sorg | Efterlängtad bebis

Arkiv för ‘sorg’

februari

Änglar… Visst finns dom

Skrivet av jessicaelinelizabeth den 04/2/17 - 20:00

Ogillar alla känslor jag har.

Hur kort stubin jag har.

Går runt och är irriterad hemma.

Till slut blir jag helt orkeslös, känner mig bara

helt tom. Sjunker ihop.

Idag var jag och bytte ut blommorna på graven.

Tiden står alldeles stilla när man är där,

lr tvärtom? När man vart där en stund, tänt ljus,

fixat lite och helt plötsligt har det gått en halvtimme.

Änglar…

Visst finns dom <3

Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Taggar: änglabarn, änglabebis, änglamamma, hjärtebarn, sorg

januari

Mitt älskade hjärtebarn

Skrivet av jessicaelinelizabeth den 18/1/17 - 21:37

1 månad har gått sen du lämnade oss.

1 månad av sorg.

1 månad av ovisshet.

1 månad av undran.

1 månad av tomhet.

Varför är ett ord jag frågar mig själv 1000 gånger

om dagen. Varför!? Varför hände detta oss?

Varför hade du ett hjärtfel? Varför var just

du tvungen att gå?

Tror att jag kommer fråga varför ända tills

den dagen jag tar mitt sista andetag.

Det finns inget svar. Att inte ha ett svar är jobbigt.

Man går som i en dimma. Tittar på bilderna

som är från sjukhuset. När du ligger på mitt bröst.

När jag håller dig i handen. När Vincent är där

och träffar dig för första gången.

Det är inte jag som ligger där.

Det känns jätte konstigt att titta på bilderna.

För det är inte vi. Men det är ju vi. Det går inte ihop.

Jag är glömsk. Det är mycket som jag inte kommer ihåg.

Som idag. På morgonen tänkte inte jag på att det var den 18:e

att de var en månad sen du lämnat oss. Inte fören jag får ett

sms då jag blir påmind om dagen.

Förmodligen hade jag nog kommit på det under dagen ändå.

Jag var och tände ett ljus för dig <3

Denna dagen har inte varit en bra dag.

Jag har så svårt att bemöta folk som vill komma fram

och beklaga sorgen.

Jag själv har svårt att veta hur jag ska bete mig om

jag träffar någon som förlorat en nära anhörig.

Jag väljer att inte säga något för jag själv tycker de

känns ”pinsamt, konstigt” att säga just den meningen,

”Jag beklagar sorgen”

Kanske därför jag också tycker de känns jobbigt

när andra kommer till mig för att beklaga.

Jag vet heller inte vad jag ska svara på frågan,

”Hur mår ni/Hur är det?”

Det går inte att svara, Bra. Dåligt.

En dag kan de kännas bra. Nästa dag kan vara förjävlig.

Jag har ångest, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter.

På en dag kan jag känna allt och inget.

Och det är så mycket mer än bara sorg.

Allt som var/är jobbigt blir ännu mer jobbigt.

Stressen att återgå till jobbet så fort som möjligt,

helst igår.

Jag och några familjemedlemmar beställde armband.

Hjärtebarnsarmband. Det hämtade vi efter mötet

i gbg och även hjärtekatten som Alexander fick.

Alexander hade en stort hjärtfel som läkarna

inte kunde fixa.

Vill du läsa mer om hjärtebarn kan du trycka på denna länken

http://www.hjartebarn.se/

Du kan även ge en gåva <3

Mitt hjärtebarn klarade sig inte,

men kanske gör någon annans de!

Tack vare din gåva

Publicerad i Min ängel | Inga kommentarer
Taggar: änglabarn, änglabebis, änglamamma, sorg

januari

Älskade Alexander <3

Skrivet av jessicaelinelizabeth den 13/1/17 - 10:13

Idag tog jag och Vincent vagnen till dagis.

Det var inte så kallt ute, men de hade kommit lite snö.

Efter jag lämnade V på dagis så gick jag en sväng till dig.

Ljusen hade slocknat så jag tände dom igen.

Det är så svårt att gå därifrån. Jag blir som en staty.

Mina fötter sitter fast i backen. Jag vill inte gå där ifrån.

Känns fortfarande overkligt. Det går inte att beskriva.

Det var inte tänkt att jag skulle ta en promenad men

när jag ändå var där borta kunde jag lika väl fortsätta.

När man kommit mer in i skogen så hörs bilarna

från den stora vägen som bara ett sus.

Ljudet av fåglarna som kvittrar.

En kvinna kommer och går med sin hund.

Och mina tankar som går runt i huvudet.

Att känna sig så kluven.

Jag känner mig glad och ledsen på samma gång.

Jag vill, jag kan inte.

Det känns jobbigt, det känns bra.

Jag orkar, jag orkar inte.

Allt på samma gång.

När jag gick så kändes de i mitt huvud som om jag

ville springa, så fort jag bara kunde. Bort från allt.

Men samtidigt kände jag hur fötterna var tunga.

Som om de inte orkade bära mig.

Idag ska vi tillbaka till sjukhuset och prata med läkarna.

Jag vet inte vad som kommer att sägas.

Jag känner mig rädd.

Jag har så många frågor men många vet jag inte hur jag ska säga.

Blev du till med hjärtfel? Var det något jag gjort?

Varför fortsatte du att växa i min mage?

Varför mådde du så bra i magen?

Hur kunde man inte se detta på ultraljuden??

Varför hörde inte barnmorskan något fel på hjärtat

när hon lyssnade på det?

Hade något kunna ändrats om jag ringt in tidigare

om att jag var så stor? Hade du kunna ligga kvar i magen då?

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Publicerad i Allmänt | Inga kommentarer
Taggar: änglabarn, änglabebis, änglamamma, sorg

januari

Ännu en dag har gått

Skrivet av jessicaelinelizabeth den 11/1/17 - 19:40

Igår var jag så fruktansvärt trött.

Efter middagen vid 18.00 så satte jag och V

oss i soffan för och kolla barnprogram.

Jag var så trött att jag sa till Niklas att han får

ta på V pyjamas, byta blöja, borsta tänder och lägga han.

18.30 somnade jag. Sov till sent på kvällen för att sen gå

och lägga mig i sängen och fortsätta sova.

Till 7 då gick jag upp. V skulle till dagis också.

Han har varit förkyld sen nyår så idag blev första dagen.

Imon bitti ska vi till läkaren. Får vi se vad som blir sagt då.

Jag har vart trött hela dagen idag med. Ska snart gå och

lägga mig i sängen. Vet egentligen inte varför jag skriver nu.

Känns bara så jobbigt. Vill att du ska vara här.

Så som de skulle vara. Jag kan inte greppa tanken och känslan.

Du skulle egentligen vara i min mage nu. Men ist ligger

du död och begraven. Det går inte ihop. Hur!?

Fast V var förkyld tog vi vara på lite tid ute i snön.

Så mycket kärlek <3

Publicerad i Allmänt,Min ängel | Inga kommentarer
Taggar: änglabarn, änglabebis, änglamamma, sorg

januari

Va gör man nu!?

Skrivet av jessicaelinelizabeth den 07/1/17 - 21:23

Va gör man nu då!?

Dagarna går. Imorgon är det 3 veckor sedan du gick bort.

Att tänka den tanken är så overklig. Gick bort..?

Vart gick du då? Vart tog du vägen?

Var du tvungen att gå? Varför just du?

Det blir många tankar som kommer och går.

Tankar om hur det skulle varit. Detta är så fel.

Du skulle komma i februari. Du skulle få komma upp på

mitt bröst efter du kommit ut och tagit ditt första andetag.

Jag skulle få se dig, dina vackra ögon och få ta på dig.

Vi skulle åkt hem och du hade fått träffa storebror din.

Du skulle göra allt de där små bebisar gör. Sova, äta, skrika, bajsa.

Jag skulle vara mammaledig. Gå hemma med dig, ta hand om dig.

Vara dig nära. Du skulle bli större och större för var dag som kom.

En del av mig känner att detta är så fruktansvärt overkligt.

Har jag verkligen fött dig!? Låg vi verkligen inne på sjukhuset?

Var du verkligen så dålig att du var tvungen att dö!?

Åkte vi hem utan en bebis?

Nu är vi hemma, men i stället för grattis var det beklagar sorgen.

Vi är hemma med Vincent. Han måste få leka och vara glad.

Få hemma lagad mat, sova middag. Kramas och pussas.

Mitt i detta planerar vi en begravning. Va..?

Bestämmer vilken kista du ska få. Vilka blommor. Musik.

Dödsannonsen. Vilken gravplats du skulle få.

När vi möter upp vaktmästaren på kyrkogården och han säger

att han ska visa några platser och ställer sedan frågan

”Har ni tänkt att de ska vara en familjegrav, eller…?”

Det var som att gå in i en betongväg.

Min plats. Jag skulle även söka efter mig egen gravplats.

Så himla konstig upplevelse. Jag var inte där alls i minna tankar.

Det ska ju vara så himla långt bort… Eller?

Men du fick i alla fall den finaste platsen på hela kyrkogården.

Solen kommer skina över dig <3

Att göra sig ordning för att sedan gå på din begravning.

Jag grät inte, till en början. Jag var tvungen att ta bilder.

På hur blommorna låg framför din kista. På bilden jag valt på dig.

Ljusen som lyste så vackert. Jag var tvungen och ta massa bilder.

Att du låg i kistan framför mig, de va overkligt.

När prästen börja prata. När han sa ditt namn. Alexander.

När jag hör hur de snyftas bakom mig, kommer tårarna rinnandes

ner för kinden. I ögonvrån ser jag din pappa torkar tårar.

När musiken sedan började spela så forsar tårarna ner.

”You’re alone
You are one in a million.
Everyday in the world on your own
When the battlefield is roaring with silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone

We’re alone
We are one in a million.
Fighting battles everyday on your own
When the battlefield is roaring with silence
but all that you hear is silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone”

Din morfar och farfar bar din kista ut till graven.

Vi fick säga ett sista farväl. De sänkte ner dig i den djupa grunden.

I väntan på att vi ska ses igen. Min älskade son.

Efter gick vi till lokalen och fikade och när vi var färdiga gick

vi till din grav igen.

De hade lagt jord över. Blommorna som var i kyrkan låg nu

på marken där du låg. De var vackra blommor.

När jag får frågan ”Hur mår du?”

Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska svara.

Det är som en ren bergochdalbana.

Ena stunden mår jag ”bra”. För Vincent måste jag fortsätta.

Din storebror förstår inte riktigt än vad som hänt.