Som ni ser så torkar snart min blogg ut utav dessa få inlägg som publiceras.

Ni vet, nu börjar snart sommaren, jag har jobbat en del, många tankar ang. studier osv. Men viktigast av allt är ju faktiskt MILIAN och jag får faktiskt lite dåligt samvete ibland när jag kommer på mig själva sittandes och prioriterar bloggen framför honom, till exempel vid frukostbordet! Då tänker jag ” fan Jennie, skippa bloggen och snacka med din underbara son som sitter så fint där på sin stol ” och lite så är det ju också! Säkert för många er mammor/pappor där ute. Klart man behöver inte skämma bort sitt barn med uppmärksamhet 100% om dygnet MEN en blogg ska Aldrig gå före en stund där man egentligen hade kunnat lägga all sin uppmärksamhet barnet. Jag både ser och känner hur fort tiden går med vårt lilla hjärta, ett blink och han går snart på dagis, ett till och han börjar skolan. Ja, ni förstår! Vill man då minnas att man satt och skulle “bara” slänga iväg ett inlägg via mobilen? Inte jag!

Häromdagen grät jag till ock med på gymmet, varför? I ett TV-program berättade två föräldrar att de mist sin 4 åriga son! Det var en olycka, pappan hade råkat köra på honom på uppfarten! Jag kunde inte hålla igen tårarna, min värsta fasa är att något ska hända min son – Jag skulle aldrig kunna leva vidare utan honom och jag måste skydda honom hela mitt liv. Så känner nog alla mammor och pappor men just nu känner jag att jag personligen lägger för mycket tid på saker här i livet som inte är viktigt om 100 år. Min vardag kretsar för mycket kring, vikthetsen, bloggen, utseendet, sociala medier och annat. När man då ska försöka kombinera detta med ett fungerande familjeliv, vardag PLUS hinna se sitt barn göra alla små framsteg som han faktiskt gör VARJE DAG, ja då blir de krock i knopp och kropp. Och när man går runder som en Duracellkanin men egentligen fungerar som en urladdad sådan DÅ är det dags att göra något åt det. Det är då man tar det där steget tillbaka ifrån saker som inte är närmst hjärtat, ifrån människor som inte är värd att lägga tid på och saker som inte spelar någon roll om hundra år när man ligger i graven och vilar i all evighet.

Jag har bestämt mig, därför att en viss stress och en klump i bröstet kommer att släppa om jag väljer bort alla dessa “måsten”. Jag har aldrig riktigt njutit av min vardag, mig själva och mitt liv.

Men jag vill börja göra det NU, för när jag tittar på mitt underbara barn som jag och min sambo skapt då vill jag bara släppa allting runtomkring mig och fortsätta detta ögonblick i all oändlighet.

Jag vill inte missa en enda stund i hans liv.

Första bilden på “LILLKILLEN”

Misstförstå mig ej, jag tycker jätte mycket om att blogga och jag har träffat underbara mammor genom bloggen! Men vill ni och jag så kommer vi ändå hålla kontakt. Och till alla mina bekanta och vänner som så gärna följer bloggen eftersom ni vill inte heller missa Milians och min vardag så rekommenderar jag personligen att ni ska komma och träffa oss istället! Ett möte via sociala nätverk som blogg och FB ska aldrig kunna utesluta ett fysiskt möte – det vore tragiskt. Ni ser kanske Milian växa på bild men ni skulle träffat honom mer i verkligheten så missar ni inte hur den här underbara krabaten egentligen växer. Jag fortsätter slänga in något inlägg här när jag har riktigt tid, dvs när allt annat runtomkring är harmoniskt och när Milian sover. Annars följer ni oss på FB (Jennie Damevska) och sen på Instagram, för där lär komma upp en eller annan bild (jenniemilian). Så ADDA mig där så “ses” vi ju ändå, right. Juste, återkommer säkert lite när vi väntar syskon till Milian – vilket förmodligen inte dröjer allt för lång tid.

Precis suttit här vid datan i en timmes diskussion med andra från föräldrapanelen samt ett par pappor! Vi har diskuterat faderskap och hur vi upplever att pappor bemöts på MVC bland annat och även frågor kring upplevelsen på förlossningen. Spännande att läsa andras tankar och upplevelser! Man vet ju vad sambon har sagt och man känner igen mycket i vad andra skriver också.

Nu ska jag sätta mig och läsa lite i mina kurslitteraturer, samt skriva lite på läsloggen som är första delprovet. Imorgon väntas ETT ÅRS KONTROLL för Milian, vilket innebär vaccination nr 3 också. Stackare, stick i låren = inte roligt!

Fick hem denna fina leksak från Fisher-Price.
En Topsy Tumblers drop ‘n suprice funhouse!

Milian har redan förstått hur man stoppar figurerna i röret så att den spelar den musik.

Vill ni också vinna en fin leksak från Fisher-Price? Ni kan vinna en jättefin musik mobil här i min blogg. Kika här i föregående inlägg hur ni går tillväga!

Vi har fått en superfin leksak ifrån Fisher-Price och minbebis. Vi monterade precis samman den och nu har vi test lekt med den också!

Egentligen är den från 1 1/2 – 5 år, men tycker faktiskt att även Milian som är 10 månader har mycket nöje utav den.

Han förstår ju nog inte hur man bygger upp en lek av det hela men där är saker som låter och sjunger vilket är skoj, dessutom är djuren roliga att tugga på!

Skoj!

Den 23/9 var jag och Milian uppe i Stockholm, dels för att uppleva den fina staden och träffa massa trevliga mammor men också av den anledning att jag skulle på Föräldrapanelmöte med minbebis och Fisher-Price!

Mötet ägde rum i minbebis fräscha lokaler! Grundaren Stina var där, samt Sara från Fisher-Price och såklart 3 mammor från panelen (Sarah & Sanna)!

Här kan ni läsa artikeln i från mötet!

Gillar ni också leksaker från Fisher-Price? Då har ni chans att vinna en klassiker från Fisher-Price här!

Hela resan till Sthlm har ju faktiskt kretsat kring att jag faktiskt skulle på detta möte och nu är det klart! Super trevligt att träffa er mammor i panelen, Stina och Signhild! Roliga diskussioner och kul att se vart minbebis jobbar.

Nu är Milian helt deckad, fartfylld dag denna också. Spännande att se vad som händer imorgon, sista dagen i huvudstaden. Nu blir det middag och lugn kväll med Filips släktingar.

Kram på er!

Milian tycker det är skönt att byta mamma lite då och då!

Vi sitter på Tvärbanan mot Gröndal för att träffa Föräldrapanelen. Milian får hänga på eftersom här inte finns någon som kan passa honom här i Sthlm. Men han verkar å andra sidan väldigt trött så han somnar nog innan : )

När man läser en artikel som denna här på minbebis så vet man direkt att att denna diskussion kommer blossa upp enormt. Varför? Jo, för vi är påväg att förändra det gamla och gå lite efter en viss trend “låt oss göra som vi känner och vill”.

För några av oss är det en självklarhet att amma, för andra är det ett absolut “no no” och för vissa går det helt enkelt inte (både psykiskt och fysiskt som Sarah uttrycker det). Visst är det så, fungerar det inte psykiskt så är det lika tråkigt som att det inte fungerar fysiskt och ja, dessa är jämförbara enligt mig. Psyket är väldigt känsligt, folk får ätstörningar, tvångstankar, ångest och en massa andra sjukdomar som sätter sig på psyket. Därför, kan man inte amma just av den anledningen, utan man riskerar att sätta igång en massa psykologiska oroligheter i kroppen som ångest eller  helt enkelt viljan att stöta bort sitt barn så borde man inte. I dessa fall tror jag inte att det är det ultimata för ett litet barn som faktiskt behöver att sina föräldrar är närvarande och kärleksfulla mot dem.

Sen vill jag samtidigt poängtera att studier visat att amning är det bästa ur näringssynpunkt för barnet eftersom den kan klara sig på bara bröstmjölken under det första halvåret. Också av den anledning att mammans antikroppar och skydd mot infektioner förs över via bröstmjölken, detta skydd får man tyvärr inte via modersmjölksersättning. Inte idag i alla fall men vem vet vart forskningen kan ta oss?

Vill inte heller påstå att amning ger den bästa eller ultimata närheten för en bebis, vi vet ju alla att där finns mammor där ute som missbrukar tobak samtidigt som de ammar eller är helt okärleksfulla mot sina barn och samtidigt kanske ändå ammar – så vad är då bäst? Jag anser att ge kärlek till sitt barn kan göras på så många fler sätt än bara amning och hellre att vi fokuserar oss på att ge mycket kärlek och en trygg uppväxt än att vi hakar upp oss på amningen om det nu inte fungerar för en. Själv tycker jag det är världens mysigaste grej, jag har alltid känt mig stolt för att jag ammar Milian och ammar lite fortfarande. Sen är det också en bekvämlighet för mig, jag orkar inte gå upp tidigt på morgonen och förbereda välling/ersättning utan då slänger jag fram tutten bara. Enkelt! Detta är mitt val och jag var bombsäker på att jag skulle amma minst ett halvår och jag tror att om man har den inställningen så kommer mjölken rinna till också (nu menar jag hos de där mjölken en gång runnit till). Så ni som tycker produktionen minskat, fortsätt bara ge bröstet och ändra inställning så kommer det mjölk!

Så jag har nu rätt ut de första biten, amma om du kan psykiskt och fysiskt för detta är det bästa för barnet ur näringssynpunkter. Men så kommer vi till de som säger “nej, jag tänker inte amma”. För att det anses “äckligt”, för att man skämmas, eller för att man är rädd att brösten ska ta skada (patetiskt). Om ni vill se mina bröst live så ring mig, jag lovar er att de hänger inte mer än vad era gör och jag ammar fortfarande! Det är också bevisat att det är en hormonell grej varför brösten blir lite hängigare samt så är det beroende på hur mycket stryk brösten tar under graviditeten. Punkt slut. Som sagt, ring!

Men det där med att säga att man inte vill amma sitt barn fast man har alla möjligheter i världen – där är jag inte helt överrens... Det är här jag tror den stora förändringen skett och kommer ske, vilket lett till att färre barn ammas i Sverige. Det är mer en trend grej att välja bort amning för att vissa töser inte kan hantera att vara en sån där “mamma som ammar”. Vi lever i ett samhälle där vi bryr oss så mycket om vad andra tycker och tänker och jag kan slå vad, hade amning varit “inne” då hade banne mig alla morsor pumpat tills det kom mjölk. Låter lite sjukt men jag tror verkligen det är så och tyvärr sätter vissa inte sitt barn främst och om sanningen ska fram så tror jag inte man är redo för ett barn om man tänker på sig själva i första hand, istället för på barnets hälsa (som tidigare nämnt i inlägget, kan man inte så är det sin sak, psykiskt som fysiskt).

Min slutsats i det stora hela är.

Jag är massa massa positiv till amning. Kanske beror det på att det fungerat för mig och för att jag har vissa människor i min omgivning som är lika stolt som jag att jag ammar. Kanske också för att jag märkt hur bra det gått med mitt barn och att vi sluppit vändor in på sjukan. Om jag inte skulle kunnat amma mitt första barn,vilket är en annan femma, då vet jag inte hur jag hade sett på denna diskussion. Skulle jag däremot helt plötsligt inte kunna amma mitt andra barn så skulle jag nog blivit väldigt ledsen därför att jag nu vet vilken bra grej det är.

Jag har förståelse för er som inte kan amma av olika psykiska och fysiska anledningar och jag tycker det är synd. Synd att ni inte fått uppleva amning, det är en stor grej som tillhör graviditeten, förlossningen och barnet. Det händer liksom bara de gångerna i livet som då man skaffar barn och det är en häftig grej och lite konstig precis som allt kring graviditet och förlossning. Som sagt synd och jag tänker att nästa gång kanske ni kan amma, vem vet? Testa först innan ni väljer bort i alla fall. Det är näst inpå en skyldighet vi har till vårt nyfödda barn – det är något man gjort sedan urminnes tider och där finns alltid en anledning och mening med att något följer med människan så länge.

Till er som väljer bort amning av olika skäl, är jag inte överrens med. Jag tycker det är töntigt och fel – jag tycker att man borde vara stolt över en själva om man kan amma och Aldrig skämmas! Det är det mest naturliga som finns och jag skulle aldrig skämmas för att ta fram bröstet och ge mitt barn mat. Det finns ingenstans som detta är olämpligt eller skämmit. Så tänk 2 ggr till innan du spårar ur i tankar som “usch”, “tänk om mina bröst blir hängiga”… Tror ni verkligen att kärleken i era liv bryr sig om era bröst när ni matar hans barn? Nopp.

Så, kanske har jag väckt en massa irritationer här? Eller också några tänkbara saker. Ja, jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag var så trött på amningstjatet och det är jag. Jag är trött på att man “bråkar” om sådana saker. Vi kanske bara ska sluta diskutera det helt enkelt så kanske det inte blir så stor grej och blir det ingen stor grej så tror jag att man kanske inte heller väljer bort amning. För jag tror att vissa bli provocerade som i allt annat och till och med väljer bort amning bara för att väcka uppmärksamhet och njuta av diskussioner som dessa. Det kan vara en lösning till att man faktiskt ska amma om man kan, sluta helt enkelt blossa upp amningsdiskussionen så tycker ingen det längre är roligt att provocera och diskutera (så fungerar det på dagisnivå i alla fall). Då går det kanske tillbaka till vad det en gång varit, alltså naturligt.

Så nu undrar jag självklart, vad är era tankar? Jag har varit ärlig i vad jag tänker och lagt fram 3 olika typer av människor, eller fyra om man räknar med missbrukarna. Gå in och läs artikeln om att färre barn ammas i Sverige. Kommentera där eller här om hur ni upplever det.

Fick den stora äran att vara med i minbebis föräldrapanel och ska gladeligen åka upp till Stora Staden några gånger denna hösttermin för att dela med mig av mina tankar och funderingar. Ska bli jätteroligt att få träffa de andra mammorna i föräldrapanelen och se vilka de är “in real life”. Känns också skoj att få vara mer delaktig på minbebis.com eftersom jag tycker denna hemsida är kanon!

See you in Stockholmaaa – plockar med mig lite av den Skånska kulturen så be prepared : )

Vill ni kika in på de andra i panelen? Här har ni de.

Mirka  Madeleine  Sarah  Jenny  Sanna

Tomorrow I’m of to Ullared - följ med mig in i shoppingdjungeln då!