Ja, idag var dagen D, BF 23/2-17

Inte hade jag kunnat tro, när jag plussade på midsommar veckan,

i min vildaste fantasi att de skulle gå så här.

Det var ju inte riktigt meningen.

Du skulle ju inte komma 10 veckor förtidigt.

Du skulle inte ha ett gravt hjärtfel.

Du skulle inte dö.

Aldrig i min värld trodde jag detta.

Men, det hände. Allt det hände oss.

Jag vet att det inte är någon ide att försöka förstå,

för det går inte. Men att acceptera och leva vidare,

det är nått alldeles speciellt.

Jag känner, orättvisa, avundsjuka, en tomhet, oförståelse.

Omedveten om vad som kommer att ske.

Men de va på nått sätt att ”jag visste” att något var fel.

En känsla. När jag vänta Vincent efter mina missfall så var

jag inte super orolig. Jag hade inte Den känslan.

Men med Alexander hade jag just en känsla.

Och de var så många som sa att jag var så stor osv.

Ja de va jag ju tydligen. Jag själv såg inte det riktigt förens

efter vecka 23. Jag börja tänka, det går ju inte att bli så

mycket större. Jag tänkte/kände att han kommer nog komma

tidigare. Då tänkte jag kanske 1-2 veckor.

Inte 10 veckor förtidigt.

En fortfarande oveten Jessica.

Söndag 11/12-16

12/12-16 På Alexander dagen kom han.

Förflyttade till Göteborg från Borås.

Jag höll inte i min son på några dagar.

Jag vågade inte. Rädd.

Ville inte komma för nära, för de skulle göra så

ont om han skulle dö.

Jag fick inte uppleva att han fick komma upp

på mitt bröst för att leta efter mat.

De tog fotavtryck och handavtryck.

Att istället för att köpa bebiskläder och allt som

har med det att göra, så köper jag blommor till en grav.

Detta är så sjukt jävla orättvist.