Som ni ser så torkar snart min blogg ut utav dessa få inlägg som publiceras.

Ni vet, nu börjar snart sommaren, jag har jobbat en del, många tankar ang. studier osv. Men viktigast av allt är ju faktiskt MILIAN och jag får faktiskt lite dåligt samvete ibland när jag kommer på mig själva sittandes och prioriterar bloggen framför honom, till exempel vid frukostbordet! Då tänker jag ” fan Jennie, skippa bloggen och snacka med din underbara son som sitter så fint där på sin stol ” och lite så är det ju också! Säkert för många er mammor/pappor där ute. Klart man behöver inte skämma bort sitt barn med uppmärksamhet 100% om dygnet MEN en blogg ska Aldrig gå före en stund där man egentligen hade kunnat lägga all sin uppmärksamhet barnet. Jag både ser och känner hur fort tiden går med vårt lilla hjärta, ett blink och han går snart på dagis, ett till och han börjar skolan. Ja, ni förstår! Vill man då minnas att man satt och skulle “bara” slänga iväg ett inlägg via mobilen? Inte jag!

Häromdagen grät jag till ock med på gymmet, varför? I ett TV-program berättade två föräldrar att de mist sin 4 åriga son! Det var en olycka, pappan hade råkat köra på honom på uppfarten! Jag kunde inte hålla igen tårarna, min värsta fasa är att något ska hända min son – Jag skulle aldrig kunna leva vidare utan honom och jag måste skydda honom hela mitt liv. Så känner nog alla mammor och pappor men just nu känner jag att jag personligen lägger för mycket tid på saker här i livet som inte är viktigt om 100 år. Min vardag kretsar för mycket kring, vikthetsen, bloggen, utseendet, sociala medier och annat. När man då ska försöka kombinera detta med ett fungerande familjeliv, vardag PLUS hinna se sitt barn göra alla små framsteg som han faktiskt gör VARJE DAG, ja då blir de krock i knopp och kropp. Och när man går runder som en Duracellkanin men egentligen fungerar som en urladdad sådan DÅ är det dags att göra något åt det. Det är då man tar det där steget tillbaka ifrån saker som inte är närmst hjärtat, ifrån människor som inte är värd att lägga tid på och saker som inte spelar någon roll om hundra år när man ligger i graven och vilar i all evighet.

Jag har bestämt mig, därför att en viss stress och en klump i bröstet kommer att släppa om jag väljer bort alla dessa “måsten”. Jag har aldrig riktigt njutit av min vardag, mig själva och mitt liv.

Men jag vill börja göra det NU, för när jag tittar på mitt underbara barn som jag och min sambo skapt då vill jag bara släppa allting runtomkring mig och fortsätta detta ögonblick i all oändlighet.

Jag vill inte missa en enda stund i hans liv.

Första bilden på “LILLKILLEN”

Misstförstå mig ej, jag tycker jätte mycket om att blogga och jag har träffat underbara mammor genom bloggen! Men vill ni och jag så kommer vi ändå hålla kontakt. Och till alla mina bekanta och vänner som så gärna följer bloggen eftersom ni vill inte heller missa Milians och min vardag så rekommenderar jag personligen att ni ska komma och träffa oss istället! Ett möte via sociala nätverk som blogg och FB ska aldrig kunna utesluta ett fysiskt möte – det vore tragiskt. Ni ser kanske Milian växa på bild men ni skulle träffat honom mer i verkligheten så missar ni inte hur den här underbara krabaten egentligen växer. Jag fortsätter slänga in något inlägg här när jag har riktigt tid, dvs när allt annat runtomkring är harmoniskt och när Milian sover. Annars följer ni oss på FB (Jennie Damevska) och sen på Instagram, för där lär komma upp en eller annan bild (jenniemilian). Så ADDA mig där så “ses” vi ju ändå, right. Juste, återkommer säkert lite när vi väntar syskon till Milian – vilket förmodligen inte dröjer allt för lång tid.

Nu behöver jag er hjälp att bestämma mig om mina nyinköpta Nikeskor!

Mina önskningar kring skorna:
• Jag är ju ingen direkt långdistanslöpare, så skorna behöver inte vara “high-tech”.
• Priset får gärna ligga från 1300 och neråt.
• Önskar att de är riktigt färgglada, de flesta är det idag – neon färgade och dylikt.
• Jag springer “normalt” med foten så därför inga konstigheter.

Jag köpte ju NIKE Womens Air Pegasus+ 28. Och de ser ut som på bilden, snygga, sköna men jag undrar om där finns andra som är bättre? (ok, bättre finns alltid men ni förstår).

SÅ GE MIG ERA TIPS! Vilka skor har ni själva och kan ni rekommendera de? Har ni läst något bäst-i-test senaste tiden?

Usch och fy för att vi låtit Milian gå på övertid. Han har sovit middag i endast en timma idag och sedan dess har det varit full fart på honom. Sambon kämpar nu där uppe för att lägga honom i sin säng. Han har skrikit i säkert 30 min nu, NON STOP. Man känner sig som världens sämsta förälder för att man har låtit det bli såhär :/

Usch det gör ont i mitt hjärta när han skriker så!

En glad kille för bara en timma sedan på sin nya (begagnade) rutschkana som vi fått utav vänner till oss, tack så mycket :)!

Stackars plutt…

Har en liten fundering kring solkrämer och hoppas ni kan hjälpa mig. Förra året smörjde vi inte Milian alls med någon solkräm då vi hört av BVC att man inte skulle göra detta på bebisar under 1 år. Man skulle helt enkelt hålla de i skuggan och ha kläder på de, vilket är förståeligt.

Men nu är Milian 15 månader och solen har redan börjat bränna på. Igår blev han lite röd om kinderna då han ratade solhatten, själv så fick jag en riktig “bonnabränna”. Det är med andra ord dags att köpa en bra solkräm till oss båda.

SÅ nu till undran!

Vilken solkräm rekommenderar ni till bebisar över ett år?

Jag skulle önska att det är en kräm som är välbeprövad, innehåller så lite skraffs som möjligt och som håller bra. Ja ni förstår, förmodligen en kräm som alla ni mammor önskar.

Någon som provat själva eller som vet en bra SOLSKYDDSKRÄM?

Mitt hjärta igår på Valborg

TACKAR PÅ FÖRHAND FÖR HJÄLPEN.

Ok, jag är inte den som gillar att skryta om mitt barn men ibland vill man bara titta sig runt och säga med ett hysteriskt, fett leende

“såg ni det det? – såg ni vad han nyss gjorde”?

Visst har ni känt så någon gång? Ha ha

Synd bara när man är hemma själva med sitt barn så önskar man att andra såg roliga saker som han gjorde, kanske borde införskaffa en dold kamera istället – vanlig kamera räcker ju inte till i de där impulsiva ögonblicken.

NYSS kom då ett sådant “mitt barn är så jäkla smart-moment”.

På vardagsrumsbordet stod det disk, ett glas och hans vällingflaska från igår. Jag plockar in andra saker i diskmaskinen inifrån köket och ser Milian komma emot mig med disken ifrån vardagsrumsbordet. Som om inte detta var smart nog så har han stoppat ner flaskan i glaset för att kunna bära båda sakerna på samma gång till Moi.

Han kanske är förvånad av sin egen talang? Skämt och sido.

Men i Förälderns ögon så är nog ens barn alltid lite smartare än omgivningens barn och i mina ögon kommer Milian alltid vara en stjärna hur jag än vrider och vänder på det – det är så det ska vara, sen ska man bara få sitt barn att tro lika mycket på de själva som man som förälder gör! Då kan de åstadkomma vad som helst :)

Den 15:onde april så ska jag helst ha gjort mitt val om vilken utbildning jag ska välja till hösten. Alla som känner mig vet dock att jag har svårt för att bestämma mig om alla val här i livet, jag vet vad jag inte vill göra men där finns för mycket jag kan tänka mig att göra. Jag är kluven helt enkelt och nu när man har familj så kan man inte bara välja ett yrke efter sin hobby, utan jag får helt enkelt se över lön – hur ser arbetsmarknaden ut – tid osv. Vi vill ju även ha ett barn till – 2013 och det lär ju bli en paus i studierna och då vill man smartast pausa dessa efter det att man har gått i alla fall ett helt år, så att man kan hoppa på samma utbildning igen 2014 och avsluta den 2015-2016. Sen är vi ju sugna att ha ett vårbarn men det vore som sagt smartast att vänta liiite till och låta mig bli klar med första året. Vi får se, först och främst ska jag bestämma mig för vilken utbildning jag ska gå.

Dessa utbildningar väljer jag emellan (tror jag).

• Eventkoordinator – Yrkeshögskolan i Landskrona (2 år)
• Produktionsledare inom Media – Malmö Högskola (3 år)
• Inköp & Supply Management – Yrkeshögskolan i Malmö (2 år)

Är det någon av er där ute som arbetar inom något av detta och vill dela med er utav er erfarenhet? Kanske det finns någon utav er som vill tipsa om någon annan utbildning/yrke som ni gillar?

Nu behöver jag ER hjälp!

Tiden är knapp och jag kommer självklart att ta det slutgiltiga beslutet själva men kanske era tankar och tips kan hjälpa en vilsen morsa!

Dags att rensa bland tankarna

Ok, nu ska jag inte dra alla över en kam men en sak slog mig idag och jag tänkte att jag måste rensa tankarna lite - ingen behöver hålla med mig, detta är så som jag har upplevt det men jag tror att i alla fall någon kommer att känna igen sig -

Jag är trött i kropp och knopp, har nog varit detta de senaste åren och sen har jag ju varit mammaledig i snart 1,5 år. Visst så här kan väll alla känna då och då, tröttheten kommer och gå hos alla småbarnsmammor/pappor men jag tror att där finns de som har mer energi, ett bättre psyke eller helt enkelt, utger sig för att vara en “super mum” fast bakom stängda dörrar är de inte det alls. Jag kan nog vara en av dessa, en “fake super mum”, jag har noll i energi, min kropp skriker efter att få bli fri från ständiga förkylningar och mitt psyke ropar ibland efter hjälp. Detta är min sanning.

Men syns det här i bloggen, är detta vad jag har visat er här?

Svar, ja och nej. Visst är jag är en avslappnad, sprallig tjej, ung i sinnet och som har mycket kvar att ge. Men inte alltid, inte ens halva dygnet så känner jag mig som denna tjej. Man kan väll aldrig känna sig 100% alltid men innan har jag i alla fall känt mig 70-80 %-ig och nu är det som sagt 50 % om dygnet. Det är också just av denna brist på energi som bloggen har tagit lite stryk, hittar helt enkelt inte energin emellan allt annat som ska/borde göras. Jag beundrar verkligen er som kan ha ett eller flera småttingar hemma och ändå kasta iväg fler inlägg/dag än jag hinner/känner för. Fast just av denna anledning att ni verkligen reder ut allting utan hinder och sedan lyckas skriva bra inlägg på det, får mig att känna mig som en lite sämre person. Jag förstår inte vad det är för fel på mig eftersom jag inte lyckas få till allt detta, vilken energi saknar jag som ni lyckats få? (som sagt beundran)

Så, vad fick mig då att tänka i dessa banorna just idag?

Jo, jag har arbetat en full vecka på förskolan, samtidigt har jag en 14 månaders baby här hemma som bara blir mer och mer krävande, ständiga förkylningar har kommit och gått och idag vaknade jag “tjock” i hela huvudet. Jag ville knappt stiga upp medan min pojke såklart ville upp vid 6 som resterande dagar i denna vecka. Jag ligger kvar i sängen och ger honom en flaska välling i hopp om att han ska somna om men det gör han inte, jag blundar och hoppas men tillslut går jag upp med honom. Väl nere i köket så får jag alla dessa “måsten” i mitt huvud, jag måste plocka undan (ogillar stök i köket), måste tömma dammsugaren på vatten annars kommer det börja lukta, en tvätt ska in, juste frukost var det också. Pojken min roar sig de första 30-45 minuterna själva sedan börjar han hänga mig i byxorna, jag blir mer stressad, irriterad och det blir liksom inget roligt längre. Mina tankar går “kan han inte leka lite själva så att jag kan få plocka undan”. Efter ännu ett tag då jag försöker skriva i mina timmar på lönepappret så märker jag att han blir mer och mer otålig och vill komma upp i min famn. Väl uppe så får han låna pennan som jag skriver med, då kommer jag på att vi har kritor som han kan rita med istället. Han får sitta i sin stol och rita med kritorna, jag hjälper honom lite men han är inte alltför intresserad…

…Jag tar ett foto på honom med min Iphone som jag brukar göra när vi gör något annorlunda eller när han helt enkelt bara “sitter och är söt” som han gjorde där på sin stol med kritorna. Jag tänkte just då att redigera bilden lite snyggt, skriva ett blogginlägg – för det måste jag väll ändå kunna få in i mitt luftiga schema? Så, vad ska jag skriva om? Jo, jag skriver att jag och min son leker, att vi har det så mysigt – roligt – mamma och son tid – osv… Jag skriver om en massa positivt, om min lilla älskling som bara sitter där och är så go och glad… eller?

Varför ska jag…skriva om något som inte stämmer ändå?

Hade jag fortsatt på det inlägget och sedan publicerat det då hade jag ju ljugit för mina läsare, jag hade gett ut en bild om mig själva och min vardag som inte stämmer överens med sanningen. Varför ska jag skriva en blogg med en massa positiva saker bara för att kunna skriva överhuvudtaget. Varför vågar jag inte skriva som det är ibland, öppna dörrarna och låta de människor som är intresserade av att få veta vem just jag är få lära känna mig på riktigt? Min familj och mina vänner får ju höra en gräma över saker eller när man mår dåligt. Jag kunde ju lika gärna ha använt mig av rubriken “Skitungen tar kål på mig idag” men det gör jag ju inte och det gör inte många bloggare här i heller

Vi läser varje dag bloggarens inlägg där de/vi målar upp en bild av vår vardag som alldeles ljuv, positiv och helt enkelt för jäkla bra för att vara sann… Som sagt, undantag finns (men majoriteten är då inte undantaget). Jag kan själv erkänna att jag dras till dessa bloggar, jag gillar att läsa om en perfekt vardag, förmodligen för att jag avundas och önskar att jag själva kunde leva upp till den! Men jag kan dock inte sluta undra om Ni egentligen kanske döljer något bakom den perfekta fasaden? Att ni också i grund och botten är på bristningsgränsen ibland men att ni inte säger utger detta i eran blogg? Jag kan inte sluta tänka på att kanske Ni precis som jag kikar in hos andra “supermammor” och känner precis som jag en viss avund över hur de har det?

Sammanfattningsvis

Jag hade velat läsa mer om era vardagliga saker, där allting inte alltid är så perfekt, då kanske man kan slippa att känna sig som en kass mamma bara för att ens vardag inte alltid flyter på lika bra. Jag hade också velat läsa mer om när ni är orkeslösa och verkligen inte orkar med bloggen på en hel dag. Kanske kan ni dela med er utav era brister för vi vet alla att ingen är perfekt även om vi vill tro det ibland. Så låt oss inte luras av vad vi målar upp för bild – vi måste våga vara sårbara och lyssna på vår kropp och knopp i första hand.

“inge är perfekt även om vi vill tro det ibland”

Försöker igen med ett nytt inlägg. Gjorde en undran i föregående inlägg där jag fråga om någon visste om någon bra Sulky/Vagn som är lätt att ta med sig på resan. En sommar/city vagn med andra ord. Ni kanske vill tipsa om en ni har eller ni känner någon som har en som är bra osv. Liggläge är ett måste.

Just nu kikar jag på:

Quinny Zepp Xtra

(En något dyrare vagn än de andra, uppdaterad med liggläge bland annat)

Chicco liteway

(Fungerar som en paraplysulky – pris “mellan”)

Akta Graco Mirage Plus

(Den billigaste av de alla, på torsdag kväll kan jag köpa denna ny på erbjudande för 599kr (!) )

Alla dessa tre verkar bra på sina sätt. Borde ju satsa på den sistnämnda om jag får den för detta pris, kommer nämligen vara många andra som kommer köa för att få tag i en. Dock så kan jag ju hitta någon begagnad på blocket och då kanske också få en transportväska till, för det är lite det jag är ute efter. Känns sådär att köpa en ny transportväska som kostar nästan lika mycket som denna vagn. Med de flesta Quinny vagnar som finns ute på blocket så medföljer en väska!

Nu är det er tur att rycka in. Tipsa så mycket ni kan innan torsdag helst då jag annars kommer jaga Akta Graco vagnen!

Kikar runt på lite begagnade Sulkys och kom över en Quinny Zapp som verkade bra. Plus den säljes med resväska och regnskydd till.

Har någon erfarenhet av denna vagn? Vi ska ha en till sommaren mest som en vagn att ta med överallt. Undrar dock om den går att sova/vila i? Verkar inte som att ryggstödet går att fälla ner? Vi ska även ta med den ner till Serbien och vill därför ha en vagn som är smidig att resa med.

Någon som vill tipsa om en annan bra vagn?

(Pris spelar ingen roll, kikar på Blocket.se efter begagnade).

Kom med tips! Eller kanske någon av er säljer en bra vagn/sulky?

Jag älskar Malmö!

Är inte uppväxt där men gick mina tre gymansieår där och så hittade jag min kärlek där!Sambon och jag bodde tillsammans i Malmö i ca 2 år, skaffade vovve och jag blev gravid. Vi valde att flytta ifrån staden då båda var uppväxta i mindre orter och kände mer trygghet där än i Malmö. Idag, även om jag saknar Malmö så är jag glad att vi tog beslutet att flytta! Våldet har eskalerat de senaste åren, det har legat och pyrt under ytan och nu är det precis som en explosion har skett.

ÅTTA dödsskjutningar på ETT år!

Det är tragiskt. En sådan fin stad ska bli nedsmutsad av dessa tragedier!

Jag är glad att vi låter våra barn växa upp utanför staden, att de får vistas i en lugnare och tryggare miljö. Jag förstår er som har barn i Malmö, jag hade gärna också haft ett familjeliv där men jag vågar inte. Jag är för feg. För tillfället känns det som att Malmö bara kommer att bli värre och då gömmer jag mig gärna här i vår by. Förvisso kan jag inte skydda Milian hela livet ifrån dåliga ting, han kommer växa upp, bli nyfiken och vilja vistas i Malmö precis som hans föräldrar gjort. Jag kommer ha många sömnlösa nätter och oroa i sönder mig när han ska börja gå ut själva där!

Igår hölls en stor manifestation mot våldet i Malmö.

Bilden lånad från dn.se

Flera tusentals människor dök upp på Gustav Adolfs torg i Malmö i gårdagen och protesterade mot våldet i Malmö. Det är helt underbart att se att så många människor engagerar sig. Att alla vill ha en förändring och att alla lider av detta är uppenbart, vår vackra stad håller ju på att gå under!

Jag tror dock det är svårt att få stopp på eländet, poliserna jobbar säkert ihjäl sig för att lösa detta no doubt about it men jag tror de kriminella är för många och att det blir svårt att få tag i kärnan till problemet. Såg på Nyheterna i förmiddags där de diskuterade just problemet i Malmö och det har spekulerats kring att med största sannolikhet är det personer utifrån som kommer in i landet och gör brotten, alltså att de kriminella här flyger in någon från utlandet som genomför dådet och sedan flyger hem igen. Vilket innebär att problemet inte bara är samlat i Sverige utan man måste även jobba utanför landet – ett evighetsprojekt. Ok, nu är jag kanske lite väl pessimistisk men kan man vara något annat just nu? Eller tänker jag kanske bara realistiskt?

Jag känner inte mig trygg längre i Malmö, när jag går och shoppar eller sitter på ett café är jag rädd för att hamna emellan något. Vi har ju hört om skjutningar på öppen gata och i cafén. Även om det inte är jag som är måltavlan så kan man ju alltid ha oturen att vara i vägen, eller hur?

Känner ni er trygga i eran stad?

Vad tror ni om dödsskjutningarna i Malmö? Är det något som polisen kommer att klara ut ensamma eller behövs det fler resurser, lagändringar osv.