Nu har vi fått skissen på gravstenen.

Jag vet ju hur original stenen ser ut men i och med

att vi vill ändra och ha guldtext måste den i så fall göras om.

Då kommer den alltså bli polerad helsvart med guldtext,

hand och fot i guld och nallens konturer i guld.

Jag är så himla rädd att den ska bli för svart.

Missförstå mig rätt.

Jag tycker svarta stenar är fint men jag har inte sett någon

som ser ut som den jag vill ha.

Jag hade velat se resultatet innan jag bestämmer mig.

Niklas är inte så nojig som jag, utan tror de blir bra oavsett

hur vi bestämmer oss.

Jag vill bara inte känna ånger. Vill att stenen ska bli perfekt.

Original stenen är i mörkgrå granit, vissa delar polerad och vissa

delar finhuggen. Texten är upphöjd.

Det är svårt att välja text också.

Jag vill att de typ ska stå allt, för allt är sant.

Älskad och saknad, Vi älskar dig, Sov i ro, Änglabarn, Du fattas oss,

Vi saknar dig,  Vår älskade son och bror, För alltid i våra hjärtan.

Jag blir tokig, jag kan inte välja.

Original stenen

Det gör som ondast när verkligheten kommer och slår en i ansiktet.

Dessa tankar man alltid kommer ha. Tänk om.

Hur skulle du vara, hade du varit lik din bror osv.

Om du levt så skulle jag få hålla om dig.

Den känslan är oerhört jobbig. Jag kommer aldrig få

hålla min lilla pojk igen, inte i detta liv i alla fall.

Kommer inte få hålla din hand, inte få se dig att växa upp,

inte få se ditt första leende, skratt, första steg, höra dina första ord,

inte få höra dig säga mamma. Så sjuk jobbigt.

Medvetenheten om aldrig.

I söndags 18/6-17 hade redan 6 månader gått.

Ett halv år är ju ändå lång tid men det känns som nyss.

Vi tog med fika och hade en liten picknick där.

Balansen att försöka glädjas åt det man har samtidigt

som man sörjer de som inte blev. Inte så lätt.

Och jag och Vincent är fortfarande inte helt okej.

Vc sa inte mkt, kändes mest som att läkaren undra

va sjutton vi gjorde där. Han menade iaf på att vi har det

halva bybefolkningen har. Men jag kan inte hjälpa att det är

otroligt jobbigt för mig när det händer Vincent något.

Tex han hade ramlat och slagit i bakhuvudet på dagis för

någon vecka sedan, ute på asfalten. När jag hämtade honom

på em hade han en bula i huvudet.

När jag kommer hem börjar jag stört gråta,

tänker att han kommer få en inre hjärnblödning.

Ringer 1177, säger att jag kan gå till VC vilket jag gör

och en sköterska tittar på honom och hämtar även en läkare

för att lugna mig. Och nu var de ju ingen fara men dessa tankar jag

får är jätte jobbiga. Jag tror seriöst att Vincent ska dö.

Så även om det bara är en ”vanlig” elak förkylning  så tror jag att

han ska dö. Att han kommer sluta andas pga den jobbiga hostan.

Han har haft feber i typ 6 dagar och proppat i han Alvedon,

känns inte heller helt okej. Igår hade han 38 men fick ingen för det

så förhoppningsvis är febern över nu. Dock är den jobbiga

hostan kvar och han vill heller inte äta någon mat.

Lita macka, yoghurt, frukt, välling, fika så klart men han

har även dissat glass när vi erbjudit.