Ligger här i sängen bredvid det finaste jag har, nämligen min son, den där lilla människan som vi en gång skapat och som jag sedan fött fram. Nu ligger han här i min famn, snart två år har gått sedan han blev en del av vårt liv. Jag kan inte sluta lyssna till hans djupa andetag medan han somnar in i drömmarnas land. I bakgrunden spelas lugna ballader och jag försöker somna men tankarna håller mig vaken här medan jag vakar över min värdefullaste ägodel. Jag önskar att jag kunde stänga ute omvärlden och frysa denna stund, ligga kvar i vår trygga lilla bubbla och låsa ute den kalla, grymma världen. Visst är det lite konstigt att man ens vågar lämna det dyrbaraste och mest värdefulla man äger för några sekunder. Men ens barn är ju inte som andra ägodelar, man kan inte låsa in de i ett kassavalv och förvara de säkert här. Det skulle man inte vilja heller även om det hade känts tryggt för en själva. Nej, man måste låta sitt barn få sina vingar precis som jag själva fick mina en gång i tiden. Man måste låta de ta sina första vingslag och låta de landa på vilken gren de än vill. Men man ska alltid stå där med öppna armar, en trygghet och ett hem att alltid komma tillbaka till.

Att vara förälder är inte enkelt, jag slåss inombords med mina känslorna. Ibland undrar jag om det är så att jag kanske bara överanalyserar det hela för mycket. Eller är det såhär man ska känna som förälder. Känslorna är oro, rädsla för att mista det bästa i ens liv och att inte finnas där tillräckligt. Jag ska erkänna att det finns gånger då jag tänkt tanken att det kanske var fel av oss att föda ett barn till detta liv. Vi kan ju göra vårt yttersta för att skydda de så länge vi lever men inte mer än så. När man läser utrikes nyheterna så kan man inget annat än bli blödig och extra beskyddande för stunden. Mina tankar går till alla i Connecticut idag, de drabbade och deras familjer. Mina tankar slutar inte här, jag tänker på alla er som behövt ta farväl utav era nära och kära. Skänker styrka till er som fått ta farväl utav ert eget barn. Önskar ingen människa detta.

En dag som denna känns livet grymt, det känns extra tungt att vara vaken här bredvid denna lilla människan och samtidigt veta att jag ska skydda honom genom hela vårt gemensamma liv, mest när världen ser ut som den gör. Det känns som att vi föräldrar har fått ett uppdrag som är för tungt för axlarna att bära. Ett uppdrag som känns omöjligt att genomföra. Ge mig och alla andra föräldrar styrka för att vi ska klara denna svåra uppgift.

Nu ska jag sluta mina ögon och fortsätta lyssna till min sons andetag medan han sussar sött. Jag ska vara tacksam för varje dag vi har haft tillsammans och även varje dag som vi får tillsammans i framtiden. Jag är tacksam för att ha en sådan fin son, jag är också tacksam för att han älskar mig lika mycket tillbaka. Som jag sa innan så kan jag ibland ha tänkt tankar som att man inte borde tagit någon till detta livet…men tanken är nog rätt fel ändå för jag kan inte ens gå utan hans luft i mina lungor och vad vore jag utan hans andetag?

Jag älskar dig Milian.

Som ni ser så torkar snart min blogg ut utav dessa få inlägg som publiceras.

Ni vet, nu börjar snart sommaren, jag har jobbat en del, många tankar ang. studier osv. Men viktigast av allt är ju faktiskt MILIAN och jag får faktiskt lite dåligt samvete ibland när jag kommer på mig själva sittandes och prioriterar bloggen framför honom, till exempel vid frukostbordet! Då tänker jag ” fan Jennie, skippa bloggen och snacka med din underbara son som sitter så fint där på sin stol ” och lite så är det ju också! Säkert för många er mammor/pappor där ute. Klart man behöver inte skämma bort sitt barn med uppmärksamhet 100% om dygnet MEN en blogg ska Aldrig gå före en stund där man egentligen hade kunnat lägga all sin uppmärksamhet barnet. Jag både ser och känner hur fort tiden går med vårt lilla hjärta, ett blink och han går snart på dagis, ett till och han börjar skolan. Ja, ni förstår! Vill man då minnas att man satt och skulle ”bara” slänga iväg ett inlägg via mobilen? Inte jag!

Häromdagen grät jag till ock med på gymmet, varför? I ett TV-program berättade två föräldrar att de mist sin 4 åriga son! Det var en olycka, pappan hade råkat köra på honom på uppfarten! Jag kunde inte hålla igen tårarna, min värsta fasa är att något ska hända min son – Jag skulle aldrig kunna leva vidare utan honom och jag måste skydda honom hela mitt liv. Så känner nog alla mammor och pappor men just nu känner jag att jag personligen lägger för mycket tid på saker här i livet som inte är viktigt om 100 år. Min vardag kretsar för mycket kring, vikthetsen, bloggen, utseendet, sociala medier och annat. När man då ska försöka kombinera detta med ett fungerande familjeliv, vardag PLUS hinna se sitt barn göra alla små framsteg som han faktiskt gör VARJE DAG, ja då blir de krock i knopp och kropp. Och när man går runder som en Duracellkanin men egentligen fungerar som en urladdad sådan DÅ är det dags att göra något åt det. Det är då man tar det där steget tillbaka ifrån saker som inte är närmst hjärtat, ifrån människor som inte är värd att lägga tid på och saker som inte spelar någon roll om hundra år när man ligger i graven och vilar i all evighet.

Jag har bestämt mig, därför att en viss stress och en klump i bröstet kommer att släppa om jag väljer bort alla dessa ”måsten”. Jag har aldrig riktigt njutit av min vardag, mig själva och mitt liv.

Men jag vill börja göra det NU, för när jag tittar på mitt underbara barn som jag och min sambo skapt då vill jag bara släppa allting runtomkring mig och fortsätta detta ögonblick i all oändlighet.

Jag vill inte missa en enda stund i hans liv.

Första bilden på ”LILLKILLEN”

Misstförstå mig ej, jag tycker jätte mycket om att blogga och jag har träffat underbara mammor genom bloggen! Men vill ni och jag så kommer vi ändå hålla kontakt. Och till alla mina bekanta och vänner som så gärna följer bloggen eftersom ni vill inte heller missa Milians och min vardag så rekommenderar jag personligen att ni ska komma och träffa oss istället! Ett möte via sociala nätverk som blogg och FB ska aldrig kunna utesluta ett fysiskt möte – det vore tragiskt. Ni ser kanske Milian växa på bild men ni skulle träffat honom mer i verkligheten så missar ni inte hur den här underbara krabaten egentligen växer. Jag fortsätter slänga in något inlägg här när jag har riktigt tid, dvs när allt annat runtomkring är harmoniskt och när Milian sover. Annars följer ni oss på FB (Jennie Damevska) och sen på Instagram, för där lär komma upp en eller annan bild (jenniemilian). Så ADDA mig där så ”ses” vi ju ändå, right. Juste, återkommer säkert lite när vi väntar syskon till Milian – vilket förmodligen inte dröjer allt för lång tid.

Grattis min älskade lilla pojk, du har nu funnits i våra liv lika länge som du legat i mammas mage!

Tänka sig vad tiden går fort när man  har roligt. Trots de många jobbiga, tråkiga, ledsna och enformiga stunder så har tiden gått nästan för fort. Saknar redan min lilla plutt som bara växer och växer. Jag hinner knappt blinka innan en månad till har flugit förbi. Må det icke gå såhär fort i fortsättningen. Min lilla älskling, jag kommer finnas vid din sida genom hela ditt liv.

Älskar dig Milian ”Miki” Miloradovic

Har gjort ett ärende hela morgonen så hann inte med frukosten. Blev en klassiker fast ännu godare.
Äggröra gjord på 2 ägg, fetaost/vitost, keso och skinka! Gott

Tänkte ta och läsa lite barnmatsböcker för lite update om vad som gäller vid 9 månader!

Det är inte alltid så enkelt att hinna njuta av sin frukost eller ens hinna dricka morgonkaffet (då utan att behöva häva i sig det som om det vore en äcklig shot 12:a).

Men man får hitta sina knep att roa de små medans man gör allting som innan gick som på räls. Som att diska, laga sin egen mat, äta sin mat eller helt enkelt bara ha lite quality time.

Här är några av mina knep, sen får ni dela med er utav era:

Gåstolen är en frihet för både honom och mig, bättre än att krypa. För när han kryper blir han fortare uttråkad och han är dessutom i en sådan nivå att han kommer åt farliga saker och man måste då ha sten koll.

Att aktivera de med ”förbjudna” saker. Som att plocka fram leksaker de inte visste fanns. Då menar jag att leka sådant som köksredskap, petflaskor mm. Och att ställa saker på en hylla i hans höjd, saker som är ok att riva ner.

En lekhörna med några ”nya” roliga leksaker, gärna med kuddar omkring och en filt. Kanske att man har ett visst område där det är säkert att röra sig.

Jag menar att man fortfarande ska ha koll på sitt barn men det ska inte ta hela ens vardag och man ska inte behöva stirra sig sönder på allt barnet gör.
Det handlar om att hitta en balans med barnet, att de lever med oss i vårt gemensamma liv, inte att vi skapar ett liv efter bara deras behov. Jag tycker själva detta är jätte svårt och får träna på det varje dag. Men känslan av att inte kunna göra något utan att man måste ha stenkoll är stressigt. Så man ska försöka hitta enkla vägar för att få med barnet i sin vardag och inte tvärtom.

Låt barnet exempelvis diska med dig.<st Sätt de i sin stol bredvid dig och ha något mjukt redskap och lite vatten till bebisen. Låt den se på när man diskar och kanske få plaska lite med händerna på diskbänken.

När barnet får titta på och vara med är det mest nöjt upplever jag.

Vad har ni för andra tips?

Spelade in när svärföräldrarna lät Milian kladda ordentligt med maten hemma hos de imorse. Han var så söt! När vi skrattade så fnissade han också.

Igår kom ännu flera av våra beställda bilder med posten! Nästan 300 bilder exakt, jättefina allesammans även de bilder som är tagna med Iphone (vilket de flesta är).

Någon som känner igen sig eller sitt barn? ; ) Både mina och Milians vänner hamnar såklart i fotoalbumet.

Bilder tagna av Jonna!

Mor och son!

Denna fina bild fick vi hem från FUJI direkt idag, har ju för en gångs skull tagit mig i kragen och framkallat ca 300 bilder till Milians familjealbum.

Vissa har jag även gjort förstoring på,
bland annat denna:

Det är Jonna som tagit dessa fina bilder på Milian!

För ovanlighetens skull så har vi köpt hem All bran flingor. Så idag blev det sådana med a-fil, nötter, frön, russin och kanel.

Försöker att inte äta alltför mycket kolhydrater men till frukost spelar det mindre roll tycker jag. Allt man äter till frukost förbränns ändå. All bran känns ändå bra eftersom det är fiberrikt, mättande och mer friskt i smaken än min älskade äggröra. Men dock innehåller dessa flingor en del sockerarter. Men det bästa är nog ändå att varva frukostarna – kan ju inte leva på äggröra (eller jo det kan jag).

Idag ska jag jobba på restaurangen igen, från 17- stängning. Alldeles ensam! Ska bli skönt ändå, komma ut och träffa folk : )

Jaha, då har det som inte skulle hända hänt. Inget allvarligt och vi kunde nästan gissa att det skulle ske!

Milian är på Milos matskålar varje dag när han kryper på golvet så vi brukar ta upp de. Men nu missade vi det och Milo hade precis fått ny färsk mat.

Torrfoder, nötkött blandat med varmt vatten ock riktigt gojsigt, lagom smarrigt. Det verkade Milian också tycka eftersom han hade torrfoder i munnen och saglade en massa hundmat.

Vi får helt enkelt bli mer uppmärksamma! Fy på oss och tur att det gick bra denna gång.

Milian lika glad ändå!