Skaffa barn nummer 2?
Jag ställer mig frågan hela tiden och frågar nyfiket runt om fördelar vs. nackdelar med att ha barnen tätt vs. mer ålderskillnad. (Mamma om du läser detta, eller någon annan släkting…Bli inte nervösa, jag spekulerar bara…rensar tankarna).
Såhär går mina tankar kring ”dilemmat”…
När är det dags att börja jobba på barn nummer 2?
Milian är nu 7 månader och 1 vecka gammal, jag fick min ”lingonvecka” idag till min besvikelse, eller var det? Det är just såhär min hjärna spökar, fördel, nackdel eller skitsamma, sluta spekulera Jennie!
Jag är så kär i min lilla pojke och för varje dag som går så känns det som att bandet blir starkare mellan oss. Han utvecklas ju och just nu är han ju inne i den där gulliga fasen då hans föräldrar är allt. Vi leker tittut leken varje dag om jag ska lämna ett rum, han får sova bredvid mig och jag pussar och kramar honom så mycket jag bara orkar. Han går just nu igenom en utvecklingsfas och jag ska hjälpa honom igenom denna. Saken som jag vill komma fram till är att jag är så upp över öronen i honom, att tanken att skaffa en till har börjat skrämma mig.
Fram tills någon vecka bara har jag nyfiket frågat de med mer erfarenhet kring detta, vad de tycker är fördelarna med att vänta? Och svaren är ganska lika men det som framkommer mest är den anledning att man vill lägga all uppmärksamhet till ett barn först. Ge denna all kärlek och uppmärksamhet som den behöver och riktigt njuta av detta barn de har nu. Mitt motargument till detta har alltid varit ”men andra barnet då? han/hon kommer aldrig få den ensamtid och uppmärksamheten av sina föräldrar som första fick”. Så det borde ju inte spela någon roll, eller?
Fördelar att skaffa barnen tätt enligt mig är: De kommer att ha väldigt roligt med varandra när de kommer upp i 2-4 års ålder. Byter man en blöja så kan man byta två samtidigt. Istället för att behöva pausa jobb eller plugg så skaffar man barnen tätt och kan sedan plugga eller jobba utan en massa avbrott. Man har smårbarnstiden förbi på en gång och behöver inte börja om från scratch när andra barnet kommer. Jag tror också att de har väldigt mycket nytta av varandra, de roar varandra och detta kan säkert hjälpa föräldern i det långa loppet. Jag märker själv på Milian och hans kusin som är 1,5 år äldre hur roligt de har det ihop och hur intresserade de är av varandra. Tror inte detta hade varit lika ömsesidigt om Emilijo hade varit 3 år äldre. Detta är bara mina spekulationer om hur jag tror det är.
Men sen så har jag då börjat fundera kring det som de andra sagt till mig och jag känner mig som en konstig eller till ock med en dålig mamma. Att jag inte naturligt har känt så som de har gjort, att jag faktiskt inte ens tänkt på tanken att bara ge all min uppmärksamhet och kärlek till detta första barnet, utan att jag har faktiskt tänkt på att dela den redan nu (om 9 mån). Gör det mig till en sämre mamma eller har jag helt enkelt inte tänkt så mycket kring detta och bara känt av suget att ha ett barn till snart? Så, fram tills någon vecka så har jag faktiskt ändrat mina tankar lite, jag tror det har att göra med att jag ser nu hur beroende Milian är och jag märker hur mycket närmre vi kommer varandra varje dag som går. Jag blir nog lite skrämd utav tanken att dela min kärlek med en liten älskling till eller att Milian ska må dåligt av ett syskon. Jag är nog också rädd att jag inte kommer kunna älska en 2:a lika mycket men samtidigt vet jag att det gör man ju, jag är ju själv nummer 2 i syskonskaran.
Fram tills nu så har vi haft oskyddat (fast ”säkert” ändå) och jag har någonstans önskat att jag skulle bli på smällen igen även om chansen inte är så stor. Så varje gång tant röd besökt mig så har jag blivit lite besviken, förutom idag. Jag kände för första gången en lättnad i besvikelsen, eller? Jag tror nog att från och med idag kommer vi att köra säkert-säkert och vänta tills jag och sambon känner oss helt säkra på att börja jobba på nummer 2.
- Hur upplever ni detta och vad tycker ni har varit fördelar/nackdelar med att skaffa barnen som ni valde att göra? Klart, ibland händer det utan att man väljer det men blev det då som ni hade tänkt er. Och ni som också går i tankarna kring att skaffa en knodd till, hur tänker ni? Dela gärna med er hur ni upplever det eller har upplevt det själva gentemot era syskon.
Mög! Hade skrivit en jättebra kommentar och så slutade mitt internet att fungera.
Jag har ju två flickor ganska tätt och sen en ett barn till 5 år senare.. Fördelar och nackdelar finns det ju alltid. Sandras (den yngsta) första 6 månader gjorde att Emma kom väldigt mycket i andra hand pga kolik. Men efter detta så måste jag ju säga att fördelarna överskrider nackdelarna :D Visst dom bråkar ju men det gör ju alla barn ;)
jag hade precis samma känsla som du när amanda var ungefär 6-7 månader..hade ett sånt bebissug igen..men nu e ju amanda 2 år och 9 månader när hon blir storasyster så jag känner att det blir lite mer speciellt med denna graviditeten eftersom amanda redan nu pratar och känner på magen..o pratar om lillebo eller lillasyster.. så jag e glad att jag väntade med nr.2 …sen hade jag blivit lika glad om bebis nr 2 hade kommit tidigare…man känner nog i kroppen när det är dax igen…=)
Haha, bor du i min hjärna eller? Jag är likadan i tankarna. Ena dagen tycker jag tätt är bra och andra dagen tycker jag att vänta kankse inte är så dumt ändå. Ja så håller jag på, skönt att veta attd et är fler än jag som är lite veliga, även om jag tror att tankegångarna är väldigt vanliga bara det att man inte pratar om det.
Jag har 3 år mellan mina barn och att skaffa ett barn till när vi gjorde det, var det BÄSTA beslutet jag tagit någonsin.
Jag var väldigt orolig och rädd för vad min son skulle tycka om en bebis i familjen. Han hade ju alltid varit ensam och fått all uppmärksamhet.
MEN…det gick otroligt bra. Han får fortfarande lika mycket kärlek, om kanske inte ÄNNU mer. Han älskar sin lillasyster och hjälper till så mycket det bara går. Han får nu ännu mer tid med oss föräldrar än va han fick innan.
Vi gjorde klart för oss innan att Julius ALLTID skulle få vara med, oavsett vad.. Han skulle få känna sig delaktig.
Så enligt min mening finns det INGET illa med att ha två med 3 års mellanrum. Och jag tror inte jag tyckt att det varit jobbigare med ett år mindre… =)
Vi har inte pratat om en 2a mer än att vi vet att vi önskar en 2a nån gång. Mest i mitt huvud tankarna går :)
Ja det lät ju lite kinkigt av honom ;)
tack för tipset om skorna, har nog ingen deichmann i närheten vad jag vet.
För oss handlade det inte bara om det där med att ge den första all tid i några år, för det är det inga problem med: de får båda multum med uppmärksamhet och kärlek!
För mig handlade det även om en del själviska anledningar, som att jag ville komma tillbaka lite mellan barn ett och tvåan. Dvs jobba, ut och umgås, träna osv.
Jag kan inte vara annat än otroligt nöjd över åldersskillnaden mellan våra två: tre år. Det passar oss. Men hade det skett tidigare så hade vi säkerligen fixat det med. Man får göra vad hjärtat vill och vad som passar just ens egna familj!
Men att dottern är så gammal att hon sover hela nätter alltid, ingen blöja och förstår så väldigt mycket är otroligt skönt. Och att hon kan kommunicera så väl att hon kan säga till om hon känner att något inte passar henne eller om hon skulle bli ledsen eller liknande.
Motargument till ”att ha småbarnstiden förbi” är en fråga; vill man det då? Är småbarnstiden något man bara ska ha förbi, ha gjort så fort som möjligt? Kanske om man anser den påfrestande. Men denna tid. Med små barn och möjligheten att vara hemma med dem mycket kommer inte åter. Så för min del är det inget jag vill ha förbi bara!
Börjar så gärna så om från skratch för de fantastiska små liven.
Hur ni än gör så är det en gåva bara att ha möjlighetn att få barn och lycka till i ert beslut! Känn efter i hjärtat!
Lämnar härmed mitt avtryck på begäran :)
Jag tänker såhär ; FÖRdelen med att få barn tätt, är att ingen av dem ”kommer ihåg” något annat, dvs, de är vana vid varandra, att ha varandra med mamma och pappa, och att det bara är så. Väntar du några år kommer Milian börja reflektera varför inte mamma har mer tid till honom när bebisen kommer, han kommer bli svartis kanske, eftersom han vet något annat! ( ensam med er tänker jag då ) . Jag tror att barnen har oerhörd nytta av varandra när man får dem tätt.
Ni kommer älska tvåan precis lika hysteriskt mycket som ni älskar Milian. Ni kommer ha båda i sängen och kramas med, och trösta och pussa, och ni kommer ha så mycket kärlek att det knappt får plats, PLUS att barnen kommer ha kärlek till varandra!
Negativt är väl att.. ja… ni måste köpa ny vagn ;) nej, jag vet faktiskt inget. Jag har alltid önskat att min syster var närmare mig, vi har fem år mellan och det är väldigt långt… tycker vi.
Nu kommer inte Emilia få några syskon på ett bra tag, för det är så jäkla krävande med henne, men jag sörjer det lite, för jag hade verkligen önskat att jag kunde få två tätt!
Vi fick nr 2 när min dotter var 1 år och 8 månader. Jag räknar detta som ganska tätt. Nr2 var inte planerad men vi tvekade aldrig på att vi ville ha honom. En negativ sak var när under graviditeten när min dotter tidvis kunde vara krävande och man bara behövde vila. Dessutom fick jag massor av graviditetssymtom med graviditet nr2 som åderbråck och foglossning och annat, vilket jag inte alls fick med 1an. Min BM sa då att det kunde bero på två grav tätt. Sömnen kan ju också bli lidande. Strax innan förlossningen så va jag som en zombie, dotterns kindtänder dök upp = ingen sömn. Men till det positiva när han kom så trodde man på svartsjuka osv, men allt har gått jätte bra, så över förväntan. Och nu är nr2 lika gammal som din son och man märker att de har glädje av varandra. När storasyster busar med lillebror så han kiknar av skratt = lycka. Man kan fortfarande ge sina barn massor av uppmärksamhet det är bara ens egentid som minskar avsevärt. Så i efterhand skulle jag inte ändra ett dugg!
Ser fram emot att följa er resa när det är dax med nr2!
Jag tror inte att det finns några rätt eller fel, något som gör att barnen eller föräldrarna tycker det ena eller andra är bättre. Har man bara rätt inställning, ett sunt sätt att hantera barnen, deras individuella utveckling och personligheter så tror jag inget kan gå fel!
Jag har ju av naturliga skäl läst otroligt mycket om s.k. pseudotvillingar (som jag kommer få, d.v.s. att det är mindre än 18 månader emellan dem) och det finns otaliga åsikter om hurvida det är dåligt eller bra. Men kontentan är att det är mycket viktigt att inte behandla dem som typ ”tvillingar”, ge dem samma saker, göra samma saker med dem etc. För även om det bara kommer bli 14 månader mellan Alsria och nästa är det viktigt för Alsria att få känna sig ”stor”. Man kan tidigt förstöra barns självklänsla, det tror jag man ska ha i åtanke.
Jag är ju sjukt intresserad av barn- och utvecklingspsykologi så hoppas jag kommer kunna hålla det på en sund nivå! Ha ha!
PUSS & KRAM
Vi har bestämt oss för att köra på bebis nummer 2 nu. Olivia är 8,5 månad nu. Vi resonerar nog så här, att få dem tätt så kommer de ha enorm nytta av varann. Olivia kommer heller inte vara svartsjuk (kanske mer än någon gång) för hon inte är i den åldern riktigt. Vi har då även bestämt att Oliven inte ska börja dagis utan de 2 får börja tillsammans. Olivia blir då ca 3 år och bebis nummero 2 är 1,5. Det kommer de oxå ha stor nytta av i dagisvärlden. Då är de inte ensamma fast mamma o pappa inte är med.
Jag resonerar precis som du.. när mensen kom blev jag besviken fast samtidigt glad.. skitkonstig känsla. Helt plötsligt saknade jag magen. Fast ändå inte.
Vi har även bestämt att skulle vi bli gravida ganska omgående går jag inte tillbaka till jobbet utan är hemma tills bebis är fött och framåt. Då kör man all fp samtidigt och det blir en ledighet från jobbet. Känns oxå bra.
Självklart är vi medvetna om att det kommer bli jobbigt. Säkert skitjobbigt många ggr.. och kommer man ha sån här kärlek igen för ett till barn.. shit,, jag kommer nog spricka..
kram
Jag har 18 månader emellan mina barn, min son var 1,5 när hans lillasyster föddes. Och det är det bästa jag har gjort. Han har avgudat henne sen första stund och jag kan knappt vänta tills hon blir lite äldre och de kan leka med varandra. Jag tycker personligen att det är jätteviktigt med syskon, att ha någon vid sin sida när man växer upp som man kan dela allt med, men sen vet man juh själv när man är redo.