Inlägg under ‘Min ängel’
- Hjärta av något slag
- Nalle
- En måne med en liten nalle i
Beslutsångest
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 21/6/17 - 8:54
Nu har vi fått skissen på gravstenen.
Jag vet ju hur original stenen ser ut men i och med
att vi vill ändra och ha guldtext måste den i så fall göras om.
Då kommer den alltså bli polerad helsvart med guldtext,
hand och fot i guld och nallens konturer i guld.
Jag är så himla rädd att den ska bli för svart.
Missförstå mig rätt.
Jag tycker svarta stenar är fint men jag har inte sett någon
som ser ut som den jag vill ha.
Jag hade velat se resultatet innan jag bestämmer mig.
Niklas är inte så nojig som jag, utan tror de blir bra oavsett
hur vi bestämmer oss.
Jag vill bara inte känna ånger. Vill att stenen ska bli perfekt.
Original stenen är i mörkgrå granit, vissa delar polerad och vissa
delar finhuggen. Texten är upphöjd.
Det är svårt att välja text också.
Jag vill att de typ ska stå allt, för allt är sant.
Älskad och saknad, Vi älskar dig, Sov i ro, Änglabarn, Du fattas oss,
Vi saknar dig, Vår älskade son och bror, För alltid i våra hjärtan.
Jag blir tokig, jag kan inte välja.
Original stenen
Det gör som ondast när verkligheten kommer och slår en i ansiktet.
Dessa tankar man alltid kommer ha. Tänk om.
Hur skulle du vara, hade du varit lik din bror osv.
Om du levt så skulle jag få hålla om dig.
Den känslan är oerhört jobbig. Jag kommer aldrig få
hålla min lilla pojk igen, inte i detta liv i alla fall.
Kommer inte få hålla din hand, inte få se dig att växa upp,
inte få se ditt första leende, skratt, första steg, höra dina första ord,
inte få höra dig säga mamma. Så sjuk jobbigt.
Medvetenheten om aldrig.
I söndags 18/6-17 hade redan 6 månader gått.
Ett halv år är ju ändå lång tid men det känns som nyss.
Vi tog med fika och hade en liten picknick där.
Balansen att försöka glädjas åt det man har samtidigt
som man sörjer de som inte blev. Inte så lätt.
Och jag och Vincent är fortfarande inte helt okej.
Vc sa inte mkt, kändes mest som att läkaren undra
va sjutton vi gjorde där. Han menade iaf på att vi har det
halva bybefolkningen har. Men jag kan inte hjälpa att det är
otroligt jobbigt för mig när det händer Vincent något.
Tex han hade ramlat och slagit i bakhuvudet på dagis för
någon vecka sedan, ute på asfalten. När jag hämtade honom
på em hade han en bula i huvudet.
När jag kommer hem börjar jag stört gråta,
tänker att han kommer få en inre hjärnblödning.
Ringer 1177, säger att jag kan gå till VC vilket jag gör
och en sköterska tittar på honom och hämtar även en läkare
för att lugna mig. Och nu var de ju ingen fara men dessa tankar jag
får är jätte jobbiga. Jag tror seriöst att Vincent ska dö.
Så även om det bara är en ”vanlig” elak förkylning så tror jag att
han ska dö. Att han kommer sluta andas pga den jobbiga hostan.
Han har haft feber i typ 6 dagar och proppat i han Alvedon,
känns inte heller helt okej. Igår hade han 38 men fick ingen för det
så förhoppningsvis är febern över nu. Dock är den jobbiga
hostan kvar och han vill heller inte äta någon mat.
Lita macka, yoghurt, frukt, välling, fika så klart men han
har även dissat glass när vi erbjudit.
Publicerad i Min ängel,Vincent | Inga kommentarer
Taggar: änglabarn, änglamamma
Sämsta mamman
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 14/6/17 - 16:18
Så trött. Förkyld och vad allt de innebär.
Ont i huvudet, nacken, axlarna, ryggen.
Tänkte börja sätta igång med träningen denna veckan
då jag tror att mkt av de onda i axelpartiet har med oträning att göra.
Men sjuk blev man.
Och lille V är också förkyld med en mild ögoninflammation.
Ska ringa till sjukgymnasten imon också. Se så de inte är något
annat med nacken.
Tårarna ligger precis in till ögat. Nära till gråt då känslorna
är väldigt tunga nu när det närmat sig ett halv år redan.
Även om så inte är fallet så känner jag mig som världens
sämsta mamma, då jag inte givit honom någon sten än.
Ett halv år har gått och där står tomt.
Men idag tog jag verkligen tag i det.
För ett tag sen så kom jag och N överens om vilken sten
vi ville ha. Jag beställde en katalog och vi skulle ta tag i de,
men de gjorde vi inte. Katalogen bara låg i köket.
Men vi hade diskuterat lite hur vi hade tänkt oss.
Idag ringde jag till den begravningsbyrån vi tänkt beställa ifrån
Han verkade trevlig och hjälpsam.
Jag förklarade lite vårat önskemål då vi vill göra lite ändringar
på original stenen. Jag hoppas de går och att de bli bra.
Lr att man kan kompromissa på något sätt.
Jag skickade iväg ett mail till dem så nu väntar vi bara på att
de ska arbeta på skissen och hoppas de blir bra.
Nu vill man bara ha den <3
Jag ska försöka ta mig dit nu i vecka.
Plantera lite blommor (i en kruka jag har hemma)
Köpa något fint. Se vad jag kan göra för något.
Känns jobbigt att de redan gått 6 månader.
Livet går vidare… Men ändå står jag kvar.
Publicerad i Allmänt,Min ängel | Inga kommentarer
En annorlunda morsdag….
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 28/5/17 - 20:02
Hela dagen har jag lyckats hålla skenet uppe.
Men nu brast de.
Tänkte fira denna dag.
Att få vara Vincents mamma är underbart.
Men att ett av mina barn inte är här, det är så jävla orättvist.
Så fel. Du kom i december, skulle kommit i februari.
Oavsett så skulle du vara i min famn nu! Men nej.
En stor pussel bit fattas, det går inte att få detta pussel helt,
det kommer alltid vara trasigt.
Idag var bara en påminnelse om att du inte var här hos mig.
Firat en jul utan dig, firat ett nytt år utan dig,
firat en påsk utan dig, firat din storebrors 2-års dag utan dig.
Jag har satt upp en mur i min själ, för att skydda mig,
för att de inte ska göra så jävla ont. Jag kan fortfarande inte
egentligen förstå varför det gick som det gick.
Varför drabbade detta oss…. Samtidigt som jag tänker
att de finns människor som går igenom så mycket mer jobbiga
och hemska saker.
Va hände!? Varför?
Jag kan ibland tänka på hur jag inte orkar mer.
Att jag kanske skulle komma till dig.
Men egentligen är det ju inte så jag tänker, det handlar
bara om att jag egentligen vill att du ska vara hos oss.
Din bror är mitt allt och du är våran vackra skyddsängel
som jag önska från botten av mitt hjärta att du skulle få leva.
Jag blir ledsen när jag tittar på bilder på dig, när du fått komma upp
från din kuvös upp till mitt bröst.
Det känns som jag glömt av hur det kändes när du låg där.
Jag vill inte glömma… Jag vill minnas hur det var när du låg där.
Att läkarna och sköterskorna sa hur mkt bättre du mådde när
du fick ligga på mig eller din fars bröst.
Det lilla hopp man kände då. Tron på mirakel….
Jag är så glad att jag gick till ett medium.
Att jag fick lite ro i mitt sinne, att få ”veta” att du hade det bra.
Att du var trygg i min farmors famn.
Att du inte var ensam.
Och jag kan inte släppa de hon sa. Att du och jag hade sets i ett
tidigare liv. Och att du viste hela tiden att du inte skulle få stanna.
Och även om vi inte förstår varför nu så kommer vi göra det sen.
Ibland är det faktiskt en tröst men ibland så känner jag va fan
spelar det för roll. Du är inte här, varför!?
Jag har ofta sagt att när det händer nånting att allt har en mening
och att de löser sig. Men jag undrar hur detta kan ha en mening.
Och vad ska lösa sig nu, hur ska det lösa sig.
Jag är 27 år gammal och jag har begravt ett av mina barn.
Jag letar gravsten. Jag har även ”bokat” min egen gravplats.
27 år gammal med en annan syn på livet. Det kan jag säga.
Tänkte skriva ett inlägg här om dagen men orkade inte.
Jag tänkte iaf skriva om vilken ångest och skam jag kände
för att jag inte vart hos dig på så länge.
Det finns inget rätt och fel att känna.
Jag har jobbat, varit sjuk och planerat kalas för Vincent.
Så när vi gick förbi dig i fredags under våran promenad
blev jag så otroligt rörd. Jag visste att mina släktingar vart
där innan kalaset för V och lämnat blommor.
Men det hade även lämnat en kort där det stod
”Vi firar din bror Vincent idag, men vi har inte glömt dig”
Å när jag läste de så forsade mina tårar. Så fint.
Det betydde så mycket för mig.
Samtidigt som jag blev så ledsen då jag bara vill sätta upp
en gravsten. Så man kan pynta och göra fint.
Nu var det så mkt gräs runt om kring alla nallar och änglar.
Efter vi hade vart där släppte det lite av den jobbiga känslan.
Och jag och Niklas har kommit fram till vilken sten de ska bli.
Men de e ju så mkt mer än de. Sten sort, kvalitet, färg på text,
vad ska det stå osv. Men känns ändå skönt att stenen är bestämt.
Din bror ger mig så mycket styrka men även du gör mig stark.
Mamma älskar er <3
Publicerad i Min ängel,Vincent | Inga kommentarer
Min älskade 2-åring
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 20/5/17 - 19:49
Sitter i soffan och tar det lugnt nu.
Gubben gick över till grannen och barnet är lagt.
V somnade fort och utan några bekymmer idag,
antagligen så tagen av värmen och vart mkt med kalas.
Även igår somnade han okej, och han sov till och med hela
natten inne i sin säng. Inte hänt på säkert 3 veckor.
Han har ju de sista blivit jätte svår att söva och
vaknar alltid mitt i natten och varken jag eller Niklas
orkar ta någon strid så han får sova mellan oss. <3
Och lite mysigt är det, haha ibland iaf när han inte ligger
på min sida av sängen och pötter ur mig och
bara jag slipper en fot i nyllet lr ett slag :p
En underbar känsla att få vakna upp på morgonen
och se honom ligga och susa sött bredvid.
Det har verkligen varit en varm vecka.
Vi måste köpa sommar kläder till V har jag upptäckt.
Nu är han redan två år.
Vart tar tiden vägen.
Han blev så glad för sina presenter,
vet knappt vilka han ska leka med.
Men kan ju säga att han älskar att leka med
sina bilar. Stora som små.
Och jag kan inte hjälpa det.
Har så dåligt samvete bara för jag har
koncentrerat mig på V.
Inte just att jag umgåtts med honom,
men saker runt om kring.
Ordnat och donat inför hans kalas nu i helgen.
Har då inte haft ”tid” till att besöka Alexander.
Har så dåligt samvete för jag inte varit där på länge.
Och fortfarande sår han utan sten.
Nästa månad har det gått 6 månader.
Ett helt halv år sedan han födes och vände om.
Alltså det är helt sanslöst.
För att jag ska orka tror jag att jag lever lite
som i en bubbla.
Inte förnekelse, men nästan.
Känns inte som vi har gått igenom detta.
Men ändå så ligger det i bakgrunden och går som en film.
Som spelas om och om igen.
Man känner sig tom.
Det är något som saknas.
Man kommer aldrig känna sig hel.
Det kommer alltid att fattas en pusselbit.
<3 Alexander <3
Publicerad i Min ängel,Vincent | Inga kommentarer
Min ängel i de blå
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 24/4/17 - 21:22
Älskade Alexander.
Idag jobbade jag med en kollega som även hon förlorat ett barn,
fast på ett annat viss.
Man känner skillnad på prata med någon som också
förlorat ett barn än någon som inte gjort det.
Man förstår varandra lite i varandras sorg även om den
kan vara mkt olik.
En konstig känsla är när man själv står helt stilla,
man ser allt röra på sig, en bil åker förbi, en familj är ute och gå,
en cyklist som svepte förbi, allt rör sig, lever vidare men själv så står
man helt stilla. Både i sinnet och i kroppen.
Jag undrar hur du skulle ha låtit, hur dina ögon skulle sett ut.
Hade du varit lik din bror, sovit lika lite som han gjorde när han var bebis.
Jag saknar att inte få amma. För denna gången skulle jag minsann
försöka mitt allra bästa och visa att jag visst kunde.
Känns så betungade att inte få hålla om dig. Jag vill vara dig nära,
känna dina andetag. Lukta dig i nacken. Se på dig när du sover.
Jag känner så mkt ångest/ånger.
Så mkt jag hade velat gjort annorlunda efter du gick bort.
Jag vet att jag och din pappa gjorde så gott vi kunde.
Vi gjorde de vi orkade då.
Du tog dina sista andetag på mitt bröst.
Jag viskade att det var okej.
Men när det var dags att säga adjö, så ville jag inte hålla dig.
Jag kunde inte med men jag ångrar det idag. Tänkt om jag kunde
få hållt min lilla pojk. Du låg ju endast på mig.
Jag hade velat ha mer bilder på dig. Men jag kunde inte med och ta
bilder på dit skal som jag då tänkte.
Jag orkade inte då följa med för att lägga över dig från kylbädden
till kistan. Nu ångrar jag mig.
Jag har en jobbig hemskt känsla/tanke.
Jag vet att de får ju så klart inte göra så men efter som jag inte såg med egna ögon
så kan jag ju inte veta.
Kistan var ju så fruktansvärt liten, och jag kan inte förstå hur alla gosedjur fick plats.
Jag tänker att, tänkt om alla inte fick plast, vilken kasta de iväg då. Tog de den som vi
gav till dig. Den som Vincent har en lika dan av. Bara för att jag inte var med
när du blev förflyttad.
Det spelar ingen roll om folk säger att de får inte göra något sådant,
jag var inte där och bekräfta och såg att de kom med.
Jag måste ju förlita mig på det.
När jag åkta hem från jobbet satte jag på låten som spelade på
din begravning – You are not alone med Frida Amundsen
Jag funderade på om jag skulle åka förbi dig när jag ändå var så nära,
men det var ju så dåligt väder. Snö blandat regn och blåst.
Men när jag kom till korsningen så svängde jag in.
Åkte upp till parkeringen och öppnade dörren och gick ut.
Det hade slutat regna och snöa. Det blåste endast lite grann.
Det är fint och lugnt där.
Jag hade ingen tändare med mig så jag kunde inte tända något ljus.
Jag och min kollega pratade om tecken. De hade fjärilar, vi har hare.
Såg en hare både innan och efter du gick bort.
Jag minns att jag blev så fruktansvärt besviken när mina vänner följde med
till din grav för att tända ljus för dig <3
Då såg de en hare. Men jag hann inte se den.
Min kollega sa så fint att det var säker så att du ville visa mina vänner
hur glad du var att de hade följt med mig. Ja så var det nog <3
Tänk om du kunde fått se din storebror, eller du ser säker från himlen,
vakar över oss. Men hur busig han är. Alldeles tokig och underbar.
På så vis är jag glad att du finns där och vakar över honom.
Han ska få höra om dig när han blir större. <3
Han är och kommer vara en så stolt storebror.
Du fattas oss <3
Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Den perfekta stenen?
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 10/4/17 - 20:25
Tittar på stenar nästan varje dag.
Känns så jobbigt att inte hitta Den stenen.
Står mellan 3 alt
Velar fram och tillbaka. Ena stunder tänker jag
hjärta. Ja okej, men vilket hjärta!?
Ett liggande, en lutande, ett hjärta i en sten?
Nä men en nalle kanske. Ja visst. Eller, ska
vi välja lilla nallen i månen.
Just för tillfället lutar det mot månen.
Jag får tankar som tänk om jag inte blir nöjd.
Men även som min sambo sa, man blir nog också
van när man går till graven och stenen står där.
Det måste kännas rätt. Sen det jobbiga beslutet om
vad ska det stå på stenen!? Vill att de ska se stiligt ut,
inte kladdigt men vill ändå få skrivet de jag vill ha skrivet.
Mammas och Pappas ängel
Älskade ängel
Älskad och saknad
Nä jag blir tokig.
Och det ”sjuka” i allt detta. Detta är min vardag.
Och även om detta hänt oss så fortsätter jorden att snurra.
Vi lever vårat liv. Folk lever sitt liv.
Jag tror att för att vi vart med om detta hemska så har vi
en annan verklighetsuppfattning. Eller vad man ska säga.
Jag vet inte vad det är för känsla eller tanke jag får när jag
ser kvinnor gå ut med sin graviditet i tidigt skede.
Allt jag kan tänka oj, hoppas de inte blir missfall.
Eller när de köps vagn i v. 15, massa kläder osv
då tänker jag oj hoppas den inte dör i magen nu bara.
Jag vill inte vara negativ och absolut inte dömande
men kan inte hjälpa att tanker leder dit.
Att vara glad och positiv tills de händer något
om det nu skulle göra det.
Det är inte roligt och gå runt att vara rädd och orolig.
Men iaf. Har varit hos Alexander och påsk-pyntat lite mer.
Planterat lite påskliljor också.
Det fattas en sten helt enkelt. <3
Idag var solen framme men de blåste väldigt mkt.
Men V tyckte det var väldigt roligt ändå <3
Publicerad i Mamma livet,Min ängel | 2 kommentarer
Påsk-pynt
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 02/4/17 - 20:33
Här hemma har det bar blivit lite dukar.
Har inte mkt påsk pynt.
Skulle vilja ha lite mer, tycker faktiskt det är mysigt
när man pyntar lite extra 
Idag gick jag och V till Alexander för att pynta lite.
Blev lite fjädrar. Slängde även granriset nu.
Ska fixa lite fina påskliljor till honom.
Vet inte hur jag ska uttrycka mig, tycker att de låter
så fel på något sätt, men det var fint på kyrkogården
när vi kom idag. Det liksom sken av gula blommor över allt.
V fick hjälpa till och sätta fram en ängel till Alexander.
Och jag och Niklas letar fortfarande efter en sten.
Man vill liksom ha Den stenen. Och det är svårt och välja.
Det finns många ”fina” men så ska man välja ”rätt”.
Hur ska den se ut, vad ska det stå på den, vad ska vi ha för
material, vilka tillbehör. Man vill inte ångra sig när man väl
bestämt sig och den sitter där.
Men vill så gärna ha en nu. på stört. Har fått för mig att
de kommer kännas mer komplett då. Jag vet inte.
Farmor har planterat några blommor.
Publicerad i Mamma livet,Min ängel | Inga kommentarer
Bär vitt 20 mars
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 18/3/17 - 22:20
18 mars. 3 månader sen du lämna oss här på jorden.
Jag vill tro att du tittar ner på oss och vakar över oss.
Att du har det bra. Att du inte är ensam.
Att du har det varmt och skönt.
Omringad av kärlek <3
Tiden går så fort men ändå så sakta.
På måndag 20 mars kommer jag bära vitt,
för Alexander och alla de andra barn som inte fått
stanna hos oss. För alla de små änglarna.
För alla som saknar sina barn.
Publicerad i Min ängel | 2 kommentarer
Uppdatering
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 16/3/17 - 20:30
Har velat uppdatera flera gånger men inte tagit tillfälle till akt.
Vissa dagar har jag varit så ledsen på kvällen.
Livet är som en bergochdalbana.
Glad-ledsen-trött-ledsen-glad-arg-upprörd-likgiltig
Svårt att veta var man ska göra av alla tankar och känslor.
Men om jag börjar med i fredags:
Är inte längre sjukskriven, har inte heller börjat jobba
på mitt gamla jobb. Har tagit tjänstledigt i några månader.
Så i fredags var jag och skrev på lite papper.
Mamma passade Vicent medans åt.
Efter de åkte jag och V till Storken och när vi stod på
andra våning, väntar på att hissen skall komma ner.
Hissen kommer, dörrarna öppnas och det kliver ut ett par.
Jag skjuter in V sittandes i sin vagn, dörrarna stängs, fort,
och jag står kvar utanför. Hissen åker upp.
Jag fick så fruktansvärt ont i magen och tryckte panikslaget på
hissknappen men händer inget. I mitt huvud hinner jag få massa tankar.
Vem står där uppe och väntar på hissen. Tänk om V blir jätte ledsen.
Mitt hjärta bankar fort och fortare.
Men tillslut, inte lågt senare kommer hissen ner och där står en
äldre dam och man. Ja de vart ju smått överraskade när det endast
kom upp ett barn i en barnvagn. V hade inte blivit något ledsen
men förmodligen en aning fundersam.
Så i måndags började jag jobba i kök och serverar barn mat.
Det är roligt för det är något nytt, men det är samtidgt lite jobbig
då det är mycket att lära sig. Inte för att det är några svåra grejer
men det är väldigt mycket på en och samma gång.
Har även beställt hem 2 armband.
#änglamma
#bärvitt den 20 mars
Som jag sa litt liv är en känslomässig bergochdalbana.
Så ledsen att detta hände mig/oss. Arg, så otroligt arg.
Orättvist, och jag vet inte om jag skulle säga avungsjuka.
Det är inte det att jag inte missunnar någon annas lycka.
Bebislycka. Men det är så otroligt jobbigt.
Jag vill/ville också ha, känna den där bebislyckan.
Istället togs Alexander bort från oss.
Det är inte min mening att vara ledsen åt dem som
pratar om sin bebis eller kommande bebis.
Det är bara det att jag blev av med den lyckan.
Jag tänker hur jag ska ställa mig till frågan.
Har du barn? eller Hur många barn har du?
Jag vill säga 2, för jag har 2, men en är en ängel.
Men jag kan inte med, nu, och säga så.
Då börjar jag gråta, och ja, visst det är tillåtet att gråta
men har inte lust att göra det när och var som helst.
Jag har mina platser där jag känner mig trygg att få
gråta ut och känna att livet är rent ut sagt jävligt pissigt.
I ena stunden kan jag tänka och känna att jag hatar mitt liv,
att jag vill härifrån men nästan precis i samma veva
tänker jag att jag har ju mitt liv hät, på jorden.
Min älskade fina underbara Vincent som betyder mest
i hela världen. Min sambo. Min pappa. Min mamma.
Min syster. Mina vänner.
Men världen är allt jävla orättvis. Och jag hatar det.
Publicerad i Mamma livet,Min ängel | Inga kommentarer
Dagen D BF
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 23/2/17 - 21:40
Ja, idag var dagen D, BF 23/2-17
Inte hade jag kunnat tro, när jag plussade på midsommar veckan,
i min vildaste fantasi att de skulle gå så här.
Det var ju inte riktigt meningen.
Du skulle ju inte komma 10 veckor förtidigt.
Du skulle inte ha ett gravt hjärtfel.
Du skulle inte dö.
Aldrig i min värld trodde jag detta.
Men, det hände. Allt det hände oss.
Jag vet att det inte är någon ide att försöka förstå,
för det går inte. Men att acceptera och leva vidare,
det är nått alldeles speciellt.
Jag känner, orättvisa, avundsjuka, en tomhet, oförståelse.
Omedveten om vad som kommer att ske.
Men de va på nått sätt att ”jag visste” att något var fel.
En känsla. När jag vänta Vincent efter mina missfall så var
jag inte super orolig. Jag hade inte Den känslan.
Men med Alexander hade jag just en känsla.
Och de var så många som sa att jag var så stor osv.
Ja de va jag ju tydligen. Jag själv såg inte det riktigt förens
efter vecka 23. Jag börja tänka, det går ju inte att bli så
mycket större. Jag tänkte/kände att han kommer nog komma
tidigare. Då tänkte jag kanske 1-2 veckor.
Inte 10 veckor förtidigt.
En fortfarande oveten Jessica.
Söndag 11/12-16
12/12-16 På Alexander dagen kom han.
Förflyttade till Göteborg från Borås.
Jag höll inte i min son på några dagar.
Jag vågade inte. Rädd.
Ville inte komma för nära, för de skulle göra så
ont om han skulle dö.
Jag fick inte uppleva att han fick komma upp
på mitt bröst för att leta efter mat.
De tog fotavtryck och handavtryck.
Att istället för att köpa bebiskläder och allt som
har med det att göra, så köper jag blommor till en grav.
Detta är så sjukt jävla orättvist.
Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
