Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Mitt Änglabarn – Alexander

Ja, va ska jag skriva….

Vi har gått igenom de värsta tänkbara.

Vi har förlorat vårat barn.

Nu i efterhand så vet jag att jag kände mig inte helt okej

fredagen den 9/12 men jag tänkte inte så mkt på det då.

Inte heller den 10/12 då jag skulle åka bort på babyshower

och tänkte, vila det kan jag göra imorgon.

Söndagen den 11/12 gick jag upp vid åtta-tiden med Vincent.

Jag fick lite ont i magen då och då. Ringde 1177 för att rådfråga.

De hänvisa till BB om jag kände att jag ville åka in och titta.

Jag ringde BB och de sa att jag kunde komma in om jag ville,

bara att titta in någon gång under dagen.

Niklas hade varit ute och bowlat på lördag kvällen så jag tänkte

att vi kunde vänta lite med att åka, men jag ringde min far för

att se om han hade lust att vara lite barnvakt.

Vid 11 åkte vi in. En barnmorska, tror jag mötte upp oss och vi

gick in i ett rum. Där blev jag undersökt. Och kort och gott

så kom de iaf fram till att jag var öppen 5 cm och jag fick en spruta

i benet för att fördröja förlossningsarbetet.

Fick sedan en spruta i skinkan för att bebisens lungor skulle

utvecklas snabbare.

Att värkarna hade kommit igång var förmodligen för att jag

hade alldeles för mkt fostervatten som hade retat igång förlossningen.

De sa att under 8 är okej, normalt och jag hade 11.

Gråten kom som ett forsande vattenfall.

Föda idag!? Alla tankar och känslor som kom.

Rädsla, glädje(?) Chock. Det var så mkt att ta in.

Vi fick flytta till ett annat rum.

Ta på sjukhuskläder. Göra mer undersökningar.

Läkaren som gjorde UL nummer 2 säger att någonting är fel.

Hon kunde dock inte säga exakt vad utan hon sa hjärtat kan vara förstorat

eller om det är magsäcken som ligger för högt upp. Jaha!?

Så det vi fick reda på var att Någonting var fel med vårat barn.

Värkarna blev mer och mer intensiva.

Jag fick EDA till slut. Den hjälpte.

Men när klockan började närma sig 23.00 så kan vi bara konstatera

att bebisen kommer snart.

Jag fick en till spruta i skinkan för mognaden av lungorna.

Denna gången var lustgasen min vän.

Efter 00.00 var det igång och min son skulle få komma till världen.

Kl: 00.50 den 12/12 var han ute.

Det tog honom och förde honom till ett annat rum

för massa undersökningar. Niklas följde efter.

Jag låg kvar i rummet med massa känslor.

Att inte få sitt barn på bröstet. Utan att få ligga där alldeles blottad.

Hoppet om att självklart kommer de gå bra. Det kan ju inte gå dåligt.

Niklas är tillbaka i rummet för de ska göra röntgen på våran son.

Sköterskorna frågade om han hade något namn och jag tittade på

Niklas och svarade ”Alexander”.

Inte fören min mamma skrev på morgonen att Alexander hade namnsdag <3

som det blev så självklart att de var våran Alexander.

På morgonen kom de in till oss och sa att vi får åka till Göteborg med Alexander.

Där hade de en särskild gas som han behövde för att kunna syresätta sig okej.

Va ska jag säga. Hela sjukhusvistelsen i Göteborg är väldigt suddig.

Det var som en bubbla. Det fanns ingen tid. Tiden gick snabbt fast ändå

väldigt sakta. Vilken dag var det? Ja de hade man heller ingen koll på.

Mkt gråt och möten med olika läkare.

Jag kan allvarligt talat inte komma ihåg om läkarna sa från första

stund att de såg mörkt ut men att man själv hade en förhoppning.

Det kan väl ske ett mirakel.!?

De värsta var också att vi hade ett rum på vanliga BB-avdelningen.

Där låg vi möta andra föräldrar som höll i sina små bebisar.

Man kunde höra hur de kunde små liven grät och skrek.

Men mitt barn, han låg på våning 5. Han skrek inte.

Han öppnande inte ens sina ögon. Han låg i respirator.

På typ första mötet fick vi bestämma om vi skulle låta

läkarna operera Alexander provisorisk då han var alldeles

för liten för att klara av den riktiga hjärtoperation.

(Han hade ett stort hjärtfel.)

Den provisoriska gick ut på att minska trycket i hans lilla hjärta.

Han fick ett så kallat läckande hjärta.

Den där väntan var fruktansvärd. Läkaren sa att om allt går som de

ska kan de gå på 2 timmar annars kan de även ta upp mot 5-6

eller i värsta fall ännu värre.

Kl 14.00 rullade de ner till OP. Vid 19.30 hade vi fått reda på att de gått bra.

Man på ett sätt kände sån lättnad. Man kände hopp.

Detta var på måndagen.

På tisdag blev det mer läkarmöten.

Alla dessa tårar.

Saken var ju den att Alexander var ju inte alls bra.

Visst stabil i läget han var i men absolut inte bra.

Vi fick reda på att det är i princip omöjligt att göra en sådan

hjärtoperation på en sådan liten bebis och han skulle inte ”hinna”

växa till sig heller.

Själva förlossningen hade gått bra för oss båda men dock efter åt

hade Alexander fått kraftig syrebrist.

Det läkarna sa var alltså att Alexander förmodligen hade en hjärnskada.

Hur kraftig den va kunde de inte svara på.

Vi fick träffa en sjukhus präst som vi kunde samtala med.

Och vad glad jag är att det var just han som kom till oss.

Onsdagen var inte heller så glädjefylld. Vi bara väntade.

Vi fick reda på att hans tarmar hade tagit skada.

Hans vänstra hjärtkammare fylldes inte.

Vi fick bestämma oss om hur och när vi skulle ha dopet.

Det gick lite fort fram så det blev redan samma kväll.

Torsdag den 15/12 var dagen jag höll Alexander för första gången.

Även Niklas höll en stund.

Vi fick även flytta in på Ronald McDonald huset.

Så skönt att få komma till en annan miljö.

Fredag den 16/12 Vincent och min pappa kom ner.

Då fick Vincent träffa sin lillebror för första gången.

Han tittade så.

Jag fick ha Alexander på bröstet idag med.

Men det var ju nu man blev mer och mer inställd på åt vilket

håll detta skulle gå. Det ända var att man inte visste tiden.

Hoppet på mirakel var borta.

Möte med läkarna var bara för att se vart vi stod och hur vi tänkte.

Vi började trappa ner på Alexanders vård.

Lördagen den 17/12 höll jag Alexander igen.

Större delen av denna dagen var vi dock med Vincent.

Det var så jobbigt att vara ifrån honom.

Vi fick ju inte ens sagt hejdå ordentligt när vi åkte in på söndagen.

Vi hade ju inte ens packat några väskor.

Söndagen den 18/12 åkte Vincent hem och vi gick upp till Alexander.

Detta var dagen vi skulle pröva att ta bort respiratorn.

Det var ju inget fel på hans lungor som de först trodde.

Läkaren sa däremot att skulle han sluta andas är det pga hjärnskadan.

Hur länge han skulle klara sig utan andningshjälp visste man inte.

Kl. 15.00 var vi uppe på avdelningen.

Jag la mig i sjukhussängen och gjorde mig redo för att hålla honom.

Jag var sjukt nervös och hade jätte ont i magen. Att inte veta hur detta skulle gå.

Barnskötare, sjuksköterska och läkare var inne i salen.

De la Alexander på mitt bröst. De tog bort respiratorn.

Efter några minuter chippade han till några gånger.

Jag förstod egentligen vad som hände men i mitt huvud så ville jag bara

ropa hålla vad händer!? Vad gör han? Vad ska vi göra?

Nu händer det..! Tårarna bara rinner ner för kinden.

Jag tittar på Niklas som också gråter.

Nej det gick alldeles för fort! Får inte redan vara slut.

Jag är inte redo. Inte nu.

Han låg på mig och jag kunde känna hur han blev allt kallare.

Hur han försvann. Min lille bebis. Varför!?

Min änglabebis.

15841803_10154699260732110_1212437230_n



Taggar: , ,

2

kommentarer på Mitt Änglabarn – Alexander
  1. Helene skrev

    Finner inga ord… bara så sorgligt😢
    Ta hand om varandra ❤

  2. <3<3<3


Kommentera


− fem = 3