstå. Våga säga hur det känns. Det är mycket vanligare än vad många tror att man är nedstämd. Det är viktigt att även partnern är införstådd med hur det känns. Sätt gränser. Gör bara de saker som är bra för den nya familjen och tacka nej till sådant som är krävande eller som inte känns bra.

Som närstående är det viktigt att komma ihåg att den som är deprimerad lider av att inte kunna känna glädje över sitt barn.

Samtalsterapi

Man kan behöva samtalsterapi. Då träffar man antingen en sjuksköterska eller en läkare som har psykoterapeututbildning, eller en psykolog eller en kurator vid flera tillfällen och pratar om det som känns svårt.

Det är bra om barnet inte är med eftersom det är viktigt att få ägna tiden åt sina egna känslor. Man kan få tillfälle att sortera sina tankar och ibland hitta lösningar. För många kan det även kännas skönt att få berätta vad man tänker på utan att behöva oroa sig för att det låter hemskt, eller att man ska bli överöst med en massa goda råd. Oftast har man själv förmågan att hitta lösningar, men man kan behöva hjälp på vägen. Det kan också betyda mycket att höra att man inte är ensam om att tänka som man gör.

Läkemedel

Tidigare har gravida och ammande kvinnor inte rekommenderats antidepressiva läkemedel eftersom de ansågs kunna skada barnet. Den rekommendationen har ändrats eftersom det nu för tiden finns läkemedel med färre biverkningar. Det finns läkemedel där det verksamma ämnet passerar över i modersmjölken i så liten mängd att det är osannolikt att barnet påverkas om man följer doseringsanvisningarna. Dessutom anses riskerna med att man är deprimerad som mamma vara större än risken för eventuell påverkan på barnet. Många gravida och ammande kvinnor vill överhuvudtaget inte ta läkemedel eftersom de är oroliga för sina barn. Om läkaren har konstaterat att man är deprimerad och skulle kunna må bättre av antidepressiva läkemedel är det av omsorg om både mamman och barnet. Ofta får man läkemedel i kombination med stödjande samtal. Källa: 1177.se

Förlossningsdepression

2011-11-30 @ 23:23

Långsamt långsamt har poletten börjat trilla ned… Visst visade screeningtestet hos BVC att jag kanske hade drabbats av det, men jag la ingen större vikt vid det då. Ett ord som gick in och sedan ut, även om jag tänkte att ”jaja, det låter ju som att det kan stämma”. Sedan var vi på Nike-mottagningen igår (samma som Aurora, för förlossningsrädda bla) och då kom det upp igen. Den här gången gjorde det lite ont att höra det. Jag tog in det mer. Insåg att det låg mer i det än jag ville, att det heter depression – inte ”tillfälligt ledsen”. Läste igenom mina blogginlägg, och eeeeh…. hoppsan. Käftsmäll. Har jag gråtit SÅ MYCKET? SÅ OFTA? Men vaffan…. det är ju nästan dagligen!? :/

Jag har varit deprimerad en gång tidigare, för några år sedan. Och, nu när jag suttit och nystat upp känslorna så jo. Det är samma igen. Fast på annat sätt. (Svårt att förklara…)

Iallafall bestämde jag mig för att skriva om det. För att det drabbar rätt många och för att det fortfarande är ett ganska tabubelagt ämne.

Man tror att cirka 1 på 10 kvinnor drabbas av en depression efter förlossningen, vanligast inom de första två månaderna, men även senare. Det blir ganska många det…. Och alla får inte hjälp. Många får göra ett test, tex EPDS (Edinburgh Postnatal Depression Scale) på återbesöket hos sin barnmorska. Det fick inte jag. Som tur var fick jag göra det på BVC istället. Visserligen kan du ha höga poäng på testet utan att vara drabbad, men det kan ändå vara skönt att ha satt ord på känslorna, och att dessutom se dem i skrift kan vara skönt – för du ser att du FÅR tänka och känna så.

Du kan göra testet här, på engelska.

Misstänker du att du har en depression, tveka inte att be om hjälp!

Prata med dem på BVC, de är dessutom ganska lyhörda och hjälper dig kanske snabbare än du tror. Om du inte vill säga det rakt ut, fråga efter EPDS-testet eller screeningen. Man ska inte behöva gå runt och känna sig som en usel misslyckad dålig mamma, man ska inte behöva gråta sig igenom dagarna och undra om det är något fel på en… har jag förstått. På fredag ska jag få tala med vår BVC-sköterska för första gången, och det känns jätteskönt. Jag litar på henne. Jag vet att hon vill Vincents bästa – precis som jag. Hon är inte ute efter att döma mig, eller mitt sätt att vara mamma på. Hon är där för att hjälpa mig att orka vara den mamma jag VILL vara, men inte orkar.

Jag ska beskriva hur det varit i korthet, kommer säkert att komma tillbaka till det igen.

  • Graviditeten; mådda illa halva graviditeten, och när jag äntligen slutade kräkas kunde jag knappt röra mig för foglossningen istället. Redan då började jag nog känna mig deppig – men är det heller så konstigt?
  • Sista veckorna av graviditeten: En massa pinvärkar veckorna innan förlossningen.
  • Förlossningen: var vaken 1½ dygn innan det satte igång på allvar, då hade jag kräkts ur mig allt jag laddat med och kunde inte äta det lilla ”ätbara” jag fick på förlossningen; soppa. Fick inte sova något på hela tiden och på slutet krävde jag sugklocka när jag kände att jag inte hade några krafter kvar att uppbringa.
  • BB: kvar i fem dagar, jag som helst hade velat hem samma dag då jag avskyr sjukhus.
  • Drabbades av känselbortfall efter epiduralen (som jag nu vet beror på att nerver skadats och måste få läka ihop, men innan jag visste det oroade jag mig så klart en del).
  • Vincent var kolikbarn och det visade sig redan på BB.
  • Vincent var redan från födseln en väldigt vaken bebis, så chanser att få vila upp mig på dagarna har inte funnits. Tack och lov har han iallafall sovit på nätterna!
  • Amningen har krånglat av och till.

Allt detta är sådan som kan framkalla en förlossningsdepression… därtill om man haft kraftig PMS och tidigare depressioner.

Jag kan erkänna att jag inte kunde känna den där första kärleken till min son. På förlossningen när de lagt honom på bröstet förstod jag ju inte ens varför de la blodiga handdukar på mig. Sedan såg jag honom. ”Jaha…det är min bebis. Jaha. En son.” ungefär så mycket tror jag att jag tänkte. Därefter skulle moderkaka och skit ut, så jag hade mer kontakt med lustgasen än min son, kan jag erkänna. Minns inte när de tog bort honom. Sedan började det krångla med kissningen, så jag satt nog en 40 minuter på toa – och jag tänkte inte en sekund på någon bebis. Inte förrän jag hörde honom skrika sitt svaga lilla bebisskrik…

Fick hålla honom i rullstolen på väg upp till Special BB, minns att jag tittade på honom och tänkte att han inte var så där röd och svullen som andra bebisar och att han var väldigt söt. Och väldigt liten! Men hjärtat slog inga dubbelslag och gjorde inga volter.

På Special BB rörde jag honom knappt, bara när jag ammade. Resten fick min sambo göra. Visst var jag glad över bebisen – men kopplade ändå inte honom till att han VAR bebisen…?! När hans kolik sedan började tredje natten blev jag sååååå arg. Varför var han inte tyst? Varför kom ingen och fick tyst på honom? Vad gjorde jag för fel som ledde till att han skrek sig mörklila? (Han skrek då så att det fortfarande skallrar i ena örat när han skriker…. röstkapaciteten är det inga fel på!)

När vi kom hem kändes det så mycket bättre först. Så skönt att vara hemma. Jag väntade på att de där känslorna skulle komma, de där himlastormande som man läst om i nio månader och bara längtat efter. Visst älskade jag honom. Men det kändes ändå konstigt. Och jag grät, en himla massa grät jag. Jag kände mig så jävla pissigt dålig som inte kunde vara där för honom hela tiden, som inte fattade när han var hungrig, när han var ensam… Som ibland inte kunde klämma fram mer än en enda retlig droppe mjölk när han var så hungrig. Som ibland undrade om jag gjort fel som skaffat barn. Kanske var jag inte skapt för det ändå?

Jag VET att jag är den bästa mamma Vincent kan ha, för jag är HANS mamma. Och jag älskar honom. Jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. Jag kan dock gråta över att jag missade att älska honom där redan på förlossningen. Så häftigt det hade varit att känna den där vågen av kärlek där och då!!!

Och så skönt det hade varit om jag hade förstått att det inte var normalt att må så här så länge. Visst, när det började trodde jag det var Baby blues, men Baby blues sitter inte kvar i över tre månader. Tänk om jag också hade förstått att det var normalt att ibland vilja kasta sin lilla älskling i väggen för att han bara skriker. (Det är däremot inte okej att göra det…bör tilläggas.)

Innan vi föder våra små kärleksknyten läser vi en massa om vad som händer vecka för vecka, och våra barnmorskor talar om det för oss. Varför är vi inte mer proaktiva vad gäller förlossningdepression? Varför får vi inte innan redan veta hur det kan komma att kännas, och får verktygen att hantera detta? Och får veta när det kan vara dags att be om hjälp?

Jag längtar efter att börja samtalen med Stina, vår BVC-sköterska. Förhoppningsvis räcker det att prata med henne. Annars kommer jag att svälja stoltheten och prata med vem fanken hon säger att jag bör prata med – för hon kan nog sitt jobb!

Snart ska den här morsan ha slutat gråta!