Som ni ser så torkar snart min blogg ut utav dessa få inlägg som publiceras.

Ni vet, nu börjar snart sommaren, jag har jobbat en del, många tankar ang. studier osv. Men viktigast av allt är ju faktiskt MILIAN och jag får faktiskt lite dåligt samvete ibland när jag kommer på mig själva sittandes och prioriterar bloggen framför honom, till exempel vid frukostbordet! Då tänker jag ” fan Jennie, skippa bloggen och snacka med din underbara son som sitter så fint där på sin stol ” och lite så är det ju också! Säkert för många er mammor/pappor där ute. Klart man behöver inte skämma bort sitt barn med uppmärksamhet 100% om dygnet MEN en blogg ska Aldrig gå före en stund där man egentligen hade kunnat lägga all sin uppmärksamhet barnet. Jag både ser och känner hur fort tiden går med vårt lilla hjärta, ett blink och han går snart på dagis, ett till och han börjar skolan. Ja, ni förstår! Vill man då minnas att man satt och skulle “bara” slänga iväg ett inlägg via mobilen? Inte jag!

Häromdagen grät jag till ock med på gymmet, varför? I ett TV-program berättade två föräldrar att de mist sin 4 åriga son! Det var en olycka, pappan hade råkat köra på honom på uppfarten! Jag kunde inte hålla igen tårarna, min värsta fasa är att något ska hända min son – Jag skulle aldrig kunna leva vidare utan honom och jag måste skydda honom hela mitt liv. Så känner nog alla mammor och pappor men just nu känner jag att jag personligen lägger för mycket tid på saker här i livet som inte är viktigt om 100 år. Min vardag kretsar för mycket kring, vikthetsen, bloggen, utseendet, sociala medier och annat. När man då ska försöka kombinera detta med ett fungerande familjeliv, vardag PLUS hinna se sitt barn göra alla små framsteg som han faktiskt gör VARJE DAG, ja då blir de krock i knopp och kropp. Och när man går runder som en Duracellkanin men egentligen fungerar som en urladdad sådan DÅ är det dags att göra något åt det. Det är då man tar det där steget tillbaka ifrån saker som inte är närmst hjärtat, ifrån människor som inte är värd att lägga tid på och saker som inte spelar någon roll om hundra år när man ligger i graven och vilar i all evighet.

Jag har bestämt mig, därför att en viss stress och en klump i bröstet kommer att släppa om jag väljer bort alla dessa “måsten”. Jag har aldrig riktigt njutit av min vardag, mig själva och mitt liv.

Men jag vill börja göra det NU, för när jag tittar på mitt underbara barn som jag och min sambo skapt då vill jag bara släppa allting runtomkring mig och fortsätta detta ögonblick i all oändlighet.

Jag vill inte missa en enda stund i hans liv.

Första bilden på “LILLKILLEN”

Misstförstå mig ej, jag tycker jätte mycket om att blogga och jag har träffat underbara mammor genom bloggen! Men vill ni och jag så kommer vi ändå hålla kontakt. Och till alla mina bekanta och vänner som så gärna följer bloggen eftersom ni vill inte heller missa Milians och min vardag så rekommenderar jag personligen att ni ska komma och träffa oss istället! Ett möte via sociala nätverk som blogg och FB ska aldrig kunna utesluta ett fysiskt möte – det vore tragiskt. Ni ser kanske Milian växa på bild men ni skulle träffat honom mer i verkligheten så missar ni inte hur den här underbara krabaten egentligen växer. Jag fortsätter slänga in något inlägg här när jag har riktigt tid, dvs när allt annat runtomkring är harmoniskt och när Milian sover. Annars följer ni oss på FB (Jennie Damevska) och sen på Instagram, för där lär komma upp en eller annan bild (jenniemilian). Så ADDA mig där så “ses” vi ju ändå, right. Juste, återkommer säkert lite när vi väntar syskon till Milian – vilket förmodligen inte dröjer allt för lång tid.

Precis suttit här vid datan i en timmes diskussion med andra från föräldrapanelen samt ett par pappor! Vi har diskuterat faderskap och hur vi upplever att pappor bemöts på MVC bland annat och även frågor kring upplevelsen på förlossningen. Spännande att läsa andras tankar och upplevelser! Man vet ju vad sambon har sagt och man känner igen mycket i vad andra skriver också.

Nu ska jag sätta mig och läsa lite i mina kurslitteraturer, samt skriva lite på läsloggen som är första delprovet. Imorgon väntas ETT ÅRS KONTROLL för Milian, vilket innebär vaccination nr 3 också. Stackare, stick i låren = inte roligt!

Den 23/9 var jag och Milian uppe i Stockholm, dels för att uppleva den fina staden och träffa massa trevliga mammor men också av den anledning att jag skulle på Föräldrapanelmöte med minbebis och Fisher-Price!

Mötet ägde rum i minbebis fräscha lokaler! Grundaren Stina var där, samt Sara från Fisher-Price och såklart 3 mammor från panelen (Sarah & Sanna)!

Här kan ni läsa artikeln i från mötet!

Gillar ni också leksaker från Fisher-Price? Då har ni chans att vinna en klassiker från Fisher-Price här!

Jag har alltid känt lite extra för djur, det spelar ingen roll om det är minsta myran eller största elefanten – jag känner för de alla.

Det började redan som liten. Jag minns att när jag exempelvis badade i en utomhusbassäng där jag bodde så räddade jag insekter som ramlat i vattnet och som simmades där förgäves. Detta gör jag än idag! Även om jag ibland känner att det är lite pinsamt så tar jag till konstiga medel för att exempelvis rädda en geting som håller på att drunkna men utan att jag själv ska bli stucken. I somras på Öland flöt en stackare omkring och jag ville inte ta upp den med handen utan använde en boll som fanns i poolen och lyckades få upp den på denna för att sedan lägga den på kanten av poolen. Hm, visst ni skrattar kanske nu eller tänker att hon är ju helt j*vla dum i huvudet : ) Men då får jag vara lite knäpp – det är mitt samvete – mina känslor som styr mig. Jag kan inte gå dagen och tänka på den stackars getingen om den hade drunknat  för att jag sket i att rycka in.

Visst, en insekt de kanske inte känner något eller förstår något men de finns ju på denna jord precis som vi – med ett liv. Allt levande har ju bara ett liv och därför kan jag exempelvis inte heller trampa ihjäl något djur med vilje, smälla en mygga eller slå ihjäl en störig fluga. Nopp, jag gör allt som står i min makt för att hjälpa den ut genom fönstret eller helt enkelt ignorera den! Gud, nu börjar hon bli riktigt konstig känner ni nog… Ha ha. Men så är det i alla fall, jag har en väldigt stark känsla för insekter och djur överlag – tycker de flesta insekterna är äckliga och vill gärna inte ta i de men jag vill fortfarande inte döda de på mitt samvete.

När vi kommer till större djur så är det såklart också större känslor det handlar om. Jag mår väldigt dåligt om jag hör men framförallt ser något i form av djurplågeri. Jag skulle aldrig få för mig att göra en sökning på internet om jag vet att jag skulle upptäcka något sådan hemskt. Råkar jag bläddra förbi på Aftonbladet.se en artikel om något slags djurplågeri eller ett djur som kommit till skada – då klickar jag gärna inte vidare i artikeln för jag vet att när jag väl sett en hemsk bild så kan jag gå och tänka på den hur länge som helst! Läste senast idag om tjurfäktning där matadoren fick hornet igenom halva ansiktet! Bilden visar hornet genom hela kinden men också tjuren helt blodig från alla hugg! Mina tankar går bara till tjuren – stackars tjur. Samtidigt så tänker jag “kunde inte hornet gå igenom hjärtat på honom istället så skulle vi blivit av med ännu en djurfäktare?”. Läs artikeln här (OBS varning för starka bilder).

Är det någon jag med glädje skulle skjuta i pannan så är det djurplågare, matadorer, de som flår hundar levande, tjuvfiskare som dödar delfiner i stora lass och de som tar hajens fenor och lämnar den levande i vattnet för att dö! Hallå, rada upp de och jag tar hand om dessa hemska monsterna.

Skulle det hända att jag hör eller ser något djur som lider och är skadat ute i naturen – då är jag fast. Jag kan inte lämna djuret utan att göra något för att hjälpa den. Kan inte heller göra slut på lidandet genom att döda den snabbt! Har en gång hittat en fågelunge som blivit pickad i huvudet och fallit från trädet – jag grät, ringde polisen om någon kunde hämta den, ringde fågelvänner och det slutade med att jag tog med den i bilen och körde till djursjukhuset där de avlivade den.

En annan gång hörde jag hur ett djur skrek, fick syn på en liten kaninunge som fåglarna pickade i ögonen på. Skrämde bort fåglarna, fick en pappa med son att passa kaninungen tills det att jag ringt djursjukhuset, hämtat en låda, handskar och plockat ner ungen. Pappan erbjöd sig stjyssa oss till djursjukhuset – kaninungen hade pest – de avlivade den på plats.

Visst de flesta djur jag “räddar” dör ju i slutändan ändå. Men för mitt samvete, att jag har räddat de ifrån att lida ännu mer och hjälpt de att avlivas på ett snabbt och “bra sätt”. Det känns bra inombords. Sedan önskar jag klart att de skulle fått leva – men de har varit illa däran. Ibland känns det till ock med som att djur söker sig till mig för att jag måste göra något. En händelse som slutade mer lyckligt:

I vintras, jag var höggravid och min pappa stjyssade mig hem på landsvägen en riktigt kall vinterdag. Där sitter en kattunge på vägen – jag ber pappa att stanna för katten flyttar inte på sig. Springer ut på 90 vägen, pappa efter och katten gömmer sig under vår bil och vill icke komma ut. Bilen bakom hjälper oss och vi får till ock med stoppa trafiken i andra körfältet – katten räddas. Hon är jätte dålig, köldskador på tassarna, näsan full med snor och skabb i öronen. Efter x-antal veterinärbesök så är Smulan idag helt frisk och bor hemma hos min pappa och hans sambo. Ok, pappa klagar ibland på vad det faktiskt kostat de att ta henne till veterinären hela tiden – närmre bestämt 10 ooo kr! Jag tröstar och säger “Du kommer få tillbaka det någon gång i livet pappa, jag tror på karma och du har mycket karmapoäng just nu”. Så tror nog han kan vinna en 100 000 kr någon dag och då vet vi varför : )

Nog om alla djurräddar berättelser. Vet ni vad det konstigaste är - Jag är inte vegetarian trots dessa djupa känslor.

Min sambo tycker det är helkonstigt och löjligt – jag förstår honom. Men å andra sidan så har jag dessa känslorna och kan inte styra de, vissa är till ock med väldigt överdrivna men vad ska jag göra? Förmodligen är jag inte vegetarian för att jag är inte uppväxt så, är matglad men samtidigt lite lat när det gäller matlagning och det känns som att det krävs mycket mer om man bara ska laga vegetariskt. Jag har nog det här typiska symdromet “Det jag inte ser, har jag inte ont av”. När jag väl äter kött så tänker jag inte på att det har varit ett djur – jag förtränger nog den tanken. Hade jag sett en film om slakt så hade jag förmodligen inte ätit kött just den dagen. Lamm äter jag inte, helst inte kalv heller (dock svårare att undvika) för dessa är bebisar, häst skulle jag aldrig få för mig att äta för det känns inte som ett kött man borde äta ens.

Det är skitdumt – Jag borde vara vegetarian och kämpa för djurens rätt, arbeta som veterinär eller volontär i länder som inte vet hur man ska behandla djur. Jag känner mig också dum, tror dock att jag i mitt liv just nu inte har orken att lägga den sortens energi och alla dessa känslor på att förändra sådant som jag inte ser. Men det jag ser, det försöker jag göra något åt. Kanske längre fram i mitt liv känner jag att jag borde göra något, jag hoppas det.

• Finns där fler här ute som känner igen sig i detta extrema djurvänsgrejset…? Någon vegetarian som har tips på hur man ska göra för att ta sig orken att göra proteinrik vegetarisk mat med så lite kolhydrater som möjligt…? Ni kan väll dela era tankar här. Gärna om ni tycker att jag är lite knäpp, så säg det då, jag tål att höra det.

Hela resan till Sthlm har ju faktiskt kretsat kring att jag faktiskt skulle på detta möte och nu är det klart! Super trevligt att träffa er mammor i panelen, Stina och Signhild! Roliga diskussioner och kul att se vart minbebis jobbar.

Nu är Milian helt deckad, fartfylld dag denna också. Spännande att se vad som händer imorgon, sista dagen i huvudstaden. Nu blir det middag och lugn kväll med Filips släktingar.

Kram på er!

Milian tycker det är skönt att byta mamma lite då och då!