Detta är vad jag har gjort idag:

Så himla nöjd!! Jag älskar den ♥ Mitt sätt att visa hur otroligt tacksam jag är över att få vara med om något så fantastiskt underbart som att bli mamma – det är verkligen inget att ta för givet.

Det var jag och min kompis som åkte upp med våra bebisar. Hennes lilla kille är bara 2 månader gammal. Och det gick över förväntan bra att ta med sig de små. Kian sov HELA den långa stunden som jag blev tatuerad och kompisens lille bebis sov också länge. När de inte sov så låg de så snällt på golvet och bara tittade. Skönt när man kan ta med sig sitt barn när man vill få saker gjort.

Kan varmt rekommendera tatueringsstudion: http://www.mrcruetattoo.se/

KRAM

Här kommer den sista delen av min förlossningsberättelse. Jag skriver som jag upplevde den och lämnar inget censurerat.

Lustgasen känns som sagt toppen! Och vad som är ännu bättre är att den är inställd på en rätt så låg dos än så länge.  Jag kanske inte kommer att behöva någon mer bedövning…Men under de kommande två timmarna som passerar så blir värkarna starkare och starkare.
03.15 Lustgasen hjälper inte så bra längre. Jag får en högre dos lustgas men då börjar jag att må illa istället. Värkarna gör verkligen jätteont nu. Det känns som att någon drar åt en snara kring mitten av min kropp och det känns verkligen som att jag ska gå av på mitten när jag får en värk. Jag blir undersökt och halleluja!! 7 cm öppen – det går framåt åtminstone så smärtan är inte helt i onödan.

Mellan värkarna orkar jag inte längre kommunicera med varken barnmorskan eller Anton. Då tar Anton ett beslut för mig som jag är så tacksam för. Vi hade bestämt innan förlossningen att om jag har så ont att det knappt går att prata med mig längre så ska han se till att jag får epidural. Jag hör honom säga det till mig mellan två värkar. Lättnaden när han säger att jag ska ha epidural får mig att börja gråta. Barnmorskan ringer på narkosläkaren. Under tiden kommer en förlossningsläkare in med en ung läkarstudent för att hälsa. Studenten var inte ens i närheten av sängen, det var bara läkaren som kom fram för att försöka hälsa på en halvt medvetslös förstföderska (som inte ens brydde sig om att se på läkaren, fullt upptagen av sin smärta), men usch vad jag inte vill ha en student i rummet. Jag känner mig så utlämnad i min smärta att jag känner mig som ett ”objekt” för studenten att studera. Som tur är så lämnar de rummet ganska snabbt.

04.25 En hel timme måste jag vänta på epiduralen. Jag önskar att jag bett om den tidigare. Väntan var skitjobbig men jag är så glad att Anton står vi min sida och tröstar mig genom värkarna.
Narkosläkaren behöver sticka två gånger för att det ska bli rätt. Första sticket känns obehagligt och gör ont men när han träffar rätt så känns det ingenting. Jag känner effekt av epiduralen med en gång. Vilken otrolig lättnad. Jag känner snabbt hur värkarna blir svagare och kommer med längre mellanrum. Konstigt nog så har jag fortfarande ont i högra ljumsken. Men med lite värme på ljumsken så går det bra och vi lämnas ensamma för att få sova.

07.00 Jag har sovit dåligt eftersom det gjort ont i ljumsken. Jag tror dock att jag fått sova nästan två timmar. En ny barnmorska kommer in och hälsar på oss. Hon undersöker mig och till min förtvivlan så står jag kvar på 7 cm. Jag får värkförstärkande dropp och provar TENS mot smärtan i ljumsken. TENS:en hjälper liiite men inte mycket. Men jag vill hellre ha den än att vara utan den.
Droppet gör verkan med en gång. FY! Nu börjar det göra väldigt ont igen, speciellt ljumsken. Barnmorskan tror att jag behöver tömma blåsan och frågar om jag vill gå till toaletten eller om hon ska hjälpa mig med en kateter. ”Hjälp mig”, säger jag väldigt snabbt! Jag vägrar att lämna sängen. Jag känner absolut ingenting när hon tömmer blåsan. Men nu vill hon att jag ska stå upp också en stund för bebisens huvud är fortfarande inte riktigt ända nere och tyngdlagen behöver nog hjälpa till lite.

Herregud vad jobbigt det är att stå upp när man nästan inte har sovit något alls på två dygn och har ont. Dessutom mår jag väldigt illa och det känns som att jag ska spy hela tiden (men det gör jag inte som tur är). Jag försöker äta lite choklad för att få i mig energi men det går inte. Värkarna blir jobbigare och jobbigare…

8.25 Öppen 8 cm och huvudet har äntligen kommit ner. Nu får jag äntligen lägga mig i sängen igen. Nu känns det som att värkarna är på sin spets. Det känns riktigt skönt att skrika ut smärtan i lustgasmasken. Barnmorskan börjar förbereda sig och tar fram instrumentbricka och klär på sig förkläde. Nu känns det nära.

09.10 Öppen 10 cm men det är en liten kant kvar. Jag får inte krysta riktigt ännu. Åh vad jobbigt det är att vänta, jag vill bara att bebisen ska ut nu!

09.40 Nu känns det som att jag vill trycka på. Inte som att jag vill gå på toaletten som många säger. Jag känner bebisens huvud inuti mig som ett tryck neråt (att krysta däremot känns som att gå på toaletten). Blir undersökt igen och medan hon undersöker mig så säger jag argt:
”Den jävla kanten är säkert fortfarande kvar”!!
Men då får jag som svar:
”Nej då, den är borta. Du får börja krysta nu”.

Ok, så det är detta som man får höra ska vara den sköna biten – att äntligen få börja krysta. Tyvärr så måste jag säga att det var den värsta biten i hela förlossningen. Det kändes som att jag hade en jättebaj som inte gick att få ut och den gjorde ONT – och detta var när jag krystade. Mellan krystningarna gjorde det ont mellan benen och jag kunde känna två gånger hur bebisen rörde på huvudet – aj aj!!
I början låg jag i gynställning eftersom barnmorskan tyckte det var lättast för henne att hjälpa mig i den ställningen. Men efter ett tag så ville hon att jag skulle stå på knä i sängen och hänga mot ryggstödet, återigen för att få hjälp av tyngdlagen. Jag gråter ut att ”jag dör, jag vill inte mer”!

Jag är SÅ utmattad att trots all smärta så lyckas jag faktiskt somna mellan två krystvärkar. Då hämtar barnmorskan energidryck som jag blir matad med mellan krystningarna.
Men trots att jag är så trött och har så ont så vet jag att det finns bara ett sätt att komma ur det här – att ge allt jag har och fortsätta krysta!
All beröm som jag får från Anton, barnmorskan och sköterskan är otroligt hjälpsam. De låter mig veta att jag gör rätt, att vi är på väg framåt – bebisen är på väg!

Jag är åter tillbaka i gynställning. Vad jag inte vet om (och jag är så himla glad att jag inte fick den informationen då) är att nu har jag krystat i nästan två timmar. Förutom att jag inte har någon som helst tidsuppfattning så kan jag heller inte avgöra hur långt vi kommit – är huvudet på väg ut eller inte? Det gör liksom bara ONT helt enkelt men exakt vad som gör ont kan jag inte urskilja. Men så äntligen frågar barnmorskan om jag vill känna på bebisens huvud – det vill jag inte för jag vill bara fortsätta att krysta, men det är skönt att veta att han är på väg ut.

Men så säger det stopp! Bebisen vill inte komma ut sista biten, huvudet sitter fast. De ringer på en barnmorska som ska komma och trycka på magen.
”Shit, nu spricker jag väl hela vägen”, tänker jag. Men det gör mig inget, jag blir inte orolig över situationen. ”Jättebra”, tänker jag istället, att få lite hjälp för jag vill ha ut bebisen NU!

Den andra barnmorskan kommer in och hon behöver bara trycka på magen två gånger och jag krystar för kung och fosterland. Och plötsligt säger det ”PLOPP” och genast fylls rummet med glädjetårar och bebisskrik.
11.28 Äntligen är vår son här!
Han läggs upp på min mage och han är så varm. Han skriker lite men sedan blir han lugn. Barnmorskan retar honom lite genom att pilla under hans tår, han behöver skrika för att få ut fostervatten.
Navelsträngen klipps och moderkakan är ute en stund senare. Lite obehagligt att krysta igen men det är i alla fall inte som att trycka ut en till bebis. Hon frågar om vi vill se moderkakan och till min förvåning så svarar jag ”ja”. Den är inte vacker men det var lite intressant att se vad han legat i under 9 månader.
Barnmorskan letar efter något som behöver sys och till slut hittar hon två ställen som behöver ett varsitt stygn. Jag är jätteförvånad över att det inte blev värre men det är tack vare att det tog så lång tid att krysta ut honom. Sedan masserar hon magen med hela armen jättehårt för att få ut levrat blod. Massagen är lite obehagligt men gör inte speciellt ont.

12.20 Förlossningen är över, allt är sytt och klart. Vi lämnas ensamma en stund för att få njuta av vår fina son. Sedan kommer en sköterska in med den berömda brickan med mackor och dricka. Sen kommer också barnmorskan tillbaka för att mäta och väga. Jag får äntligen ta en dusch innan vi ska förflyttas till ett rum på BB. I duschen blir jag svimfärdig och får hjälp av barnmorskan att torka mig och bli påklädd. Skönt att bli rullad i rullstol till rummet på BB.

Så gick det alltså till när vår lille Kian kom till världen. Och även om förlossningen var lång och jobbig så var den så OTROLIGT häftig!
Jag längtar nästan till nästa gång ;)

Så fort förlossningen är över så försvinner all smärta och illamåendet – äntligen kan jag äta! (Hur trött ser jag ut på en skala haha)
51 cm och 3680 gNyblivna pappan

Nu verkar det som att mina super-sov-krafter är borta. Trots att jag varit skittrött hela dagen och haft ont i huvudet så har jag inte kunnat sova. Som det brukar vara med andra ord och jag som sovit så himla bra på dagarna sedan han föddes. Men imorgon är en ny dag och förhoppningsvis kanske det visar sig att jag fortfarande kan sova på beställning.

Men jag är inte bitter. Än så länge har jag en underbar man hemma som ordnar allt (fruktar nästa vecka då han börjar jobba igen) medan jag sitter som en slöfock i soffan hela dagen. Och att bara se på vår underbara son får mig att glömma huvudvärken och tröttheten med en gång :)

Imorgon kommer den sista delen av min förlossningsberättelse!

KRAM

Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. Ställ gärna frågor om det är något ni vill veta mer om och så svarar jag på dem i ett senare inlägg som kommer handla om mina tankar före och efter förlossningen.

Måndag 27/8
Jag går hela dagen med förvärkar. Inget som gör speciellt ont och det är ganska långt mellan varje värk men regelbundet. På kvällen märker jag att de kommer tätare. Det har nu gått 10 dagar sedan slemproppen lossnade.

Tisdag 28/8
Under natten och även denna dag går jag med förvärkar som tedde sig ungefär som innan men inte lika starka. Men på eftermiddagen tycker jag att värkarna börjar göra ondare och komma tätare igen, spännande! På kvällen så får jag en liten blödning – weee, känns lovande!

Onsdag 29/8
Vaknar strax efter tolvslaget av en värk som verkligen gör ont. Det tar 20 minuter sedan kommer en ny värk. Måste andas igenom den och Anton vaknar orolig.
”Har du ont”, frågar han.
”Japp, jag tror att det är dags väldigt snart”, svarar jag.
Efter 20 minuter kommer en ny värk. Jag kan inte sova längre. Plötsligt ändrar sig värkarna och kommer 8 minuter emellan. Jag går upp ur sängen och går runt i huset för det känns bättre än att ligga kvar i sängen. Varje värk är jobbig med det går fint att ta emot dem med lite andning. Värkarna kommer fortsatt regelbundet med 7-8 minuter mellan varje värk men ibland märker jag att de kommer tätare. Vankar runt hela morgonen och försöker sova men det funkar inte.
06.00 Ringer förlossningen bara för att fråga hur länge jag ska stanna hemma. Nu har värkarna kommit med 4-5 minuters mellanrum under en timme, känns skönt att de redan kommer tätare. Får som svar att jag kan komma in när jag vill men att de rekommenderar att det ska vara 2-3 minuter mellan värkarna som förstföderska. Anton åker tveksamt till jobbet men han har inte långt hem som tur är.
07.00 Jag tar ett bad för att försöka lindra smärtan. Badet hjälper inte mot värkarna men resten av kroppen får en chans att slappna av vilket känns väldigt skönt. Efter en stund i badet går jag ur och klockar värkarna igen. FAN! Nu är det 8 minuter igen mellan värkarna.
Jag försöker fördriva dagen, väntar på att värkarna ska komma tätare men de envisas med att hålla sig på 8 minuters intervaller. Passar på att packa klart BB-väskan, städar lite, vilar och äter mellan värkarna.

Dagen går och inget händer med värkarna. Börjar känna mig uppgiven och trött. Motivationen att stå ut med värkarna hemma börjar tryta.
17.40 Jag ringer in till förlossningen igen. Berättar för dem att jag inte orkar stå ut med värkarna längre om inget mer händer. Jag är jättetrött men kan inte sova. Nu har jag haft onda värkar i snart 18 timmar. Barnmorskan vill då att vi kommer in för en undersökning och sen behöver något göras, antingen att värkarna behöver stannas av så kroppen får vila eller så kanske de behöver en knuff framåt – det får undersökningen avgöra.
Det tog lite tid att komma iväg. Bilresan, som varade i en timme, gick bra men vi tog färjan eftersom det är kortare väg. Färjan tar ca 10 minuter att åka och jag hann få två värkar under den tiden. Då slängde jag en tröja över huvudet för jag ville inte att de andra bilisterna skulle se mig kämpa genom värkarna.
19.40 Äntligen inne på förlossningen! Vi fick ett rum med en gång och jag blev undersökt. Öppen 3 centimeter och tappen är 1 cm – wehoo! Barnmorskan vill inte skicka hem mig så jag skrivs in med en gång och hon går ut för att prata med läkaren för att se vad som kan göras för att sätta lite fart på förlossningen, kanske att de kan ta hål på hinnorna.

Värkarna kommer regelbundet och jag tycker att de är jobbiga. Jag blir undersökt igen när klockan är runt 21.30. Fortfarande 3 cm öppen – suck! Inte tillräckligt öppen med andra ord för lustgas och de vill inte ta hål på hinnorna för bebisen är inte riktigt ända nere och då finns det risk för att navelsträngen kommer i kläm. De vill avvakta några timmar för att se om värkarna vill sätta igång mer på egen hand.
Jag vill testa att bada igen. Det hjälpte inte så mycket hemma men jag vill ge det en chans till. Badkaret är placerat bara några meter från sängen så why not.

Badet hjälper inte mot smärtan när jag får en värk men det är jätteskönt för ryggen och resten av kroppen. Så lite avslappning mellan det onda får jag ändå.
22.10 Nu börjar det bli lite för varmt att ligga kvar i badet så jag går ur och får på mig skjorta och nättrosor och en gigantisk binda. Och tur var det!

22.29 tas bilden ovan – en minut senare går vattnet! Jag är väldigt glad för att jag inte har på mig mina egna kläder när det händer. Det kändes som att jag kissade ner mig utan att kunna kontrollera blåsan alls.
Vi ringer på barnmorskan som blir väldigt förvånad över att vattnet gått. Hon undersöker mig, fortfarande 3 cm öppen, och hon kan känna hinnorna på bebisens huvud vilket kan betyda att det inte är vattnet som gått. Hon ursäktar sig och luktar (urk!!!) på bindan- fortfarande tveksam till om det verkligen är fostervatten.
”Det kanske är badvatten”, säger hon.
”Hm, jag tror inte att jag rymmer så mycket vatten”, svarar jag.
För säkerhets skull så går hon ut med bindan för att visa en kollega. Jag har fått på mig en ”blöja” nu och när varje värk kommer så känner jag hur det rinner vatten ur mig. Efter en liten stund kommer det en värk och nu rinner det inte vatten längre – det forsar! Blöjan fylls med vatten och t.o.m sängen blir genomblöt. Vi ringer på barnmorskan som inte hunnit tillbaka ännu.
”Om du fortfarande tror att det är badvatten så måste jag sugit upp halva badkaret”, säger jag lite skämtsamt till barnmorskan.
”Nej, nu kan vi verkligen konstatera att det är vattnet som gått”, säger hon skrattandes.
Men hon kan fortfarande känna hinnorna på bebisens huvud. De har alltså gått sönder längre upp och inte framför ”öppningen”.
23.30 får jag en spruta med smärtstillande, Ketogan (syntetiskt morfin), för att försöka ge mig en chans att sova. Jag tycker inte att det hjälper nåt vidare men jag får också en värmedyna att lägga på magen och då känns det lite bättre. Kan inte sova dock utan måste försöka stå ut tills jag är tillräckligt öppen för lustgas vilket är 4 cm enligt barnmorskan.

Torsdag 30/8
01.15 Blir undersökt igen och äntligen har jag öppnat mig mer. Nu har jag öppnat mig 5, nästan 6 cm och äntligen kan jag få lustgas. Barnmorskan väcker Anton (som sover gott på extrasängen) och berättar att idag, torsdagen den 30 augusti blir det barn. Jäklar vad otroligt häftigt det var när hon sa det :)
Lustgasen är underbar! Den tar verkligen udden av värkarna så de gör inte alls så ont längre och det känns verkligen som en bättre fylla haha. Jag börjar t.o.m fyllesnacka och säger till barnmorskan att hon är den underbaraste människan på hela jorden som gett mig lustgas. När hon lämnat rummet tvingar jag Anton att prova lustgasen också ;)

Fortsättning följer…

Gick och la mig för att sova tillsammans med Kian. När jag vaknade låg det ett paket vid sängen till honom från min syster och hennes familj i USA :)

Han äter varannan timme under natten och morgonen. Där emellan sover han som en stock. Bra! Då hinner mamma att duscha och äta frukost innan det är dags att amma igen :)

Det har gått jättebra med Wilma och Kian tillsammans. Vi har inte märkt av någon svartsjuka och hon är inte så jätteintresserad av honom heller. Hon kanske går fram ibland och luktar på honom men inte mer.
Vi hade gäster här igår och deras 16 månader gamla son slog tyvärr till Wilma med en plastleksak. Efter det blev hon rädd för pojken och gick och gömde sig så fort han kom för nära. Jag hoppas inte att den upplevelsen sitter kvar i henne så att hon är rädd för barn nu. Stackars Wilma :(

Oj! Vet inte vad jag vägde vid förlossningen men två veckor innan vägde jag 73 kg. Innan jag blev gravid så vägde jag 61 kg. Vägde mig i morse för första gången efter förlossningen och fick en chock när vågen visade 62,4 kg. Nog för att jag kände på mig att jag inte gått upp så mycket utöver vad graviditeten för med sig men aldrig trodde jag att bara drygt en vecka efter FL att jag skulle ha hunnit gå ned så mycket.
Men jag har säkert tappat mycket också i muskler tyvärr under graviditetens gång :( Jag har ju knappt rört på mig på ett halvår. Men men, jag går ner nu i vikt och sedan får jag bygga upp det jag förlorat. Älskar att träna så det kommer bara att bli roligt. Men känner ingen stress alls med att börja träna. Jag börjar när det känns rätt och bra för kroppen.

Den här bilden är tagen bara några dagar innan vi plussade. Den pumpade rumpan har jag väl knappast kvar nu så det är ett av de områdena som kommer att få jobba hårt när jag är tillbaka på gymmet :)

Idag fick Kian bada för första gången. Det var väl sådär uppskattat :P

Sedan bar det iväg till BVC för mätning av huvudet och en vikt. Han har inte gått upp så mycket sedan vi kom hem så nu blir det mat minst var tredje timme.

Snart kommer min storebror hit med sin 3-åriga dotter och lagar mat åt oss – MUMS :) Mamma kommer också förbi en sväng. Annars blir det en lugn fredag.

KRAM

Så här ser den ut. Känner ingen stress alls över att komma i form och bryr mig inte alls om bristningarna. Jag tar det sen. Just nu bryr jag mig bara om min son och att bli återställd efter förlossningen. Men det ska bli roligt sen att komma igång på gymmet igen när kroppen är redo för det.
Jättebra tips är att köpa en vanlig maggördel, sån man köper bland underkläder för att hålla inne fettet. Den ger ett jätteskönt stöd för både rygg och mage nu när man inte är så stark.

Oj vad tiden går fort. Så länge man väntade och väntade på den stora dagen och nu är det redan en vecka sedan vår underbara Kian föddes.
Fast han bara har funnits i våra liv i en vecka så känns det som att han alltid funnits med. Det känns inte nytt och främmande med honom hos oss, det känns som han alltid varit där – vad gjorde vi innan han kom? Svårt att förklara men ni som har barn kanske förstår vad jag menar.

Om ni är nyfikna på hur min mage ser ut nu en vecka efter förlossningen så kommer jag att lägga upp bilder sedan.

Jobbar också på att få ihop en förlossningsberättelse men jag kommer ju inte ihåg allt så jag kanske behöver vänta tills att jag får min journal. Men jag kommer att ta upp mina tankar före och efter förlossningen i ett separat inlägg. Hur blev det t.ex. med bedövning? Min rädsla för att skita ner mig under förlossningen – hur gick det?

När det funkar och inte gör ont så är amning verkligen jättemysigt :)

Denna natten var toppen. Kian sov 3,5 timme mellan amningarna och eftersom 4 timmar är max mellan måltiderna så kan jag inte begära mer. Det hjälpte säkert att han fick sova hos oss i sängen. Ska försöka ordna ett babynest så han kan sova säkrare bredvid oss. Hoppas att denna natten kommer att gå lika bra.

KRAM

Fick frågan vad för bröstpump jag använder. För det första vill jag säga att det är så himla smidigt att ha en pump. Tycker att det är jättekrångligt att mjölka med enbart handen för mjölken rinner bara iväg där man inte vill ha den och när tuttarna är lite hårda så tycker jag att det är jättesvårt att få tag om bröstet med handen.

Jag har en manuell bröstpump från Philips Avent. Den fungerar jättebra, så enkel och man orkar pumpa utan att få ont i handen.

Finns att köpa till nedsatt pris och dessutom fraktfritt på gravidochbarn.se

Här hemma har vi precis ätit en sen frukost. Åt lufttorkad skinka för första gången idag. Åt det i mängder på mackan innan jag blev gravid.

Efter frukost blir det alltid lite mys med pappa :)

I natt har Kian varit lite extra gnällig och svår att göra tillfreds. Till slut, när han fick ligga bredvid oss i sängen så blev han lugn och somnade igen. Han ville inte sova själv i sin säng denna natt helt enkelt. Vi var från början lite oroliga för att ha honom i sängen men ligger han på ytterkant i sängen med skydd så att han inte kan ramla ut, så är jag inte längre orolig för hur han ligger medan vi sover. Men han skulle aldrig få ligga mellan oss om han inte skulle ligga i en ”korg” eller liknande.

Idag kommer mamma/mormor hit. Det är väldigt roligt att få visa upp honom för alla så ser mycket fram emot dagens besök.

KRAM

Idag gick vi en promenad med vagnen. Det var superskönt att få röra på sig lite och vilken skillnad det känns i kroppen. Så mycket lättare att röra på sig nu när man inte har en stor mage.

Tack för era tips med svullna bröst. Jag ringde in till BB och så här lindrade jag svullnaden och smärtan:

1. ”Coppermanshandgrepp”
2. Lite pumpning för att mjuka upp bröstvårtan
3. Amma!
4. Ipren och kyla på brösten. (Tydligen var värme på svullna bröst ett big no no).

Så nu känns brösten mycket bättre och amningen går mycket bättre. Svårt att ge bebisen bra tag när brösten är stenhårda och ömma.

Nu har vår älskade skatt fått ett namn – Kian :)

Spenderar första morgonen hemma och han är redan inne på sin andra frukost :) Natten har gått bra. Så länge jag somnar mellan amningarna så är det toppen tycker jag.

Redan idag kommer BVC på hembesök så det känns bra att få det gjort.

Mjölken har runnit till med råge!! Brösten är stenhårda jämnt, även efter lång amning. Har ni något bra tips på hur man kan lindra?

Det blir naturligtvis lite glesare just nu mellan inläggen. Men det förstår ni säkert :)

Kram

Tack så mycket för alla gratulationer <3
Vi mår bra och åker hem imorgon om amningen fortsätter att gå bra.

Vår son är helt underbar. Han har inget namn ännu men vi känner lite på ett just nu.

En förlossning är verkligen så otroligt häftigt att gå igenom, även om det också är otroligt jobbigt. Man känner sig som en superkvinna efteråt. Jag tog fram krafter som jag inte hade en aning om att jag hade :)

Berättar mer när vi kommit hem.

STOR KRAM till er alla!

Här är vår underbara son :)

Född 30/8 kl 11.28 efter nästan 34 timmar värkarbete och 2 timmar av krystande (Eh jo, jag är helt slut). 51 cm lång och 3680 gram kärlek

Tack för ert stöd.

Kram

Japp, inskriven! Öppen nästan 3 cm och eftersom jag gått hemma så länge så skulle jag inte åka hem – superglad!! Kanske att de tar hål på hinnorna beroende på vad som händer de närmsta timmarna.

Tack för ert underbara stöd

Fortsätt gärna att gissa på kön. Kul och se vad ni tror :)

Puss!!

Väntar och väntar men värkarna vill inte komma tätare än ca 8 min. Men när de väl kommer så gör det så himla ont, det känns verkligen som att jag ska gå av på mitten. Dessutom håller de oftast i 1,5 min och en del har tom hängt kvar i 2 min.

Nu är det snart 16 timmar sedan de onda värkarna startade. Sitter fortfarande hemma. Herregud, är det så här det är att vara förstföderska??