Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register
22
januari

Söndag

Skrivet av den 22/1/17 - 20:18

Idag fick vi besök av min kusin.

Efter en kopp kaffe gick vi till kyrkogården.

Hon hade inte varit där än.

Alla ljus hade slocknat.

Någon hade satt dit en vacker ängel.

Jag hade med mig ett ljus som jag tände. <3

 

Min vän ville att jag skulle komma förbi i helgen,

hon hade en grej till mig sa hon.

Så jag och V gick dit en sväng innan läggdags.

Hon hade köpt ett fint halsband där det stod

Vincent och Alexander <3

Så himla fint, det blev jag verkligen glad över.

ängel

halsband josefine

 

Jag börjar typ känna mig ”arg” på världen.

Det är så oerhört jobbigt när en efter en går ut med att

de ska ha barn till sommaren/i år.

För mig känns de bara som jag går bakåt.

Jag kommer inte framåt.

Livet är så orättvist.

 

Publicerad i Mamma livet | Inga kommentarer


21
januari

En dag på Leo’s lekland

Skrivet av den 21/1/17 - 20:00

Vi bestämde med några kompisar att vi skulle åka dit

i helgen men tyvärr blev de sjuka :/

Men istället åkte morfar med och väl där träffade vi

på några andra vänner :)

Tänkt att vi äter lunch hemma innan vid 11.00

och så  somnar väl V i bilen, vi skulle ju hämta

morfar också på vägen, men njä gick inte så bra.

Fick väl sovit i bilen ca 40 minuter men det har

gått hur bra som helst ändå.

Vincent tyckte de va jätte kul och springa om kring

där bland alla barn och vuxna.

Det var väldigt roligt att åka rutschkana och

leka i bollhavet. Fikan var nog ganska populär med. <3

En annan är ju minst lika trött nu.

Det har vart en mysig dag.

Leoslekland 1

Leoslekland 7

Leoslekland 5

Leoslekland 4

Leoslekland 9

Leoslekland 3

Leoslekland 8

Får vi åka dit snart igen tror jag.

Han somnade till och med utan napp 😀

Publicerad i Mamma livet,Vincent | Inga kommentarer


18
januari

Mitt älskade hjärtebarn

Skrivet av den 18/1/17 - 21:37

1 månad har gått sen du lämnade oss.

1 månad av sorg.

1 månad av ovisshet.

1 månad av undran.

1 månad av tomhet.

Varför är ett ord jag frågar mig själv 1000 gånger

om dagen. Varför!? Varför hände detta oss?

Varför hade du ett hjärtfel? Varför var just

du tvungen att gå?

Tror att jag kommer fråga varför ända tills

den dagen jag tar mitt sista andetag.

Det finns inget svar. Att inte ha ett svar är jobbigt.

Man går som i en dimma. Tittar på bilderna

som är från sjukhuset. När du ligger på mitt bröst.

När jag håller dig i handen. När Vincent är där

och träffar dig för första gången.

Det är inte jag som ligger där.

Det känns jätte konstigt att titta på bilderna.

För det är inte vi. Men det är ju vi. Det går inte ihop.

Jag är glömsk. Det är mycket som jag inte kommer ihåg.

Som idag. På morgonen tänkte inte jag på att det var den 18:e

att de var en månad sen du lämnat oss. Inte fören jag får ett

sms då jag blir påmind om dagen.

Förmodligen hade jag nog kommit på det under dagen ändå.

Jag var och tände ett ljus för dig <3

16144390_10154743976817110_1200160209_n

16176151_10154743976812110_1667453179_n

Denna dagen har inte varit en bra dag.

Jag har så svårt att bemöta folk som vill komma fram

och beklaga sorgen.

Jag själv har svårt att veta hur jag ska bete mig om

jag träffar någon som förlorat en nära anhörig.

Jag väljer att inte säga något för jag själv tycker de

känns ”pinsamt, konstigt” att säga just den meningen,

”Jag beklagar sorgen”

Kanske därför jag också tycker de känns jobbigt

när andra kommer till mig för att beklaga.

Jag vet heller inte vad jag ska svara på frågan,

”Hur mår ni/Hur är det?”

Det går inte att svara, Bra. Dåligt.

En dag kan de kännas bra. Nästa dag kan vara förjävlig.

Jag har ångest, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter.

På en dag kan jag känna allt och inget.

Och det är så mycket mer än bara sorg.

Allt som var/är jobbigt blir ännu mer jobbigt.

Stressen att återgå till jobbet så fort som möjligt,

helst igår.

Jag och några familjemedlemmar beställde armband.

Hjärtebarnsarmband. Det hämtade vi efter mötet

i gbg och även hjärtekatten som Alexander fick.

Alexander hade en stort hjärtfel som läkarna

inte kunde fixa.

Vill du läsa mer om hjärtebarn kan du trycka på denna länken

http://www.hjartebarn.se/

Du kan även ge en gåva <3

Mitt hjärtebarn klarade sig inte,

men kanske gör någon annans de!

Tack vare din gåva

16118712_10154741089922110_1804037530_n

16128051_10154741089992110_1267625026_n

 

Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Taggar: , , ,


17
januari

BVC Vincent

Skrivet av den 17/1/17 - 20:39

I november skulle Vincent få sitt 1,5 års medicin

men han var förkyld då så vi fick boka om.

Men återigen var han förkyld och vi har nog

bokat om 4 gånger.

I måndags fick han den äntligen.

Han var jätte duktigt. Reagerade knappt.

Ryckte till och gnydde lite men ingen som inte

ett gott rån kunde dämpa <3

Han e så söt. Så snäll och gullig.

Språket kommer mer och mer.

Mamma och pappa har han sagt länge,

mycket Hej då och Oj säger han.

Låter så gulligt när han ska säga äpple <3

Han älskar och titta på lastbilar, grävmaskiner

och allt som har med det att göra.

Sover bra på natten gör han, oftast iaf.

Äter som en häst.

16117289_10154741089937110_1833375727_n

16117829_10154741089917110_1250324958_n

IMG_3378

IMG_3307

Publicerad i Vincent | Inga kommentarer


13
januari

Älskade Alexander <3

Skrivet av den 13/1/17 - 10:13

Idag tog jag och Vincent vagnen till dagis.

Det var inte så kallt ute, men de hade kommit lite snö.

Efter jag lämnade V på dagis så gick jag en sväng till dig.

Ljusen hade slocknat så jag tände dom igen.

Det är så svårt att gå därifrån. Jag blir som en staty.

Mina fötter sitter fast i backen. Jag vill inte gå där ifrån.

Känns fortfarande overkligt. Det går inte att beskriva.

Det var inte tänkt att jag skulle ta en promenad men

när jag ändå var där borta kunde jag lika väl fortsätta.

När man kommit mer in i skogen så hörs bilarna

från den stora vägen som bara ett sus.

Ljudet av fåglarna som kvittrar.

En kvinna kommer och går med sin hund.

Och mina tankar som går runt i huvudet.

Att känna sig så kluven.

Jag känner mig glad och ledsen på samma gång.

Jag vill, jag kan inte.

Det känns jobbigt, det känns bra.

Jag orkar, jag orkar inte.

Allt på samma gång.

När jag gick så kändes de i mitt huvud som om jag

ville springa, så fort jag bara kunde. Bort från allt.

Men samtidigt kände jag hur fötterna var tunga.

Som om de inte orkade bära mig.

 

Idag ska vi tillbaka till sjukhuset och prata med läkarna.

Jag vet inte vad som kommer att sägas.

Jag känner mig rädd.

Jag har så många frågor men många vet jag inte hur jag ska säga.

Blev du till med hjärtfel? Var det något jag gjort?

Varför fortsatte du att växa i min mage?

Varför mådde du så bra i magen?

Hur kunde man inte se detta på ultraljuden??

Varför hörde inte barnmorskan något fel på hjärtat

när hon lyssnade på det?

Hade något kunna ändrats om jag ringt in tidigare

om att jag var så stor? Hade du kunna ligga kvar i magen då?

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

15995572_10154728444187110_879689618_n

 

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer
Taggar: , , ,


11
januari

Ännu en dag har gått

Skrivet av den 11/1/17 - 19:40

Igår var jag så fruktansvärt trött.

Efter middagen vid 18.00 så satte jag och V

oss i soffan för och kolla barnprogram.

Jag var så trött att jag sa till Niklas att han får

ta på V pyjamas, byta blöja, borsta tänder och lägga han.

18.30 somnade jag. Sov till sent på kvällen för att sen gå

och lägga mig i sängen och fortsätta sova.

Till 7 då gick jag upp. V skulle till dagis också.

Han har varit förkyld sen nyår så idag blev första dagen.

Imon bitti ska vi till läkaren. Får vi se vad som blir sagt då.

Jag har vart trött hela dagen idag med. Ska snart gå och

lägga mig i sängen. Vet egentligen inte varför jag skriver nu.

Känns bara så jobbigt. Vill att du ska vara här.

Så som de skulle vara. Jag kan inte greppa tanken och känslan.

Du skulle egentligen vara i min mage nu. Men ist ligger

du död och begraven. Det går inte ihop. Hur!?

Fast V var förkyld tog vi vara på lite tid ute i snön.

IMG_3016

IMG_3020

15978374_10154722177912110_781078427_n

15995685_10154722177902110_1266910410_n

15970147_10154722177907110_218373508_n

Så mycket kärlek <3

 

Publicerad i Allmänt,Min ängel | Inga kommentarer
Taggar: , , ,


07
januari

Va gör man nu!?

Skrivet av den 07/1/17 - 21:23

Va gör man nu då!?

Dagarna går. Imorgon är det 3 veckor sedan du gick bort.

Att tänka den tanken är så overklig. Gick bort..?

Vart gick du då? Vart tog du vägen?

Var du tvungen att gå?  Varför just du?

Det blir många tankar som kommer och går.

Tankar om hur det skulle varit. Detta är så fel.

Du skulle komma i februari. Du skulle få komma upp på

mitt bröst efter du kommit ut och tagit ditt första andetag.

Jag skulle få se dig, dina vackra ögon och få ta på dig.

Vi skulle åkt hem och du hade fått träffa storebror din.

Du skulle göra allt de där små bebisar gör. Sova, äta, skrika, bajsa.

Jag skulle vara mammaledig. Gå hemma med dig, ta hand om dig.

Vara dig nära. Du skulle bli större och större för var dag som kom.

En del av mig känner att detta är så fruktansvärt overkligt.

Har jag verkligen fött dig!? Låg vi verkligen inne på sjukhuset?

Var du verkligen så dålig att du var tvungen att dö!?

Åkte vi hem utan en bebis?

Nu är vi hemma, men i stället för grattis var det beklagar sorgen.

Vi är hemma med Vincent. Han måste få leka och vara glad.

Få hemma lagad mat, sova middag. Kramas och pussas.

Mitt i detta planerar vi en begravning. Va..?

Bestämmer vilken kista du ska få. Vilka blommor. Musik.

Dödsannonsen. Vilken gravplats du skulle få.

När vi möter upp vaktmästaren på kyrkogården och han säger

att han ska visa några platser och ställer sedan frågan

”Har ni tänkt att de ska vara en familjegrav, eller…?”

Det var som att gå in i en betongväg.

Min plats. Jag skulle även söka efter mig egen gravplats.

Så himla konstig upplevelse. Jag var inte där alls i minna tankar.

Det ska ju vara så himla långt bort… Eller?

Men du fick i alla fall den finaste platsen på hela kyrkogården.

Solen kommer skina över dig <3

Att göra sig ordning för att sedan gå på din begravning.

Jag grät inte, till en början. Jag var tvungen att ta bilder.

På hur blommorna låg framför din kista. På bilden jag valt på dig.

Ljusen som lyste så vackert. Jag var tvungen och ta massa bilder.

Att du låg i kistan framför mig, de va overkligt.

När prästen börja prata. När han sa ditt namn. Alexander.

När jag hör hur de snyftas bakom mig, kommer tårarna rinnandes

ner för kinden. I ögonvrån ser jag din pappa torkar tårar.

När musiken sedan började spela så forsar tårarna ner.

”You’re alone
You are one in  a million.
Everyday in the world on your own
When the battlefield is roaring with silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone

We’re alone
We are one in a million.
Fighting battles everyday on your own
When the battlefield is roaring with silence
but all that you hear is silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone”

Din morfar och farfar bar din kista ut till graven.

Vi fick säga ett sista farväl. De sänkte ner dig i den djupa grunden.

I väntan på att vi ska ses igen. Min älskade son.

Efter gick vi till lokalen och fikade och när vi var färdiga gick

vi till din grav igen.

De hade lagt jord över. Blommorna som var i kyrkan låg nu

på marken där du låg. De var vackra blommor.

När jag får frågan ”Hur mår du?”

Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska svara.

Det är som en ren bergochdalbana.

Ena stunden mår jag ”bra”. För Vincent måste jag fortsätta.

Din storebror förstår inte riktigt än vad som hänt.

Men vi ska berätta om dig när han blir större.

Om hans lillebror Alexander som kom på Alexander dagen. <3

Hur du kämpade men hur änglarna ville ha tillbaka dig.

Ena stunden mår jag skit. Ont i magen. Tryck i bröstet. Ångest.

Hjärtklappningar. Trött. Illamående. Ett obehag i hela kroppen.

Gråter, som om det inte finns något stopp.

En känsla som man inte riktigt kan förklara,

när man möter någon som precis har fått barn. Ett frisk barn.

Heller någon som skall ha barn. Det är så svårt att ta.

Jag känner mig så.. Snuvad. Snuvad på mitt barn.

Jag bar dig i 30 veckor. Jag kände hur du sparkade och hickade.

Jag födde dig. Jag fick ta på dig. Jag fick hålla dig några gånger.

Men jag fick åka hem utan dig.

Leva ett liv som inte blev som de skulle vara.

Jag fick aldrig se dina vackra ögon.

Jag fick aldrig höra din röst.

Det jag bär med mig varje dag är att jag fick känna dig.

Jag älskar dig och saknar dig. <3

 

Vad gör jag nu!?

15910229_10154712144117110_84277407_n

15934634_10154712145032110_1941773619_n

15934708_10154712144612110_1019626631_n

IMG_2962

IMG_2963

IMG_2967

IMG_3004

15935849_10154712146567110_411443069_n

15942142_10154712146752110_1793296656_n

 

 

Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Taggar: , , ,


03
januari

Mitt Änglabarn – Alexander

Skrivet av den 03/1/17 - 23:32

Ja, va ska jag skriva….

Vi har gått igenom de värsta tänkbara.

Vi har förlorat vårat barn.

Nu i efterhand så vet jag att jag kände mig inte helt okej

fredagen den 9/12 men jag tänkte inte så mkt på det då.

Inte heller den 10/12 då jag skulle åka bort på babyshower

och tänkte, vila det kan jag göra imorgon.

Söndagen den 11/12 gick jag upp vid åtta-tiden med Vincent.

Jag fick lite ont i magen då och då. Ringde 1177 för att rådfråga.

De hänvisa till BB om jag kände att jag ville åka in och titta.

Jag ringde BB och de sa att jag kunde komma in om jag ville,

bara att titta in någon gång under dagen.

Niklas hade varit ute och bowlat på lördag kvällen så jag tänkte

att vi kunde vänta lite med att åka, men jag ringde min far för

att se om han hade lust att vara lite barnvakt.

Vid 11 åkte vi in. En barnmorska, tror jag mötte upp oss och vi

gick in i ett rum. Där blev jag undersökt. Och kort och gott

så kom de iaf fram till att jag var öppen 5 cm och jag fick en spruta

i benet för att fördröja förlossningsarbetet.

Fick sedan en spruta i skinkan för att bebisens lungor skulle

utvecklas snabbare.

Att värkarna hade kommit igång var förmodligen för att jag

hade alldeles för mkt fostervatten som hade retat igång förlossningen.

De sa att under 8 är okej, normalt och jag hade 11.

Gråten kom som ett forsande vattenfall.

Föda idag!? Alla tankar och känslor som kom.

Rädsla, glädje(?) Chock. Det var så mkt att ta in.

Vi fick flytta till ett annat rum.

Ta på sjukhuskläder. Göra mer undersökningar.

Läkaren som gjorde UL nummer 2 säger att någonting är fel.

Hon kunde dock inte säga exakt vad utan hon sa hjärtat kan vara förstorat

eller om det är magsäcken som ligger för högt upp. Jaha!?

Så det vi fick reda på var att Någonting var fel med vårat barn.

Värkarna blev mer och mer intensiva.

Jag fick EDA till slut. Den hjälpte.

Men när klockan började närma sig 23.00 så kan vi bara konstatera

att bebisen kommer snart.

Jag fick en till spruta i skinkan för mognaden av lungorna.

Denna gången var lustgasen min vän.

Efter 00.00 var det igång och min son skulle få komma till världen.

Kl: 00.50 den 12/12 var han ute.

Det tog honom och förde honom till ett annat rum

för massa undersökningar. Niklas följde efter.

Jag låg kvar i rummet med massa känslor.

Att inte få sitt barn på bröstet. Utan att få ligga där alldeles blottad.

Hoppet om att självklart kommer de gå bra. Det kan ju inte gå dåligt.

Niklas är tillbaka i rummet för de ska göra röntgen på våran son.

Sköterskorna frågade om han hade något namn och jag tittade på

Niklas och svarade ”Alexander”.

Inte fören min mamma skrev på morgonen att Alexander hade namnsdag <3

som det blev så självklart att de var våran Alexander.

På morgonen kom de in till oss och sa att vi får åka till Göteborg med Alexander.

Där hade de en särskild gas som han behövde för att kunna syresätta sig okej.

Va ska jag säga. Hela sjukhusvistelsen i Göteborg är väldigt suddig.

Det var som en bubbla. Det fanns ingen tid. Tiden gick snabbt fast ändå

väldigt sakta. Vilken dag var det? Ja de hade man heller ingen koll på.

Mkt gråt och möten med olika läkare.

Jag kan allvarligt talat inte komma ihåg om läkarna sa från första

stund att de såg mörkt ut men att man själv hade en förhoppning.

Det kan väl ske ett mirakel.!?

De värsta var också att vi hade ett rum på vanliga BB-avdelningen.

Där låg vi möta andra föräldrar som höll i sina små bebisar.

Man kunde höra hur de kunde små liven grät och skrek.

Men mitt barn, han låg på våning 5. Han skrek inte.

Han öppnande inte ens sina ögon. Han låg i respirator.

På typ första mötet fick vi bestämma om vi skulle låta

läkarna operera Alexander provisorisk då han var alldeles

för liten för att klara av den riktiga hjärtoperation.

(Han hade ett stort hjärtfel.)

Den provisoriska gick ut på att minska trycket i hans lilla hjärta.

Han fick ett så kallat läckande hjärta.

Den där väntan var fruktansvärd. Läkaren sa att om allt går som de

ska kan de gå på 2 timmar annars kan de även ta upp mot 5-6

eller i värsta fall ännu värre.

Kl 14.00 rullade de ner till OP. Vid 19.30 hade vi fått reda på att de gått bra.

Man på ett sätt kände sån lättnad. Man kände hopp.

Detta var på måndagen.

På tisdag blev det mer läkarmöten.

Alla dessa tårar.

Saken var ju den att Alexander var ju inte alls bra.

Visst stabil i läget han var i men absolut inte bra.

Vi fick reda på att det är i princip omöjligt att göra en sådan

hjärtoperation på en sådan liten bebis och han skulle inte ”hinna”

växa till sig heller.

Själva förlossningen hade gått bra för oss båda men dock efter åt

hade Alexander fått kraftig syrebrist.

Det läkarna sa var alltså att Alexander förmodligen hade en hjärnskada.

Hur kraftig den va kunde de inte svara på.

Vi fick träffa en sjukhus präst som vi kunde samtala med.

Och vad glad jag är att det var just han som kom till oss.

Onsdagen var inte heller så glädjefylld. Vi bara väntade.

Vi fick reda på att hans tarmar hade tagit skada.

Hans vänstra hjärtkammare fylldes inte.

Vi fick bestämma oss om hur och när vi skulle ha dopet.

Det gick lite fort fram så det blev redan samma kväll.

Torsdag den 15/12 var dagen jag höll Alexander för första gången.

Även Niklas höll en stund.

Vi fick även flytta in på Ronald McDonald huset.

Så skönt att få komma till en annan miljö.

Fredag den 16/12 Vincent och min pappa kom ner.

Då fick Vincent träffa sin lillebror för första gången.

Han tittade så.

Jag fick ha Alexander på bröstet idag med.

Men det var ju nu man blev mer och mer inställd på åt vilket

håll detta skulle gå. Det ända var att man inte visste tiden.

Hoppet på mirakel var borta.

Möte med läkarna var bara för att se vart vi stod och hur vi tänkte.

Vi började trappa ner på Alexanders vård.

Lördagen den 17/12 höll jag Alexander igen.

Större delen av denna dagen var vi dock med Vincent.

Det var så jobbigt att vara ifrån honom.

Vi fick ju inte ens sagt hejdå ordentligt när vi åkte in på söndagen.

Vi hade ju inte ens packat några väskor.

Söndagen den 18/12 åkte Vincent hem och vi gick upp till Alexander.

Detta var dagen vi skulle pröva att ta bort respiratorn.

Det var ju inget fel på hans lungor som de först trodde.

Läkaren sa däremot att skulle han sluta andas är det pga hjärnskadan.

Hur länge han skulle klara sig utan andningshjälp visste man inte.

Kl. 15.00 var vi uppe på avdelningen.

Jag la mig i sjukhussängen och gjorde mig redo för att hålla honom.

Jag var sjukt nervös och hade jätte ont i magen. Att inte veta hur detta skulle gå.

Barnskötare, sjuksköterska och läkare var inne i salen.

De la Alexander på mitt bröst. De tog bort respiratorn.

Efter några minuter chippade han till några gånger.

Jag förstod egentligen vad som hände men i mitt huvud så ville jag bara

ropa hålla vad händer!? Vad gör han? Vad ska vi göra?

Nu händer det..! Tårarna bara rinner ner för kinden.

Jag tittar på Niklas som också gråter.

Nej det gick alldeles för fort! Får inte redan vara slut.

Jag är inte redo. Inte nu.

Han låg på mig och jag kunde känna hur han blev allt kallare.

Hur han försvann. Min lille bebis. Varför!?

Min änglabebis.

15841803_10154699260732110_1212437230_n

Publicerad i Min ängel | 1 kommentar
Taggar: , ,


26
november

Sjukstuga

Skrivet av den 26/11/16 - 9:57

Sjuk-vecka jojomän.

Ja som sagt V skulle fått vaccin i måndags men var lite

förkyld för att få de så blev flyttat till nästa vecka.

Men under denna veckans gång har han blivit sjukare

och fick feber i onsdags. De va ganska smidigt att vi kunde lösa de

så att jag var hemma på dagen och Niklas kom hem vid 14-tiden

så jag kunde åka och jobba min kväll på onsdagen.

Dock var jag hemma i torsdags med V.

Vi tog in hans spjälsäng så han kunde sova med oss så

vi kunde ha ett öga på honom under natten.

Han hade feber allt mellan 38,2-40,2 högst på natten.

Men inatt har han nog inte haft någon feber, tog dock ingen temp

men kände att han inte var så varm som han varit.

Han får nog sova en natt till inne hos oss innan han får

sova i sitt rum igen. <3

Vi var på VC igår men läkaren sa att de ”bara” var ett förkylningsvirus.

Så nu får vi väl hoppas att de bara blir bättre.

Igår märkte man på honom att han börjar bli bättre då han mer är sig själv

och med det menar jag att han orkar hitta på hyss igen.

Han han vart ganska lugn och lyssnat bra men nu är det kört igen.

Full rulle.

Fick en bild när jag jobbade i onsdagskväll.

Pappa och V hade myst i soffan och V hade somnat <3

v 28 vincent sjuk

Sova i mammas och pappas rum

v 28 vincent säng

Äta fruktglass när man är sjuk

v 28 vincnet glass

Efter läkarbesöket i fredags.

Mamma ville ha fika till kaffet när V skulle sova middag.

Bagaren gav V en klubba. V blev jätte fascinerad, men nej

han fick inte äta upp den. Lite för liten än tycker jag :p

v 28 vincnet klubba

Men så himla söt han är <3

Publicerad i Vincent | Inga kommentarer


21
november

Gravid vecka 27

Skrivet av den 21/11/16 - 14:20

Har haft jobb-helg så har inte orkat sitta ner och skriva.

Men i fredags när vi gick in i vecka 27 hämtade jag Vincent

på dagis och åkte hem. Där satte vi oss i soffan och han

ville bara mysa <3

vecka 27 igen

Jag fick för mig att jag ville inte sitta i soffan denna fredag kväll

så jag ordande barnvakt så jag och Niklas kunde få lite

ensamtid. Vi bokade plats på bion och tittade på

”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”

Var helt okej film.

Sen som sagt jobbade jag lördag och söndagkväll.

Börjar kännas riktigt jobbigt nu. Gör jag något hemma innan

jobbet får jag super ont i ryggen. Får ont i ryggen ändå men inte lika mkt.

Känns bara så jobbigt att försöka pussla ihop, jobb, tider, städa, laga mat,

ta hand om V så gott som jag kan. Han väger 14 kg så inte helt lätt

att gå och bära på 😉 Har inte heller bytt säng så lyfta i och ur han i spjälsängen

är ett träningspass. Han är inte still en minut. Det ska klättras upp och ner i soffan,

kökssoffan på stolar och klättra på lådorna i köket.

Lyssnar inte alls på vad man säger nu, man ser att han lyssnar men är en liten

buse och struntar i det.

Kan inte gå allt för fort för de får jag sammandragningar.

Och nu har halsbrännan tagit plats, fy bubblan. Varje dag men främst på

natten måste jag ta en tablett.

Vi längtar efter lillebror! <3

vecka 27

Publicerad i Graviditet nr 2,Mamma livet | Inga kommentarer




Mer inspirerande läsning: