Utan dina andetag…
Ligger här i sängen bredvid det finaste jag har, nämligen min son, den där lilla människan som vi en gång skapat och som jag sedan fött fram. Nu ligger han här i min famn, snart två år har gått sedan han blev en del av vårt liv. Jag kan inte sluta lyssna till hans djupa andetag medan han somnar in i drömmarnas land. I bakgrunden spelas lugna ballader och jag försöker somna men tankarna håller mig vaken här medan jag vakar över min värdefullaste ägodel. Jag önskar att jag kunde stänga ute omvärlden och frysa denna stund, ligga kvar i vår trygga lilla bubbla och låsa ute den kalla, grymma världen. Visst är det lite konstigt att man ens vågar lämna det dyrbaraste och mest värdefulla man äger för några sekunder. Men ens barn är ju inte som andra ägodelar, man kan inte låsa in de i ett kassavalv och förvara de säkert här. Det skulle man inte vilja heller även om det hade känts tryggt för en själva. Nej, man måste låta sitt barn få sina vingar precis som jag själva fick mina en gång i tiden. Man måste låta de ta sina första vingslag och låta de landa på vilken gren de än vill. Men man ska alltid stå där med öppna armar, en trygghet och ett hem att alltid komma tillbaka till.
Att vara förälder är inte enkelt, jag slåss inombords med mina känslorna. Ibland undrar jag om det är så att jag kanske bara överanalyserar det hela för mycket. Eller är det såhär man ska känna som förälder. Känslorna är oro, rädsla för att mista det bästa i ens liv och att inte finnas där tillräckligt. Jag ska erkänna att det finns gånger då jag tänkt tanken att det kanske var fel av oss att föda ett barn till detta liv. Vi kan ju göra vårt yttersta för att skydda de så länge vi lever men inte mer än så. När man läser utrikes nyheterna så kan man inget annat än bli blödig och extra beskyddande för stunden. Mina tankar går till alla i Connecticut idag, de drabbade och deras familjer. Mina tankar slutar inte här, jag tänker på alla er som behövt ta farväl utav era nära och kära. Skänker styrka till er som fått ta farväl utav ert eget barn. Önskar ingen människa detta.
En dag som denna känns livet grymt, det känns extra tungt att vara vaken här bredvid denna lilla människan och samtidigt veta att jag ska skydda honom genom hela vårt gemensamma liv, mest när världen ser ut som den gör. Det känns som att vi föräldrar har fått ett uppdrag som är för tungt för axlarna att bära. Ett uppdrag som känns omöjligt att genomföra. Ge mig och alla andra föräldrar styrka för att vi ska klara denna svåra uppgift.
Nu ska jag sluta mina ögon och fortsätta lyssna till min sons andetag medan han sussar sött. Jag ska vara tacksam för varje dag vi har haft tillsammans och även varje dag som vi får tillsammans i framtiden. Jag är tacksam för att ha en sådan fin son, jag är också tacksam för att han älskar mig lika mycket tillbaka. Som jag sa innan så kan jag ibland ha tänkt tankar som att man inte borde tagit någon till detta livet…men tanken är nog rätt fel ändå för jag kan inte ens gå utan hans luft i mina lungor och vad vore jag utan hans andetag?
Jag älskar dig Milian.
