Tröttheten har kommit tillbaks som ett brev på posten. I övrigt så mår jag rätt ok. Lite illamående på eftermiddagarna och spända bröst. Men annars är allt lugnt!

Skönt att må hyffsat bra iaf. Just nu är vi mitt uppe i att bygga vår framtid och vi vill ju självfallet få allt klart innan vår prins/prinsess anländer. På söndag-måndag åker vi till Eskilstuna för att gå på lite visningar. Har hittat två fantastiska villor som vi hoppas mycket på. Om allt stämmer så kan det bli snabba puckar.

Drömmen skulle vara att flytta från stan runt årsskiftet. På ena huset är det en del renoveringar som behövs så om man har tur hinns det med innan vi reser bort. Vi åker på en lite försenad smekmånad till Dominikanska 2 veckor i december. Skulle vara så skönt att komma hem till ett nytt hem som är inflyttningsklart lagom till ju/nyår. Slippa flyttlass och renoveringar precis innan allt julstök.

Mycket planer blir det och självfallet så har en hel del av planerandet med mitt jobb att göra. Är det fler än ajg som tycker det är lite jobbigt att ta det där snacket med chefen? Jag vet att vår VD kommer förstå, tror redan han misstänker att ett barn inte är långt borta. Men han kanske inte trodde att det skulle komma så snabbt

Min roll på företaget är avgörande och jag vet att det kommer bli kämpigt att hitta ngn ny som skall sättas in i allt osv…de får börja om från början igen med den tighta ledningsgrupp vi nu byggt upp. Men det är ju egentligen det sista jag ska tänka på, det är inte mitt problem, jag vet..Men trots allt så har ajg ju ett ansvarstänk och vill att övergången skall bli så enkel som möjligt för alla.

När berättade ni för er chef att ni väntade barn? Funderar nu på om jag skall berätta för honom innan jag tar ledigt för att gifta mig..då kommer jag vara i slutet på vecka 10. hade först tänk vänta tills efter bröllopet, då jag kommer tillbaks till jobbet bär jag är i vecka 13..men jag är så rädd att någon skall råka “försäga sig” på facebook i samband med bröllopet då de flesta i vår släkt kommer få reda på att vi väntar barn. Vill absolut inte att han skall få informationen i andrahand på facebook. Han förtjänar att höra det från mig direkt. Vad tycker ni, synpunkter?

Åh, tänk om man bara kunde känna sig säker i sin graviditet direkt, då hade allt vart något enklare. Då hade man kunnat berätta för hela världen, utan att oroa sig. Men allt kommer bli bra, det vet jag..vill bara att allt skall bli bra för alla.

5+0 (gravidvecka 6) 2 veckor kvar tills vi skall träffa barnmorskan, räknardagarna. Nu tror jag att jag och mitt lilla frö har kommit till den delen av första trimestern som grav.symptomen nästan försvinner. Har hört att det skall vara lite läskigt. Det är det!

Inte för att jag haft så mkt symptom tidigare men nu har jag enbart ömma bröst och springer på toaletten ofta, väldigt ofta! I övrigt mår jag toppen. Tröttheten är borta och huden börjar bli lite mindre tonårslik samtidigt som det är skönt, så är det som sagt lite läskigt.

Magen är lite mindre svullen nu, tror kanske att tarmarna vant sig vid de ökade hormonerna. Är van vid världens snabbaste ämnesomsättning, vilket ju självfallet håller på att ändras.

Hur hade ni det i början av era graviditeter? Blev symptomen mindre under en tid för att sedan komma tillbaks i full styrka? Har hört att det är väldigt olika såklart, men inte helt ovanligt. För mitt psykes skull så skulle jag hellre må lite sämre, men flr kroppens skull så är jag glad. Tudelad är mitt mellannamn

Lite ömmande bröst, värmebölja, trötthet är väl det jag fram tills nu haft. Igår kom den där molande värken i magen. Den där som påminner om mesnvärk. Jag gillar den inte. På något sätt så känns det som om varje liten känselspröt från naveln och nedåt är på givakt. Varje liten känsla registreras supersnabbt och skickar lite orostankar till min hjärna.

Jag vet att det är fullt normalt men ändå. Ni förstår säkert hur jag känner. När man verkligen vill ha något så mkt, längtar efter det med hela sin själ och sitt hjärta så oroas man. Det är inte helt enkelt att koppla bort de känslorna även om jag tycker att det går ganska bra ändå

Skulle vilja trycka på “snabbspolning” så att vi kommer fram till v 12, då skulle jag känna mig mindre orolig…fast då kommer det säkert något annat som man börjar oroa sig för..eller?

Fantastiskt det där egentligen. Att man börjar sitt mammiga oroande redan när embryot enbart är en liten ärta i ens mage. Sen fortsätter det resten av livet..det är kört nu med andra ord. Från och med nu kommer jag förvandlas till min mammma..grattis! Haha

Att för första gången kunna säga: Vi skall ha barn! Finns det något som slår den känslan? Finns det något som är så fyllt av känslor. Känslor som göra att hela själen bara brister av lycka och kroppen bubblar över av allt som sker inom en.

För 12 dagar sedan kände jag det för första gången. Den där känslan i krppen som säger att ngt är på väg att förändras. Det är svårt att beskriva exakt hur det känns men jag tror att en hel del av er vet vad jag syftar på. Den där känslan när man vet att det kanske eventuellt kan ha fungerat denna gången och att något är på väg att börja gro djupt där inne.

Jag har vid flertalet tillfällen trott att ajg vart gravid, Man har kännt efter och hoppats så mkt att man tolkar in varenda liten rap i eventuella graviditetssymptom.

Denna gången var det annorlunda, så annorlunda.. Jag fick känslan tidigt, den satt i dag som natt och vägrade ge med sig. Föröskte att inte tänka så mycket på det, slappna av..slappna av! (Visst är det lätt att slappna av när hela hjärtat längtar ihjäl sig) Sakta men säkert kom ömheten i brösten, tröttheten som gjorde att jag sov konstant så fort jag inte var på jobbet, värmevallningarna som drev min underbara fästman till vansinne..små saker som fick mitt hopp att tändas.

Den 11/7 gjorde jag det första testet. Jag satt på toalettlocket på jobbet och väntade spänt. Jag visste att det var tidigt, testet gjorde jag 5 dagar innan bm. Kunde inte hålla mig! När jag sitter där och tittar på displayen så ser jag den “flippra till”..konstigt tyckte jag då, men tänkte inte så mkt på det. Beskedet blev: EJ GRAVID. Stora svarta bokstäver..

Men när jag kom hem den kvällen så kunde jag inte riktigt släppa det där “flippret” i displayen. Kanske var det så att hormonet var på gränsen, kanske var det så att det behövde bli liiiite högre för att ge utslag. Kanske.. Gjorde ett nytt test dagen därpå och darrade i hela kroppen av nervositet. Så kom det…GRAVIS 1-2 veckor…

Händer som darrar, huvudet snurrar, tårarna sprutar, hjärtat som exploderar i en maratonrusning….det är vår tur nu! <3 Dagarna sedan testet har vart fyllt av ett konstant lyckorus för oss. Vi tackar vår lyckliga stjärna för det lilla fröet som gror. Idag är jag i 4+4 och mår prima, längtar efter de kommande veckorna och hoppas till *** att allt skall gå bra.

Lycka alltså, en konstant lycka som vi ännu får hålla för oss själva och de närmaste. Jag vill bara skrika ut vår glädje…VI SKALL BLI FÖRÄLDRAR I MAAARS!!