Arkiv för april, 2014
Blicka framåt
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 13/4/14 - 21:22
Det gör så ont i mig när min älskade sambo mår dåligt.
Jag har mått synligast dåligt ang missfallet, min sambo
har inte pratat så mycket om det så man har inte
sett att han mår dåligt och tänker på det.
För min del så mår jag bra allmänt bra, men visst
hugger de till i hjärtat och man få ont i magen när man
ser ett nyföttbarn eller träffar nära gravida vänner.
Men min tanke är att de spelar ingen roll, det är ingen
ide att gå och gömma sig för inget kommer ändra vad som hänt
och hur läget ser ut nu. Det vi kan hoppas på är vi också lyckas snart.
Men vägen dit är lång, känns det som. Det har nu gått 68 dagar sen MF.
Så sjukt när man tänker efter, och man kan inte låta bli att tänkta,
hur skulle de se ut nu om det inte hade blivit som de blev.
I helgen åkte min sambo bort till sin far på födelsefirande tillsammans
med hans bror och sambo som ska ha barn, i juni.
Det hade tydligen blivit mycket prat om bebis, kön, kläder,
vagn, hur de känns, när den ska komma osv. Och min sambo
kände att de blev för mycket, och har mått jätte dålig hela helgen.
Känslor som arg, ledsen och ångest.
Det behöver ju inte vara så, (jag var inte där för jag jobbade hela helgen)
men är man den som mår dålig så blir ju alla känslor och tankar starkare
och att man då tycker att det blir mycket prat om just det som man tycker är jobbigt.
Han sa till mig ikväll att han känner sig helt tom på insidan, och pekade från
hjärtat och ner. Det har vart jag som har visat min sorg mest och mått dåligt
och gråtit, men idag kände jag att jag behövde vara stark. Stark för min sambos
skull, att han ska kunna få vara ledsen över det som har hänt.
Det ända jag vill är att ta hans ångest och smärta ifrån han, och känna
det själv istället. Vill inte att han ska må dåligt <3
Jag kan tänka mig att svärmor/far sitter i en väldigt jobbig situation.
Yngsta sonen ska ha barn, det blir deras första barnbarn, all den lyckan
och kanske längtan. Samtidigt som deras äldsta son genom gick ett missfall,
att man blir ledsen för att sitt barn mår dåligt och att det har hänt.
Och de kan lite förstå hur de känns för att de fick ett MF innan de fick sina
två söner. Men att kunna hålla en balans mellan att inte vara överlycklig
eller sorgsen. Vi kan ju se hur deras ögon strålar av lycka att de ska
få ett barnbarn, men för oss gör det ont i hjärtat.
Att vara glad för någon annan, fast ändå inte, det är sjukt svårt.
Kände att jagt behövde skriva av mig lite.
Alla dessa känslor, tankar, man vet ibland inte vart man ska göra av dom.
Denna sorg och längtan efter en egen liten bebis. Kommer det ske!?
Publicerad i Livet efter MF | 2 kommentarer
