Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:
Add Comment Register
11
december

Jobbig tid

Skrivet av den 11/12/18 - 12:26

Känner mig super stressad och fylld med ångest.

Det känns som det är mycket nu. Fast det är de egentligen inte.

Inskolning för N vilket går bra men att kindtänderna kom samtidig

blev ju ingen hit. Hon blev förkyld på en gång.

Så 4 dagar inskolning blev det. Vart hemma i 2 dagar nu.

Blir stressad över att hon måste skolas in för jag börjar jobba nu.

Och det känns jobbigt om inskolningen drar ut på tiden.

Ångest över hur det kommer gå för henne på fsk.

Vincent var aldrig några problem han älskade fsk från första dag.

Ska börja på mitt jobb igen.

Samtidigt som jag har gått bredvid och tänkt ta timmar

på ett jobb här där jag bor. Men nu känns det bara stressigt.

Det känns tråkigt för jag tyckte verkligen att de var jätte roligt.

Köpa bil och därmed oron över hur det kommer gå ihop sig,

men ett måste så jag kan åka till mitt jobb.

Imon fyller Alexander år. Planen är att åka till graven,

tända lite ljus, lägga några fina blommor och fixa lite.

Att han har vart borta i 2 år, men för någon vecka sen fira

vi lillasysters 1-års dag. Alltihopa är så konstigt.

Väldigt svårt att förstå.

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


15
september

Ett nytt kapitel

Skrivet av den 15/9/18 - 20:15

Det är många saker som inte blir som man tänkt sig i livet.

Att förlora ett barn är definitivt en av sakerna.

Också att gå isär och bli ensamstående.

Det är mycket man önskar man kunde gjort annorlunda.

Att de va annorlunda. Men de är det inte.

Idag har V åkt till sin pappa. Jag och Novalie har haft lite besök.

Sen följde vi besöket hem så blev en kvällspromenad på ca 5,5 km.

Till stan funkar fint men hem, de är jobbigt de är bara uppför.

Har för tillfället ingen bil heller så de blir till att promenera.

V har precis börjat inskolning denna veckan. Det har gått jätte bra.

Han behöver verkligen fsk. Aktiveras och leka med andra barn.

Vi behöver rutiner. Det sista har det vart katastrof.

Jag är helt slut, har nästan ingen ork kvar.

Men jag kämpar för de kommer bli bättre, lugnare.

Nu är det tufft. V får ibland utbrott. Han förstår delvis att vi flyttat men

några gånger säger han att han vill hem.

Jag har nog brutit ihop ett x antal gånger.

Mitt tålamod är inte högt.

N är så svår att söva, antingen i vagn eller i sele.

I vagn går bra men vaknar tyvärr inom en timme.

I sele så måste jag ha henne där hela kvällen.

Försöker jag lägga ner henne vaknar hon.

Hon ammas nattetid. Blir mellan 6-8 uppvak.

Jag är alldeles för trött för att försöka sluta amma.

Får hon inte tutten vaknar hon till och blir ”pigg” och skriker

så lättare att då ge tutten så hon somnar om snabbt.

Hon använer ju heller ingen napp.

Jag längtar så till att få sova ”själv” jag har ont i kroppen varje

morgon jag vaknar, mer eller mindre.

Att jag haft min mamma och pappa, syster, vänner.

Vad de betyder mkt för mig. All hjälp jag fått av er.

Hoppas ni vet hur mkt jag uppskattar de. Tack!

Nu ska vi se om livet kan komma på rätt bana igen.

Finna glöden, orken, lusten.

Som jag saknar träning. Har inte vart på gymmet mkt,

nästan inget alls de sista 3 månaderna.

Nu ska jag komma iordning här oxå.

Står flyttkartonger och annat lite över allt.

Men ska bli kul att få inreda lite.

Saker som fortfarande fattas som man får ta tag i lite pö om pö.

Nu blir det snart sängen för mig,

så får vi se vad morgon dagen har att erbjuda.

41764463_2139043463001966_2700841775513206784_n

41889119_1508277625984926_8103712451205267456_n

Publicerad i Ett nytt kapitel | Inga kommentarer


27
juni

Livet….

Skrivet av den 27/6/18 - 14:40

Måendet…

Jag har alltid försökt ställa upp för alla andra.

Jag vill tro att jag är stark och orkar hur mkt som helst,

men nu börjar bägaren att rinna över.

Det känns som att jag inte har tid att må dåligt,

jag mår bra, jag måste ta hand om alla. Min familj och

mina nära och kära. Jag är otrolig rädd om dem och vill

att de ska må bra och hade bra.

I torsdags kväll när jag la barnen, jag ligger i sängen

och blir helt plötsligt yr, lätt illamående, det känns dimmigt.

Jag lyckas lägga barnen och tar mig till soffan, då blir jag

skakig, mår inte alls bra. Det är bara jag hemma så ja ringer 1177

för jag vågade inte gå och lägga mig och sova.

De tyckte att jag skulle ringa 112 och rådfråga och de valde att skicka

ut en ambulans som skulle titta på mig.

Vi bestämmer att jag åker in till akuten.

De tog mitt BT som var normalt, minns inte men ca 120/70

De tog EKG som inte visade något. Jag syresatte mig bra.

Tyvärr tog detta hel natten och jag var inte högprioriterad

så vid 3.30 ville jag hem. Det blev dumt när jag åkte.

Jag hade inte Novalie med mig och jag ammar fortfarande på natten.

Men jag pratade med sköterskorna där och vi sa det att det är

nog bra om jag ringer till vct veckan där på.

Måndag kom och ja, jag glömde. Jag glömde av mig själv.

Tisdag kom, då kom ja på de försent för att ringa in.

Nu idag kom jag ihåg det och fick en tid.

Jag vill skicka en remiss till röntgen för min nacke.

Jag har ju mer eller mindre ont varje dag, trotts träning.

På fredag ska jag tillbaka för att ta blodprover.

Jag e trött hela tiden, fast jag får ju sova.

Barnen sover ju liksom hela natten.

Visst vaknar för att amma men vi somnar ju om lika snabbt igen.

Jag glömmer saker. Kan bestämma med vän/vänner på fm

om att vi ska ses dagen därpå, sen på em kan min mamma ringa

mig och fråga om vi kan träffas imorgon. Jajemän de går så bra

så säger jag och kommer på de dagen efter att jag dubbelbokat mig.

Kan skriva upp saker i almanackan och missar ändå.

Jag vill göra så ”många” saker men blir ändå sittandes hemma.

På fm kommer jag inte igång, tänker att idag ska jag banne mig

komma ut och leka med Vincent men de hinner bli lunch.

Efter de kanske vi går ut en sväng.

Hemmet är ju inte å tala om. Ser ut som om det bor rövare här.

Jag orkar inte städa upp, och nej det beror inte på små barnen.

Ren disk, smutsig disk, ren tvätt, smutsig tvätt, leksaker, skor.

Finns ingen energi till de.

Och det mkt därför jag inte skriver här heller så ofta längre.

Jag vill, men tänker hela tiden sen. sen finns ingen energi.

Och jag kommer inte på vad jag ska skriva.

Jag försöker vara positiv men innerst inne är jag nog inte de,

för ja tycker inte att de finns nått kul att skriva om.

Det är väl förmodligen mkt av föräldra livet som av speglas,

men det är inte bara de.

Mina barn är mitt allt, det är verkligen de bästa som hänt mig.

Jag är så lyckligt lottad över mina 3 små underbara barn.

Men jag saknar mig. Jag saknar Jessica.

Jag bara nästan mamma och sambo nu.

Vem är jag !?

36002431_10156234228012110_402467757376929792_n

36294287_10156234228317110_4481299826457182208_n

36245779_10156234233032110_7418005593660588032_n

 

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


13
juni

Vincent 3 år

Skrivet av den 13/6/18 - 16:03

Vilken kille. Busig, tokig, go, härlig, envis som bara den, trotsig

och lite där till. Många gånger jag frågar honom ifall han har glömt

sina öron hemma och vi är borta.

Så irriterad och arg jag kan bli ibland på honom.

Men alla de tuffa känslorna är borta när man får höra

”Mamma, du bäst” Så underbart att få höra.

Och när han gosar och leker med sin lillasyster.

Ska bli så kul och se hur det kommer bli när de blir större.

Jag hoppas verkligen de kommer att ha en fin och nära kontakt.

Att de finns där för varandra.

N tycker verkligen att V är jätte rolig.

Hon tittas så på honom och skrattar.

Jag försöker verkligen göra V delaktig i saker.

Hämta saker åt N/mig och så vidare.

Just nu försöker vi vänja av V med blöjan.

Innan Alexander skulle komma hade jag sådan ångest och stress över

att V skulle bli blöjfri. Man hörde var andra sa, tänk vad jobbigt med 2 blöjbarn.

Sen när de blev som de blev kände jag att de får lite ta sin tid.

Och sen kom N, jag kände inte någon stress över att V hade blöja.

För några månader sen började jag med att om han gick på toaletten

så fick han ett klistermärke. Gick väl så där. Han gick ibland.

Sen för någon veckan sedan fick jag köpt kalsonger så fick han ha på

sig dem och jag lät pottan stå framme. Det gick hyfsat bra.

Visst de var många dagar/gånger som det första kisset kom i brallan

men sen knep han så fick han gå på pottan.

Kunde bli upp till 6 kalsongbyten på en halv dag.

Gick vi ut eller åkte vi iväg fick han ha bölja och även nattetid.

Nu bara de senaste dagarna har blöjan varit torr på morgonen

och han har kissat på pottan på en gång. Han har även vaknat på natten

för att gå och kissa. Jag är så otroligt stolt.

Han var även på dagis igår utan blöja och det gick hur bra som helst.

Dock vill han inte bajsa på pottan/toaletten utan vill ha blöja då.

Får se hur de ska gå med de.(?)

Och idag när vi var ute så sa han att han behövde kissa, då fick han

vänta på att vi hitta en toalett (tog bara 2 minuter)

Han är så duktig.

Nappen har han på natten (för det mesta) eller om han har skadat sig.

I år ska han iaf bli både nappfri och blöjfri hoppas jag på.

35151467_10156201673052110_1567659012885839872_n

35236525_10156201673307110_7285793662632460288_n

35162161_10156201673352110_1637904495797075968_n

35241382_10156201673417110_4862427355924135936_n

35148745_10156201673087110_2634702667884003328_n

Publicerad i Vincent | Inga kommentarer


25
mars

Utflykt – Sjöfartsmuseet

Skrivet av den 25/3/18 - 18:59

Veckan har gått otroligt snabbt.

Förra söndagen åkte jag och barnen iväg till gbg.

V blir ju så glad när han ska få åka tåg.

Gick upp tidigt och gjorde mig  och barnen iorndning,

var rädd för att missa tåget men när vi väl var ute

hade vi god tid på oss, typ 20 min.

Sen mötte mormor upp oss på stationen i gbg.

V har kommit in i 3-års trottsen så han ‘r inte helt lätt

att ha att göra med. Tex, mormor går in på 7 eleven, V efter

slänger sig på golvet å kör sitt race, var på kassörskan kommer fram

och pratar lite med honom å då blir han blyg, så fick han en kexchoklad

ur lösgodiset. Då gick han där ifrån tyst som en mus och över lycklig.

Fattar inte, även om han grinar å har sig så lyckas han charma till sig en choklad.

Vi mötte upp mammas sambo vid spårvagnen å så åkte vi till museet.

V var helt lyrisk över att få åka spårvagn.

29514390_10156012009917110_417263211_o

29526962_10156012009972110_618739645_o

29681205_10156012015597110_422019613_o

29526759_10156012019117110_1354729816_o

Men väl där inne var de nog jag som tyckte de var roligt.

V ville bara springa runt och bli jagad…..

Jag blev positivt överraskad.

Tittade först på djuren, sen båtarna och sen fikade vi.

IMG_4325

IMG_4331

IMG_4335

haha V var så rolig, han sträckte fram händerna mot akvariet och ville att

fisken skulle hoppa i.

IMG_4338

IMG_4347

IMG_4360

jag sprang typ efter V och bara titta här! Titta fisken! Titta! haha

29514530_10156012010282110_843611999_o

De som va typ bäst, vara ju att båten fraktade bilar.

Åka spårvagn var nog det V tyckte va absolut bäst.

Han tjatade om den där spårvagnen. Ropade stopp, stanna!

till alla som åkte iväg och sen blev han fejk ledsen när de åkte.

Han e så rolig.

Och N, hon skötte sig galant. Som mkt och när hon var vaken var hon

super nöjd, så de var roligt att åka i väg med barnen.

Men seriöst. Jag var såå trött på tåget hem, och nät vi gick hem från tåget

längtade jag hem massor. Då kände jag verkligen

Borta bra men hemma bäst.

Publicerad i Allmänt,Vincent | Inga kommentarer


17
mars

Äntligen lite sol!

Skrivet av den 17/3/18 - 9:52

Så skönt att solen har hittat hit.

Jag har vart lite nere ett tag.

Inte tyckt eller känt att de har vart särskilt roligt med något.

Hade ett tag där jag gick promenader, både för att hämta V på dagis

eller bara ta en vanlig promenad. Men sen blev allt bara tråkigt.

Äter så mkt godis och fika. Mina  amnings cravings är ju värre

än mina gravid cravings!? Helt sjukt, att jag inte går upp i vikt.

Men sen solen har kommit fram, var det i förrgår?

Så känns det lite roligare igen. :) Tagit promenad till dagis osv.

Dock lite trist att de blåser så fruktansvärt när det ska vara fint väder.

Så än kan man inte riktigt njuta av solen.

Tror det är många mer än jag som längtar till våren nu.

Har ju hittat tillbaka till gymmet. Vart där 4 gånger.

Ska försöka komma iväg idag också.

Annars va händer i helgen.

Städa, tvätta – de vanliga….

Imon ska vi nog åka till gbg och hälsa på min mor.

29249945_10155986969097110_1768712028353986560_n

29340497_10155986969162110_6443463804662579200_n

29257975_10155986969192110_6876118451916636160_n

29261278_10155986969107110_8277554838808559616_n

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


10
mars

Onödig fakta om mig

Skrivet av den 10/3/18 - 14:12

  • Är väldigt social av mig
  • Uppvuxen på landet
  • Älskar skräckfilmer
  • Läste samhäll på gymnasiet
  • Är född i Örebro
  • När jag var runt 10 år blev jag pälsdjurs allergiker
  • Är utbildad undersköterska och hälsocoach
  • Fått 2 missfall 2014
  • 10 år sedan jag tog studenten
  • Är super kass på matte

5 snabba

Kaffe eller Te

Höst eller Vår

Idol eller Melo

Buss eller Tåg

Pizza eller McDonalds

1782029_10152254448382110_992039667_n

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer


10
mars

Novalie 2-3 månader

Skrivet av den 10/3/18 - 14:07

Är inte jätte mycket som ändrats.

Sover, äter och bajsar.

Lite mer vakentid då.

Och behöver inte längre ha henne på mig när vi sover,

det var bara typ första månaden. Nu samsover vi i sängen tsm med pappa

och storebror V sover i sin egna säng jämte våran.

Hon vaknar några gånger per natt för att äta med somnar om lika fort efter det.

Vi brukar gå upp mellan 7.00-8.30 om inte V vaknar när pappas väckarklocka

ringer 5.00 på morgonen. Som här om dagen. Jisses vad lång dagen blir när man

går hemma och vaknar så tidigt. Hade redan druckit 3 koppar kaffe innan lunch.

När kl var 10 kändes det som om den var 13.00.

På dagen brukar hon har en till två gånger där hon sover allt från 2h till 4h.

Och nu när hon har varit sjuk så har hon sovit nästan 5-6h.

Sover oftast bra i vagnen om vi går ut och går,

ibland sover hon vidare när vi burit in vagnen.

Hon är så otroligt glad. Super lätt till leende. Inte alls blyg för andra människor.

V var lika dan. Hade inga problem med att vara i någon annans famn

än mamma och pappa.

Hon är inne på sin andra förkylning nu. Jätte jobbigt i mamma hjärtat.

Hoppas hon blir bra snart. Och på det har hon fått nageltrång på ena stortån.

Hon har fått sin första vaccination.

Har bokat inne henne på babysim. Ska börja i april. Hoppas hon tycker

om det lika mkt som V gjorde. Hon gillar iaf att duscha.

Tiden går så fort, tyckte att de va långt kvar till dopet, men de är ju snart.

(slutet på april)

28958720_10155965816477110_6987385566903926784_n

28951233_10155965816377110_5814543772049997824_n

Publicerad i Novalie | Inga kommentarer


08
mars

Förlossningsberättelse – Novalie

Skrivet av den 08/3/18 - 13:09

Här kommer lite bakgrund först.

I december -16 kom våran andra efterlängtade son,

tyvärr alldeles för tidigt och med ett allvarligt hjärtfel

så han avled 7 dagar gammal.

Jag blev gravid ca 3 månader efter.

Under denna graviditet har oron och ångesten varit stark.

Man bearbetar förlusten och sorgen efter sin älskade son

och samtidigt försöka glädjas åt det nya livet.

Det är inte helt lätt. Hemska tankar kommer ofta upp,

om hur detta liv säkert inte kommer få leva.

Att något är fel med barnet. Att åter igen lämna BB utan ett

barn som du burit i din mage. Nej, så det var väldigt psykiskt

påfrestande denna gång. Även kroppsligt så sätt också.

3 graviditeter på 3 år. Det känns i kroppen.

Vi gjorde upp en plan på MVC. Skulle göra 2 hinnsvepningar,

en i vecka 39 och en i vecka 40. Och om inte nr 2 fungerade

så skulle vi ringa Borås för ev igångsätting.

Igångsättning pga olika anlednigar.

Trötthet pga ångest och oro

Kroppsligt

Hon var beräknad till 3/12-17. Alexander föddes 12/12-16

och gick bort 18/12-16 och jag kände att jag ville inte närma

mig det datumet. Jag ville inte gå över tiden.

Jag ville att han skulle få ha sitt datum. Helst även sin egen ”månad”

och ni som inte förlorat ett barn har nog svårt att förstå den känslan.

Men de finns så klart de änglamammor som vill och tycker det

är fint och betydelsefullt att lillsyskonet kommer samma dag.

Så första hinnsvepningen funkade inte för jag var inte tillräckligt

öppen/mogen. Andra funkade men det hände inte så mkt.

Jag trodde ju då att det var då vi skulle ringa läkarna i Borås.

Tyvärr blev det missförstånd mellan oss.

För mig var det ju v.39 och v.40 men inte i läkarspråk.

De menade ju såklart ”fulla veckor” så v40 och v.41.

Så då skulle igångsättningen ske någon gång efter 4/12-17

Jag blev helt knäckt. Sov inte mkt den veckan.

(vecka 48, gravidvecka 40 (39+0)

Grät mycket, hade mkt ångest och orostankar.

Tänkte att nu är jag såå nära. Snart vid mål.

Jag vill inte snubbla vid mållinjen liksom.

Jag tänkte och trodde hon skulle dö i magen på mig.

Jag fick även förlossningsrädsla. Jag var rädd att jag skulle dö.

Så jag försökte ringa min BM på tisdagen. Men kom inte fram till min.

Det skulle lägga in en notis om att jag hade ring och hon skulle ringa upp mig

under dagen eller näst kommande dag.

Onsdag ringer jag igen, åter igen får jag prata med en annan BM.

Då bröt jag ihop och kunde knappt få fram vad jag ville.

Det skrev igen en notis att min BM skulle ringa.

Onsdag ca kl 15 ringer min BM och vi kommer fram till att hon

ska ringa läkarna i Borås för ev igångsättning.

Ringer upp mig innan 16.00 och berättar att jag fått tid imorgon

torsdag 30/11-17 ska infinna mig på plats 09.30

incheckning i entrén senast 09.15

Vi skulle packa väska om de var så att vi blev igångsatta.

———————————————————-

30 November 2017

Jag gick upp kl 6.00 för att duscha, äta frukost och dricka kaffe.

(Mkt viktigt, för det han jag inte med Alexander.)

Vi packade det sista. Gosade och kramade Vincent massor.

(Vi sa aldrig ett riktigt hejdå när Alexander kom)

Vi förklarade att vi skulle åka till doktorn och hämta hem lillasyster.

Min pappa kom för att vara barnvakt.

En väldigt konstig och underlig känsla att åka iväg till BB

utan att känna några ”symtom” alltså att förlossningen var på gång.

Så ca 8.00 åkte vi iväg. Letar parkering och beger oss mot incheckningen.

Pling mitt nr kommer upp på skärmen. Går nervöst till kassan.

Hej jag ska vara uppe på förlossningen idag kl. 09.30 för ett möte.”

samtidigt som jag tar fram mitt körkort.

Hon tittar på skärmen för att sen titta upp på mig och säger.

Nej, du hade en tid här igår, kl.09.30”

Å herregud att jag inte bröt ihop.

Tror inte jag hann det, utan jag blev super stressad och skärad

och började babbla om att nej så kan det absolut inte vara.

Pratade med min BM igår kl 15.00 och kl 16.00 och sa att

jag hade fått en tid idag. Man kan väl inte boka tid samma dag

efter tiden redan varit!? Men hon var jätte hjälpsam i kassan

och sa att gå ni upp dit och förklara så får ni förhoppningsvis hjälp.

En aning tom, ledsen och lite arg går vi mot förlossningen.

Kliver in och sätter oss. Väntar på att någon dyker upp som vi kan

haffa och förklara läget. Kl 10.00 får vi tag på någon som hjälper

oss med att hitta rätt kontakt. Vi får prata med en där som upprepar

att de va synd det blev så här konstigt. Skulle se om de fanns en annan tid.

Visst imorgon. Då brast det. Jag orkar inte åka hem igen, vänta ytterligare

en dag. Känna ännu mer ångest och oro.

Hon skulle gå och kolla hur förlossningsläkarna hade det.

Vi skulle ju prata med en läkare som inte jobbade på just själva förlossningen.

Hon kom tillbaka efter en stund och sa att det var väldigt lugnt idag

och att en läkare kunde träffa oss efter hon var färdig med ett möte.

Ungefär 10.30 får vi träffa henne.

En super bra läkare som lyssnade på vad jag sa och hur jag kände.

Jag grät under hela samtalet för jag var så utmattad.

Ville ju bara att de skulle vara ”över”. Få hålla min dotter i famnen.

Höra henne skrika, få se in i hennes ögon. Allt de där jag inte fick uppleva med Alexander.

Läkaren skulle göra en undersökning och det visade

sig att min kropp var redo för en igångsättning.

Hon gjorde då en 3:e hinnsvepning, å fytt i bubblan. Det kändes.

Jag var alltså öppen både inne och ute. Och tappen var mjuk och mediumriktad.

Bebisen hade huvudet ner och var ruckbar. Hon hade 144 slag/minut.

Vi bestämde oss för att vi skulle äta lunch innan det var dags.

(Det var väldigt viktigt för Niklas. Han ville att jag skulle ha ork och energi,

för han tänkte på förlossningen med Vincent på hur trött jag blev då.)

Innan vi åt fick vi välja rum. Vi går längst korridoren på vänster sida.

Längst ner i det rummet föddes Vincent. Men vi svängde höger i korridoren,

samma korridor där vi fick ett rum med Alexander. Och jo, exakt samma rum

visade hon oss. Jag visste inte vad jag skulle känna,

men vi bad om att få titta på ett annat rum.

Det andra rummet var spegelvänt och bara kändes helt fel.

Så efter jag tänkt så bestämde vi oss för att ta det rummet där Alexander föddes.

Jag tänkte och kände att han kommer vara med oss där inne. Se till att allt går bra.

Vi lämnade våra grejer där och vi gick och åt. Var mkt gott med en haloumi och pommes.

Kl: 11.45 var vi åter på förlossningen. En ctg kurva gjordes.
Jag bad denna gången om lavemang. Kände att de behövde jag.

Dags att byta om till de vackra sjukhuskläderna. På med de sexiga trosorna.

Kl: 13.30 tar de hål på hinnorna.

Och de dröjde inte länge innan jag började känna av värkarna.

Jag var bara öppen 4 cm.

Vi skulle avvakta i 2 h innan värkstimulerande dropp om det behövdes.

Kl: 14.30 Får jag spinalbedövning. Fy fan va de gjorde ont denna gången.
Varken med Vinceet eller Alexander gjorde de så ont att få ryggbedövning.
Visserligen hade jag EDA med de två.
Sen började de att klia som bara den. Fruktansvärt.

Det var heller ingenting som jag upplevde med V och A. Det bara kilade, kilade, kilade.

Men efter en stund kände jag ändå att jag ville komma upp och rör på mig.

Fick ett gåbord att luta mig mot .

Men det varade inte länge, för rätt som det är, ursäkta språket, men jag skrek

Å herregu, det känns som jag ska bajsa!!!”

Sköterskan typ, ojoj lägg dig i sängen och typ kastade ner mig i sängen.

Jag hade krystvärkar från 16.05 och hon föddes 16.20

Och jag kommer ihåg att när jag andades lustgas, hur jag gick in i mig själv.

Jag hörde dom prata. Jag typ pratade med mig själv i huvudet och tänkte,

jag hör vad ni säger, men jag bryr mig inte. Åå mer lustgas.

Ni hör inte vad jag tänker. Jag var verkligen helt borta, så att säga.

Men 16.20 föddes våran lilla tös. Vårat 3:e barn. Vi var nu 3 barnsföräldrar.

Och hon levde, hon andades, hon skrek. Det var ingen som sprang iväg med mitt barn.

Jag fick henne på bröstet. Hon var alldeles kletig. Hon var alldeles perfekt.

5 små fingrar, 5 små tår. Våran stjärna var född.

Fick sy några stygn neråt.

Tyckte vi fick stanna så länge på förlossningen innan vi fick komma upp till BB-avdelningen.

Men kl 21.00 var vi där uppe.

Första natten var jag jätte orolig att hon skulle dö i psd. Så jag hade svårt att sova.

Dagen efter 1/12-17 träffade jag en kurator för att prata av mig lite.

Hon var jätte bra och det kändes skönt att få prata med henne.

Niklas åkte hem till Vincent på fredagen, jag stannade kvar.

De kom och hämtade oss på lördagen.

Man märkte att Vincent tyckte det var jätte jobbigt.

För mig, att se, de var jätte hemskt.

Han var verkligen inte sig själv. Så det där första mötet med syskon blev ju inte så där magiskt

som man kanske hade trott/önskat. Han blev arg fort, ledsen fort.

När vi skulle sätta oss i bilen för att åka hem så gallskrek han i typ 20-30 minuter, innan han somnade.

Jag blev knäckt utav att se honom så där.

Så han var väldigt trotsig i några veckor innan han landa i att vi var en till.

Han har alltid varit snäll mot henne. Gosar och kramas. Han är en stolt storebror.

Och hon sover, äter och bajsar, fortfarande och nu är hon redan 3 månader.

Måndag v.40 (39+0)

28870897_10155959527762110_5100474857448013824_n

Lunch

28872070_10155959546052110_590198119300333568_n

Magen innan de var dags 39+3

28660762_10155959545942110_3552564628175192064_n

CTG

28951299_10155959527837110_5404610657137983488_n

Kärlek vid första ögonkastat

28795806_10155959528552110_4307323096571838464_n

28684978_10155959527942110_2769348810281844736_n

28869985_10155959527967110_2249504024816517120_n

28870516_10155959527907110_8216190429142450176_n

En dag efter FL

28795933_10155959545927110_3513028736955973632_n

28951158_10155959545992110_3214624687086632960_n

28685811_10155959546032110_6267510724101144576_n

28951518_10155959546087110_7479237748398751744_n

Far och dotter <3

28782742_10155959546107110_9221100175248850944_n

Syskonkärlek <3

28685579_10155959546162110_7794058378749149184_n

Alla våra barn <3

28871118_10155959546212110_2846196714488987648_n

Publicerad i Förlossningsberättelse,Novalie | Inga kommentarer


02
mars

När sorgen slår till

Skrivet av den 02/3/18 - 23:02

Jag tänker på Alexander varenda dag. På ett eller annat sätt.

På varför han inte fick leva. På vem han skulle blivit.

Hur han skulle sett ut. Hans ögonfärg.

På hur stolt jag är över att få vara hans mamma.

Hur jag vill att han alltid ska räknas med oss.

Han är en av våran familj.

På hur lika han och Novalie var när de föddes.

Hur han absolut valde den absolut bästaste lillasystern på jorden.

Han finns alltid inom mig.

Det är så fruktansvärt orättvist, att han fick ett hjärtfel.

Och att de var så stort att han inte ens kunde räddas,

Så jävla orättvist. Och sen kommer man till de där knepiga.

Hade han stannat hade inte Novalie vart här idag med oss.

Att leva i en familj där en saknas. Det går inte att beskriva.

Det är verkligen som om en pusselbit saknas. Vi är inte hela.

Jag vet inte om jag fortfarande är i chock tillstånd, jag kan väl inte redan

”gått vidare”/ ”glömt” / ”kommit till ro” med att han är borta.!!?

Det är inte sorgen i att han är borta som gör så ont.

Det är allt de där jag INTE gjorde.

Så klart hade jag önskat att han var här hos oss, levade.

Men jag blir så ledsen över att efter han dog.

När han låg på mitt bröst, när han tog de sista andetagen, hur han

svävade iväg, och blev kallare och kallare.

Att vi bara jaha nu var han borta, nu åker vi hem.

Att vi inte ”tog hand” om honom.

Jag ville inte hålla honom efter.

Men sköterskan som tog emot han, höll honom som vilken bebis som helst.

Jag känner mig som värdens sämsta mamma, att jag inte höll i min son.

Jag ville inte ta på honom kläderna vi valt, som var alldeles för stora.

Jag hade, om jag visste, tagit mig tid för att välja rätt kläder.

Förmodligen tagit någon vi hade redan köpt hem.

Det gör ont och jag blir såå ledsen att vi inte åkte ner när de hämtade honom i kistan.

Jag skulle ju lägga ner honom där, jag skulle bädda ner honom,

fixa med alla gosedjur och snuttar. Att vi inte la ner något från Vincent.

Att vi inte tog något ”familje foto” eller syskonfoto.

Jag vet, att då orkade jag inte det. Det jag gjorde då var de jag orkade.

Men fan va jag ångrar att vi inte gjorde allt de där, och de värsta är att vi kan inte

gå tillbaka i tiden och gör om. Bara fortsätta framåt.

Och jag finner ingen ”tröst” i, att jag gjorde de jag orkade då, för jag har bara

sån jävla ångest över allt jag inte gjorde.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare från de.

 

Nu ikväll åkte jag iväg till Alexander. Fick sådan sorg och ångest.

När jag går på gångbanan mot kyrkan känner jag att de luktar kallt,

liksom snö, vinter. Det luktar gott iaf.

Travar fram för det är inte skottat sista biten. Inga fotspår leder till Alexander.

Ingen har varit där, inte ens jag. Det har varit så otroligt kallt och blåsigt.

Nu ikväll var det bara 1 minus med det var snorkallt ändå.

Jag borstar bort en del av snön som landat framför stenen.

Plockar bort de gamla blommorna och lägger dit nya. Tänder två ljus.

Ställer mig och bara blundar. Det är väldigt lugnt och tyst där.

Bara ljudet av vinden och några enstaka bilar som åker förbi på stora vägen.

Varje gång jag kommer till Alexander, så är de knappt så jag vill gå där ifrån.

Jag vill stanna, och bara vara. Få vara ifred. Gråta.

Så jobbigt att gå därifrån för jag vet inte nästa gång jag kommer tillbaka.

Jag kan inte föreställa mig hur jag kommer känna om ett år, 5 år, 10 år, 30 år.

För nu har det gått 1 år, 2 månader, 1 vecka och 5 dagar.

Och det känns som det var en evighet sen fast ändå inte,

utan som det var förra veckan.

 

Jag lovar att Novalie känner Alexander, hon vet vem han är.

Vi har en tavla i hallen på Alexander och när jag stått där med Novalie

tittar hon på honom.  Och Vincent ska veta att han är världens bästa

storebror till två småsyskon. Vi ska prata om Alexander.

Han är en del av våran familj och han är och kommer aldrig bli bort glömt!

Jag pratar jätte gärna om honom, han är mitt barn lika mycket som

Vincent och Novalie. <3 Jag älskar er till månen och tillbaka!

 

IMG_4300

23 feb hand

28467770_10155942880212110_6287260718894940160_n

28471256_10155942880192110_1842450221620002816_n

28468766_10155942880172110_6677024925082976256_n

28471584_10155942880027110_1410050356120911872_n

 

Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer