
Efter lite efterforskningar fick jag snopet släppa drömmen om DEN PERFEKTA(ste) julklappen någonsin. Tråkigt!
Tur ändå att man gjort sin research och har en gedigen back-up plan.
En back-up julkiapp är fixad (TACK för nätshopping!) och nu har jag bara en kvar. Den kan bli lite trixigare, men det är inte helt och hållet mitt problem, för den måste jag ha en bulvan till, då den inte går att ordna här i Linköping. Men – det fixar vi!
Sedan är det bara att slå in alla paketen också… EHUM! För ja, det har jag liksom inte hunnit med, så nu har jag gömt paket lite här och där. Fasen om jag inte hittar alla… :/
Imorgon är det eventuellt “fest”. Samma födelsedagskalas/julmiddag som jag genomled för ett år sedan, nyplussad, försökte genomlida utan att bli påkommen. Smusslade undan vinet, hade halsbränna, mådde illa och var så trött att jag nog halvsov mig genom middagen och försökte sockerchocka mig vaken. Och blev vrålförbannad när vi skulle hem och missade bussen och inte fick tag på en enda jädra taxi. Var sååå rädd att jag skulle trilla på glansisen och förlora lilla livet i magen. Nu ligger han här, miraklet, och tuggar på sin tumme. KÄRLEK!
Den här veckan har det känts lite bättre med depressionen. Visst har jag haft dippar, det finns ingen tablett man tar och så vips mår man prima. Men jag jobbar på det. Jag försöker att tänka på hur jag längtat efter honom, tänker på hur rädd jag var att nåt skulle hända honom innan han föddes – och tänker på hur det kändes. Sen tänker jag på vilken fin och snäll bebis jag har – och hur jäkla synd det är om honom som har haft så mycket ont sedan han föddes. Först koliken och sen skulle tänderna börja jävlas direkt magen gav sig. Då tycker jag så gränslöst synd om honom, lilla stackaren! Och när han skrattar … hallååååå…. vem smälter inte då? Han är ju som sockrad marispan med honung ringlad över, lilla sötnöten!
Men känner mig lite lurad – nu när vi äntligen börjat ge lite ersättning trodde vi att det skulle bli lite lugnare, för ersättningen mättar längre. EEEhhh… Not on this baby…. Han ska fortfarande äta JÄMT. Enda gången han är 100% nöjd är när han har en tutte i munnen. Eller – är det bara för att han är kille????? (Kan ju iofs tänka mig att de allra flesta heteromän skulle le rätt fånigt om de också hade det….)
Och en sista glad nyhet: Vår lilla nickedocka har äntligen blivit hyffsat stabil i nacken. Yiiiihaa! Började nästan tro att de glömt montera nån muskel innan leveransen…
Igår märkte vi det båda två, att han orkade hålla upp det helt själv.
Nu…ska vi tömma sån där hemgjord blöjsenap ni vet…
Go helg alla söta!