Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Va gör man nu!?

Va gör man nu då!?

Dagarna går. Imorgon är det 3 veckor sedan du gick bort.

Att tänka den tanken är så overklig. Gick bort..?

Vart gick du då? Vart tog du vägen?

Var du tvungen att gå?  Varför just du?

Det blir många tankar som kommer och går.

Tankar om hur det skulle varit. Detta är så fel.

Du skulle komma i februari. Du skulle få komma upp på

mitt bröst efter du kommit ut och tagit ditt första andetag.

Jag skulle få se dig, dina vackra ögon och få ta på dig.

Vi skulle åkt hem och du hade fått träffa storebror din.

Du skulle göra allt de där små bebisar gör. Sova, äta, skrika, bajsa.

Jag skulle vara mammaledig. Gå hemma med dig, ta hand om dig.

Vara dig nära. Du skulle bli större och större för var dag som kom.

En del av mig känner att detta är så fruktansvärt overkligt.

Har jag verkligen fött dig!? Låg vi verkligen inne på sjukhuset?

Var du verkligen så dålig att du var tvungen att dö!?

Åkte vi hem utan en bebis?

Nu är vi hemma, men i stället för grattis var det beklagar sorgen.

Vi är hemma med Vincent. Han måste få leka och vara glad.

Få hemma lagad mat, sova middag. Kramas och pussas.

Mitt i detta planerar vi en begravning. Va..?

Bestämmer vilken kista du ska få. Vilka blommor. Musik.

Dödsannonsen. Vilken gravplats du skulle få.

När vi möter upp vaktmästaren på kyrkogården och han säger

att han ska visa några platser och ställer sedan frågan

”Har ni tänkt att de ska vara en familjegrav, eller…?”

Det var som att gå in i en betongväg.

Min plats. Jag skulle även söka efter mig egen gravplats.

Så himla konstig upplevelse. Jag var inte där alls i minna tankar.

Det ska ju vara så himla långt bort… Eller?

Men du fick i alla fall den finaste platsen på hela kyrkogården.

Solen kommer skina över dig <3

Att göra sig ordning för att sedan gå på din begravning.

Jag grät inte, till en början. Jag var tvungen att ta bilder.

På hur blommorna låg framför din kista. På bilden jag valt på dig.

Ljusen som lyste så vackert. Jag var tvungen och ta massa bilder.

Att du låg i kistan framför mig, de va overkligt.

När prästen börja prata. När han sa ditt namn. Alexander.

När jag hör hur de snyftas bakom mig, kommer tårarna rinnandes

ner för kinden. I ögonvrån ser jag din pappa torkar tårar.

När musiken sedan började spela så forsar tårarna ner.

”You’re alone
You are one in  a million.
Everyday in the world on your own
When the battlefield is roaring with silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone

We’re alone
We are one in a million.
Fighting battles everyday on your own
When the battlefield is roaring with silence
but all that you hear is silence
Just remember
When you face the unknown
You’re not alone”

Din morfar och farfar bar din kista ut till graven.

Vi fick säga ett sista farväl. De sänkte ner dig i den djupa grunden.

I väntan på att vi ska ses igen. Min älskade son.

Efter gick vi till lokalen och fikade och när vi var färdiga gick

vi till din grav igen.

De hade lagt jord över. Blommorna som var i kyrkan låg nu

på marken där du låg. De var vackra blommor.

När jag får frågan ”Hur mår du?”

Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska svara.

Det är som en ren bergochdalbana.

Ena stunden mår jag ”bra”. För Vincent måste jag fortsätta.

Din storebror förstår inte riktigt än vad som hänt.

Men vi ska berätta om dig när han blir större.

Om hans lillebror Alexander som kom på Alexander dagen. <3

Hur du kämpade men hur änglarna ville ha tillbaka dig.

Ena stunden mår jag skit. Ont i magen. Tryck i bröstet. Ångest.

Hjärtklappningar. Trött. Illamående. Ett obehag i hela kroppen.

Gråter, som om det inte finns något stopp.

En känsla som man inte riktigt kan förklara,

när man möter någon som precis har fått barn. Ett frisk barn.

Heller någon som skall ha barn. Det är så svårt att ta.

Jag känner mig så.. Snuvad. Snuvad på mitt barn.

Jag bar dig i 30 veckor. Jag kände hur du sparkade och hickade.

Jag födde dig. Jag fick ta på dig. Jag fick hålla dig några gånger.

Men jag fick åka hem utan dig.

Leva ett liv som inte blev som de skulle vara.

Jag fick aldrig se dina vackra ögon.

Jag fick aldrig höra din röst.

Det jag bär med mig varje dag är att jag fick känna dig.

Jag älskar dig och saknar dig. <3

 

Vad gör jag nu!?

15910229_10154712144117110_84277407_n

15934634_10154712145032110_1941773619_n

15934708_10154712144612110_1019626631_n

IMG_2962

IMG_2963

IMG_2967

IMG_3004

15935849_10154712146567110_411443069_n

15942142_10154712146752110_1793296656_n

 

 



Taggar: , , ,

Kommentera


− 4 = fyra