Add Comment Register

Barnmorskebesök med andra barnet

onsdag 12 juli 2017 kl 17:52 | Allmänt/ Graviditeten med barn nummer 2/ Lillebror tredje trimestern

Så befinner jag mig i vecka 38 (37+3) och det var dags för rutinkoll hos barnmorskan igen. Denna gång då det är i semestertider fick jag träffa min ordinarie barnmorskas dotter som är nyexad barnmorska. En underbart trevlig och gullig kvinna. Vi pratade lite om det där med utbildning och framtidens barnmorskor. Såklart tog vi dom klassiska testerna för rutinkoll:

  • SF-mått: 34 cm, nästan 35 beroende på hur han la sig i magen.
  • HB: 119 (förra gången låg det 118, så det har ökat trots att jag glömt att ta Blutsaft)
  • Blodsocker: 5
  • Blodtryck: 110/70
  • Lillebrors hjärtljud: 125 (vi alla tre fick höra lillebrors hjärtljud då hon använde en doppler, så himla fint!)
  • Huvudets position: Fortfarande nedåt, långt ner i bäckenet. Fixerat men kanske lite lite ruckbart.

Kunde ju inte se bättre ut, eller hur? Det verkar som att saker går framåt minsann trots sina 17 dagar kvar till BF. Vi pratade lite om min svamp och jag fick lite tips som ska provas, även fast jag gett upp hoppet om att bli fri från den sen länge. Sen har jag också haft min första förvärk, eller jag tror det härom natten. Har haft sammandragningar varje dag sen två månader tillbaka minst. Men denna natt kom det en rejäl jävel som väckte mig och jag behövde andas mig igenom. Men sen dessa två närmsta nätter och dagar har inga förverkar upplevts. Så kan det ju allt vara och det säger ju egentligen ingenting om det ärpå gång eller ej.

Tänk att denna lilla underbara och fina kille snart är storebror? Så svårt att förstå att jag snart är tvåbarnsmor..

Barnmorskebesök med andra barnet

tisdag 11 april 2017 kl 12:44 | Allmänt/ Graviditeten med barn nummer 2/ Lillebror andra trimestern

Idag var jag hos barnmorskan för rutinkoll. Vi gick igenom planen för kommande möten och prover. Jag behöver nämligen ta ett prov för GBS innan jag har mitt läkarbesök i v.35 inför hemförlossningen. Så det provet kommer förmodligen göra någon vecka innan läkarbesöket och det är ett vanligt urinprov man kollar.

Sen skickades det remiss till den fantastiska specialistläkaren som är inför min hemförlossning. Tacka gudarna att det finns bra personer inom vården som kan tänka outside the box.

Sen tog vi första SF måttet då jag faktiskt är i vecka 25 (24+2). Så här kommer lite fakta:

  • SF mått: 23,5cm (0,5 cm större än med Elis)
  • HB värde: 127 (115 med Elis i magen)
  • Blodtryck: Glömde fråga exakt men 100/någonting. Lågt men inget farligt. Ska dricka mer vatten fick jag som tips då lite vätskebrist kan sänka blodtrycket. (med Elis hade jag också lågt blodtryck så inget nytt!)

Det känns faktiskt skönt att gå relativt ofta till barnmorskan denna graviditet. Var inställd på att knappt gå dit då jag hört att det är väldigt få gånger med andra barnet. Men jag går nog allt var 6:e vecka tror jag och det är alltid en härlig stund att prata av sig om graviditeten och hemförlossningen.

Störtblödningen på gamla jobbet

lördag 1 april 2017 kl 07:16 | Graviditeten med barn nummer 2/ Lillebror första trimestern

Hela första trimeter var i stort sett helt lugn. För första gången av alla mina graviditeter blödde jag inte en enda gång. Ingenting, inte ens en lite yttepytte rosa flytning (som kan vara tecken på sköra slemhinnor). Ingen svamp i underlivet som jag fick dras med från start med Elis. Allt var så lugnt och skönt. Lite blodsockerfall med illamående som bonus och extrem hunger hela tiden. Det var typ det, och sömnen ja. Hur kan jag ha glömt sömnen! Konstant trött var jag och är delvis fortfarande. Men det visade sig vara pga av lite järnbrist som jag inte hade med Elis. Se så olika det kan te sig i varje graviditet.

Så började vi närma oss det säkra slutet. Eller vi hade kommit så gott som till första delmomentet, nämligen vecka 12 (11+0). Det var en måndag vill jag minnas och jag jobbade för ovanlighetens skull på mitt gamla jobb. Det var en stressig dag, jag var den enda ”ordinarie vikarie” bland alla nya ansikten. Det trots att jag inte känner barnen så bra. Men det är så det ser ut när det är planeringsdagar för ordinarie personal. Det gjorde att en relativt lugn jobbdag blev en väldigt tung jobbdag. Jag går in alldeles för mycket i min gamla roll på skolan och vill styra och organisera så att dagen flyter på. Svårt med vikarier som inte har så stor koll,

Det ska tilläggas att jag mått så himla bra och den här dagen v. 12 (11+0) i senaste graviditeten med Pärlan var den dagen hon kom ut. Vi refererar Pärlan till en hon. Bara en känsla inget vi tog reda på. Så denna dag var lite speciell och smått jobbig på det sättet. Men allt hade sett så himla bra ut med nya graviditeten, ingen blödning eller tecken på avtagande graviditetsymtom. 

Lunchen kom och när jag sitter där med barnen känner jag mig ”öm” i livmodern. Tanken att nått kan vara fel kommer direkt. Men jag slår bort den och tänker att det känns så för att Pärlan kom så här långt i graviditeten. Sen kom uterasten med barnen på skolgården. Och efter 5-10 min ute känns det som att jag kissar på mig trots att jag nyss varit på toa. Kan liksom inte knipa utan det blir ”blött”. 

Jag går på toa och när jag sätter mig ser jag blod i trosan. Inte lite rosa utan vi pratar mensrikt blod. Och det rinner ur mig på toaletten. Det blir kortslutning i hjärnan. Jag fattar ingenting. Är det över nu igen? Vad är det för fel på min kropp? Varför just idag på jobbet? En dag jag MÅSTE vara till hands på jobbet. Kalle var ju också där men på möten och planering inför terminen. Jag måste hem om nu denna lilla bebis ska ut. Bildernoch känslor från senaste missfallet sitter färsk i minnet trots att det var ett halvår sen det skedde. Var det dags nu igen? Jag blev så arg. Inga tårar kom bara ren ilska. Hat mot min kropp. Varför kan det inte få vara lugnt? Varför just denna dag?

Jag hörde av mig till Kalle som smög iväg från jobbet upp till mig. Jag ringde vikariesamornaren och sa en vit lögn om att jag var tvungen att hämta en sjuk Elis på förskolan. Jag meddelade till kollegorna om att jag var tvungen att lämna pga av den orsaken. Kalle smög ut med mig bakvägen hem till mormor som bor ett stenkast därifrån. Det var tur att det var vinter och man lätt kunde dölja blodfläcken i byxan med en täckkjol.

Väl hos mormor ringer jag gynakuten på SöS och förväntar mig deras standardsvar. Ta en alvedon och vila. Inget man kan göra om det är ett missfall på gång. Det kan vara det men behöver inte vara det och blah blah blah. Jag stod på mig och förklarade min historia, hur min kropp fungerar osv. Hon kunde backa i telefonen med sin ”allmäninfo”. Dock hade blödningen börjat avta för mig och inga kramper hade jag. Och tyvärr vara alla tider fyllda för dagen men jag fick en tid dagen därpå. 

Det var bara att acceptera, stänga av känslorna och gå in i en bubbla. Tur att vi har Elis som förgyller vår vardag. Lättare på något sätt att hantera det svåra. Och morgondagen kom, inga mer blödningar och inga sammandragningar/värkar. För tro mig, ett missfall är som en mindre förlossning. Du har alla symptom som vid en förlossning. Du har alla faser. Bara i en mindre skala och med den sämsta belöningen. Smärta och ingen bebis. 

Så hoppet fanns där på morgonen men det hoppet slog jag bort. Det har då sällan gått bra när det varit så mycket blod. Min kropp var väl inte redo tänkte jag. Min mormor följde med mig till gynakuten och så sprang Kalle dit från jobbet när det var vår tur. Vi fick träffa en manlig gynekolog (första gången för mig) men han var trevlig och verkade vara nyexad och hade färsk kunskap i huvudet. Så vi satte igång med VUL och fick direkt höra att det allt var en livlig liten krabat som rörde sig där inne. Jag och Kalle tittade på varandra i chock. Va?! Kan den leva därinne? Är det sant? Ska vi skratta eller gråta av lättnad? Båda utbrister: Va otippat! 

Såklart var vi ju överlyckliga över beskedet. Barnet stämde helt i linje med vilken vecka vi var i och allt såg bra ut. Inga anmärkningar all på fostret. Frisk och kry. Men… så till varför jag blödde. I anslutning till fostersäcken fanns en blödning. En specialist kom in för att se om det var ett hematom (inre blödning) eller ett myom (muskelknuta). Hon konstatera direkt en blödning i storlek 4 x 4 cm. Inte jättestort men ändå ”hotande”. Det som är med ett hematom är att det orsakar sammandragningar i livmodern. Det liksom retar livmodern till att dra ihop sig för att stöta ut blodansamlingen. Helt logiskt men opraktiskt om en graviditet finns där. Ens livmoder kan inte bestämma att fostret ska vara kvar men blödningen ska pressas ut. 

Jaha, en viss oro la sig kring att fostret mådde prima och helt fullt utvecklat med allt. Men ett större hot fanns nu. Den där jävla blödningen. Så nu ska vi oroa oss ändå. Hoppas livmodern min inte reagerar så starkt på blödningen så att den rensar ut allt. Att blödningen inte ska växa. Inget nytt VUL inbokades då vi hade en KUB 10 dagar senare på SöS. 

Det var bara att gå hem. Leva i en ovisshet. Antingen går det bra eller dåligt. Men att avslöja graviditeten sådär i vecka 12 var inte aktuellt. 

Min fantastisk barnmorska hörde jag av mig till. Älskar fortfarande att jag valt en alternativ MVC än den vanliga. Allvis barnmorskor är fantastiska. Allt det vanliga vården erbjuder men också naturliga alternativ. Och hon sa att det finns ett homeopatiska medel som gör att livmodern inte reagerar och drar ihop sig. Det liksom hämmar lite. Hon har stor erfarenhet av att stanna upp hotande missfall (som det inte finns en medicinsk orsak till att det ska ske) och speciellt vid sånna här blödningar. 

Så jag hoppade på tåget även fast en kan vara lite skeptiskt till homeopatiska medel. Men alla sätt man kan försöka hjälpa är jag villig att pröva. Speciellt när det inte finns någon biverkning. Jag åt en 1/2 tsk av detta pulver varje morgon och kväll ända fram tills en vecka innan RUL. Placebo eller ej så har vi fortfarande vår lilla älskade och livliga krabat i magen som växer och frodas. 

Jag hade en blödning till en vecka efter den här första, när jag var hemma hos Ida. Men den kom och gick över fort trots menslik blödning. Men jag var inte orolig. Det skulle ju ut på nått sett den blödningen. Och pulvret hade jag med mig överallt utfifall att sammandragningar skulle tillta. För om så var fallet, kunde jag ta 1/2 tsk av pulvret en gång i timmen tills dom avtagit. Men det behövde jag aldrig göra. Sen efter KUB blödde jag bara gammalt brunt blod ända fram till en två veckor innan RUL.