Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Förlossningsberättelse – Novalie

Här kommer lite bakgrund först.

I december -16 kom våran andra efterlängtade son,

tyvärr alldeles för tidigt och med ett allvarligt hjärtfel

så han avled 7 dagar gammal.

Jag blev gravid ca 3 månader efter.

Under denna graviditet har oron och ångesten varit stark.

Man bearbetar förlusten och sorgen efter sin älskade son

och samtidigt försöka glädjas åt det nya livet.

Det är inte helt lätt. Hemska tankar kommer ofta upp,

om hur detta liv säkert inte kommer få leva.

Att något är fel med barnet. Att åter igen lämna BB utan ett

barn som du burit i din mage. Nej, så det var väldigt psykiskt

påfrestande denna gång. Även kroppsligt så sätt också.

3 graviditeter på 3 år. Det känns i kroppen.

Vi gjorde upp en plan på MVC. Skulle göra 2 hinnsvepningar,

en i vecka 39 och en i vecka 40. Och om inte nr 2 fungerade

så skulle vi ringa Borås för ev igångsätting.

Igångsättning pga olika anlednigar.

Trötthet pga ångest och oro

Kroppsligt

Hon var beräknad till 3/12-17. Alexander föddes 12/12-16

och gick bort 18/12-16 och jag kände att jag ville inte närma

mig det datumet. Jag ville inte gå över tiden.

Jag ville att han skulle få ha sitt datum. Helst även sin egen ”månad”

och ni som inte förlorat ett barn har nog svårt att förstå den känslan.

Men de finns så klart de änglamammor som vill och tycker det

är fint och betydelsefullt att lillsyskonet kommer samma dag.

Så första hinnsvepningen funkade inte för jag var inte tillräckligt

öppen/mogen. Andra funkade men det hände inte så mkt.

Jag trodde ju då att det var då vi skulle ringa läkarna i Borås.

Tyvärr blev det missförstånd mellan oss.

För mig var det ju v.39 och v.40 men inte i läkarspråk.

De menade ju såklart ”fulla veckor” så v40 och v.41.

Så då skulle igångsättningen ske någon gång efter 4/12-17

Jag blev helt knäckt. Sov inte mkt den veckan.

(vecka 48, gravidvecka 40 (39+0)

Grät mycket, hade mkt ångest och orostankar.

Tänkte att nu är jag såå nära. Snart vid mål.

Jag vill inte snubbla vid mållinjen liksom.

Jag tänkte och trodde hon skulle dö i magen på mig.

Jag fick även förlossningsrädsla. Jag var rädd att jag skulle dö.

Så jag försökte ringa min BM på tisdagen. Men kom inte fram till min.

Det skulle lägga in en notis om att jag hade ring och hon skulle ringa upp mig

under dagen eller näst kommande dag.

Onsdag ringer jag igen, åter igen får jag prata med en annan BM.

Då bröt jag ihop och kunde knappt få fram vad jag ville.

Det skrev igen en notis att min BM skulle ringa.

Onsdag ca kl 15 ringer min BM och vi kommer fram till att hon

ska ringa läkarna i Borås för ev igångsättning.

Ringer upp mig innan 16.00 och berättar att jag fått tid imorgon

torsdag 30/11-17 ska infinna mig på plats 09.30

incheckning i entrén senast 09.15

Vi skulle packa väska om de var så att vi blev igångsatta.

———————————————————-

30 November 2017

Jag gick upp kl 6.00 för att duscha, äta frukost och dricka kaffe.

(Mkt viktigt, för det han jag inte med Alexander.)

Vi packade det sista. Gosade och kramade Vincent massor.

(Vi sa aldrig ett riktigt hejdå när Alexander kom)

Vi förklarade att vi skulle åka till doktorn och hämta hem lillasyster.

Min pappa kom för att vara barnvakt.

En väldigt konstig och underlig känsla att åka iväg till BB

utan att känna några ”symtom” alltså att förlossningen var på gång.

Så ca 8.00 åkte vi iväg. Letar parkering och beger oss mot incheckningen.

Pling mitt nr kommer upp på skärmen. Går nervöst till kassan.

Hej jag ska vara uppe på förlossningen idag kl. 09.30 för ett möte.”

samtidigt som jag tar fram mitt körkort.

Hon tittar på skärmen för att sen titta upp på mig och säger.

Nej, du hade en tid här igår, kl.09.30”

Å herregud att jag inte bröt ihop.

Tror inte jag hann det, utan jag blev super stressad och skärad

och började babbla om att nej så kan det absolut inte vara.

Pratade med min BM igår kl 15.00 och kl 16.00 och sa att

jag hade fått en tid idag. Man kan väl inte boka tid samma dag

efter tiden redan varit!? Men hon var jätte hjälpsam i kassan

och sa att gå ni upp dit och förklara så får ni förhoppningsvis hjälp.

En aning tom, ledsen och lite arg går vi mot förlossningen.

Kliver in och sätter oss. Väntar på att någon dyker upp som vi kan

haffa och förklara läget. Kl 10.00 får vi tag på någon som hjälper

oss med att hitta rätt kontakt. Vi får prata med en där som upprepar

att de va synd det blev så här konstigt. Skulle se om de fanns en annan tid.

Visst imorgon. Då brast det. Jag orkar inte åka hem igen, vänta ytterligare

en dag. Känna ännu mer ångest och oro.

Hon skulle gå och kolla hur förlossningsläkarna hade det.

Vi skulle ju prata med en läkare som inte jobbade på just själva förlossningen.

Hon kom tillbaka efter en stund och sa att det var väldigt lugnt idag

och att en läkare kunde träffa oss efter hon var färdig med ett möte.

Ungefär 10.30 får vi träffa henne.

En super bra läkare som lyssnade på vad jag sa och hur jag kände.

Jag grät under hela samtalet för jag var så utmattad.

Ville ju bara att de skulle vara ”över”. Få hålla min dotter i famnen.

Höra henne skrika, få se in i hennes ögon. Allt de där jag inte fick uppleva med Alexander.

Läkaren skulle göra en undersökning och det visade

sig att min kropp var redo för en igångsättning.

Hon gjorde då en 3:e hinnsvepning, å fytt i bubblan. Det kändes.

Jag var alltså öppen både inne och ute. Och tappen var mjuk och mediumriktad.

Bebisen hade huvudet ner och var ruckbar. Hon hade 144 slag/minut.

Vi bestämde oss för att vi skulle äta lunch innan det var dags.

(Det var väldigt viktigt för Niklas. Han ville att jag skulle ha ork och energi,

för han tänkte på förlossningen med Vincent på hur trött jag blev då.)

Innan vi åt fick vi välja rum. Vi går längst korridoren på vänster sida.

Längst ner i det rummet föddes Vincent. Men vi svängde höger i korridoren,

samma korridor där vi fick ett rum med Alexander. Och jo, exakt samma rum

visade hon oss. Jag visste inte vad jag skulle känna,

men vi bad om att få titta på ett annat rum.

Det andra rummet var spegelvänt och bara kändes helt fel.

Så efter jag tänkt så bestämde vi oss för att ta det rummet där Alexander föddes.

Jag tänkte och kände att han kommer vara med oss där inne. Se till att allt går bra.

Vi lämnade våra grejer där och vi gick och åt. Var mkt gott med en haloumi och pommes.

Kl: 11.45 var vi åter på förlossningen. En ctg kurva gjordes.
Jag bad denna gången om lavemang. Kände att de behövde jag.

Dags att byta om till de vackra sjukhuskläderna. På med de sexiga trosorna.

Kl: 13.30 tar de hål på hinnorna.

Och de dröjde inte länge innan jag började känna av värkarna.

Jag var bara öppen 4 cm.

Vi skulle avvakta i 2 h innan värkstimulerande dropp om det behövdes.

Kl: 14.30 Får jag spinalbedövning. Fy fan va de gjorde ont denna gången.
Varken med Vinceet eller Alexander gjorde de så ont att få ryggbedövning.
Visserligen hade jag EDA med de två.
Sen började de att klia som bara den. Fruktansvärt.

Det var heller ingenting som jag upplevde med V och A. Det bara kilade, kilade, kilade.

Men efter en stund kände jag ändå att jag ville komma upp och rör på mig.

Fick ett gåbord att luta mig mot .

Men det varade inte länge, för rätt som det är, ursäkta språket, men jag skrek

Å herregu, det känns som jag ska bajsa!!!”

Sköterskan typ, ojoj lägg dig i sängen och typ kastade ner mig i sängen.

Jag hade krystvärkar från 16.05 och hon föddes 16.20

Och jag kommer ihåg att när jag andades lustgas, hur jag gick in i mig själv.

Jag hörde dom prata. Jag typ pratade med mig själv i huvudet och tänkte,

jag hör vad ni säger, men jag bryr mig inte. Åå mer lustgas.

Ni hör inte vad jag tänker. Jag var verkligen helt borta, så att säga.

Men 16.20 föddes våran lilla tös. Vårat 3:e barn. Vi var nu 3 barnsföräldrar.

Och hon levde, hon andades, hon skrek. Det var ingen som sprang iväg med mitt barn.

Jag fick henne på bröstet. Hon var alldeles kletig. Hon var alldeles perfekt.

5 små fingrar, 5 små tår. Våran stjärna var född.

Fick sy några stygn neråt.

Tyckte vi fick stanna så länge på förlossningen innan vi fick komma upp till BB-avdelningen.

Men kl 21.00 var vi där uppe.

Första natten var jag jätte orolig att hon skulle dö i psd. Så jag hade svårt att sova.

Dagen efter 1/12-17 träffade jag en kurator för att prata av mig lite.

Hon var jätte bra och det kändes skönt att få prata med henne.

Niklas åkte hem till Vincent på fredagen, jag stannade kvar.

De kom och hämtade oss på lördagen.

Man märkte att Vincent tyckte det var jätte jobbigt.

För mig, att se, de var jätte hemskt.

Han var verkligen inte sig själv. Så det där första mötet med syskon blev ju inte så där magiskt

som man kanske hade trott/önskat. Han blev arg fort, ledsen fort.

När vi skulle sätta oss i bilen för att åka hem så gallskrek han i typ 20-30 minuter, innan han somnade.

Jag blev knäckt utav att se honom så där.

Så han var väldigt trotsig i några veckor innan han landa i att vi var en till.

Han har alltid varit snäll mot henne. Gosar och kramas. Han är en stolt storebror.

Och hon sover, äter och bajsar, fortfarande och nu är hon redan 3 månader.

Måndag v.40 (39+0)

28870897_10155959527762110_5100474857448013824_n

Lunch

28872070_10155959546052110_590198119300333568_n

Magen innan de var dags 39+3

28660762_10155959545942110_3552564628175192064_n

CTG

28951299_10155959527837110_5404610657137983488_n

Kärlek vid första ögonkastat

28795806_10155959528552110_4307323096571838464_n

28684978_10155959527942110_2769348810281844736_n

28869985_10155959527967110_2249504024816517120_n

28870516_10155959527907110_8216190429142450176_n

En dag efter FL

28795933_10155959545927110_3513028736955973632_n

28951158_10155959545992110_3214624687086632960_n

28685811_10155959546032110_6267510724101144576_n

28951518_10155959546087110_7479237748398751744_n

Far och dotter <3

28782742_10155959546107110_9221100175248850944_n

Syskonkärlek <3

28685579_10155959546162110_7794058378749149184_n

Alla våra barn <3

28871118_10155959546212110_2846196714488987648_n




Kommentera


tre − 1 =