Inlägg under ‘Min ängel’
När sorgen slår till
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 02/3/18 - 23:02
Jag tänker på Alexander varenda dag. På ett eller annat sätt.
På varför han inte fick leva. På vem han skulle blivit.
Hur han skulle sett ut. Hans ögonfärg.
På hur stolt jag är över att få vara hans mamma.
Hur jag vill att han alltid ska räknas med oss.
Han är en av våran familj.
På hur lika han och Novalie var när de föddes.
Hur han absolut valde den absolut bästaste lillasystern på jorden.
Han finns alltid inom mig.
Det är så fruktansvärt orättvist, att han fick ett hjärtfel.
Och att de var så stort att han inte ens kunde räddas,
Så jävla orättvist. Och sen kommer man till de där knepiga.
Hade han stannat hade inte Novalie vart här idag med oss.
Att leva i en familj där en saknas. Det går inte att beskriva.
Det är verkligen som om en pusselbit saknas. Vi är inte hela.
Jag vet inte om jag fortfarande är i chock tillstånd, jag kan väl inte redan
”gått vidare”/ ”glömt” / ”kommit till ro” med att han är borta.!!?
Det är inte sorgen i att han är borta som gör så ont.
Det är allt de där jag INTE gjorde.
Så klart hade jag önskat att han var här hos oss, levade.
Men jag blir så ledsen över att efter han dog.
När han låg på mitt bröst, när han tog de sista andetagen, hur han
svävade iväg, och blev kallare och kallare.
Att vi bara jaha nu var han borta, nu åker vi hem.
Att vi inte ”tog hand” om honom.
Jag ville inte hålla honom efter.
Men sköterskan som tog emot han, höll honom som vilken bebis som helst.
Jag känner mig som värdens sämsta mamma, att jag inte höll i min son.
Jag ville inte ta på honom kläderna vi valt, som var alldeles för stora.
Jag hade, om jag visste, tagit mig tid för att välja rätt kläder.
Förmodligen tagit någon vi hade redan köpt hem.
Det gör ont och jag blir såå ledsen att vi inte åkte ner när de hämtade honom i kistan.
Jag skulle ju lägga ner honom där, jag skulle bädda ner honom,
fixa med alla gosedjur och snuttar. Att vi inte la ner något från Vincent.
Att vi inte tog något ”familje foto” eller syskonfoto.
Jag vet, att då orkade jag inte det. Det jag gjorde då var de jag orkade.
Men fan va jag ångrar att vi inte gjorde allt de där, och de värsta är att vi kan inte
gå tillbaka i tiden och gör om. Bara fortsätta framåt.
Och jag finner ingen ”tröst” i, att jag gjorde de jag orkade då, för jag har bara
sån jävla ångest över allt jag inte gjorde.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare från de.
Nu ikväll åkte jag iväg till Alexander. Fick sådan sorg och ångest.
När jag går på gångbanan mot kyrkan känner jag att de luktar kallt,
liksom snö, vinter. Det luktar gott iaf.
Travar fram för det är inte skottat sista biten. Inga fotspår leder till Alexander.
Ingen har varit där, inte ens jag. Det har varit så otroligt kallt och blåsigt.
Nu ikväll var det bara 1 minus med det var snorkallt ändå.
Jag borstar bort en del av snön som landat framför stenen.
Plockar bort de gamla blommorna och lägger dit nya. Tänder två ljus.
Ställer mig och bara blundar. Det är väldigt lugnt och tyst där.
Bara ljudet av vinden och några enstaka bilar som åker förbi på stora vägen.
Varje gång jag kommer till Alexander, så är de knappt så jag vill gå där ifrån.
Jag vill stanna, och bara vara. Få vara ifred. Gråta.
Så jobbigt att gå därifrån för jag vet inte nästa gång jag kommer tillbaka.
Jag kan inte föreställa mig hur jag kommer känna om ett år, 5 år, 10 år, 30 år.
För nu har det gått 1 år, 2 månader, 1 vecka och 5 dagar.
Och det känns som det var en evighet sen fast ändå inte,
utan som det var förra veckan.
Jag lovar att Novalie känner Alexander, hon vet vem han är.
Vi har en tavla i hallen på Alexander och när jag stått där med Novalie
tittar hon på honom. Och Vincent ska veta att han är världens bästa
storebror till två småsyskon. Vi ska prata om Alexander.
Han är en del av våran familj och han är och kommer aldrig bli bort glömt!
Jag pratar jätte gärna om honom, han är mitt barn lika mycket som
Vincent och Novalie. <3 Jag älskar er till månen och tillbaka!
Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Allahelgona
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 06/11/17 - 22:42
Första Allahelgona där jag har tänkt väldigt annorlunda.
Har väl inte tänkte så mkt på skillnaden på Halloween och
Allahelgona förut. Man funderade väl mest på fest och ut klädnad.
Men i år var det annorlunda. I år tänkte jag på min son.
På min lille Alexander. På vilka ljus jag skulle sätta hos honom,
vilken dekoration jag ville ha.
Det var några som hade hälsat på Alexander och tänt ett ljus
för honom. Det betyder så mkt för mig. Jag blir så glad.
För ibland kan man verkligen känna att bara för att han inte finns
så existerar han inte. Och det gör ont. <3
Jag blir glad samtidigt som jag blir nästan helt utom mig hur
mkt Vincent förstår, eller vad jag ska säga. Medvetenheten.
Säger jag att vi ska åka och hälsa på Alexander vet han precis
vart vi ska. Han pekar på bilden i hallen och sedan låter han som
en bil och tecknar bil. Han vet att vi ska åka bilen till lillebror.
Alltså Vincent är så himla go. Och jag är liksom
ledsen för hans skull att han får växa upp utan sin lillebror
i livet. Han kommer ju bara få se bilder. Men att han kommer
alltid vara storebror till lillebror Alexander.
Jag och min pappa gick på minnesgudstjänst.
Jag är inte jätte kyrklig av mig, sist jag gick var på minnesgudstjänsten
i julas då Alexander nämndes. Jag vet inte riktigt varför jag ville gå nu.
Men typ en känsla av att jag inte vill glömma Alexander.
Han nämndes ju även nu i helgen och det är som, någon pratar om honom.
Jag vill inte att han ska bli glömd. Därför blev det väldig jobbigt då
prästen på något sätt hade andra papper eller något.
Så när Alexanders namn sades så hade han inte information om ”årtal”
Och hela min kropp ville verkligen ställa sig upp och säga, Han levde i
7 dagar… känslan att liksom stå upp för sin son. Istället gick prästen vidare
till nästa namn och jag satt på kyrkbänken med tårar i ögonen.
Det var väldigt jobbigt.
Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Alexander min son
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 20/9/17 - 9:50
Tror många änglamammor/änglapappor känner igen sig i
det här med när man får frågan
”-Hur många barn har du då?”
Alla tankar som flyger genom huvudet.
Hur ska jag svara. Man vill inte att det ska bli en ”jobbig” situation.
Jag vet hur många barn jag har.
En 2-årig pojk, en ängel i himlen och en lillasyster imagen.
Jag har 3 barn.
Svaret brukar ofta bli ett liten obekvämt skratt med ett svar på
en pojk på 2 år medan man håller handen på magen också.
Eller ett snabbt – 3 barn. och inget mer med det.
Sedan får man sån ångest över att man inte nämnde sin vackra ängel.
Han räknas ju också in! Han fanns ju! Finns <3
Så det är många gånger man i för väg försöker komma på ett bra svar att säga.
Vet inte varför men man tänker jag vill ju inte börja gråta.
Spela roll. Fäll en tår. Det gör inget.
Jo kom på ett svar som jag gav en gång på jobbet.
Det blev, – Det beror på hur man ser det, men 3 stycken.
Och i mitt huvud efter jag sa det så tänkte jag, seriöst.
Vad var det för svar. Men det blev ingen ”jobbig situation”
och svaret dög för dem.
Bara det att de komiska i det hela var att jag satt i färdtjänsten
och kom på att jag ska inte längre tänka på om det blir en jobbig situation.
Så här skrev jag iaf:
Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
V.26 besök hos bm
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 21/8/17 - 21:33
Måndag ny vecka x2
Var idag hos bm. Hade tid kl 11. Jajemän inga problem,
hinner självklart dit. I samma veva som vi ska ta på oss ytterkläderna
försvinner V in på sitt rum. Jag ropar och säger vi måste ju skynda oss nu.
Nä ingen V. Vi måååste gå! Går in på rummet och ja, blöjbyte innan vi kan gå.
Slår verkligen aldrig fel. Det fick bli bilen fram, de stackars meterna de
handlade om. Kom i tid iaf!
Det känns inte helt tryggt nu måste jag säga.
Känns väldigt hattigt. På min mödravårdscentral är de och hoppar
in i andra kommuner oxå just nu. Så finns inte mkt tider, och jag tycker
att de känns stressade. Den jag hade som jag trivdes så bra med flyttar ju
över till grannkommunen snart. 2 gånger har jag träffat den jag hade med V.
känns inte som det blir någon ordning.
Men får väl hoppas att det lugnar ner sig snart.
Hade ganska lågt BT 105/60
Sockret låg på 4,9
Järnet hade gått upp till 122, så de e ju bra
Mitt Sf mått var 24. Känner mig lite lugn. Hon sa att det stämde jätte
bra med viken vecka jag var i, hon nämnde inget konstigt.
Men Alexander hade jag 2 cm över, men just då var det inte konstigt
för som omföderska var det tydligen normalt/okej.
Fick höra hennes hjärta oxå <3 144 slag/min <3
———————————————————————————-
Förra veckan mådde jag inte alls bra. Var inte mig själv.
Kände mig förkyld fast ändå inte (var inte de) mådde illa,
trött, ledsen/uppgiven. Och på fredag när jag fyllde år kände jag henne
inte som jag brukar. Försökte ta de lugnt och inte över tänka det.
Låg på vänster sida, drack kall saft. Men kände bara lite, lite grann.
Kl 19 på kvällen åkte jag faktiskt in för att kolla.
Tog ett tag innan hon hitta hjärtljudet. Kan inte påstå att den maskinen
eller om det var hon? som inte var så bra på det. Men när hon tog fram
dopplern som de har framme på mvc så hittade hon hjärtat.
Fick mig efter ett tag en rejäl spark uppe i magen. Den syntes verkligen.
Efter det kände jag igen henne igen. Såg och kände hur hon
sparkade, bökade omkring och gjorde sin lilla gymnastik i magen.
Var på dop i helgen oxå. Mkt blandade känslor.
Samma kyrka som Alexanders begravning.
Jag vet inte om jag överanalyserade lr vad jag förväntade mig.
Jag tänkte, tänk om jag får värsta panikattacken där inne, ska jag gå ut,
vågar jag gå ut!? Vad ska jag göra!? Så blev inte fallet, men lite jobbigt var det.
Det kändes konstigt att vara där inne. Det är två olika saker.
Ett dop, en ceremoni, ett välkomnade, något att fira.
Men sist jag var där så var det tvärt om.
En begravning, jag tog farväl av min son.
Tänkte på hur orättvist det känns.
Att du inte får vara här med oss. Du fanns, du existerade, men de gills inte.
Du är inte här nu.
Jag och pappa hade köpt en fin ljussak som vi satte dit.
En blombukett fick du såklart oxå.
Farfar hade också med sig blommor
som han satte dit. <3
Du finns inte, men där ligger du. Där är din plats <3
Och för alltid i mitt hjärta.
Men det var ett fint dop, fullt med nyfikna barn.
Och dopbarnet skötte sig galant.
Publicerad i Graviditet nr 3,Min ängel | Inga kommentarer
Ett på jorden, ett i himlen, ett i magen
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 10/7/17 - 13:02
Startar denna semestern med ny vecka.
Och inleder den med vab.
En änglamammas oro är så stark.
Jag inbillar mig de värsta, alla tänkbara olika dåliga scenarion.
Jag vill inte mista ett barn till.
Så Vincent håller jag så hårt i. Är så rädd att han ska gå bort.
Har han, som nu en vanlig förkylning så tror jag att de är något
helt annat. Han var ju ändå superförkyld för 1 vecka sedan,
med hög feber under många dagar, hosta i flera veckor.
Och nu fick han vara frisk i typ 1 vecka så blev han sjuk igen.
Jag vet att detta är något jag kommer få bearbeta och arbeta med.
Oron tar ibland över och jag mår riktigt dåligt.
Kan inte sova, måste titta så att Vincent andas och lever. <3
Den obligatoriska glassen efter läkarbesök.
Men detta är inte huvudanledning till dagens inlägg.
Utan att älskade Vincent ska bli storebror igen.
Det är många tankar som flyger runt i huvudet på en.
Dubbla känslor. Mycket glädje samt stor oro.
I slutet på mars var det något som inte stämde med mig.
Kände mig väldigt konstig. Och de var då vi fick reda på
att vi var gravida igen.
Och vägen hit har varit omtumlande.
I början trodde jag inte på det.
Jag sköt även bort tanken och känsla på att vi möjligtvis
skulle få ett barn igen. Men vi fick boka in ett tidigt UL,
ja iaf ett i v.12. Var så sjukt nervös och mådde så dåligt.
Men vi fick prata med en så bra läkare som verkligen förstod mig.
Lyssnade på mig. Förklarade och upplyste om olika saker.
Och jag tänkte nä jag blundar, jag klara inte av att se,
att den inte rör sig och hon säger, hjärtat slår inte.
Men ögon gick inte att stänga, tittade på den där skärmen
och där, där var en lite bebis som såg ut att vinka på oss.
Tårarna bara rann ner för kinden. De var en sådan speciell känsla.
Helt ofattbart, men så sant.
Vem var du, lr snarare vem är du där inne!? <3
Vi bokade ett RUL den 29/6
Kändes som en evighet dit.
Kommer den ens vara levande då!?
Men sen fick jag känna hur den buffade inne magen.
Även Niklas fick känna, vecka efter <3
Tillslut kom dagen. Så jäkla nervös igen.
Alla tankar och känslor. Hur ska detta sluta!?
Allt ser bra ut som de ”brukar” säga.
Vi hade även bokat in ett fosterhjärtsul inne i Gbg på Östra.
Det var samma läkare som var med när vi låg inne
med Alexander. Hon skulle titta specifikt på hjärtat.
Hon sa också att de såg fint ut.
Och vi fick lyssna på hjärtat <3
Alexander, min fina Alexander han har skickat
oss en liten lillasyster. <3<3<3 Mina fina barn.
Snart har halva tiden gått och jag längtar så enormt
mkt till slutet av nov/början på dec.
Att få mitt barn på bröstet. Höra henne skrika,
se in i hennes vackra ögon, vem är hon lik <3
En bild på mig och mina 3 barn får avsluta detta inlägg.
Ett på jorden, ett i himlen och ett i magen <3
Jag älskar er alla tre.
Publicerad i Mamma livet,Min ängel,Vincent | Inga kommentarer
Beslutsångest
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 21/6/17 - 8:54
Nu har vi fått skissen på gravstenen.
Jag vet ju hur original stenen ser ut men i och med
att vi vill ändra och ha guldtext måste den i så fall göras om.
Då kommer den alltså bli polerad helsvart med guldtext,
hand och fot i guld och nallens konturer i guld.
Jag är så himla rädd att den ska bli för svart.
Missförstå mig rätt.
Jag tycker svarta stenar är fint men jag har inte sett någon
som ser ut som den jag vill ha.
Jag hade velat se resultatet innan jag bestämmer mig.
Niklas är inte så nojig som jag, utan tror de blir bra oavsett
hur vi bestämmer oss.
Jag vill bara inte känna ånger. Vill att stenen ska bli perfekt.
Original stenen är i mörkgrå granit, vissa delar polerad och vissa
delar finhuggen. Texten är upphöjd.
Det är svårt att välja text också.
Jag vill att de typ ska stå allt, för allt är sant.
Älskad och saknad, Vi älskar dig, Sov i ro, Änglabarn, Du fattas oss,
Vi saknar dig, Vår älskade son och bror, För alltid i våra hjärtan.
Jag blir tokig, jag kan inte välja.
Original stenen
Det gör som ondast när verkligheten kommer och slår en i ansiktet.
Dessa tankar man alltid kommer ha. Tänk om.
Hur skulle du vara, hade du varit lik din bror osv.
Om du levt så skulle jag få hålla om dig.
Den känslan är oerhört jobbig. Jag kommer aldrig få
hålla min lilla pojk igen, inte i detta liv i alla fall.
Kommer inte få hålla din hand, inte få se dig att växa upp,
inte få se ditt första leende, skratt, första steg, höra dina första ord,
inte få höra dig säga mamma. Så sjuk jobbigt.
Medvetenheten om aldrig.
I söndags 18/6-17 hade redan 6 månader gått.
Ett halv år är ju ändå lång tid men det känns som nyss.
Vi tog med fika och hade en liten picknick där.
Balansen att försöka glädjas åt det man har samtidigt
som man sörjer de som inte blev. Inte så lätt.
Och jag och Vincent är fortfarande inte helt okej.
Vc sa inte mkt, kändes mest som att läkaren undra
va sjutton vi gjorde där. Han menade iaf på att vi har det
halva bybefolkningen har. Men jag kan inte hjälpa att det är
otroligt jobbigt för mig när det händer Vincent något.
Tex han hade ramlat och slagit i bakhuvudet på dagis för
någon vecka sedan, ute på asfalten. När jag hämtade honom
på em hade han en bula i huvudet.
När jag kommer hem börjar jag stört gråta,
tänker att han kommer få en inre hjärnblödning.
Ringer 1177, säger att jag kan gå till VC vilket jag gör
och en sköterska tittar på honom och hämtar även en läkare
för att lugna mig. Och nu var de ju ingen fara men dessa tankar jag
får är jätte jobbiga. Jag tror seriöst att Vincent ska dö.
Så även om det bara är en ”vanlig” elak förkylning så tror jag att
han ska dö. Att han kommer sluta andas pga den jobbiga hostan.
Han har haft feber i typ 6 dagar och proppat i han Alvedon,
känns inte heller helt okej. Igår hade han 38 men fick ingen för det
så förhoppningsvis är febern över nu. Dock är den jobbiga
hostan kvar och han vill heller inte äta någon mat.
Lita macka, yoghurt, frukt, välling, fika så klart men han
har även dissat glass när vi erbjudit.
Publicerad i Min ängel,Vincent | Inga kommentarer
Taggar: änglabarn, änglamamma
Sämsta mamman
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 14/6/17 - 16:18
Så trött. Förkyld och vad allt de innebär.
Ont i huvudet, nacken, axlarna, ryggen.
Tänkte börja sätta igång med träningen denna veckan
då jag tror att mkt av de onda i axelpartiet har med oträning att göra.
Men sjuk blev man.
Och lille V är också förkyld med en mild ögoninflammation.
Ska ringa till sjukgymnasten imon också. Se så de inte är något
annat med nacken.
Tårarna ligger precis in till ögat. Nära till gråt då känslorna
är väldigt tunga nu när det närmat sig ett halv år redan.
Även om så inte är fallet så känner jag mig som världens
sämsta mamma, då jag inte givit honom någon sten än.
Ett halv år har gått och där står tomt.
Men idag tog jag verkligen tag i det.
För ett tag sen så kom jag och N överens om vilken sten
vi ville ha. Jag beställde en katalog och vi skulle ta tag i de,
men de gjorde vi inte. Katalogen bara låg i köket.
Men vi hade diskuterat lite hur vi hade tänkt oss.
Idag ringde jag till den begravningsbyrån vi tänkt beställa ifrån
Han verkade trevlig och hjälpsam.
Jag förklarade lite vårat önskemål då vi vill göra lite ändringar
på original stenen. Jag hoppas de går och att de bli bra.
Lr att man kan kompromissa på något sätt.
Jag skickade iväg ett mail till dem så nu väntar vi bara på att
de ska arbeta på skissen och hoppas de blir bra.
Nu vill man bara ha den <3
Jag ska försöka ta mig dit nu i vecka.
Plantera lite blommor (i en kruka jag har hemma)
Köpa något fint. Se vad jag kan göra för något.
Känns jobbigt att de redan gått 6 månader.
Livet går vidare… Men ändå står jag kvar.
Publicerad i Allmänt,Min ängel | Inga kommentarer
En annorlunda morsdag….
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 28/5/17 - 20:02
Hela dagen har jag lyckats hålla skenet uppe.
Men nu brast de.
Tänkte fira denna dag.
Att få vara Vincents mamma är underbart.
Men att ett av mina barn inte är här, det är så jävla orättvist.
Så fel. Du kom i december, skulle kommit i februari.
Oavsett så skulle du vara i min famn nu! Men nej.
En stor pussel bit fattas, det går inte att få detta pussel helt,
det kommer alltid vara trasigt.
Idag var bara en påminnelse om att du inte var här hos mig.
Firat en jul utan dig, firat ett nytt år utan dig,
firat en påsk utan dig, firat din storebrors 2-års dag utan dig.
Jag har satt upp en mur i min själ, för att skydda mig,
för att de inte ska göra så jävla ont. Jag kan fortfarande inte
egentligen förstå varför det gick som det gick.
Varför drabbade detta oss…. Samtidigt som jag tänker
att de finns människor som går igenom så mycket mer jobbiga
och hemska saker.
Va hände!? Varför?
Jag kan ibland tänka på hur jag inte orkar mer.
Att jag kanske skulle komma till dig.
Men egentligen är det ju inte så jag tänker, det handlar
bara om att jag egentligen vill att du ska vara hos oss.
Din bror är mitt allt och du är våran vackra skyddsängel
som jag önska från botten av mitt hjärta att du skulle få leva.
Jag blir ledsen när jag tittar på bilder på dig, när du fått komma upp
från din kuvös upp till mitt bröst.
Det känns som jag glömt av hur det kändes när du låg där.
Jag vill inte glömma… Jag vill minnas hur det var när du låg där.
Att läkarna och sköterskorna sa hur mkt bättre du mådde när
du fick ligga på mig eller din fars bröst.
Det lilla hopp man kände då. Tron på mirakel….
Jag är så glad att jag gick till ett medium.
Att jag fick lite ro i mitt sinne, att få ”veta” att du hade det bra.
Att du var trygg i min farmors famn.
Att du inte var ensam.
Och jag kan inte släppa de hon sa. Att du och jag hade sets i ett
tidigare liv. Och att du viste hela tiden att du inte skulle få stanna.
Och även om vi inte förstår varför nu så kommer vi göra det sen.
Ibland är det faktiskt en tröst men ibland så känner jag va fan
spelar det för roll. Du är inte här, varför!?
Jag har ofta sagt att när det händer nånting att allt har en mening
och att de löser sig. Men jag undrar hur detta kan ha en mening.
Och vad ska lösa sig nu, hur ska det lösa sig.
Jag är 27 år gammal och jag har begravt ett av mina barn.
Jag letar gravsten. Jag har även ”bokat” min egen gravplats.
27 år gammal med en annan syn på livet. Det kan jag säga.
Tänkte skriva ett inlägg här om dagen men orkade inte.
Jag tänkte iaf skriva om vilken ångest och skam jag kände
för att jag inte vart hos dig på så länge.
Det finns inget rätt och fel att känna.
Jag har jobbat, varit sjuk och planerat kalas för Vincent.
Så när vi gick förbi dig i fredags under våran promenad
blev jag så otroligt rörd. Jag visste att mina släktingar vart
där innan kalaset för V och lämnat blommor.
Men det hade även lämnat en kort där det stod
”Vi firar din bror Vincent idag, men vi har inte glömt dig”
Å när jag läste de så forsade mina tårar. Så fint.
Det betydde så mycket för mig.
Samtidigt som jag blev så ledsen då jag bara vill sätta upp
en gravsten. Så man kan pynta och göra fint.
Nu var det så mkt gräs runt om kring alla nallar och änglar.
Efter vi hade vart där släppte det lite av den jobbiga känslan.
Och jag och Niklas har kommit fram till vilken sten de ska bli.
Men de e ju så mkt mer än de. Sten sort, kvalitet, färg på text,
vad ska det stå osv. Men känns ändå skönt att stenen är bestämt.
Din bror ger mig så mycket styrka men även du gör mig stark.
Mamma älskar er <3
Publicerad i Min ängel,Vincent | Inga kommentarer
Min älskade 2-åring
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 20/5/17 - 19:49
Sitter i soffan och tar det lugnt nu.
Gubben gick över till grannen och barnet är lagt.
V somnade fort och utan några bekymmer idag,
antagligen så tagen av värmen och vart mkt med kalas.
Även igår somnade han okej, och han sov till och med hela
natten inne i sin säng. Inte hänt på säkert 3 veckor.
Han har ju de sista blivit jätte svår att söva och
vaknar alltid mitt i natten och varken jag eller Niklas
orkar ta någon strid så han får sova mellan oss. <3
Och lite mysigt är det, haha ibland iaf när han inte ligger
på min sida av sängen och pötter ur mig och
bara jag slipper en fot i nyllet lr ett slag :p
En underbar känsla att få vakna upp på morgonen
och se honom ligga och susa sött bredvid.
Det har verkligen varit en varm vecka.
Vi måste köpa sommar kläder till V har jag upptäckt.
Nu är han redan två år.
Vart tar tiden vägen.
Han blev så glad för sina presenter,
vet knappt vilka han ska leka med.
Men kan ju säga att han älskar att leka med
sina bilar. Stora som små.
Och jag kan inte hjälpa det.
Har så dåligt samvete bara för jag har
koncentrerat mig på V.
Inte just att jag umgåtts med honom,
men saker runt om kring.
Ordnat och donat inför hans kalas nu i helgen.
Har då inte haft ”tid” till att besöka Alexander.
Har så dåligt samvete för jag inte varit där på länge.
Och fortfarande sår han utan sten.
Nästa månad har det gått 6 månader.
Ett helt halv år sedan han födes och vände om.
Alltså det är helt sanslöst.
För att jag ska orka tror jag att jag lever lite
som i en bubbla.
Inte förnekelse, men nästan.
Känns inte som vi har gått igenom detta.
Men ändå så ligger det i bakgrunden och går som en film.
Som spelas om och om igen.
Man känner sig tom.
Det är något som saknas.
Man kommer aldrig känna sig hel.
Det kommer alltid att fattas en pusselbit.
<3 Alexander <3
Publicerad i Min ängel,Vincent | Inga kommentarer
Min ängel i de blå
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 24/4/17 - 21:22
Älskade Alexander.
Idag jobbade jag med en kollega som även hon förlorat ett barn,
fast på ett annat viss.
Man känner skillnad på prata med någon som också
förlorat ett barn än någon som inte gjort det.
Man förstår varandra lite i varandras sorg även om den
kan vara mkt olik.
En konstig känsla är när man själv står helt stilla,
man ser allt röra på sig, en bil åker förbi, en familj är ute och gå,
en cyklist som svepte förbi, allt rör sig, lever vidare men själv så står
man helt stilla. Både i sinnet och i kroppen.
Jag undrar hur du skulle ha låtit, hur dina ögon skulle sett ut.
Hade du varit lik din bror, sovit lika lite som han gjorde när han var bebis.
Jag saknar att inte få amma. För denna gången skulle jag minsann
försöka mitt allra bästa och visa att jag visst kunde.
Känns så betungade att inte få hålla om dig. Jag vill vara dig nära,
känna dina andetag. Lukta dig i nacken. Se på dig när du sover.
Jag känner så mkt ångest/ånger.
Så mkt jag hade velat gjort annorlunda efter du gick bort.
Jag vet att jag och din pappa gjorde så gott vi kunde.
Vi gjorde de vi orkade då.
Du tog dina sista andetag på mitt bröst.
Jag viskade att det var okej.
Men när det var dags att säga adjö, så ville jag inte hålla dig.
Jag kunde inte med men jag ångrar det idag. Tänkt om jag kunde
få hållt min lilla pojk. Du låg ju endast på mig.
Jag hade velat ha mer bilder på dig. Men jag kunde inte med och ta
bilder på dit skal som jag då tänkte.
Jag orkade inte då följa med för att lägga över dig från kylbädden
till kistan. Nu ångrar jag mig.
Jag har en jobbig hemskt känsla/tanke.
Jag vet att de får ju så klart inte göra så men efter som jag inte såg med egna ögon
så kan jag ju inte veta.
Kistan var ju så fruktansvärt liten, och jag kan inte förstå hur alla gosedjur fick plats.
Jag tänker att, tänkt om alla inte fick plast, vilken kasta de iväg då. Tog de den som vi
gav till dig. Den som Vincent har en lika dan av. Bara för att jag inte var med
när du blev förflyttad.
Det spelar ingen roll om folk säger att de får inte göra något sådant,
jag var inte där och bekräfta och såg att de kom med.
Jag måste ju förlita mig på det.
När jag åkta hem från jobbet satte jag på låten som spelade på
din begravning – You are not alone med Frida Amundsen
Jag funderade på om jag skulle åka förbi dig när jag ändå var så nära,
men det var ju så dåligt väder. Snö blandat regn och blåst.
Men när jag kom till korsningen så svängde jag in.
Åkte upp till parkeringen och öppnade dörren och gick ut.
Det hade slutat regna och snöa. Det blåste endast lite grann.
Det är fint och lugnt där.
Jag hade ingen tändare med mig så jag kunde inte tända något ljus.
Jag och min kollega pratade om tecken. De hade fjärilar, vi har hare.
Såg en hare både innan och efter du gick bort.
Jag minns att jag blev så fruktansvärt besviken när mina vänner följde med
till din grav för att tända ljus för dig <3
Då såg de en hare. Men jag hann inte se den.
Min kollega sa så fint att det var säker så att du ville visa mina vänner
hur glad du var att de hade följt med mig. Ja så var det nog <3
Tänk om du kunde fått se din storebror, eller du ser säker från himlen,
vakar över oss. Men hur busig han är. Alldeles tokig och underbar.
På så vis är jag glad att du finns där och vakar över honom.
Han ska få höra om dig när han blir större. <3
Han är och kommer vara en så stolt storebror.
Du fattas oss <3
Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
