Inlägg under ‘Min ängel’
Va gör man nu!?
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 07/1/17 - 21:23
Va gör man nu då!?
Dagarna går. Imorgon är det 3 veckor sedan du gick bort.
Att tänka den tanken är så overklig. Gick bort..?
Vart gick du då? Vart tog du vägen?
Var du tvungen att gå? Varför just du?
Det blir många tankar som kommer och går.
Tankar om hur det skulle varit. Detta är så fel.
Du skulle komma i februari. Du skulle få komma upp på
mitt bröst efter du kommit ut och tagit ditt första andetag.
Jag skulle få se dig, dina vackra ögon och få ta på dig.
Vi skulle åkt hem och du hade fått träffa storebror din.
Du skulle göra allt de där små bebisar gör. Sova, äta, skrika, bajsa.
Jag skulle vara mammaledig. Gå hemma med dig, ta hand om dig.
Vara dig nära. Du skulle bli större och större för var dag som kom.
En del av mig känner att detta är så fruktansvärt overkligt.
Har jag verkligen fött dig!? Låg vi verkligen inne på sjukhuset?
Var du verkligen så dålig att du var tvungen att dö!?
Åkte vi hem utan en bebis?
Nu är vi hemma, men i stället för grattis var det beklagar sorgen.
Vi är hemma med Vincent. Han måste få leka och vara glad.
Få hemma lagad mat, sova middag. Kramas och pussas.
Mitt i detta planerar vi en begravning. Va..?
Bestämmer vilken kista du ska få. Vilka blommor. Musik.
Dödsannonsen. Vilken gravplats du skulle få.
När vi möter upp vaktmästaren på kyrkogården och han säger
att han ska visa några platser och ställer sedan frågan
”Har ni tänkt att de ska vara en familjegrav, eller…?”
Det var som att gå in i en betongväg.
Min plats. Jag skulle även söka efter mig egen gravplats.
Så himla konstig upplevelse. Jag var inte där alls i minna tankar.
Det ska ju vara så himla långt bort… Eller?
Men du fick i alla fall den finaste platsen på hela kyrkogården.
Solen kommer skina över dig <3
Att göra sig ordning för att sedan gå på din begravning.
Jag grät inte, till en början. Jag var tvungen att ta bilder.
På hur blommorna låg framför din kista. På bilden jag valt på dig.
Ljusen som lyste så vackert. Jag var tvungen och ta massa bilder.
Att du låg i kistan framför mig, de va overkligt.
När prästen börja prata. När han sa ditt namn. Alexander.
När jag hör hur de snyftas bakom mig, kommer tårarna rinnandes
ner för kinden. I ögonvrån ser jag din pappa torkar tårar.
När musiken sedan började spela så forsar tårarna ner.
”You’re alone
You are one in a million.
Everyday in the world on your own
When the battlefield is roaring with silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone
We’re alone
We are one in a million.
Fighting battles everyday on your own
When the battlefield is roaring with silence
but all that you hear is silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone”
Din morfar och farfar bar din kista ut till graven.
Vi fick säga ett sista farväl. De sänkte ner dig i den djupa grunden.
I väntan på att vi ska ses igen. Min älskade son.
Efter gick vi till lokalen och fikade och när vi var färdiga gick
vi till din grav igen.
De hade lagt jord över. Blommorna som var i kyrkan låg nu
på marken där du låg. De var vackra blommor.
När jag får frågan ”Hur mår du?”
Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska svara.
Det är som en ren bergochdalbana.
Ena stunden mår jag ”bra”. För Vincent måste jag fortsätta.
Din storebror förstår inte riktigt än vad som hänt.
Men vi ska berätta om dig när han blir större.
Om hans lillebror Alexander som kom på Alexander dagen. <3
Hur du kämpade men hur änglarna ville ha tillbaka dig.
Ena stunden mår jag skit. Ont i magen. Tryck i bröstet. Ångest.
Hjärtklappningar. Trött. Illamående. Ett obehag i hela kroppen.
Gråter, som om det inte finns något stopp.
En känsla som man inte riktigt kan förklara,
när man möter någon som precis har fått barn. Ett frisk barn.
Heller någon som skall ha barn. Det är så svårt att ta.
Jag känner mig så.. Snuvad. Snuvad på mitt barn.
Jag bar dig i 30 veckor. Jag kände hur du sparkade och hickade.
Jag födde dig. Jag fick ta på dig. Jag fick hålla dig några gånger.
Men jag fick åka hem utan dig.
Leva ett liv som inte blev som de skulle vara.
Jag fick aldrig se dina vackra ögon.
Jag fick aldrig höra din röst.
Det jag bär med mig varje dag är att jag fick känna dig.
Jag älskar dig och saknar dig. <3
Vad gör jag nu!?
Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Taggar: änglabarn, änglabebis, änglamamma, sorg
Mitt Änglabarn – Alexander
Skrivet av jessicaelinelizabeth den 03/1/17 - 23:32
Ja, va ska jag skriva….
Vi har gått igenom de värsta tänkbara.
Vi har förlorat vårat barn.
Nu i efterhand så vet jag att jag kände mig inte helt okej
fredagen den 9/12 men jag tänkte inte så mkt på det då.
Inte heller den 10/12 då jag skulle åka bort på babyshower
och tänkte, vila det kan jag göra imorgon.
Söndagen den 11/12 gick jag upp vid åtta-tiden med Vincent.
Jag fick lite ont i magen då och då. Ringde 1177 för att rådfråga.
De hänvisa till BB om jag kände att jag ville åka in och titta.
Jag ringde BB och de sa att jag kunde komma in om jag ville,
bara att titta in någon gång under dagen.
Niklas hade varit ute och bowlat på lördag kvällen så jag tänkte
att vi kunde vänta lite med att åka, men jag ringde min far för
att se om han hade lust att vara lite barnvakt.
Vid 11 åkte vi in. En barnmorska, tror jag mötte upp oss och vi
gick in i ett rum. Där blev jag undersökt. Och kort och gott
så kom de iaf fram till att jag var öppen 5 cm och jag fick en spruta
i benet för att fördröja förlossningsarbetet.
Fick sedan en spruta i skinkan för att bebisens lungor skulle
utvecklas snabbare.
Att värkarna hade kommit igång var förmodligen för att jag
hade alldeles för mkt fostervatten som hade retat igång förlossningen.
De sa att under 8 är okej, normalt och jag hade 11.
Gråten kom som ett forsande vattenfall.
Föda idag!? Alla tankar och känslor som kom.
Rädsla, glädje(?) Chock. Det var så mkt att ta in.
Vi fick flytta till ett annat rum.
Ta på sjukhuskläder. Göra mer undersökningar.
Läkaren som gjorde UL nummer 2 säger att någonting är fel.
Hon kunde dock inte säga exakt vad utan hon sa hjärtat kan vara förstorat
eller om det är magsäcken som ligger för högt upp. Jaha!?
Så det vi fick reda på var att Någonting var fel med vårat barn.
Värkarna blev mer och mer intensiva.
Jag fick EDA till slut. Den hjälpte.
Men när klockan började närma sig 23.00 så kan vi bara konstatera
att bebisen kommer snart.
Jag fick en till spruta i skinkan för mognaden av lungorna.
Denna gången var lustgasen min vän.
Efter 00.00 var det igång och min son skulle få komma till världen.
Kl: 00.50 den 12/12 var han ute.
Det tog honom och förde honom till ett annat rum
för massa undersökningar. Niklas följde efter.
Jag låg kvar i rummet med massa känslor.
Att inte få sitt barn på bröstet. Utan att få ligga där alldeles blottad.
Hoppet om att självklart kommer de gå bra. Det kan ju inte gå dåligt.
Niklas är tillbaka i rummet för de ska göra röntgen på våran son.
Sköterskorna frågade om han hade något namn och jag tittade på
Niklas och svarade ”Alexander”.
Inte fören min mamma skrev på morgonen att Alexander hade namnsdag <3
som det blev så självklart att de var våran Alexander.
På morgonen kom de in till oss och sa att vi får åka till Göteborg med Alexander.
Där hade de en särskild gas som han behövde för att kunna syresätta sig okej.
Va ska jag säga. Hela sjukhusvistelsen i Göteborg är väldigt suddig.
Det var som en bubbla. Det fanns ingen tid. Tiden gick snabbt fast ändå
väldigt sakta. Vilken dag var det? Ja de hade man heller ingen koll på.
Mkt gråt och möten med olika läkare.
Jag kan allvarligt talat inte komma ihåg om läkarna sa från första
stund att de såg mörkt ut men att man själv hade en förhoppning.
Det kan väl ske ett mirakel.!?
De värsta var också att vi hade ett rum på vanliga BB-avdelningen.
Där låg vi möta andra föräldrar som höll i sina små bebisar.
Man kunde höra hur de kunde små liven grät och skrek.
Men mitt barn, han låg på våning 5. Han skrek inte.
Han öppnande inte ens sina ögon. Han låg i respirator.
På typ första mötet fick vi bestämma om vi skulle låta
läkarna operera Alexander provisorisk då han var alldeles
för liten för att klara av den riktiga hjärtoperation.
(Han hade ett stort hjärtfel.)
Den provisoriska gick ut på att minska trycket i hans lilla hjärta.
Han fick ett så kallat läckande hjärta.
Den där väntan var fruktansvärd. Läkaren sa att om allt går som de
ska kan de gå på 2 timmar annars kan de även ta upp mot 5-6
eller i värsta fall ännu värre.
Kl 14.00 rullade de ner till OP. Vid 19.30 hade vi fått reda på att de gått bra.
Man på ett sätt kände sån lättnad. Man kände hopp.
Detta var på måndagen.
På tisdag blev det mer läkarmöten.
Alla dessa tårar.
Saken var ju den att Alexander var ju inte alls bra.
Visst stabil i läget han var i men absolut inte bra.
Vi fick reda på att det är i princip omöjligt att göra en sådan
hjärtoperation på en sådan liten bebis och han skulle inte ”hinna”
växa till sig heller.
Själva förlossningen hade gått bra för oss båda men dock efter åt
hade Alexander fått kraftig syrebrist.
Det läkarna sa var alltså att Alexander förmodligen hade en hjärnskada.
Hur kraftig den va kunde de inte svara på.
Vi fick träffa en sjukhus präst som vi kunde samtala med.
Och vad glad jag är att det var just han som kom till oss.
Onsdagen var inte heller så glädjefylld. Vi bara väntade.
Vi fick reda på att hans tarmar hade tagit skada.
Hans vänstra hjärtkammare fylldes inte.
Vi fick bestämma oss om hur och när vi skulle ha dopet.
Det gick lite fort fram så det blev redan samma kväll.
Torsdag den 15/12 var dagen jag höll Alexander för första gången.
Även Niklas höll en stund.
Vi fick även flytta in på Ronald McDonald huset.
Så skönt att få komma till en annan miljö.
Fredag den 16/12 Vincent och min pappa kom ner.
Då fick Vincent träffa sin lillebror för första gången.
Han tittade så.
Jag fick ha Alexander på bröstet idag med.
Men det var ju nu man blev mer och mer inställd på åt vilket
håll detta skulle gå. Det ända var att man inte visste tiden.
Hoppet på mirakel var borta.
Möte med läkarna var bara för att se vart vi stod och hur vi tänkte.
Vi började trappa ner på Alexanders vård.
Lördagen den 17/12 höll jag Alexander igen.
Större delen av denna dagen var vi dock med Vincent.
Det var så jobbigt att vara ifrån honom.
Vi fick ju inte ens sagt hejdå ordentligt när vi åkte in på söndagen.
Vi hade ju inte ens packat några väskor.
Söndagen den 18/12 åkte Vincent hem och vi gick upp till Alexander.
Detta var dagen vi skulle pröva att ta bort respiratorn.
Det var ju inget fel på hans lungor som de först trodde.
Läkaren sa däremot att skulle han sluta andas är det pga hjärnskadan.
Hur länge han skulle klara sig utan andningshjälp visste man inte.
Kl. 15.00 var vi uppe på avdelningen.
Jag la mig i sjukhussängen och gjorde mig redo för att hålla honom.
Jag var sjukt nervös och hade jätte ont i magen. Att inte veta hur detta skulle gå.
Barnskötare, sjuksköterska och läkare var inne i salen.
De la Alexander på mitt bröst. De tog bort respiratorn.
Efter några minuter chippade han till några gånger.
Jag förstod egentligen vad som hände men i mitt huvud så ville jag bara
ropa hålla vad händer!? Vad gör han? Vad ska vi göra?
Nu händer det..! Tårarna bara rinner ner för kinden.
Jag tittar på Niklas som också gråter.
Nej det gick alldeles för fort! Får inte redan vara slut.
Jag är inte redo. Inte nu.
Han låg på mig och jag kunde känna hur han blev allt kallare.
Hur han försvann. Min lille bebis. Varför!?
Min änglabebis.
Publicerad i Min ängel | 2 kommentarer
Taggar: änglabarn, änglabebis, änglamamma
