Add Comment Register

Läkarbesök inför hemförlossning

onsdag 5 juli 2017 kl 08:36 | Allmänt/ Graviditeten med barn nummer 2/ Hemförlossning/ Lillebror tredje trimestern

I tisdags på min mors 50-års dag var schemat fullbokat med möten. Eller ja fullbokat för att vara semester. Först upp var detta mötet. Det sedvanliga läkarbesöket man måste genomföra inför hemförlossning i v. 35-36. Vi bestämde innan att vi skulle sova över hos Kalles mor från måndagen till tisdagen då läkarbesöket var rätt tidigt lagt ute på KI i Huddinge. Plus att Elis då kunde vara kvar hos sin farmor medan vi gick på ”tråkigt” läkarbesök.

I efterhand är vi otroligt glada över att Elis kunde vara kvar med sin Nonna, för de som hände innan vårt läkarbesök, är en av det sjukaste sakerna jag varit med om. Vi skulle ta pendeltåget från Södra station och i väntan på det satte vi oss på en bänk på stationen. Jag satte mig ytterst på högra kanten, Kalle i mitten och så satt det redan en ung tjej på vänstra sidan. Vi satt och diskutera namn till Lillebror, kaoset i pendeltågstrafiken (för dagen var det enspråkigt fast det finns fyra spår på stationen) och allmänt morgonprat. Klockan var väl runt kvart i åtta på morgonen så det fanns en del människor på stationen. Säkert ett tjugotal i närheten av oss som också väntade på att rätt pendeltåg skulle komma först in på spåret. När jag ser att det för andra gången kommer in ett tåg mot Stockholm central (vi ska åt andra hållet) och jag precis ska konstatera min bitterhet över det till Kalle så får jag en ett rejält knytnävsslag i huvudet. Det kom från ingenstans. Jag blir slagen ovanför örat på höger sida snett bakifrån. Jag vänder mig instinktivt åt det hållet, samtidigt som jag tar mig för huvudet och skriker ilsket ut ”MEN VA FAAAAN!!?!” Då kommer personen som slog mig. Han småvinglar fram framför oss och jag ser hur personen är vad jag antar snetänd. Suddig, stirrande blick och en aura av luddighet. Mannen skriker åt mig ”JÄVLA JUGGEJÄVEL!!!”. Vid det här laget har Kalle förstått att jag blivit slagen av mannen och kunnat avgöra samma sak som jag, att personen inte är att leka med. Vi inser att det är bara att avlägsna sig från platsen då denna snetända person kommer fortsätta bete sig galet och vi inte har någon aning om vad han är kapabel till. Vi båda reser oss upp och går ifrån bänken. Jag är så sjukt förbannad över vad som hänt. Sen bryter jag ihop en bit ifrån. Sätter mig på huk och Kalle håller om mig samtidigt som han ringer 112 för att slå larm om galningen. Jag gråter, är förbannad och i chock. Hur fan kan en personen bete sig sådär?! Mot en främmande människa som bara sitter på en bänk? Som dessutom är gravid, eller snarare höggravid?! Vem gör en sån sjuk grej? Vem är så feg att gå på någon bakifrån?! Jävlar va vad ont det gjorde från slaget. Jag som dessutom hade haft huvudvärk hela den natten och morgonen. Jag som mådde illa.. Kan ju säga att detta inte gjorde det hela bättre.

Kalle försöker, samtidigt som han tröstar och lugnar mig, att få kontakt med andra resenärer på perrongen för att avläsa situationen och få stöd. Inte en enda person ville ta kontakt med oss. Inte en ända person frågade hur det gick. Men tack och lov fanns det en alkoholiserad äldre dam på bänken snett bakom den vi satt på, som sen blev vårt vittne. Hon såg vad som hänt, hon såg att gärningsmannen hoppade på tåget som kom in mot Stockholm C och att det kom en polis mot oss. Samtidigt pratar Kalle med polisen på telefonen och kan lägga till det kvinnan berättade. Polisen på perrongen kommer snabbt fram till oss, tar av sig handsken och hälsar. Vi förklarar vad som hänt, hur personen såg ut varpå polisen berättar att han var på jakt efter denna gärningsman som innan han gick på mig då han hade gått på två andra kvinnor. En vid Medis och en vid Gullmarsplan. Chocken min börjar lägga sig när vi blir förhörda av polisen eller jag kunde lugna ner mig rätt snabbt. Vi fick dock avbryta förhöret på plats för att hinna till vår viktiga läkartid. Kalle ber polisen höra av sig till oss på telefonen istället och polisen förstår helt.

Vi hoppar på pendeltåget och bara andas ut tillsammans. Vi pratar med varandra om allt som precis hänt. Vad var det som hände egentligen? Hur mycket tur i oturen hade vi? Tänk om idioten hade siktat på magen istället för huvudet? Tänk om något hade hänt lillebror? Tänk om han hade haft något i knytnäven vid slaget? Va händer på pendeltåget gärningsmannen hoppade på? Följande personer som kanske får en smäll av honom? Var tog den unga kvinnan vägen som satt på samma bänk som oss? Det finns så många ”tänk om”-scenarion. Jag är fortfarande så sjukt arg på denna gärningsmannen. Hur fan tänkte människan. Jag är glad att han la benen på ryggen och sprang på pendeltåget. Att han inte stannade och gick efter oss. Jag kan tänka mig min blick jag gav honom efter slaget. Min bruna ögon måste ha blivit svarta av ilska. Dessutom kanske vår längd, min och Kalles, gav honom lite rännskita då vi reste på oss framför honom när vi skulle gå därifrån. Gärningsmannen var nämligen inte speciellt lång i förhållande till oss.

Ni kanske förstår att denna händelse kommer att prägla hela vår dag. Vår fullspäckade dag. Väl på plats på sjukhuset och specialistmödravården ringde polisen upp mig och en annan polis Kalle för att avsluta förhöret. Jag är tacksam över hur trevlig, hjälpsam och allvarligt polisen tog det hela. Tyvärr hade dom inte fått tag i gärningsmannen ännu men dom har övervakningsfilm från SL och förhoppningsvis är han idag tagen. Det görs i alla fall en anmälan om misshandel och en för hatbrott.

Vi blir inkallade till en underbar läkare, Karin Petterson. Hon frågar hur vi mår osv. och såklart behövde vi lätta på det som just hänt innan vi kom dit. Hon blev otroligt förvånad då hon själv åkt från Södra station, förmodligen samtidigt som oss. Men efter en snabb genomgång kunde vi lugnt fortgå med varför vi faktiskt var där. Hon gick igenom min journal, frågade lite frågor och berätta innebörden av vad som gäller vid hemförlossning. Att rekommendationerna är alltid att den födande kvinnan ska föda på sjukhus. Inget nytt i våra öron. Samtidigt berättade hon att i mitt fall, utifrån min tidigare förlossning och min nuvarande journal, att det inte finns något som kan tyda på komplikationer vid förlossning. Sen ska vi vara medvetna att det kan dyka upp ändå men att barnmorskorna som ska vara med är ålagda att vi minsta misstanke slå larm och förflytta. Så vi skrev på ett papper som skulle skickas med i ansökan om hemförlossning, en till bilaga till min journal skrevs ut till anmälan, mina blodförtunannde sprutor skrevs ut som ska tas en om dan i en vecka efter förlossning samt att vi fick en varm lycka till hälsning!

Efter det hela behövde vi få ta det lite lugnt, andas ut och äta frukost. Så vi slog oss ner på ett cafe i närheten efter att ha hämtat ut sprutorna på Apoteket samt fyndat en bok om att få ett syskon till Elis. Så gott att bara kunna sitta och äta frukost tillsammans. Vi gick igenom allt igen (vilken jävla morgon) och kunde andas ut kring att vi nu är godkända att få föda hemma.