Igår var jag till läkaren på morgonen för detta nedrans illamående. Jag vill inte påstå att det var skönt att ränna iväg så där direkt på morgonen eftersom tabletterna (Ondansetron) jag tar nu tar upp till två timmar på sig innan de ger effekt. Men jag kom dit. I god tid. Dessvärre gjorde inte läkaren det…
När jag skulle kommit in för nästan tio minuter sedan tog hon in patienten innan mig. Som tog en halvtimme. Då var jag redo att gå hem. Inte så trevligt att sitta i överfullt väntrum och hulka.
Men det blev min tur och jag var fortfarande kvar. Hon sjukskrev mig genast, även om det inte egentligen spelar någon enorm roll. Jag har ju ingen SGI och får därför inte ett enda litet öre från Försäkringskassan. MEN – jag har hellre papper på varför jag inte ”gjort något” än bara kramar toaletten hemma och sedan blir beskylld att ha svartjobbat när jag väl ska anmäla mig som arbetssökande och försöka klämma ut någon krona A-kassa. (Jodå, det är lika varje gång. Jag var egen företagare ett tag och nu tror de alltså ännu efter elva år att jag tjänar storkovan och ändå ska snylta på deras pengar.)
Det var iallafall ingenting att diskutera. Sjukskriven skulle jag vara tills det blev folk av mig igen. (Om?!)
Jag fick även lämna prov för sköldkörtelrubbning igen. Den här gången var det LÄKARENS förslag, inget jag ens andats om. Men hon tyckte att min enorma viktökning redan i början av graviditeten var onormal. TACK! Jag gick alltså upp mellan 5-7 kg första månaden och då visste jag inte om att jag var gravid, åt inte särskilt annorlunda heller. Okej, julmat. MEN – jag äter inte julgodis och jag brukar normalt gå ned mellan två och fyra kilon över jul. För man blir inte så himla fet på att äta mest sill och lax. Eller – förr blev jag inte det.
Men tyvärr tog de som vanligt bara ETT blodprov. Hade velat lämna urinprov som tydligen ska visa bättre, men om det här inte visar något så kanske de fortsätter utreda det. Nåt är ju iallafall inte helt rätt, det sa hon också. Skönt! Att äntligen bli tagen på allvar för något jag inte ens nämt kändes lite som att någon läst mina tankar.
Dock slog mig något på bussen hem. Mer om det senare…
Jag frågade även om mina envisa urinläckage efter förlossningen. Jag kniper och kniper som Suzanne Lanefelt med tvångstankar och likt fasen så läcker det rätt som det är. Det där ”knipa av strålen” är liksom inga problem. Så hon undersökte mig och såg att urinröret liksom hängde ned lite och att det kan vara orsaken, och förmodligen en skada efter förlossningen. Så – om inte kniiiiiiipen har hjälpt hittills lär de inte göra det nu heller. Men visst, de kanske hindrar att jag är som ett vandrande stuprör iallafall. Efter förlossningen kommer jag iallafall att få operera mig tillbaka till NORMAL kissfri tant. Tjiho! (JO, jag vet ju att operationen inte är helt mysig då man måste vara vaken och knipa under tiden som de fäster upp en typ av hängmatta som urinröret ska vila mot. Men sjutton då.. Här föder man barn på löpande band och har visat underredet för vad som känns som halva landstinget – då klarar jag väl en sista gång.)
Jag fick även recept på fler Ondansetron så att jag ska slippa ringa Kvinnokliniken varje gång jag behöver refill. Nu är det bara att skicka in Artur på Apoteket på väg från jobbet. Nice!
Bussen hem ja. Jag läste lite om hormonrubbningar när jag satt i väntrummet och kom ihåg något. Min gynekolog hemma i Mora misstänkte ju att jag hade cystor på äggstockarna eftersom jag alltid haft SJUKA menssmärtor och blödningar. Och jag har ju fått höra att jag förmodligen skulle ha svårt att bli gravid.
Hm – kanske borde be dem kolla PCOS? Jag har lurvigare ben än en björn, kan jag säga. Viktökning? Jupp. (Ölmage trots antal druckna öl senaste åren är typ 1.) När jag ätit P-piller har jag inte behövt raka benen som besatt, gått ned till min vanliga vikt och mått BRA! Känns inte det lite som att nåt är lite tilltrasslat med dessa jäklans hormoner då?
Fick även göra ett vul eftersom de ville utesluta tvillingar. Gissa om jag var nervös! Hade fan inte velat vara själv i den stunden kan jag säga. Ville hålla Arturs hand så hårt att han hade behövt en kirurg efteråt. 😛
Jag blundade! Och läkaren sa ” Du kan titta. ”
Jag: Njaaa…
Läkaren: ”Det är en.”
Jag: ”Hm…” och så kikade jag lite. Då rörde hon sökaren och jag såg ingenting och jag var nästan säker på att hon tänkte jävlas och sedan zooma in två bebisar iallafall. Men det var EN. Phu. En liten gynnare som gör mitt liv till en enda lång utdragen baksmälla.
Kanske ett sånt här litet monster? ;-P
Bild får ni faktiskt vänta på tills efter RUL om en vecka.
Hon räknade iallafall fram att jag var 11+1 igår, så alltså 11+2 idag. Vecka 12 snart uthärdad. Kan jag inte få må bättre sedan? (Det trodde vare sig läkaren eller jag eftersom jag mådde skit förra gången ända tills slutet och det skrev hon även i sjukskrivningen, att det kan bli aktuellt med förlängning. Fast – jag vill må bra och få PENGAR!) Inte många kronor på kontot nu efter bröllop och jul, liksom. Att inte få pengar förrän september känns rätt ohållbart!
Trisslotter – trisslotter!
Kram – nu ska jag tillbaka till min madrass på golvet. Suttit nog för ett tag.
