Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'Graviditeterna'

Add Comment Register

Psykbryt

2013-08-11 @ 01:07

image

Igår var ingen bra dag, milt uttryckt.
Det gnagde runt i huvudet efter torsdagens besök på förlossningen.

De missade själva undersökningen av Pytte….

Jag fick ett antal i mitt tycke plumpa opassande one-liners.
Tex;  när jag inte längre kunde hålla tårarna tillbaka och sa att jag önskade att jag aldrig blivit gravid igen;
”Lite svårt att ändra på nu, du.”

No shit, female shitface Sherlock. No say!?

Allt dumt och opassande försöker jag glömma. Idag har jag försökt hitta fastare botten under fötterna för att kunna pressa mig uppåt igen.

Återigen har jag fått träffa en människa som borde byta yrke. Som Aurora-läkare måste man vara mjuk. Tröstande.  Lirkande. Förtroendeingivande. Denna läkare är allt annat. I mina vettskrämda ögon och öron är hon en bödel.
Men hon borde inte få förstöra ännu mer av den här förlossningen. Jag har mått dåligt sedan plusset i vintras och jag har sedan tappat mer och mer av hoppet om att få dem förlossningen som jag faktiskt fick lovad innan jag ens läkt efter min första förlossning.
Den utlovade fanns nog aldrig.

När man väl kommer så långt som till Aurora-läkaren har tiden för abort passerat och frankly, my dear, they don’t give a damn… Barnet kommer ut oavsett vad DU vill. Så de kan lova guld och gröna skogar och ändå ge dig grus.
Men… nu när jag inser att chansen att jag kommer till snitt är minimala måste jag finna något sätt att klara det på ändå. Jag MÅSTE. Visst vill jag bara ligga apatisk och låtsas att jag bara är fet och inte alls ska klämma ut någon vattenmelon där nere. Men det kommer inte hjälpa mig när vattnet gått och jag kallsvettas av värkar.

Jag har bestämt mig för att kämpa. Med mig själv. Med min kropp. Och styrkan får jag väl ta från den ilska jag känner gentemot de som inte lyssnat,  som lovat luftslott. Måste försöka vila men det är inte lätt. Tankarna maler ju. Minnena. Skräcken av att inte bli lyssnad på. När de tänker ge mig medicin som jag inte tål,  som har den lilla obekväma bieffekten att jag slutar andas. Att det står i både journal och förlossningsbrev men att jag nog ändå har fel eftersom jag är värkpåverkad och jag kan väl prova iallafall…

Jag måste välja att inte låta dessa gamla och nya minnen påverka mig och förstöra. Packa ned dem. Iallafall tills det att Pytte är ute. Sedan har jag gjort mitt inom aveln och kan börja jobba med otrevligheterna då.

Den här läkaren ska INTE få göra mig ännu mer otrygg och rädd.

Sanningen är att när jag bara gick hos BM på Storken (privat) förra gången så gjorde de mig mycket mer trygg och lugn än dessa samtal med Aurora. De har bara fått mig ledsen och osäker på hela min förmåga att lita på min intuition.

Förslaget om att bli igångsatt har jag blånekat. Jag vill ha mitt snitt.
Faktum; jag kommer inte hinna fram till nåt snitt. Bebis vill ut snart. Det känner jag.

Valet då;  igångsättning eller låta det starta av sig självt och då riskera att inte ens få plats på förlossningen här.

Jag VILL INTE bli igångsatt och få värkstimulerande dropp. Men jag vill ännu mindre tvingas åka runt och leta plats i halva landet och kanske tvingas föda i en bil.

Jag börjar förlika mig med att jag egentligen bara har ett alternativ; det enda som jag inte ville.

Jag är nu tvungen att ställa in mig på det och ladda mentalt. Fast när jag ska få träffa de där Aurora-människorna igen vet jag inte. Ingen mer tid planerad. Imorgon går jag in i vecka 37.
Jag har redan börjat öppna mig och jag känner att det händer saker. Brösten läcker som såll. Förvärkarna är grymma och kommer vid minsta ansträngning. Jag mår illa och har ont i ryggen.

Och som sagt;  igår var ingen bra dag. Jag var ett rytande ilsket lejon redo att göra slarvsylta av allt och alla.
Jag hade dödsskräck. ”Visste” att jag skulle dö under förlossningen. Skrev till och med brev till V om hur mycket jag älskar honom, som han skulle få när han blev större….
Jag kunde lätt ha pulvriserat Artur bara för att han andades.

Nej, igår var ingen bra dag. Idag var bättre. Men någon måste ha drogat mig under natten och sedan kört över mig med bandvagn och sedan backat. Jag var trött och mådde illa hela dagen och hela kroppen kändes öm.

Har ändå lyckats packa rätt mycket i BB-väskan; duschprylar, blöjor, bindor, amningsinlägg, diverse kläder till mig och Pytte.
Inser att jag ännu inte fått någon blodgruppering heller. Inga papper alls, faktiskt. Är det normalt?

Försöka sova nu….

Kram!

Efter Aurora

2013-08-09 @ 00:22

image

Tänk om det vore så lätt? En liten pippi kom med bebis och alla levde de lyckliga i alla sina dagar.

Istället blir man bemött som en varelse utan värde och helt utan någon som helst rätt att bestämma över sin egen kropp.

Redan efter den inte direkt lyckade förlossningen av Vincent fick jag kontakt med Aurora här i Linköping. För att minimera risken att få ännu en dålig upplevelse.

Tyvärr har jag bara fått se ännu mer av den dåliga attityd som gjorde att jag inte ville föda igen. Jag har inte rätt till mina upplevelser utan ska lyssna på doktorn,  som anser att det KOMMER att bli en så bra upplevelse den här gången och bla bla bla.

Alla  omföderskor har lätta förlossningar helt utan komplikationer och däremot får alla som får kejsarsnitt minst alla komplikationer som finns.

Jamen, jo visst!

Jag är inte efterbliven på något vis. Jag vet att det precis lika gärna som det kan gå på en timme allt som allt, kan ta dubbla tiden mot sist och ändå sluta med sugklocka ellet akutsnitt. Vad jag också vet är att en skräckslagen kvinna inte alls kan jobba med kroppen som hon bör utan kan bli ett hinder i sitt eget värkarbete.

Jag får panik bara av tanken. Jag har gjort det en gång. Jag vet vad jag pratar om. Acceptera min önskan och hjälp mig,  istället för att motarbeta mig… Är inte det tanken med Aurora? Att stötta? Eller har jag läst fel;  stod det ”störta”?

Efter dagens besök känner jag mig överkörd och mentalt våldtagen. Fick förvisso ett snitt… eller fick jag? Jag har inget datum och har bara fyllt i en vanlig hälsodeklaration. Denna skulle sedan skickas till Vrinnevi-sjukhuset i Norrköping, där alla planerade snitt utförs. Men jag har inte hört henne säga att jag verkligen FÅR snitt och dessutom får jag det i så fall tidigast i vecka 39+0.

Då har jag ju säkert redan fått föda vaginalt ändå

Den sk stöttande doktorn sa vid ett par tillfällen: ”Bra kommer du ju inte att må förrän det här är över!”

Vad är det för tröst eller push?

Berättar mer om vårt trevliga lilla möte på sjukhuset imorgon. Är fortfarande för ledsen för att orka tänka på det.

Kram!

Älskade saknade

2013-08-08 @ 09:13

image

Det här är orsaken till varför jag saknar Berga; vattnet!
Att kunna promenera längs vatten borde vara alla förunnat dagligen. Hela vägen in till stan följer man Tinnerbäcken och även om den inte är så här bred hela vägen så är det vackert med forsar och fall och en nästan djungellik växtlighet runt.

image

image

Lägenheten vi tittade på blev en besvikelse. Tyvärr.

Området är kanon. Väldigt vacker utsikt och lugnt och skönt.

image

image

image

image

Gott om bra lekplatser och mycket fria ytor. . . Även grillplatser som jag vet brukar nyttjas rätt ofta.

Men alltså. Lägenheten. Hur sjutton kan man slita en lägenhet så förbannat på bara några år? Husen är nybyggda. Ingen annan hade bott i lägenheten utom den här farbrorn och hans nu avlidna fru. Ändå var tapeterna inte hela någonstans,  dörrar och skåpluckor  sönder (bortanför all målning). Dessutom kändes den minst tio kvadrat mindre än den vi har nu. Det fanns inget stort sovrum tex. Aldrig att vi skulle få in vår dubbelsäng på ynka 160cm, spjälsängen och vaggan samt skötbordet och en byrå som nu. De två andra rummen hade varit passande som barnrum, men då hade det inte funnits plats för Arturs dator. Vardagsrummet hade vi använt som gästrum och bytt soffa till en bäddsoffa. Men… nä. Inte för tio tusen i månaden.

Annars var det mycket som var bra. Hissen låg mitt emot lägenheten, bara rulla in/ut. Stort förråd låg på vinden och dit tog man hissen. Badrummet var större än vad vi har nu vilket inte alls skadar.

Möjligen om det dyker upp en fräschare lägenhet i samma hus. Men inte den här!

Vi tog en promenad efter visningen. Längs Tinnerbäcken och in till stan. Det gillas inte av mina höfter idag och det blev inte bättre av att vi inte fick plats på bussen då det var rena barnvagnsrallyt på bussen. Jag blev sur och tyckte att vi kunde gå till resecentrum direkt och iaf vara först på med vagn. Extra promenad med redan skrikande fogar. Kunde knappt sitta på bussen. Inte hemma heller. Eller sova.
Jag som var ett vrak igår redan!

Vet inte om jag skrikit rakt ut när jag försökt vända mig i sängen men det är knappast omöjligt, så ont det gör. Hela vänster höftkula känns dislokerad, typ.
Och idag är stora sjukhusdagen. Ultraljud och träffa läkaren och prata snitt och undersökas. Bra att jag är rörlig! Hoppas jag tar mig till bussen!

Ha en bra dag trots det lite gråa vädret. !
Puss o kram

Ångesten kommer krypande

2013-08-05 @ 15:14

På torsdag. Då får jag domen. Då kommer läkaren på Aurora att fastslå att jag ska genomgå en sk normal förlossning. Jag vet det redan. Behöver inte gå dit,  egentligen. Snitt blir det inte. Det där avtalet vi hade efter att min värld rasade efter att Vincent föddes har i den bistra verkligheten aldrig existerat. Precis som i mina mardrömmar redan då, innan vi planerade för ännu en graviditet.

Torsdag. Då kommer mitt sista hopp att dö och sommaren kommer att kännas mörk, hård och kall.

Att föda ”normalt” igen. Visst, det finns fördelar,  så klart. Men jag har gjort det. Gjort det och fått med mig upplevelser som jag inte ville ha. Som tog ifrån mig veckor och månader med mitt barn. Dagar och veckor som ska vara dolda i skimmer och lyckorus och istället bara försvann och passerade. Tårar av skuld och otillräcklighet istället för av lycka och gränslös kärlek.

Jag vill ju få göra det som ger mig störst chans att iallafall EN gång i mitt liv få vara med om känslan av lycka av att få se mitt nyförlösta barn. Att kanske slippa falla ned i en grop av hopplöshet redan inne på förlossningen.
Jag har inte ens ett minne av att jag såg Vincent på förlossningen.
Jag såg att Artur hade klätt honom inför flytten upp till Special-BB efter någon timme, sedan fick jag hålla honom på vägen dit.
Jag minns inte att jag var särskilt intresserad…

Så snart vi fick ett rum bad jag någon att ta honom. Jag borde väl snarare velat hålla honom oavbrutet jämt? Jag höll honom knappt under dagarna på BB. Bara vid amningen,  som jag väl grät mig genom.

Oktober. Jag längtar till oktober. Då är Pytte ute,  på ett eller annat sätt. Därfrån kan jag tänka framåt. Nu vill jag inte tänka alls.
Vågar inte ens fundera på om Pytte är en kille eller tjej.

Låt bara tiden gå!

image

Snart stolt storebror!

Bada

2013-08-02 @ 19:47

image

Idag har vi inte gjort ett jota nytta annat än njutit av sommaren och vara tillsammans alla tre igen.
Vi fyllde två pooler;  den äldsta lilla och den Vincent fick i present nu. Dem lilla för att skölja sig i innan man klev i dem stora och slippa få en grässoppa direkt.
Eftersom kranvattnet här är rent förbaskat kallt gick det åt några hinkar hetvatten inifrån innan det blev behagligt,  men när det var det höll vi  oss i blöt hela dagen. Vincent sov lite och vi åt lunch annars har vi badat sedan tolv och nu har vi nyss gått upp och spolat av oss.

image

image

image

image

image

image

Vincent tyckte det var roligt när pappa kastade upp badvattnet i luften och det blev vackra droppar och mönster. . .

Blev rätt fina foton även med mobiltelefonen.

Nu ligger jag och vilar; nyduschad och insmord topp till tå i rosolje-crémer från Bulgarien. Ansikte;  ros-nattcréme. Kropp; ros/yoghurt bodybutter. Fötter;  ros/yoghurt fotcréme. Gissa om sovrummet doftar underbart! (Jag med,  så klart! ) 😉

Snart ska vi starta grillen och till det blir det alkoholfritt ”ros-é” (Chapell hill rosé;  otroligt gott även när man inte är bebismaskin).

Tror den här familjen sover gott inatt!

Kram och härlig  kväll!

Längtar

2013-08-01 @ 00:04

Har haft några riktigt sega dagar men idag blev det stress stress stress istället. Blev lite för mycket,  rent av.
Morgonpromenad fast jag egentligen kände att jag inte orkade… tog mig runt och var väldigt nöjd.
Behövde vila lite efter men skulle in till Mora lite snabbt efter lunch, så det blev att fixa upp sig lite. Sedan äta lunch. Då missade jag att Vincent hade kläderna på sig och åt korv stroganoff.
Gick bra – tills han var klar och klappade händerna eftersom han åt så duktigt. :-/ Hade ETT rent ombyte kvar. Blev en snabbtvätt av ketchup-inbakad pojke och iväg.

Snabbturen blev långt ifrån snabb. Klockan sex skulle pappa börja jobba och behövde bilen och han måste ha sladdat in på parkeringen i sista sekunden…

Vi hann iallafall lämna in en bricka på gravering (till en av V’s dopgåvor..), hälsa på min mormor för sista gången i hennes och morfars lägenhet. Nästa gång bor hon på stan.
Vi var till morfars grav och till min brors.

image

Hos Conny står en hotrod-bil och det tyckte Vincent var spännande. Han pratar mycket om Conny när vi är här. Kan gå in i hans rum med leksaker och prata med Connys studentfoto. Det är rörande och otroligt gulligt!
Conny hade ju älskat att lära systersonen massa hyss…

Därefter skulle vi handla på Ica Maxi. Snabbt. Jo,  just. De där ställena lockar verkligen fram det värsta i folk.
En kärring körde rally med oss i en gång och avslutade racet med att preja vagnen med Vincent i så att hon skulle komma ut ur den före oss. Vilken idiot!

Vi kom iallafall ut helskinnade.

Hemma åt vi och sedan började det. Jag var verkligen hyperstressad, och det gick inte att varva ned. Och då kom de,  grymma förvärkar. De ville inte sluta heller. Då önskade jag att jag varit hemma. Med ett badkar att krypa ned i. Satte mig i duschen istället. Länge länge. Det hjälpte kanske lite. Jag stressade ned iallafall.

Vill inte ställa till det så att Pytte kommer nu när Artur sitter på planet på väg hem över Europa. :-/ Och fem veckor känns lite för tidigt!

Försöker hålla mig vaken tills Artur landat runt ett…. En timme, minst, kvar. Jag längtar. Längtar efter att min älskling ska komma ”hem” till oss!
Vid lunch ska han vara här och vi ska ha några mysdagar här innan vi reser hem till Linköping och inväntar Pytte.

Den 8/8 får vi slutbeskedet; snitt or no snitt. Nervöst!

Vincent har börjat prata så mycket de här dagarna. En del ord är dock hans egna. Som ”manka”(boll) och ”koff”(keps).
Ikväll hade ”nonni” fått låna en ”koff” av honom…

image

Kram och godnatt!

Energitjuv

2013-07-27 @ 10:01

Inatt var det tydligen inbrott här. De stal min sömn och min energi. Zzz….
Vincent står och dansar till Peter Jezewski på tv och sjunger med och själv stirrar jag bara. Hur kan man vara så jäkla trött?
Vid 3:30 vaknade Vincent och trodde att det var morgon och det tog över en timme att få honom att förstå att det var natt, trots dagsljuset som började strila in och fåglarna som sjöng för full hals. Sedan sov han några minuter och drömde något läskigt och började gråta och sedan tog det ytterligare kanske en halvtimme innan han somnat om.

Kanske ska och bada idag. Om jag orkar och kan.  Badstranden som hägrar kräver lite promenad och min höft är lika ond och jag är inte så snabb när det gäller att komma ikapp små badsugna pojkar. Men jag vill ju hinna bada innan sommaren är slut!

Tror Pytte börjat krypa till rätta. Det känns onekligen så. Aooo….
:-/

Imorgon är ännu en vecka över!

Kram och ha en fin dag!

Segdag

2013-07-26 @ 20:29

image

Vaknade före sju idag. Klibbigt varmt sovrum och en höft som tydligen bestämt sig för att gå i baklås. Trodde verkligen att det skulle ha gett sig till idag men tyvärr inte.
Åska i luften och fullkomligt vimsig av sömnbrist… Vet ni hur mycket oväsen fyra räv-tonåringar kan föra en hel natt? :-/

Snart kommer jag strypa dem med bara händerna och göra bo-or av dem. Grrr…

Vincent vaknade samtidigt och ville upp till ”wawa”(morfar) så vi åt frukost. Vincent har en ny favorit;  Fjällyoghurt hjortron. Med müsli. Han åt en egen skål idag,  ganska mycket, iaf för killen som inte vill äta alls.

Sedan gick vi och lade oss igen. Vincent ville också till sängen och vi låg och såg Nyhetsmorgon och halvsov båda två. Vi gick faktiskt aldrig upp utan låg/halvsatt kvar tills vi sov vår första riktiga middagslur vid elva… När vi somnat började det åska och jag fick rusa upp och riva ned tvätten från torkställningen när det började spöregna. Så klart slutade det när jag var färdig. Och somna om kunde jag glömma. :-/

Tänkte att det skulle vara bra att ta en liten promenad för höftens skull och tog en liten sväng nu på eftermiddagen. Dumt!

Nu sitter jag verkligen där jag sitter. Fast sitter. . . Jag kan knappt sitta heller. Och V måste ju absolut se till att måtta in en och annan spark rakt på höften med jämna mellanrum. :-O

Hade tänkt göra sååååå mycket när vi var här och nu är det strax halvtid och INGET blir gjort. Får ångest!

Måste iaf lyckas ta mig runt ”min runda” på Orsa camping och jag hade gärna hunnit med ETT dopp i Orsasjön och/eller Siljan. Eller någon av de härliga badtjärnar som finns här.  Bara jag hinner bada EN gång i sommar.

image

image

Så mycket fräschare än vår konstgjorda badsjö i Linköping. Okej,  de här är inte uppvärmda med fjärrvärme men de är rena och äkta! Den här tjärnen heter Ätjärn och är en av byns små pärlor. Långgrund och oftast varm men ändå med väldigt rent vatten.

Snart läggdags igen. Hoppas att vi kan få lite regn inatt. Det är extremt torrt ute,  luften går att skära med kniv och det skulle vara härligt att sova ackompanjerad av ett sommarregn!

När vi skulle ut och gå hade mina fötter svullnat så att jag knappt fick på mig mina sandaler,  som normalt är för stora. Det är första gången den här graviditeten som jag har svullnat upp så groteskt. Hela jag ser ut som en blubb…

Vore läge att sänka mig i en kall sjö ett tag! 😉

I morgon är det nog mindre svullet och ont och jag kan få bada lite. Tror ni inte?

Kram!

Hos mommo och wawa

2013-07-24 @ 17:43

image

Vi verkar inte behöva frysa i väntan på Artur som just nu kliver ombord på planet till Varna, Bulgarien, där han ska på sin brors sagobröllop i helgen.
Idag är det 28ºc i skuggan och jag vägrar att vara ute.

image

Vi skjutsade Artur till tåget i Mora, tog en kaffe och glass vid Siljan och uträttade ett par ärenden och sedan började jag få nog. Bilar utan AC borde förbjudas!

Vi tänkte åka hem och fylla poolen åt Vincent, men eftersom de sabla rävungarna här har gjort kaos på den inatt så orkade jag inte börja krångla. Och Vincent somnade i bilen på vägen,  så vi gick in och lade oss istället,  alla tre.

Sedan har vi hållit oss undan här inne. Inte för att det skulle vara svalare – näe, 27ºc inne här.

Kanske tar fram en liten balja till Vincent att plaska i iallafall,  nu när det börjar bli lite svalare.

Längtar efter att lägga mig och sova. Och ändå inte. Så tomt utan älskling! Åtta nätter blir han borta och det är mig tur att Vincent vill sova ”sänken” så att jag slipper ligga helt ensam i den. Har bytt rum med mina föräldrar så vi har 180-sängen och de ligger i gästsängen som är 140cm. Känns inte helt rättvist.

Veckorna går, förresten. 34 nu…och en halv.
Hur jag mår? Sammanfattar så här; ALDRIG MER!!!!
Illamående, foglossning, framfall.

Men visst finns det bra saker också!
Lite svårt att fokusera på bara, när det verkar som att hela kroppen trillar sönder.
Men;
●Det är inte långt kvar.
●Jag verkar stå rätt stilla i vikt.
●Mina värden ligger kvar på samma som hela tiden,  förutom blodtrycket som stigit lite och är uppe på 100/nåt iallafall. Är därför lite piggare igen. Har klarat tre dagar här uppe utan att sova mitt på dagen, även om jag längtar efter att kunna sova lite middag nån dag!
●Jag upplever inte att jag sväller som förra gången – vigselringen passar för det mesta och skorna skaver sällan.
●Jag är rörligare, trots foglossningen. Jag kan sitta på ett golv och ta mig upp utan att behöva mobillyft.(Iallafall för det mesta.)

Skönaste tanken är ändå att efter detta kommer jag inte göra detta igen. Då kan jag börja jobba med att Bli Mig igen. Smalare, gladare och mer positiv. Jag saknar verkligen glada positiva jag!
Men jag finns. Och jag kommer tillbaka!
Puss på er i värmen! :-*

Veckorna går… v 33

2013-07-16 @ 15:17

image

This is me idag.;-)

Eller så såg det väl ut när jag badade i Tinnis i lördags. Idag är jag nog mer en jäkligt neddrogad snigel. 
Blodtrycket måste ha gått ned igen för så fort jag gör något flimrar det för ögonen och jag mår illa och tror att jag ska svimma. Är glad att vi fixat så mycket här hemma under helgen ändå. Nu är det mesta redo för att vi tre ska bli fyra! Det finns plats på golvet för både bebis och Vincent, sovrummet bara väntar på den fjärde individen och vagnen, underbara vagnen är också redo. Mmmm…

Och idag hämtade vi ut de lyxiga hotell-lakanen från Värnamo sängkläder (Sängspecialisten.se). Underlakan har vi redan köpt på Ikea. Rekommenderas skarpt då de känns lyxiga men kostar mycket mindre än underlakanen som hörde till. Dessutom köpte vi resårlakan så jag slipper spänna dem hela tiden. Man får visst vara lat ibland och då kallas det smart!

Lakanen är nytvättade och hänger på tork vid balkongdörren nu. (Vågar inte hänga dem ute och riskera fågelskit på dem.)

Dessutom blir ju doften kvar inne och det gör ju inget. 😉

Gudarna har varit snälla mer idag. I brevlådan landade Mama och Elle. När Artur kommer hem rasar jag ned i en frasigt bäddad säng och läser lite lyxigt blanka tidningar… Det ni!

Ca 50 dagar kvar av graviditeten. Det känns. Det känns inte längre som någon liten bebis därinne,  utan en mindre elefant.

Kram och ut och njut alla som orkar med solen och värmen. Idag gömmer jag mig iaf. Tyvärr!

Puss!