Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg taggade med 'blödning'

Störtblödningen på gamla jobbet

2017-04-01 @ 07:52

Hela första trimeter var i stort sett helt lugn. För första gången av alla mina graviditeter blödde jag inte en enda gång. Ingenting, inte ens en lite yttepytte rosa flytning (som kan vara tecken på sköra slemhinnor). Ingen svamp i underlivet som jag fick dras med från start med Elis. Allt var så lugnt och skönt. Lite blodsockerfall med illamående som bonus och extrem hunger hela tiden. Det var typ det, och sömnen ja. Hur kan jag ha glömt sömnen! Konstant trött var jag och är delvis fortfarande. Men det visade sig vara pga av lite järnbrist som jag inte hade med Elis. Se så olika det kan te sig i varje graviditet.

Så började vi närma oss det säkra slutet. Eller vi hade kommit så gott som till första delmomentet, nämligen vecka 12 (11+0). Det var en måndag vill jag minnas och jag jobbade för ovanlighetens skull på mitt gamla jobb. Det var en stressig dag, jag var den enda ”ordinarie vikarie” bland alla nya ansikten. Det trots att jag inte känner barnen så bra. Men det är så det ser ut när det är planeringsdagar för ordinarie personal. Det gjorde att en relativt lugn jobbdag blev en väldigt tung jobbdag. Jag går in alldeles för mycket i min gamla roll på skolan och vill styra och organisera så att dagen flyter på. Svårt med vikarier som inte har så stor koll,

Det ska tilläggas att jag mått så himla bra och den här dagen v. 12 (11+0) i senaste graviditeten med Pärlan var den dagen hon kom ut. Vi refererar Pärlan till en hon. Bara en känsla inget vi tog reda på. Så denna dag var lite speciell och smått jobbig på det sättet. Men allt hade sett så himla bra ut med nya graviditeten, ingen blödning eller tecken på avtagande graviditetsymtom. 

Lunchen kom och när jag sitter där med barnen känner jag mig ”öm” i livmodern. Tanken att nått kan vara fel kommer direkt. Men jag slår bort den och tänker att det känns så för att Pärlan kom så här långt i graviditeten. Sen kom uterasten med barnen på skolgården. Och efter 5-10 min ute känns det som att jag kissar på mig trots att jag nyss varit på toa. Kan liksom inte knipa utan det blir ”blött”. 

Jag går på toa och när jag sätter mig ser jag blod i trosan. Inte lite rosa utan vi pratar mensrikt blod. Och det rinner ur mig på toaletten. Det blir kortslutning i hjärnan. Jag fattar ingenting. Är det över nu igen? Vad är det för fel på min kropp? Varför just idag på jobbet? En dag jag MÅSTE vara till hands på jobbet. Kalle var ju också där men på möten och planering inför terminen. Jag måste hem om nu denna lilla bebis ska ut. Bildernoch känslor från senaste missfallet sitter färsk i minnet trots att det var ett halvår sen det skedde. Var det dags nu igen? Jag blev så arg. Inga tårar kom bara ren ilska. Hat mot min kropp. Varför kan det inte få vara lugnt? Varför just denna dag?

Jag hörde av mig till Kalle som smög iväg från jobbet upp till mig. Jag ringde vikariesamornaren och sa en vit lögn om att jag var tvungen att hämta en sjuk Elis på förskolan. Jag meddelade till kollegorna om att jag var tvungen att lämna pga av den orsaken. Kalle smög ut med mig bakvägen hem till mormor som bor ett stenkast därifrån. Det var tur att det var vinter och man lätt kunde dölja blodfläcken i byxan med en täckkjol.

Väl hos mormor ringer jag gynakuten på SöS och förväntar mig deras standardsvar. Ta en alvedon och vila. Inget man kan göra om det är ett missfall på gång. Det kan vara det men behöver inte vara det och blah blah blah. Jag stod på mig och förklarade min historia, hur min kropp fungerar osv. Hon kunde backa i telefonen med sin ”allmäninfo”. Dock hade blödningen börjat avta för mig och inga kramper hade jag. Och tyvärr vara alla tider fyllda för dagen men jag fick en tid dagen därpå. 

Det var bara att acceptera, stänga av känslorna och gå in i en bubbla. Tur att vi har Elis som förgyller vår vardag. Lättare på något sätt att hantera det svåra. Och morgondagen kom, inga mer blödningar och inga sammandragningar/värkar. För tro mig, ett missfall är som en mindre förlossning. Du har alla symptom som vid en förlossning. Du har alla faser. Bara i en mindre skala och med den sämsta belöningen. Smärta och ingen bebis. 

Så hoppet fanns där på morgonen men det hoppet slog jag bort. Det har då sällan gått bra när det varit så mycket blod. Min kropp var väl inte redo tänkte jag. Min mormor följde med mig till gynakuten och så sprang Kalle dit från jobbet när det var vår tur. Vi fick träffa en manlig gynekolog (första gången för mig) men han var trevlig och verkade vara nyexad och hade färsk kunskap i huvudet. Så vi satte igång med VUL och fick direkt höra att det allt var en livlig liten krabat som rörde sig där inne. Jag och Kalle tittade på varandra i chock. Va?! Kan den leva därinne? Är det sant? Ska vi skratta eller gråta av lättnad? Båda utbrister: Va otippat! 

Såklart var vi ju överlyckliga över beskedet. Barnet stämde helt i linje med vilken vecka vi var i och allt såg bra ut. Inga anmärkningar all på fostret. Frisk och kry. Men… så till varför jag blödde. I anslutning till fostersäcken fanns en blödning. En specialist kom in för att se om det var ett hematom (inre blödning) eller ett myom (muskelknuta). Hon konstatera direkt en blödning i storlek 4 x 4 cm. Inte jättestort men ändå ”hotande”. Det som är med ett hematom är att det orsakar sammandragningar i livmodern. Det liksom retar livmodern till att dra ihop sig för att stöta ut blodansamlingen. Helt logiskt men opraktiskt om en graviditet finns där. Ens livmoder kan inte bestämma att fostret ska vara kvar men blödningen ska pressas ut. 

Jaha, en viss oro la sig kring att fostret mådde prima och helt fullt utvecklat med allt. Men ett större hot fanns nu. Den där jävla blödningen. Så nu ska vi oroa oss ändå. Hoppas livmodern min inte reagerar så starkt på blödningen så att den rensar ut allt. Att blödningen inte ska växa. Inget nytt VUL inbokades då vi hade en KUB 10 dagar senare på SöS. 

Det var bara att gå hem. Leva i en ovisshet. Antingen går det bra eller dåligt. Men att avslöja graviditeten sådär i vecka 12 var inte aktuellt. 

Min fantastisk barnmorska hörde jag av mig till. Älskar fortfarande att jag valt en alternativ MVC än den vanliga. Allvis barnmorskor är fantastiska. Allt det vanliga vården erbjuder men också naturliga alternativ. Och hon sa att det finns ett homeopatiska medel som gör att livmodern inte reagerar och drar ihop sig. Det liksom hämmar lite. Hon har stor erfarenhet av att stanna upp hotande missfall (som det inte finns en medicinsk orsak till att det ska ske) och speciellt vid sånna här blödningar. 

Så jag hoppade på tåget även fast en kan vara lite skeptiskt till homeopatiska medel. Men alla sätt man kan försöka hjälpa är jag villig att pröva. Speciellt när det inte finns någon biverkning. Jag åt en 1/2 tsk av detta pulver varje morgon och kväll ända fram tills en vecka innan RUL. Placebo eller ej så har vi fortfarande vår lilla älskade och livliga krabat i magen som växer och frodas. 

Jag hade en blödning till en vecka efter den här första, när jag var hemma hos Ida. Men den kom och gick över fort trots menslik blödning. Men jag var inte orolig. Det skulle ju ut på nått sett den blödningen. Och pulvret hade jag med mig överallt utfifall att sammandragningar skulle tillta. För om så var fallet, kunde jag ta 1/2 tsk av pulvret en gång i timmen tills dom avtagit. Men det behövde jag aldrig göra. Sen efter KUB blödde jag bara gammalt brunt blod ända fram till en två veckor innan RUL. 

Omskakad och tillknölad v.13 (12+1)

2014-04-23 @ 14:46

Igår var vi hur på ett VUL hos Eva. Mitt hopp var att blödningen skulle vara borta helt och att vi äntligen skulle få titta närmre på lilla Skorpan. Men jag gjorde verkligen annat än att njuta av detta besök..

Klockan var 7.30 och vi blir inkallade till Evas rum. Vi pratar snabbt om det akuta besöket förra veckan. Sen var det bara att lägga sig i gynstolen. Då slutar hennes VUL-maskin att fungera. Vi väntar och väntar. Kalle pratar med mig och är stöttande. Vi får till slut byta rum till en maskin som inte kan skriva ut bilder. Jahapp, inga nya bilder på Skorpan idag inte. Och vi som ska få se fingrar och fötter m.m.

Vi ser att vår lilla älskling faktiskt lever! Hjärtat pickade på. Men sen såg vi blödningen precis bredvid.. En gammalblödning. Kan komma ut och det kan vara så att livmodern suger upp blodet igen. Kan va hotande men det kan också vara helt ofarligt. Say what?! Ska vi va oroliga eller ej? Men inga klara besked sägs. Va försiktiga, inget samlag och inga gympapass. So I guess yogan blir uppskjuten en vecka till.. Fan.

Ska vara lite positiv nu. Vi kunde se båda hjärnhalvorna (helt galet att man kunde se det!), vi såg Skorpans långa ben och armar, efter några minuter gjorde den en liten dans för oss (där smälte mitt hjärta i allt kaos) och magen visades upp stolt! Haha Jag önskar att jag hade kunnat njuta mer under besöket. För allt detta uppfattande jag en timme senare när vi går igenom bilderna Kalle tog med mobilen och små videosnuttar.

20140423-154033.jpg

Se hur söt lilla Skorpan är! Helt oberörd av blödningen..

Efter undersökningen så pratade vi om blodproppsrisk då min mamma är blodpropps benägen och mormor har haft blodpropp. Då vart hon väldigt allvarlig och sa att vi ska direkt kontakta vår barnmorska och be henne skicka remiss till specialistmödravården för utredning. Jaha, ännu mer kaos. Hon sa också att i och med historia och att vi inte vet om jag är blodpropps benägen skulle vi kolla över det där med vår semester till Turkiet nästa vecka. En flygning ökar ju risken för blodproppar. Och det handlar inte om barnet utan om min hälsa. Och där ställdes utlandssemestern in…

Jag har verkligen sett fram emot att få åka och hälsa på min vän Karin i Turkiet. En liten babymoon med älsklingen. Men nej, inte blir det av. Nu måste jag också få tag i en läkare som kan skriva läkarintyg så vi får tillbaka pengarna för biljetterna.

Efter mötet var vi båda i chock. Vad innebär det här? Allt skulle ju vara bra. Inre kaos höll på hos mig. Kalle skulle till jobbet direkt. Vi satte oss i solen och pratade. Usch va det var jobbiga timmar efter besöket. Så många tankar som snurrade runt hos mig.

Kortslutning. Jag bröt ihop. Försökte vara positiv. Bröt ihop igen. Tänkte värsta scenariot. Bröt ihop ännu mer. Blev arg och frustrerande för vilken barnmorska vi valt (dock vet jag att hon är bra och det kändes bra med henne). Tog ut min ilska på Kalle och mormor. Grät ännu mer. Kaos.

Till slut bestämde sig Kalle för att sjukskriva sig då han själv kände att han inte kunde jobba och göra bra jobb i detta läge, samt att han ville vara ett stöd för mig. Nu när jag tänker tillbaka känns den stunden där i solen som ett luddigt minne. Även fast det var igår.

Ringde och terrorisera vår barnmorska men inget svar. En timme senare ringde hon upp och bad mig komma in för blodprover senare på dan. Vi skulle efter provsvar se om jag skulle skickas till specialistmödravården. Men 30min innan det besöket ringde hon och sa: Jag har pratat med läkaren och han bad mig att skicka remiss direkt till specialistmödravården så du behöver inte komma in idag.

Så där vändes steken igen. Men skönt att det togs på allvar och nu väntas tid där. Hoppas det inte tar allt för lång tid innan vi får en tid.

Idag mår jag bättre. Trött. Utmattad men lugnare. Min underbara Ida (som också är gravid, bara 12 dagar före oss) var på middag hos oss igår. Blev mycket snack om att va gravid. Så skönt att kunna prata utan att den andra blir less på gravidsnack! Hon lugnade ner både mig och Kalle när det gällde blödningen som fanns kvar. Hon gjorde en referens med ett blåmärke. Det tar ju tid innan det försvinner. Det tar ju knappast en vecka. Plus att fostret rör ju på sig hela tiden i livmoderns. Min lärare och kollega Lena berättade också om det här med blödningar. Hur vanligt det faktiskt är. Hon förstod också kaoset som pågår inom en. Så skönt att kunna prata med fina människor! Att ha mormor så nära som jag och Kalle gick och hängde hos efter besöket. Underbara mamma på andra sidan telefonen som alltid finns där.

Och framförallt min älskling Kalle. Du är mitt allt! ÄLSKAR DIG!