Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'Förlossning'

Add Comment Register

Kroppen en månad efter förlossningen

2013-05-30 @ 20:50

Arton månaders graviditet sätter sina spår på kroppen, ändå har jag haft en väldigt tur med min. När jag väntade Felicia gick jag upp sex kilo, dom försvann direkt efter förlossningen och i samband med amningen försvann ytterligare sex. Magen drog ihop sig väldigt fint och det var ingen större skillnad på kroppen efter graviditeten mot för innan.

Denna gången är det lite annorlunda. Huden på kroppen är mer slapp och jag har fortfarande problem med bäckenet, även livmodern har tagit mycket längre tid på sig att läka och jag har fortfarande avslag. ”Alla” mina sju gravidkilon är borta plus två till men jag känner mig annorlunda. Jag vet inte om det är för att jag hade så höga förväntningar sedan förra graviditeten då allt magiskt bara försvann och jag var återställt på nolltid. Nu kommer jag nog få jobba för att få tillbaka självkänslan och självförtroendet och kroppen.. Det jobbigaste är dock att det fortfarande ömmar i bäckenet när jag rör på mig. Det liksom strålar ner i baksida lår och gnager för varje steg jag tar. Hoppas innerligt att detta försvinner inom en snar framtid så att jag kan börja promenera. Pontus börjar jobba på måndag och då hade jag hoppats på att kunna ge mig ut. Någonting som jag däremot är oerhört tacksam för är att jag har klarat mig från bristningar, i alla fall på magen, brösten är en annan femma men tack och lov så syns de bara när jag inte har bh på mig och hur ofta är de.

3005131

3005132

När Elias kom till världen

2013-05-07 @ 21:34

Söndagen var en helt vanlig dag, jag mådde precis som alltid under graviditeten och hade absolut inte på känn att Elias gjorde sig allt mer redo för att komma ut. Vi var nere i båthamnen och socialiserade oss med vänner på dagen, solen sken och det var ett härligt väder. På kvällen åt vi en grymt god middag, tortellini, parmaskinka, halloumi och sallad, fortfarande hade jag inga känningar på att förlossningen var annalkandes. När Felicia hade lagt sig så gav Pontus mig en ordentlig masage i svanken då jag under de senaste veckorna hade gått och klagat på hur ont jag haft. Efter de så började jag få lite kraftigare sammandragningar och förvärkar igen men fortfarande ingenting som tydde på en förlossning, vi klockade dem och de var väldigt oregelbundna, allt från 2 minuter till 6 minuters mellanrum. Pontus tvingade mig dock att packa klart BB-väskan innan vi gick och la oss och tur var väl de.

Klockan ett vaknar jag av tilltagande värkar som jag ligger kvar i sängen och klockar i ungefär 40 minuter, det är regelbundet 4.30 minut emellan. Jag går upp på toan för att kissa och vakna till lite så att jag bättre kunde avgöra hur jag egentligen mår. Jag ville ju inte väcka Pontus i onödan då jag vet att han förmodligen precis hade somnat. Jag upptäcker att jag även har börjat blöda en aning och bestämmer mig för att ringa förlossningen för att rådfråga. Nu är värkarna tillräckligt kraftiga för att jag ska behöva andas igenom dem så det blir väldigt jobbigt att behöva svara på alla frågorna. På förlossningen så råder de mig dock till att avvakta lite då min värkar är aningen korta på ett snitt av 30 sekunder.

När jag har pratat klart med förlossningen så är klockan strax efter två på natten. Jag ringer mamma för att förbereda henne på att förlossningen har startat och att hon i morgon ska köra ner för att ta hand om Felicia, men tillägger också att det inte är någon brådska. Efteråt så ropar jag på Pontus för att dels väcka honom men också för att jag har svårt att röra mig från ett ställe till ett annat. Jag sitter nu på knä mot badkaret och andas genom värkar. Pontus hjälper mig ut till vardagsrummet och sätter mig i puffen i stället. Där sitter jag väldigt skönt och inser då att förlossningen är faktiskt i full gång på riktigt.

Pontus ringer sin mamma och ber henne komma över för att vara med Felicia. Det tar ungefär en timme för dem att komma och då är klockan strax efter tre. Felicia har förmodligen hört oss då hon plötsligt vaknar och kommer upp med stora ögon. Där ligger mamma och har jätte ont, stackaren det hade jag önskat att hon slapp se. Men hon blir inte rädd utan finner sig väldigt fort i situationen. Hon går villigt upp i Peters famn och lyssnar noga när han berättar vad som händer. Det som händer är att jag försöker ta mig ut till bilen, kräks på vägen och får två värkar. Innan dess så ringde jag förlossningen och meddelade att vi var på väg.

Bilresan gick väldigt fort, klockan tio i fyra är vi inskrivna. Vi kommer in på förlossningsrummet efter x antal stop på rund av värkar och jag hoppar upp i sängen. Sjukt obekvämt, försöker luta mig tillbaka men det går inte. Efter vad som känns som en evighet så får jag hjälp av sköterskan att lägga mig bekvämt, kläder och trosor åker av och på med sjukhuskläder. Jag kopplas upp till ctg och får precis som under förra förlossningen panik av att de måste sitta så hårt runt magen. Räcker det inte med smärta från värkarna? Barnmorskan kommer in och gör en första vaginal undersökning. Hon konstaterar att jag då är öppen tio centimeter och i samma veva så går även vattnet.

Jag får lustgas och andas lugnt igenom varje värk. Jag bestämde mig redan hemma när jag satt på toagolvet att fokusera under värkarna, smärtan skulle inte få vinna över mig, jag är starkare än så. Medans jag andas så försöker Pontus febrilt att ladda ner en app för att kunna betala parkeringen. Maskinen var nämligen sönder och deras telefontider var mellan åtta och fem, men man måste betala från klockan sex på morgonen så för att undvika böter så hade han inget val. Hans telefon var dock för gammal och min behövde en uppdatering innan jag kunde ladda ner. Så mellan värkarna fick jag svara på frågor som vilket mitt favorit band var på högstadiet, vad min mamma heter i andra namn och så vidare.. helt galet kändes det men tillslut så funkade det och han kunde betala.

Vid tio i fem så vill min barnmorska att jag ska sätta mig på förlossningspallen för att se om krystvärkarna kanske kommer igång med hjälp av tyngdlagen. Det gör dom inte så hon sätter ett finger i underlivet på mig och ber mig trycka mot det nästa gång som en värk kommer. Jag kan lova att det hade effekt och själv blir jag helt chockad av smärtan, jag var inte alls beredd på den. Vid första krystvärken så kommer halv huvudet ut, det brinner i underlivet och jag skriker att det går för fort och att dom måste trycka tillbaka honom. Mitt förstånd försvann i samband med smärtan. Men två krystningar till och huvudet är ute, vilket lättnad. Jag kände mig nästa klar och barnmorskan fick påminna mig om att kroppen ska ju också komma ut. Det gör den också i nästa krystvärk och jag får upp Elias på bröstet 05.16, 3030 gram och 50 centimeter perfektion.

Efter förlossningen så känner jag mig direkt pigg och full av liv, utmattad självklart av allt jobb men ändå så sprudlar det i hela kroppen. Samtidigt som telefonen går varm till nära och kära och jag njuter av Elias så hinkar jag också i mig en hel kanna med saft för att kunna kissa så att vi får lämna BB och åka upp till hotellet. Det tar mig nästan en evighet att klämma ur mig några droppar men när jag väl har lyckat som är det R.Kellys låt Im the world’s greatest som snurrar i skallen.

Vilken lycka det är att bli förälder. Att vara gravid är en upplevelse, en förlossning är mind blowing men att vara förälder är det bästa som finns.

När Felicia kom till världen

2011-12-06 @ 13:07

Jag vill börja med att säga att jag är djupt imponerad över kvinnor som utsätter sig själv och sin kropp för detta om och om igen. Första dagarna efter förlossningen trodde jag aldrig att jag skulle kunna tänka mig att skaffa ett till barn, men lyckan och kärleken som jag känner för Felicia nu övervinner all smärta som jag har upplevt. Jag skulle kunna göra det tusen gånger om bara för hennes skull. Det här är min berättelse om hur våran dotter kom till världen fredagen den 25 november 2011.

10.20 torsdag morgon står jag i vardagsrummet och dammsuger, då går vattnet. Det känns som en blandning mellan att kissa på sig och då mensen rinner till. Med ett leende på läpparna så skyndar jag mig till toaletten. Där rinner det till lite mera och nu börjar jag bli ganska så exalterad. Jag lägger en binda i trosan och ringer Pontus.

Detta är ju vad vi har väntat på i flera veckor och Pontus har suttit på jobbet redo att springa därifrån så fort telefonen har ringt. Han blir så klart lika exalterad som jag men försöker behålla lugnet och ber mig ringa förlossningen.

Barnmorskan som svarar ställer alla rutin frågor, går igenom min journal och ber mig sedan att komma in för en kontroll klockan 13.00. Eftersom mina värkar inte har kommit igång ännu så förbereder hon mig också på att jag förmodligen kommer att få åka hem efter kontrollen och invänta värkarna hemma.

11.40 Pontus kommer hem och är redo att åka. Okej att det tog oss en timme till Danderyd första gången vi körde (svårt att hitta) men det tar inte mer än 30 min från oss nu när vi hittar. Han slänger i sig lite lunch men jag har ingen aptit, jag är alldeles för exalterad för att kunna äta.

Trotts att vi försökte sega oss så kommer vi till sjukhuset 12.30. En halvtimme för tidigt och precis i lunchtiden så vi blir sittandes att vänta. Men när klockan väl har passeras ett så flyter allt på ganska så bra. Man konstaterar att det är vattnet som gått och genom ett ctg så ser man att jag inte har några värkar och att lillan mår bra. Vi får åka hem igen..

Innan vi lämnade sjukhuset så fick vi en lapp med telefonnummer och en tid klockan 8.00 på lördag morgon då vi skulle kontakta förlossningen om värkarna inte hade kommit igång. Det kändes som om lördag var sjukt långt bort , magen kändes precis som alltid och jag var helt inställd på att få bli igångsatt.

När vi kom hem så la jag mig i soffan, vattnet sipprade och ibland undrade jag hur mycket som skulle komma. Vi käkade pizza (vilket jag inte kan rekommendera) för att ladda med kolhydrater och telefonen gick ganska så varm hela kvällen. Vid halv åtta så pratade jag med min faster. Då hade värkarna blivit kraftigare men inte regelbundna så jag anade inte vad som väntade. Det var inte förrän vid 23-tiden som värkarna började komma mer regelbundet och jag började inse att jag kanske inte skulle behöva vänta så länge som till på lördag innan lillan ville komma ut.

Vi gör oss ordning för sängen och går och lägger oss. Men jag kan inte somna, jag ligger och snurrar runt och har ont. Tillslut så är jag så utmattad att jag ringer förlossningen. Jag vill bara komma in och få smärtlindring så att jag ska kunna sova. Barnmorskan välkomnar oss och vi börjar packa in oss i bilen.

02.00 kommer vi in till förlossningen. Resan har aldrig känts längre och svängarna var outhärdliga. Väl framme så blir vi mottagna av en jätte trevlig sjuksköterska som jag bara några timmar senare hatar (hon ger mig massa förslag på olika ställningar som jag kan prova, medan jag bara vill ligga ner och fokusera). Hon leder in oss i förlossningsrummet och jag får lägga mig på sängen. De börjar lite lätt med att ge mig lustgasen, men jag har svårt att få in tekniken och jag känner inte att den hjälper mig. När det undersöker mig så är jag öppen 3cm.

Nu tilltar värkarna för varje minut som går. De har mig uppkopplad till en ctg men jag hatar den, det spänner och jag känner mig trängd varje gång en värk kommer.

03.30 undersöker de möjligheterna för mig att få en EDA. Jag kände lycka, tänkte att yes nu kan jag äntligen få slappna av. Men oj så besviken man kan bli, då mina fysiska åkommor hindrar mig från att få den ultimata bedövningen. Beslutet drar också ut på tiden och det är inte förrän klockan kvart i fem som jag får två Citodon. Det är den enda smärtlindring jag får förutom lustgasen som jag försöker med igen. Denna gång upplever jag att det hjälper mig mera.

Men strax där efter så får man svårt att mäta Grilles hjärtljud via ctg:n så man kopplar in en skalp i hennes huvud. Detta gör säkert jätte ont på henne för hon sparkar som en galning inne i magen vilket skapar panik hos mig som redan har väldigt kraftiga värkar. Man konstaterar att jag har öppnat mig ytterligare två centimeter och är nu öppne 5cm, sen ställer man mig på alla fyra för att man märker att Grille är stressad och hennes hjärtljud sjunker.

05.38 är man väldigt orolig för lilla Grille och rummet fylls med människor. Nu är man beredd att göra ett katastrofsnitt. Men den lilla återhämtar sig (tack och lov) och en timme senare är jag öppen 10cm och börjar känna krystvärkar.

Nu gör det fruktansvärt ont, jag ser kossor överallt och jag känner mig väldigt rädd. Jag har både värkar och krysstvärkar om vart annat och känner inte att jag kan pusta ut någon gång. Man uppmanar mig att ta det lugnt och andas. Hur lätt är det då?!

07.20 Nu flyttas jag mot min vilja till en förlossningspall där jag börjar krysta ut lilla Grille. Pontus sitter bakom och håller om mig och nu känner jag mig tryggare. Men jag tänker inte ens försöka beskriva smärtan av ett barn som vill komma ut. Slangen på min livlina (lustgasen) lossnar och sen får jag inte tillbaka den. Det kändes hemskt till en början men jag glömde ganska fort bort den.

Då smärtan av att krysta ut ett barn gör att mina reflexer vill knipa ihop benen så har jag två sköterskor som bänder upp mina ben och blåhåller dem, jag kan nämligen inte förmå mig själv att göra de.

07.47 föds Anna Karin Felicia Hedberg i vidöppen hjässbjudning. Hon torkas av och kommer upp till mitt bröst. Grille är här!

6122