Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'Förlossning'

Add Comment Register

Förlossningsberättelse

Vi var beräknade till den 15:e oktober, och vid besöket hos barnmorskan den 5:e bokade hon in mig för ytterliggare en kontroll på dagen för BF. ”Då ses vid alldeles säkert”, sade hon när jag skulle gå. Men själv var jag inte riktigt så säker. Och det skulle visa sig att det stämde!

Onsdagen den 10:e oktober var det en ovanligt fin höstdag, och jag höll igång ganska ordentligt. Jag var ute och gick i solskenet med Colin som cyklade hem från dagis, och sedan storhandlade vi och åt ute. Efter den dagen var jag minst sagt trött! På kvällen hade jag lite sammandragningar, men inte mer än vad jag haft de senaste veckorna så det var inget jag reflekterade över. Däremot hade jag väldigt svårt att sova på kvällen – jag hade svårt att slappna av, och låg bara och vände och vred på mig allt medan klockan tickade på. Inte likt mig att ha sömnproblem! Efter midnatt kände jag lätt, lätt molvärk i svanken som kom och gick. Men jag vågade knappt tro att något var på gång! Jag slumrade ett par timmar, men vaknade igen vid fyra-tiden av lättare sammandragningar. De blev bitvis starkare, och jag gick upp ur sängen när det blev för obehagligt att ligga ner. Viktor vaknade till och frågade vad det var frågan om. ”Det är nog dags nu”, svarade jag. Ändå kände vi båda ett märkligt lugn inför vad som komma skulle,

Efter frukost vid halv sju, blev värkarna starkare, och jag fick börja andas mig igenom dem. De kommer med ca 5-6 minuters mellanrum. Vi ringer in till förlossningen vid tjugo över sju, och de meddelar att vi är välkomna in. Därefter kommer värkarna något mer oregelbundet, och vi  avvaktar lite. Framåt halv nio åker vi och lämnar Colin hos morfar, och klockan 10:10 skrivs vi in på förlossningen. Bebis är då fixerad, värkarna kommer med ca 2 minuters mellanrum men jag är bara öppen 3 cm. Mindre än vad jag hoppats på, men förlossningen är i alla fall igång och vi blir inte hemskickade som jag varit orolig för. Vi går ut på avdelningen och promenerar för att få igång det hela. Vid ett har värkarna tilltagit i intensitet och vid undersökningen är jag öppen fyra cm. Något har åtminstone hänt! Tjugo över ett föreslår de en dusch, då värkarna är ganska jobbiga, och ytterliggare en timme senare får jag äntligen  lustgas! Det hjälper lite mot smärtan, och hjälper mig att fokusera, för nu gör det ont och jag står upp vid gåbord för att tyngdlagen ska påskynda det lite.

De kommer in med middagsbrickan, men värkarna kommer med 2-3 minuters intervaller och är kraftiga så illamåendet gör att jag inte får i mig nåt. En banan är vad jag lyckats få i mig sedan frukost. Klockan sex har vattnet ännu inte gått och de beslutar att ta hål på hinnorna. Vid det laget är jag så trött att jag håller på att somna mellan värkarna, och tanken ”jag orkar inte mer”, far genom huvudet. Men det finns inte så många andra alternativ och tanken att varje värk för mig närmare vår skatt ♥ hjälper mig att fortsätta kämpa. Vi halv sju provar jag att sitta på pilatesbollen medan jag krampaktigt håller i lustgasen och andas väldigt koncentrerat. Det känns som att en evighet förlöper och jag börjar tro att  det inte ska bli någon bebis. Men så – klockan fem över sju – känner jag de första krystvärkarna! Äntligen. Jag krystar för allt jag är värd: nu ska han minsann ut! Men det gör ont, ont, ont och jag kramar frenetiskt Viktors hand så hårt att jag nästan är rädd att jag gör honom illa. Barnmorskan säger åt mig att krysta, och nu är det ”bara lite kvar”. Jag vågar inte fråga hur mycket ”lite” egentligen innebär, utan tog bara i allt jag kunde.

Kl 19:24 får vi höra det finaste ljudet i världen då han tog ton direkt, och jag får upp vårt älskade knyte på bröstet. Och visst var det som vi trodde, en liten pojke. Att det var en Noel kände vi båda direkt. Och med ens var den olidliga smärtan värt allting ♥

Trött men lycklig tvåbarnsmamma, och den omtalade brickan efteråt

Julklapp

DSC_0007

En något tidig julklapp väntade på mitt skrivbord idag när jag kom till jobbet. En flaska mousserande, en stor ask med Toffifee och ett generöst presentkort på en restaurang i stan – bästa chefen vet minsann hur han ska göra sina anställda nöjda! Presentkortet sparar jag och V till en barnledig kväll på tu man hand någon gång, det kan vara mys att komma iväg bara vi två då och då.

God kväll!

Det var en ganska så trött familj som steg innanför dörren här hemma idag. Jag och V beklagade oss över våra onda halsar och begynnande förkylning (?), och Colin var naturligtvis slut som artist efter första dagen på förskola med fullt håll-i-gång. Så hur tråkigt det än låter gissar jag på en inte alltför sen kväll hos oss… Jag hoppas att vi alla får sova bättre än vi gjort under de senaste nätterna!

Har ni haft förmånen att njuta av mysigt lucia-firande idag? Det blev som sagt ingen på Colins förskola i år (och i sanningens namn är de nog aningen små för att få ihop något mer organiserat), men de hade i alla fall haft en mysig stund med pepparkaks-fika och större samling med alla små nissar, pepparkaksgubbar och små lucior på de olika avdelningarna. Jag kan själv minnas hur stämningsfullt jag tyckte det var med lucia som liten, all denna glädje och förväntan inför julen som snart stod för dörren. Men efter skolan kommer man lätt ifrån allt det där, det blir inte riktigt samma sak. Inte förrän man får egna barn och får uppleva samma sak igen genom dem, ser allt det magiska genom deras ögon. Det är en verkligt mysig tid!

Nu blir det en stunds avkoppling i soffan framför TV:n, något som känns extra välbehövligt just idag. Hoppas ni njuter kvällen!

Bra natt

DSC_0339

Några söta små tomtar pryder tavelhyllan i köket. De är ett minne från min farmor som samlade på just tomtar, och betyder alltså lite extra. Så väldigt mycket julpynt har vi inte här hemma, men några ting som påminner mig om barndomens jular tycker jag är roligt att ha.

Hej på er!

En sen hälsning denna lördag, då vi fått sova oväntat bra. Colin somnade som sagt relativt tidigt igår, vaknade efter midnatt då han fick komma in till oss och sedan steg hela familjen upp först vid nio! Det hör ju inte till vanligheten för en småbarnsfamilj vill jag lova, så det är bäst att njuta av sovmorgnarna.

Colin är piggare idag, så jag tänke styra upp ett litet pepparkaks-bak här hemma. Dock fuskar vi faktiskt i år med färdigköpt deg, men det blir nog lika bra skulle jag tro. Julmusik och doften av nygräddade pepparkakor skapar härlig julstämning! Fler än vi som har liknande planer idag förmodar jag?

Hoppas ni får en mysig lördag!

Förlossningsberättelse

Lagom till Colins ett-årsdag har jag skrivit ihop min förlossningsberättelse. Jag har faktiskt inte gjort det förut, men har en del lösryckta anteckningar och journalen, samtidigt som jag minns mycket väldigt tydligt fortfarande.

Den 17:e december var jag på ett besök hos barnmorskan i vecka 40, och hoppades naturligtvis då att det skulle bli det sista. Colin var beräknad till den 21:a december, vilket var om endast fyra dagar. Dock hade jag inga särskilda känningar, förutom lite mer lätta sammandragningar. SF-måttet uppgick då till 31 cm. Blodtrycket hade stigit något, och BM berättade att det kunde vara ett tecken på att någonting är på gång, men för säkerhets skull bokade hon en tid den 22 december för att kontrollera det igen. Det kändes så klart väldigt spännande och särskilt påtagligt att det närmade sig när hon sade så! Vid det här laget hade jag ökat 12 kg i vikt sedan inskrivningen, och man kan nog säga att jag haft turen att ha upplevt en ganska problemfri graviditet (om man bortser från oron i samband med de extra tillväxt-UL då magen inte växte mycket senare delen av grav).

Natten till den 21:e december vaknar jag vid halv tre av allt kraftigare sammandragningar. Det är omöjligt att somna om. Skulle Colin verkligen födas på datumet för BF? Jag väcker Viktor och säger att jag tror att någonting är på gång, men han tror inte riktigt på mig och sover vidare. Jag går upp, duschar och försöker vila så gott det går. Sammandragningar kommer ganska oregelbundet, med allt från ett par upp till femton minuters mellanrum och håller i sig knappt en minut. Det lilla uns av oro/nervositet jag känt tidigare var nu som bortblåst när det väl satt igång. För jag var säker på att det var nära. Snart skulle vi ha Colin hos oss!

Viktor stannar i alla fall hemma från jobbet den måndagen då det verkar närma sig. Jag går hemma med värkar hela dagen, och ringer för säkerhets skull förlossningen. De råder mig att avvakta då de ännu kommer med så pass långa intervaller. Natten går, och även stora delar av nästkommande dag. Värkarna kommer med ungefär samma mellanrum, och jag har inte haft möjlighet till annat än att slumra till korta stunder. På sena eftermiddagen den 22:e blir de plötsligt tätare och tätare – jag försökte få i mig mat som svärföräldrarna hade med sig, men det var i stort sett omöjligt! Jag vankade av och an här hemma då det kändes bättre än att sitta ner. Efter ett samtal med förlossningen åker vi in – mitt i värsta snöstormen.

18.10 skrivs jag in. Colin hade fixerat sig och jag var öppen 5 cm. BM sa att jag hade gjort ett bra förarbete hemma! Jag önskade dusch och lustgas som smärtlindring efter konsultation med henne, då jag hanterat värkarna bra hittills.  Halv åtta duschade jag riktigt varmt vilket var skönt, och en halvtimme senare testade jag lustgasen vilken jag tyckte  hjälpte en hel del, även om jag överdoserade den lite, haha. En detalj jag minns tydligt nu i efterhand var att jag lyssnade på en live-spelning med Lady Gaga, men det kändes väldigt avlägset just då. När klockan blivit nio hade jag öppnat mig 7 cm och jag kände att det gick lite sakta (!) allting vid den tidpunkten. Jag stod upp mesta delen av tiden då det hjälpte en del mot smärtan, och med lustgasen som hjälp andades jag mig igenom värkarna. 22.50 går så vattnet och 23.35 fick jag krystvärkar. Allting hände plötsligt otroligt fort!

23.50 den 22 december fick jag upp Colin på bröstet och hans skrik var det absolut finaste ljudet vi hört. 2720 gram tung och 49 cm lång. Och alldeles perfekt.

colin nyfödd

Knappt ett dygn gammal

Jag tycker att jag hade en bra förlossning, och behövde inte sys eller likn. Lustgasen var min bäste vän 😉  Näst efter Viktor så klart, då jag inte klarat mig utan hans stöd. Hans närvaro betydde allt! Det långdragna värkarbetet hemma tog på krafterna naturligtvis, men jag upplevde det inte som outhärdligt, och jag kände aldrig ”att nu ger jag upp, nu vill jag gå hem”, som jag hört en del säga. När krystvärkarna satte igång hann jag knappt med själv, helt plötsligt var han där hos oss, världens finaste Colin.