Kian och Wilma
2012-09-09 @ 11:23
Det har gått jättebra med Wilma och Kian tillsammans. Vi har inte märkt av någon svartsjuka och hon är inte så jätteintresserad av honom heller. Hon kanske går fram ibland och luktar på honom men inte mer.
Vi hade gäster här igår och deras 16 månader gamla son slog tyvärr till Wilma med en plastleksak. Efter det blev hon rädd för pojken och gick och gömde sig så fort han kom för nära. Jag hoppas inte att den upplevelsen sitter kvar i henne så att hon är rädd för barn nu. Stackars Wilma :(
När mina syskonbarn va små hade mamma en shäfer, och vi kom på barnen några gånger med att sitta och dra i hennes öron och peta henne i nosen:S Hon bara låg blixtstilla stackarn och tittade på oss som ”ta bort dom” och när vi gjorde de så smög hon iväg så dom inte skulle följa efter.
Det är ju de som är så bra med ”stora” hundar, dom har starkare psyke. Mycket barnvänligare än ”småråttor:P”
En kompis hund började vakta deras bebis, som om de vore hennes egen:P
Åhh va söt han är Kian:) Grattis!!
Jag undrar vart den söta ”höstbodyn” är köpt?
Många kramar!!
Min hund går iväg när lillan kommer. Hon tycker det är lite jobbigt. Lillan har inte lärt sig klappa fint. vi låter henne aldrig klappa vovven om inte vi är med. Vovven visar lillan jättemycket respekt. Håller sig i närheten, men aldrig för nära. Hon är lillans livvakt:-)
Hej!
Wilma verkar förstå att Kian behöver ”eget” utrymme!
Angående 16 månaders pojken så tror jag att det inte är någon fara. Han förstod kanske inte att man gör så men förhoppningsvis visade föräldrarna att det inte är rätt. När ni väl träffar dem igen så tror jag det är bra om ni låter honom hälsa på Wilma igen och låta henne få ett förtroende för barn igen. Sen tror jag också att så fort Kian börjar röra på sig/vara mer högljudd, så kommer Wilma och följa med i det hela och förstå hur barn fungerar.
Speciellt då han lärt sig ta sig till henne och känna och smaka och kanske peta lite.
Det var ju bra att hon visade tydligt att hon ville dra sig undan istället för att hon skulle ha stannat kvar tills hon inte tålde mer.
Det är bra om ni följer hur hon regerar då barn är i närheten…alltså vilka slags ”nerver” hon har. Man förstår ju hennes reaktion väldigt bra, hon är väl inte så van med att nån mitt i allt smäller till en leksak på henne.
Så underbar bild på Kian och Wilma!
Så fina dom är! :D
Hej Idalisa!!!
ÅÅH Grattis till er fina son!!! <3 Följer ju din blogg lite i skymundan :)
VI har en STOR Rhodesian Ridgebackhane hemma, som var drygt 2 år när vår son kom till världen. Vår hund har alltid älskat barn (han är uppfödd privat i en RR-ägares hem) och kan hända har det bidragit, men tänkte berätta om vår "tillvänjning": vovve-bebis.
Jag har ju redan tidigare sett i din blogg att ni tänkt igenom Wilmas möte med er bebis osv så detta bara min vilja att dela med mig av vår "historia" :-)
Vi började med att introducera hunden till bebis INNAN han kom till världen. Varje gång vi var inne och stökade med saker i sonens rum så fick vår hund följa med in. Vi visade på spjälsängen, leksakerna, skötbordet, han gick runt och luktade på allt i lugn och ro. Det blev en fin liten vana på något vis.
När E sedan kom till världen och kom hem första dagen blev vår bjässe helt "livrädd", för honom. *s* Han gick FÖRSIKTIGT fram och luktade på E och sprang sedan bort och lade sig i soffan. Han kollade in E lite på håll och gick mestadels omvägar runt E när han låg på golvet eller om jag ammade honom. Efter ett par dagar så satt hunden i soffan någon meter från mig när jag ammade och kikade på oss…till slut var han alldeles nära inpå och låg lugnt och sov bredvid under amningen. I samma veva började han med att alltid följa efter in i badrummet eller bebisrummet vid varje blöjbyte och satt med och väntade vid skötbordet. Den kissiga böljan rullade vi ihop och slängdei soporna, men ville hunden "kolla" den fick han det faktiskt (hoprullad alltid). Det är ju ett sätt att lära känna sina flockmedlemmar. Han visade intresse för detta i någon dag, sedan hade han vant sig och nöjde sig med att sitta och vänta på att blöjbytet skulle bli klart. :-)
Det tog dryga två-tre veckor innan vovven hade vant sig vid att bebisen kommit för att stanna. Han var från det ögonblicket en perfekt hund"storebror" med full respekt för att sonen hade högre rang än honom.
Det slutade faktiskt med att om vi var iväg och kom hem så var han ute ur huset som en RAKET när dörren öppnades – för att snabbt se var "lillebror" var – att vi hade med oss honom hem igen liksom. När han väl hittat babyskyddet och försiktigt fått känna med nosen att bebis var med så kunde han "lugna" sig och hälsa även på oss :-)
NU är de bästa vänner för kärleken är verkligen ömsesidig!! Hunden ligger alltid där vi är och "står ut" med massor av olika, mer eller mindre burdusa, kärleksyttringar från vår son. Sedan tidig ålder har vi lärt vårt barn att umgås korrekt med hunden (och katterna) "klappa fint" var nog en av de första fraserna som vår son lärde sig känna igen och förstå! Men det blir ju lite "burdust" ibland ändå… Det ALLRA viktigaste för att få en sådan fin relation hund och bebis/spädbarn/småbarn är att vi har gett vår hund en "fristad" i sin sovplats i hallen! Dit kan han ALLTID gå för att få vara i fred. Gå han dit så "pallar" han inte mer och behöver ALDRIG störas av vår son när han ligger där. Det lärde vi sonen också tidigt och sedan 1,5 års ålder har han vetat vad som gäller med det. Går vovven ut i hallen så får sonen inte följa efter och inte störa vovven när han ligger där. Det är ju SUPERVIKTIGT (även utan barn) att ge hunden en "fristad" där ingen stör den! Vår hund har nu lärt sig att är han med "Mitt i stridens hetta" bland leksaker och lekar så får han helt enkelt finna sig i det som sker runt om honom (SJÄLVKLART är det inte OKEJ om barn slår på honom eller kastar saker på honom – det håller vi efter bäst vi kan, men det händer ju det med att han får en boll på sig eller blir "påkörd" av en liten leksaksbil), det kan ju blir ganska stimmigt och stojigt liksom. När det blir för mycket så går han ut i hallen och lägger sig på sin plats och vet då att där får han vara i fred och ha lugn och ro…
Vi har aldrig haft probelm med matagressivitet hos vår hund heller – det har jag varit STENHÅRD på sedan han var valp! MEN när han äter så ska han få vara i fred ändå. Givetvis "störde" sonen honom då och då förr, innan han förstod vad vi menade och inget hände ju förstås, men vi har satt den regeln i alla fall – också viktigt som regel tycker jag, för hundens skull… :) Däremot har vi "avdramatiserat" vovvens matstund för sonen genom att TIDIGT göra honom delaktig i att servera hundens mat! I allra första början hängde ju sonen i bärselen eller på armen när vi hällde upp hundens mat, så han vande sig vid att bebis var med, sedan var sonen med och hämtade och "bar" maten när vi serverade den. Nu för tiden är det nästan uteslutande sonen som hämtar och serverar "vovva" mat.
De är verkligen goda vänner och URSÖTA ihop!
Sköter man det korrekt (vilket jag är säker på att ni gör!!!) så blir det SÅ bra i slutändan!! Viktigt är ju bara som sagt att man inte "helt glömmer bort" hunden som individ också :-)
Ännu en gång – JÄTTEGRATTIS till fina Kian!!
Kramen
Tack :)
Jag tror att den kommer från Lindex men den är köpt för flera år sedan. Men man borde kunna hitta liknande ute i affärerna nu när hösten är här.
Kram
Tack så himla mkt för era kommentarer :)