Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Uppdatering

Har velat uppdatera flera gånger men inte tagit tillfälle till akt.

Vissa dagar har jag varit så ledsen på kvällen.

Livet är som en bergochdalbana.

Glad-ledsen-trött-ledsen-glad-arg-upprörd-likgiltig

Svårt att veta var man ska göra av alla tankar och känslor.

Men om jag börjar med i fredags:

Är inte längre sjukskriven, har inte heller börjat jobba

på mitt gamla jobb. Har tagit tjänstledigt i några månader.

Så i fredags var jag och skrev på lite papper.

Mamma passade Vicent medans åt.

Efter de åkte jag och V till Storken och när vi stod på

andra våning, väntar på att hissen skall komma ner.

Hissen kommer, dörrarna öppnas och det kliver ut ett par.

Jag skjuter in V  sittandes i sin vagn, dörrarna stängs, fort,

och jag står kvar utanför. Hissen åker upp.

Jag fick så fruktansvärt ont i magen och tryckte panikslaget på

hissknappen men händer inget. I mitt huvud hinner jag få massa tankar.

Vem står där uppe och väntar på hissen. Tänk om V blir jätte ledsen.

Mitt hjärta bankar fort och fortare.

Men tillslut, inte lågt senare kommer hissen ner och där står en

äldre dam och man. Ja de vart ju smått överraskade när det endast

kom upp ett barn i en barnvagn. V hade inte blivit något ledsen

men förmodligen en aning fundersam.

Så i måndags började jag jobba i kök och serverar barn mat.

Det är roligt för det är något nytt, men det är samtidgt lite jobbig

då det är mycket att lära sig. Inte för att det är några svåra grejer

men det är väldigt mycket på en och samma gång.

17239625_10154916246127110_2022412282069142204_o

Har även beställt hem 2 armband.

#änglamma

#bärvitt den 20 mars

armband änglamamma

Som jag sa litt liv är en känslomässig bergochdalbana.

Så ledsen att detta hände mig/oss. Arg, så otroligt arg.

Orättvist, och jag vet inte om jag skulle säga avungsjuka.

Det är inte det att jag inte missunnar någon annas lycka.

Bebislycka. Men det är så otroligt jobbigt.

Jag vill/ville också ha, känna den där bebislyckan.

Istället togs Alexander bort från oss.

Det är inte min mening att vara ledsen åt dem som

pratar om sin bebis eller kommande bebis.

Det är bara det att jag blev av med den lyckan.

Jag tänker hur jag ska ställa mig till frågan.

Har du barn? eller Hur många barn har du?

Jag vill säga 2, för jag har 2, men en är en ängel.

Men jag kan inte med, nu, och säga så.

Då börjar jag gråta, och ja, visst det är tillåtet att gråta

men har inte lust att göra det när och var som helst.

Jag har mina platser där jag känner mig trygg att få

gråta ut och känna att livet är rent ut sagt jävligt pissigt.

I ena stunden kan jag tänka och känna att jag hatar mitt liv,

att jag vill härifrån men nästan precis i samma veva

tänker jag att jag har ju mitt liv hät, på jorden.

Min älskade fina underbara Vincent som betyder mest

i hela världen. Min sambo. Min pappa. Min mamma.

Min syster. Mina vänner.

Men världen är allt jävla orättvis. Och jag hatar det.

alexander

 




Kommentera


− sex = 2