Mamma Jennie’s förlossningsberättelse kommer nu (efter att ha fått förlossningsjournalen av BM idag). Minnet sviker lite eftersom jag hade förkärlek för lustgasen under sista halvan av förlossningen så behövde denna journal så jag kunde skriva lite mer detaljrikt :)
Söndagen den 23/1:
06.30, vid mitt första toalettbesök får jag en vad jag tänkte måste ha varit en första riktig värk. Den gjorde inte ont men den kändes och kom i samband med en sammandragning. Jag la mig i sängen igen och det kom en värk till, nu började jag bli riktigt förväntansfull och glad. Hade mobilen bredvid mig och satte på tidtagaruret för att se hur ofta de kom, det var 6-9 min mellan värkarna.
Dagen rullade på som vanligt, värkarna avtog lite och kom väldigt oregelbundet. Hade ringt förlossningen och hon trodde det var värkar men att jag skulle avvakta och hon berättade att det kunde till och med dröja något dygn innan förlossningsvärkarna startade på riktigt. Jag blev lite besviken och tänkte att jag jagat upp mig av glädje lite väl tidigt.
Vi fick besök av Filips kusin senare den kvällen och kollade när Sverige spelade handboll på TV. Värkarna hade börjat sätta igång igen och de började kännas mer och mer. Vi satte på en “värktimer” här på datorn, så varje gång en värk tilltog så tryckte jag på mellanslag och samma när den försvann. De var nu längre och intensivare men fortfarande med 6-9 min mellanrum. När de gått hem så var värkarna tätare och kom med allt ifrån 4-6 minuters mellanrum.
00.15. Nu kändes värkarna rejält, kunde bara stapla fram orden undertiden som värken pågick. Det var nu 4 min mellan de och jag kände att jag ville åka in. Vi ringde förlossningen påvägen dit och dem blev nästan lite “sura” över att jag redan kört och inte stannat hemma längre. Men hallå, jag hade inte klarat natten hemma. De gjorde ont på riktigt nu!
Vi kom in och jag fick CTG:n kopplad till magen vid 01.00. Nu kom värkarna med 4 min mellanrum, men fortfarande vad de kallar oregelbundet. Jag hade ont och kunde knappt stå upp. Nu började jag andas igenom mina värkar. Djupt andetag in genom näsan och ut genom munnen, kontrollerat genom hela värken. 1 minut senare var den ju över det var så jag tänkte under hela förlossningen, att det kommer ett slut på varje värk.
Barnmorskan kom in vid 01.30 igen och då hon såg att jag hade mycket smärta och inte sovit sedan natten innan så beslöt de sig för att hålla kvar mig, trots att jag bara var öppen 1 cm (!!!). Detta var till min besvikelse, hade jag inte kommit längre än såhär? Hon anade dock att jag skulle föda idag eftersom livmodern var väldigt utplånad och mogen. Vi fick tillgång till en förlossningssal och jag fick lägga mig där på sängen.
03.00 ger de mig en spruta i skinkan för att ta bort den värsta smärtan så att jag skulle kunna vila/sova inför vad som skulle komma. Fick även en TENS -maskin (smärtlindringsmetod baserad på elektrisk nervstimulering) att ha vid mitt ryggslut. Jag kände nästan bara smärta i ryggen/ryggslutet så dessa plattor sattes där jag hade ont och sen kunde jag öka intensiteten på de elektriska stötarna själva. Varje gång värken tilltog tryckte jag på en knapp och den ökade själv, sen tryckte man en gång till när värken var borta. Tror jag började på en intensitet på nivå 15 och vid slutet av förlossningen 25 (hehe, hade man inte var varit i så mycket smärta så hade detta gjort fruktansvärt ont men nu skulle man öka såpass mycket att värken skulle kännas mindre). Tror detta är rätt psykiskt också men jag rekommenderar den till alla som får väldigt ont i ryggen och inte så mycket framtill.
Jag kunde slappna av mer nu när jag fått hjälp av dessa två metoder. Så vilat fick jag men sova kunde jag inte. Filip däremot sov i en utfällbar säng mittemot mig. Skönt för honom men det behövde han och han skötte sig så bra vidare under hela förlossningen. Klockan 07.00 gör de en ny undersökning och det visar sig att jag är öppen 4 cm! Jippi, nu kan de inte skicka hem mig i alla fall. Värkarna kommer nu med 3 min mellanrum och det gör oooonnntt. Jag har buktande hinnblåsa och de tar hål på hinnorna och ut forsar vatten, sjukaste känslan. Nu har jag kissat, kräkts (4 ggr) och fått frukost (vilket jag inte åt).
Nu tycker jag att värkarna är jobbiga och ber om att få pröva lustgas. Jag har redan tackat nej till all annan bedövning och barnmorskan ville rekommendera sterila kvaddar men, Nej tack! Har hört att detta ska göra ondare än värkarna. Jag får nu lustgas och den sätts på 50/50 (syre/gas). Fortsätter andas kontrollerat in djupt genom munnen denna gång och sen hålla inne “gasen” och sedan andas ut lungt i masken. Detta varje gång jag kände att värken började (Sen skulle man andas vanligt utanför masken, annars hade man nog tuppat av). Vid detta laget visste man precis när en värk började för alla sammandragningar resulterade i smärta.
De kopplar fast en tråd i lillens skalp för att se så att han mår bra. Änsålänge inga dåliga tecken från lillens sida utan han mår prima. Jag får nu sitta framåtlutad på en såkallad “myranstol” och lutar mig över en saccosäck. Filip masserar mig och hjälper mig med TENS maskinen. 10.00, nu har det gått fort. Är öppen 9 cm! Lillens hjärtljud sjunker till en “suspekt” nivå i ca 5 min. Men han återhämtar sig igen.
10.45. Barnmorskan antecknar att jag andas lungt och fint och har en bra kontrollerad andning i lustgasmasken. Vid denna tidpunkt finns inte tid och rum för mig. Jag ser Filip, jag ser barnmorskorna och allt som sker men väldigt diffust. De vill att jag ska gå på toaletten och kissa, värkarna kommer med 1-2 minuters mellanrum (en värk varar 1 min, så var finns tiden däremellan att andas utanför lustgasmasken?). Och så vill de jag ska gå iväg och kissa! Släppa lustgasen? Aldrig livet. Men snäll som jag är vinglade jag iväg i armkrok med en barnmorska och försökte kissa men inget händer.
Upp på sängen i halvsittande ställning. Nu jäklar skulle det födas barn! Krystvärkarna har satt igång! 11.05. Lillens hjärtljud sjunker ner till 80 slag/min i 5 min! Nu klassas det som “patalogiskt” (nivå 3 av 4, alltså ganska kritiskt för lillen). Då beslutar de sig för att göra ett snett klipp i mellangården! Bedövningsspruta – jag andas djupt in – och klipp. Känns inget (då nej, men…).
Nu var det bara att krysta för kung och fosterland! Men fortfarande andas lika kontrollerat som tidigare och krysta när barnmorskan säger till. I 15 minuter krystar jag och sedan 11.20 pladask, som ett fall från ovan ligger lillen där på sin mage framför mig. Han är tyst någon sekund sedan gallskriker han! Filip förstår nog ingenting. Han beskriver det som att ingenting var konstigt/jobbigt eller svårt under förlossningen men när lillen lades på mitt bröst då var allting väldigt “sjukt”.
Moderkakan krystar jag ut 11.45 och lillen har redan hittat bröstet. Han torkas av lite och vägs och blir kontrollerad. Sedan blir jag sydd med lokalbedövning. Jag är helt slut! Jag trodde jag skulle ha glädjetårar när han kom ut, men jag var så tagen av stunden och jag hade inte sovit något samma natt, plus detta maraton. Jag var mest trött men självklart glad också : )
Lillen, klockan 11.20 den 24/1-2011. Vikt: 3620 Längd: 51 cm.
Speciella drag/händelser : Massa mörkt hår på huvudet och sen till min stora överraskning har jag nu i journalen läst att han kom med handen framför ansiktet. Tack för den lillen, kanske därför det blev lite trögt där i slutet! ;)
Här är vår namnlösa prins alldeles nykläckt:
Här är han på patienthotellet:
Sammanfattningsvis om förlossningen:
Den är inget vad du kan föreställa sig, vare sig processen eller smärtan. Men man klarar den, varför? Jo, det är den enda gång då du vet att smärtan inte kommer döda dig. Även om det kan kännas så.
Sen avslutningsvis:
Tack min älskade Filip för allt stöd under förlossningen! Du var bättre än den bästa, över alla förväntningar. All hjälp efteråt här hemma och med lillen, du är redan världens bästa pappa. Vi älskar dig <3
Hos pappa är det tryggt.
Första bilden på “LILLKILLEN”
+ 
