Add Comment Register

måndag 2 november 2015 kl 11:24 | Allmänt

Hej alla!

Extremt längesen jag bloggade nu. Men nu har jag iaf bestämt mig för att börja om på nytt kan man säga i en lite mer anonym blogg. För de av er som är intresserad av att följa mig på den nya bloggen är det bara att lägga en kommentar härunder så mejlar jag direktlänk dit.

Ha det jättefint!

Trivs med livet

fredag 8 maj 2015 kl 09:52 | Barn/ Framtid/ Glädje

Idag blev det en sen frukost, om än världens godaste!! Havregrynsgröt med äppelmos, mjölk, två knäckemackor med avokado och citronpeppar! Solen skiner ute och humöret är på topp idag! Igår släppte det med skrivandet vad gäller examensarbetet och även om jag har en del att göra så vet jag iaf vad jag ska göra nu när frågeställningen har blivit tydligare. Igår la vi ut vår barnvagn till försäljning och vi har redan fått napp. Dessutom ska vi och väga på BVC idag och vår egen våg vittnar om en rätt så bra uppgång, förmodligen närmare ett halvt kilo sedan vi skrevs ut från sjukhuset för en vecka sedan om den nu visar korrekt. Så vår lilla kille har med andra ord tagit igen allt han missat de två första veckorna i livet! Dessutom visade vågen att denna mama går stadigt neråt. Siffran i sig är egentligen rätt oviktig men det känns så himla bra i kroppen och jag har aldrig varit så nöjd med kroppen som jag är nu (jo efter förra förlossningen hade jag nog liknande känsla förresten). Att komma tillbaka kommer inte bli någon svår match när jag sen får tid att köra igång ordentligt utefter det upplägg jag har från Mammafitness sedan tidigare – världens bästa klubb för vältränade mammor! Ja ni hör, idag är livet på topp och jag hoppas den känslan åtminstone håller i sig under helgen och gärna framöver också!
  

Babymys!

tisdag 5 maj 2015 kl 16:50 | Barn/ Familjen/ Glädje/ Kärlek

Så har vi varit hemma ifrån sjukhuset i ett par dagar nu och det känns som att saker börjar komma tillbaka till det normala, dvs stress över skolarbetet typ! Vill så oerhört mycket hinna bli färdig med examensarbete samtidigt som alla andra eftersom jag fixat resten av året rätt bra hittills och sedan skulle jag bara vilja njuta av min familj faktiskt. Lilleman mår bra, har en hel del magknip precis som bebisar ska när magen ställer in sig i början och vill ha närhet mest hela tiden ibland! Både jag och sambo har svårt att förstå att vi har två barn men det är ju för att denna lilla inte för nåt väsen av sig och vi bägge är hemma med varsitt barn. Sambon är hemma nästan fram till deadline av examensarbete och sedan blir det min uppgift att ta hand om två små samtidigt, det lär ju bli en intressant erfarenhet och omställning! Men med två händer, två barn och en del fantasi borde det ju gå tänker jag! Tänk de som har 5 eller 10 barn liksom! 
  

Vad det blir i namnväg börjar det nu luta åt så smått.. Meddelar inom snar framtid 😀

Vår lilla sjukling

tisdag 28 april 2015 kl 10:31 | Barn/ Sjukdom/ Skyndar långsamt/ Vara förälder

Vi har fått byta avdelning då det var platsbrist på infektionskliniken och det var många mycket sämre som behövde vår plats. Vilket har känts lite sisådär. Vi hade väl hoppats på att vi skulle slippa mer sjukhus och få åka hem men nejdå, idag berättade läkaren att den urinvägsinfektion vår lilleman dragit på sig näst intill lett till blodförgiftning innan vi kom in. Allt känns helt surrealistiskt på nåt vis! För det första, hur lyckas en kille få UVI? För det andra, hur lyckas en så liten få det? Och för det tredje, vart kommer det ifrån? Det är nästan så man tänker att man inte bytt blöja tillräckligt ofta, fastän jag inte förstår hur vi skulle kunnat byta den oftare med tanke på hur många ggr per dygn det redan sker!! Allt känns helt knas. Bakterien är också resistent mot de antibiotika som man kan ge hemma så vi är ”dömda” till att sitta på denna avdelningen behandlingen ut, vilket kan röra sig om minst 10 dagar totalt. Förutom äta, sova, bajsa och medicin kan jag säga att det inte händer så värst mycket här och att det börjar krypa i kroppen på mig, jag som brukar ägna mig åt tio miljoner olika grejer på samma gång! Men men, vi försöker hålla hoppet uppe! Bara han blir frisk vår lilla älskling. 
  

I Supermannens sällskap

söndag 26 april 2015 kl 20:59 | Barn/ Bloggen/ Familjen/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick

Nej om man skulle ta och börja komma tillbaka hit lite smått igen kanske?.. Mycket har hänt sedan jag skrev här sist men det har också varit så mycket runt omkring mig i livet så jag har varit tvungen att prioritera mig själv och min lilla familj framför allt. 

Som ni säkert förstått så är bebis kommen, 16 dagar tidig blev vår lilla gosse och han valde att komma till världen en solig vårdag den 9 april. Förlossningsberättelse kommer jag helt säkerligen att dela med mig av framöver när jag hinner och får tid. Livet är fortfarande hektiskt så bloggandet kommer få prioriteras därefter men när studierna är över så lär det bli mer. 

Vår lilla har inte fått nåt namn än och han har fått en lite dramatisk start i livet då han på nåt mystiskt vis fått sig en bakterieinfektion som heter duga och som resulterat i att vi just nu ligger inlagda på infektionskliniken sedan ett par dagar tillbaka. Men det har börjat vända så sakteligen för honom och det känns väldigt bra. Slänger med lite fina bilder från senaste tiden och vill ni se mer kan ni alltid spana in min Instagram – joeeees. På återseende! 

  Nyfödd bebis

   
  Lycklig över att vara två
 Fantastiska kropp – 2 veckor efter förlossningen
 

Lilla Supermannen – på sjukhus men äntligen på bättringsvägen också!

  

Att hålla sig uppdaterad

torsdag 19 februari 2015 kl 21:47 | Barn/ Förebild/ Kost

Tidigare i vintras så läste jag bl a på Livsmedelsverkets hemsida om ris och de negativa effekterna som det kan ha på kroppen. I november skrev jag även om mina tankar kring det här. Så ikväll kom det som nyhet och min sambo som ställt sig kritisk till min kritik fick sig väl lite av en ögonöppnare (han kommer dessutom från en ris-kultur så något logiskt kan tyckas). Drygt att det ska behöva gå genom andra än mig själv innan man kan hörsamma iaf men så är jag ju inne och läser och ”rotar” i de flesta ämnena och kritiserar! Haha.. Så det är väl svårt att kanske inte ta mig med en nypa salt när det väl kommer till kritan. Men det var väl iaf på tiden att det dök upp på nyheterna. Ibland får jag nippran på hysteroida (speciellt nyblivna mammor) som skriver långa listor om vad man bör och inte bör göra, oavsett om man är gravid, ammande eller bara sig själv i sitt naturligs tillstånd. Och sen i slutänden har de inte riktigt så bra koll som de trodde ändå, ris-exemplet är ju ett sjukt vanligt exempel på den bristen i insatthet! Råd och rön är ju inte direkt skrivna i sten för evigt som en del verkar tro utan förändras ju så klart i takt med hur insikterna kring det genom forskning kommer till. Men det glöms också lätt bort emellanåt!

(null)

Full rulle

torsdag 19 februari 2015 kl 20:09 | Barn/ Familjen/ Gravid/ Graviditet 2/ Tankar kring förlossning

Jag vet inte om det är just för att man är ledig som man känner efter och tröttheten kommer ikapp en. Trots två dagars ”ledigt” så har jag ändå varit helt slut, nu på eftermiddagen gick jag t om och la mig och sov ett par timmar. Så himla skönt så det finns inte! Det är när man får tid över såhär som man också vill hinna få saker gjort, höggravid eller ej. Idag blev det därför babysim på förmiddagen där jag var med Noelia i vattnet. Hon älskar det verkligen! Hoppar från kanten själv och sprattlar som en galning så fort hon får syn på nåt hon vill ha. Väldigt bestämd är hon när det väl gäller! Himla duktig i duschen också, tvättar sig själv och sitter och grejar när jag fixar mig själv. Hon är för go!

(null)

Därefter begav vi oss till Ystad för besök på förlossningen. Träffade den barnmorska som jag kommit i kontakt med och fick en privat rundvisning samt information om hur allt går till hos dem. Vi hade en väldigt vettig diskussion kring det mesta och jag är helt på det klara vad jag ska ha med i förlossningsbrevet som jag borde skriva snarast! Det finns så mycket onödiga rutiner man utsätts för utan att bli tillfrågad och knappt märker av det så det är inte sant. Bland annat var bm helt hundra (ja hon sa t om 200% säker) att jag fått en spruta med livmodersammandragande medel efter förlossningen. Inget som jag över huvudtaget kan minnas och som känns sådär som ingrepp om de inte ens sagt till en.

Hon visade också alla möjliga redskap och berättade att om jag kände för det så kunde hon komma in och vara med under förlossningen om jag kände det behovet (oavsett om hon jobbade eller ej). Tänk om man mött sån omtanke var dag, ni kan tro att man blir överväldigad och det känns extraordinärt! Hon verkade på det klara med hur jag ville ha det också och att slippa dra sånt igen hade ju varit himla skönt. Att dessutom få veta att det även för henne var viktigt att vara inne i rummet så mycket som möjligt och ha koll på värkarna under förlossningsarbetet kändes riktigt bra. Förra gången var de ju mest in och kikade på CTG-apparaten och slängde lite halvt ur sig hur mår du i farten. Hade någon sett mig som den jag var och jag fått ett sådant stöd (speciellt med sambo och barn med) då hade allting känts toppen tänker jag.

(null)

Full rulle idag med andra ord! Tyvärr är det heldag i plugget imorgon, hade varit skönt med långledigt men sen är det ju faktiskt helg så det är väl inte alltför illa tänker jag!

Tired mama!

onsdag 18 februari 2015 kl 20:00 | Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Livet/ Planer/ Vara förälder

Av någon anledning (gissar på ett event i plugget) så har vi fått 2 dagar ledigt mitt under veckan vilket är så himla oerhört tacksamt just nu så det är inte sant eftersom magen spurtar och jag mest mår illa/har sura uppstötningar för att det känns som jag inte får någon plats med innandömet. Vi försökte ta tillfället i akt och gick ner till stan idag för att kolla vagnar, näst intill ner till citykärnan gick det bra men sen blev det sammandragningar av det hela så då gick det himla segt. Lyckades käka lunch och sedan kika runt på vagnarna för att sedan ta oss hemåt men då blev det faktiskt buss. Magen protesterade och ryggen likaså! Haha.. När vi kom hem trodde jag inte jag skulle komma ur soffan efter att ha legat en stund då det i princip låste sig därbak.

Det var nog inte förrän efter dagens strapatser som jag insåg hur lyckligt lottad jag varit hittills vad gäller göromål. Sambon tar tyngsta lasset med Noelia och jag behöver inte ta mig långa jobbiga sträckor under dagarna som annars kunde ha blivit lite påfrestande nu när man närmar sig slutet. Tränat kunde man väl ha gjort för att stärka upp kroppen men samtidigt anar jag att det inte blivit jättemycket av det den här sista trimestern eftersom magen reagerar en del på rörelser så. Vi får se, jag har en ambition om att börja träna och äta nyttigare längre fram när vi funnit lite stabilitet i livet som fyra men jag funderar faktiskt på att säga upp mitt gymkort och köra hemmaträning då istället.

Följde upplägg från Mammafitness (Olga Rönnbergs mammaträningsprogram) och tyckte att den träningen var både effektiv och gav snabba resultat. Den kvinnan vet vad hon gör om något! Men det är som sagt en stund kvar. Just nu okynnesäter och njuter jag mest om vartannat så visst har jag nog gått upp mer än vad jag gjort än om jag ätit normalare mängder och då följer jag ungefär samma tillväxtkurva som förra graviditeten. Men samtidigt vet jag också med mig att en bidragande faktor är att rörelse är lika med noll just nu och jag vägrar ha dåligt samvete som många kvinnor har av att de går upp under en graviditet. Det här är ju liksom övergående och ingenting är omöjligt sen så!.. Har funderat på yoga eller vattengympa nu sista tiden under graviditeten men inte riktigt bestämt mig. Det kostar ju en del och ny vagn kommer vi nog investera i ordentligt den här gången faktiskt.

Just nu står det mellan Emmaljunga Double Viking 735 och Bugaboo Donkey Duo, sen får vi se om vi gör slag i saken, det handlar ju trots allt om rätt mycket pengar! Jag har alltid älskat Emmaljunga men just syskonvagnen har några brister som är svåra att bortse ifrån om man jämför med Bugaboon. Korgen undertill är uppdelad i två små (skitknasigt!), liggdelen till bebis har handtag i suffletten som innebär att man måste hålla in knappar för att justera i olika lägen (sjukt irriterande och tidskrävande) samt att den väger en hel del att lyfta av faktiskt vilket jag tycker är rätt otroligt då en nyförlöst mamma vill bära så få kilon som möjligt utöver sitt lilla underverk. Då har Bugaboon till sin fördel en hel korg under, enkla justerbara suffletter som går såpass långt ner att det skyddar mot sol i alla lägen i princip, delarna väger knappt nånting samt vagnen fälls ihop så snabbt och smidigt att det typ inte gills. Med alla de goda fördelarna som lyser igenom så känns det i princip korkat att inte köpa en Bugaboo.

Samtidigt har den inte riktigt samma fjädring i bakdäcken när man exempelvis ska ta sig upp för trottoarkanter så det är klart, det går att finna olika faktorer på bägge. Med tanke på att Bugaboon kostar så mycket här i Sverige så skulle vi köpa ifrån Holland i så fall, jag har hittat en riktigt bra leverantör som många svenska 2-barnsföräldrar handlat från och varit supernöjda. Slängde iväg en offert tidigare idag så får vi se vad de säger! Inget bestämt ännu men drömma lite kan man. Nu ska jag i säng för imorgon väntar bebissim och sedan utflykt till förlossningen i Ystad, det blir spännande det!! 😀

(null)

K-vitamin och sen avnavling

tisdag 17 februari 2015 kl 20:42 | Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Jag vet inte men förra graviditeten tyckte jag att jag satte mig in rätt bra i hur saker och ting skulle förlöpa, fokuserade mycket på förlossningen och liknande. Samma sak gäller så klart nu men jag har inspirerats av alla de nya sidor jag hittat och verkligen börjat läsa på kring forskning och olika rön. Ju mer jag läser om de kritiska rösterna och den forskning som finns till stöd för dessa desto mer börjar jag ifrågasätta människans naiva inställning till sjukvården. Om jag var kritisk tidigare för att jag har dåliga erfarenheter och anser att många människor är totalt inkompetenta inom sjukvården så gör den information jag hittat nu det än mer påtagligt! Här åker man förmodligen som ett ungt par in för att föda sitt första barn och så har de ingen aning om vad för bemötande barnet får när det kommer till världen. Ej heller finns information som ger en helhetsbild att tillgå så att föräldrar kan bli korrekt informerade över både för- och nackdelar kring saker och ting. Jag har bl a läst om sen avnavling och varför en del föräldrar avtackar sig k-vitamin sprutan när barnet är fött. Det här citatet av Kirsten Nisted, hämtat från alternativjournalen fick mig att frysa till is första gången jag läste det, för jag kan inte låta bli att tänka på min lillebror som fick leukemi som liten:

”Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.

Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.”

Visst låter det uppmuntrande? K-vitamin injektionen som bebisen får innehåller så mycket som 20 000 gånger den normala nivån hos en bebis samt rejäla portioner konserveringsmedel. Och hjälper då K-vitaminet mot blödningar som det påstås göra? Njae, delade meningar finns men det finns inget som verkligen styrker att K-vitaminet skulle hjälpa om något allvarligt inträffar efter förlossningen. Det går att hitta fall där bebisar har fått K-vitamin men där det knappast gjort någon skillnad när barnet sedan drabbats av exempelvis hjärnblödning. Så på så vis skulle jag snarare tro att det ger en falsk trygghet till föräldrarna och sjukvårdspersonalen mer än något annat.

Vidare har vi sen avnavling, men det kan vi ta vid ett annat tillfälle, bilden nedan får illustrera exempel så länge. En tänkvärd sak dock vad gäller klipp av navelsträng direkt efter födsel som jag kan tycka är värd att nämna är att man lämnar ca 1/4 av barnets blodvolym inne i navelsträng och moderkaka med stamceller som kan komma väl till pass i den lilla babykroppen om det skulle behövas. Att ta det från sitt barn och slänga bort det värdefulla, det kan man ifrågasätta och grubbla mycket över. Nu vet jag inte om det är någon annan gravid mamma som är inne här och läser men om det skulle vara intressant och veta om ni som dyker upp här emellanåt vet något om allt detta? Har satt er in i såna här saker eller bara lämnat det vid den mentala förberedelsen inför en förlossning och struntat i praktikaliteterna kring barnets entré till världen? Jag hade nog själv inte fått upp ögonen om inte det var för att jag läst i forum där man diskuterat ämnena flitigt, ingen människa är ju perfekt liksom och kan veta allt. Samtidigt förundras jag över hur enhällig informationsbilden hos gravida kvinnor ser ut idag, nog förstår man då att en hel del är något vinklat för att ge grund för sådant som ges/görs på rutin. Nej, nu blir det sängen men därefter ska jag fortsätta mitt sökande vad gäller forskning och information

 

navelsträng

Kärlek från en plastnapp

måndag 16 februari 2015 kl 21:54 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Jag skrev ett inlägg häromveckan som jag aldrig fick publicerat. Ibland får jag ett sånt där ryck när jag blir arg och frustrerad över att en stor grumlig massa hävdar en och samma sak fastän svaret aldrig är fullt så enkelt utan snarare mer komplext än så. Läste det nu ikväll och tänkte att jag lika gärna kunde dela med det om utifall det är någon som finner det intressant. Emotionellt var det också, men så är man ju näst intill höggravid också så! Haha.. Enjoy!

 

napp

 

”Häromdagen nämnde jag (kommer inte ihåg för vem men tror det var i fikarummet på babysimmet) att vi håller på att sluta med napp för Noelias del och personen ifråga reagerade rätt starkt och sa förebrående något i stil med att är det inte lite väl tidigt att sluta när hon bara är 1,5år? Att man ens ska behöva försvara sig som förälder inför någon annan idiot, ursäkta språket men det anser jag människor vara när de tror sig ha yttranderätt angående andra mäniskors val! Detta samhället och många vuxna individer är ju skruvade om något och tänker ju verkligen inte längre än näsan räcker. Detta baserar jag på att man:

Väljer att helamma sina bebisar i genomsnitt ett halvår för att det därefter anses onödigt/groteskt/jobbigt/liknande. Att man i sitt (vad som borde vara) mentalt vuxna huvud inte kan förstå att amning till åtminstone 60-70% handlar om närhet, trygghet, kärlek och egentligen inte alls så mycket om föda därefter, det får inte vuxna människor in i sitt huvud. Nej vänj av direkt, stoppa i dem barnmatsburkar och sätt in den där plastnappen, det är ju hur naturligt som helst om något! Nej för att vara fysiskt nära och ge kärlek, låta barnet snutta emellanåt på bröstet istället för den där lilla plastsaken de uppfann för drygt hundra år sedan skulle vara onaturligt, det ser inte människor. ”Vi gör som alla andra” tänker dem, följer samhällsnormen och stannar reflektionen vid den mörka återvändsgränden om något.

Igår var vi och kollade på syskonvagn och medan vi kikade på vagn så lekte Noelia själv i en barnhörna. När jag tittade på henne stod en flicka i (åtminstone) 4-års åldern bakom henne med en stor napp i munnen medan Noelia faktiskt inte hade någon. Vet ni vad jag tänker då? Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet. För inte tusan kan väl människor tro att nappen sitter inne för att den smakar gott? Ligger skönt i munnen när man är så pass stor? Inte bara handlar det då om att nappen blivit ett substitut för det man delar under amningen i början men det har förmodligen också blivit ett substitut för att man som förälder och barn sinsemellan inte myser, kramas, pussas och har tillräckligt med kroppskontakt i övrigt. Att ta denna 4-årings napp, som förmodligen inte får tillräckligt med närhet från de (föräldrarna) som ska utgöra hennes grundbas, det hade varit katastrof om något. Men det ifrågasätter inte människor, individens behov och vad som kan tänkas saknas.

Istället väljer de att utifrån ålder ifrågasätta andras val. Jag helammade Noelia tills det att hon var ca 10 månader för då var jag borta 2 helger som gjorde att det sinade trots pumpning. Det föll sig naturligt, både för henne och mig att utöka med annat då eftersom hon var nöjd med det och jag ändå tillgodosåg hennes närhetsbehov. Jag hade inga planer på att dra ner och hade gärna fortsatt helamma efter det (och hade förmodligen också gjort om inte det varit just för att jag var bortrest) men nu blev det som det blev eftersom hon inte visade lika stort intresse. Därefter delammade jag tills hon var efter året (kanske 1 år och 3 månader), kritiskt granskar jag mig själv kan jag nog känna i efterhand att jag kunde delammat henne längre men eftersom jag började skolan hade det nog inte alltid fungerat eftersom vi oftast ammade vid läggdags och min sambo således haft svårt att ha hand om henne när jag haft behov av att läsa då. Så ja, jag kan helt och fullt erkänna att det gav sig pga egoistiska skäl, det här vill inte gärna andra föräldrar erkänna dock – att föräldern tänker på sig själv i första hand utan istället skyller man på att ”barnet var redo”/”inte hade något behov av det” vilket oftast inte är fallet eftersom alla barn är olika. Alla får göra som de vill och jag tycker de ska stå upp för sin sak, oavsett hur ful/fin den orsaken kan vara enligt andra. Huvudsaken är ju att man väljer att individanpassa men det är inte alls alltid människor gör det. Det är därför jag är rätt stolt över att jag ammade så pass länge som jag gjorde eftersom alla mammor jag mött i diverse sammanhang valde att sluta långt mycket tidigare av i princip samma anledningar (samhällsnormer).

Vad jag däremot känner nu är väl att Noelia får sitt närhetsbehov tillgodosett på annat vis, vi kramas och pussas hela tiden och på senare tid har den där nappen hon haft vid sovdags ställt till med mer oreda än den gjort nytta. Hon har sovit extremt dåligt, vaknat upp och skrikit precis som om hon trott att hon skulle dö typ. Hon har sovit jätteoroligt och det har så klart påverkat oss också. Inte heller har det hjälpt att vi stoppat in nappen återigen när den fallit ut utan för varje gång har det bara blivit värre. Vad som i slutänden fungerat för oss har varit att ge henne närheten, vi har i första hand stuckit in handen och hållit den tills hon somnat om, alternativt lagt henne mellan oss. Allt som oftast har det blivit det senare och då har hon somnat om automatiskt utan att bry sig något om nappen. Därför har vi känt att den inte längre fyller någon funktion för henne, nappen är inte längre den som kan ge henne tillräcklig trygghet utan det är faktiskt vi som gör det på olika sätt och vis.

Och jag vet med mig när jag säger att vi gör rätt att ha henne hemma i en kärleksfull miljö där vi är nära varandra, gör saker ihop (Noelia sitter t ex alltid med på diskbänken och hjälper till vid matlagning/tittar på/diskar, hjälper till att plocka när vi städar, slänger sopor och liknande) och låter henne utvecklas tryggt. Många ifrågasätter dem som väljer att ha sina barn hemma, talar om social stimulans (dvs understimulans) och att de inte lär sig anpassa sig. Jag säger bara BULLSHIT på det! Igår när vi var i affären var Noelia den som var snällast av de fyra barnen i hörnan, hon delade med sig men hon sa även ifrån när den ena killen ryckte ur hennes hand för andra gången MEN tilläggas bör att hon inte på något sätt dum var tillbaka trots att han betedde sig rätt illa. Sådant beteende kommer barnen dock med ifrån en miljö i förskolan och ingen annanstans. Jag säger inte att barn bara lär sig dåliga saker där för de lär sig bra saker också men hemma kan jag säga att hon får utvecklas själv utefter sina egna förutsättningar och känna sig trygg i det hon gör istället för att genom en massa andra barn (som skulle vara närvarande i en förskolemiljö) anpassa sig efter deras egon. Vi snackar individanpassning av att lära sig nya saker än att tro på en kollektivanpassning där ett och samma sätt att lära barnen är det enda rätta. Vuxna borde förstå att vi alla lärde oss olika i skolan och att ett sätt inte passade alla, men nej, när det gäller barnen tror man på det där enda sättet som det ultimata igen. Helt plötsligt har man som vuxen glömt bort alla sina tidigare erfarenheter kring vad man lärde sig och återigen puttar man in individer i ett kollektivt system genom att göra samma sak (kanhända misstag för vissa) som ens föräldrar gjorde.

Inte heller ser jag att vara hemma har påverkat hennes sätt att anpassa sig och vara snäll mot andra barn i kontakt med dem. Så jag kan tycka att det är en fördom föräldrar drar till för att lätta sitt eget dåliga samvete över hur de väljer att prioritera sina barn faktiskt. När Noelia möter andra barn kommer hon oftast med armarna utsträckta mot dem och ska kramas. Hur många barn gör det på förskolan? Visar genuint intresse för andra barn och ger dem saker? Kan ju inte tänka mig att det är majoriteten som gör det. Speciellt inte eftersom vi mött så många barn (som till vardags går i förskola) och som är i hennes ålder som blir livrädda för henne. Och att social stimulans tillsammans med sina föräldrar skulle vara sämre än med barn i den egna åldern när de ändå leker vid sidan av varandra och inte med varandra, nej det köper jag bara inte även om andra naiva/blinda föräldrar gör det. Att Noelia kommer vilja ha mer umgänge och fler kompisar om något år eller så det vet jag också, men att det behovet bara kan tillgodoses genom förskolan, det är inte sant. Och att jag som förälder skulle vara överbeskyddande i kontakt med andra barn om vi exempelvis skulle bege oss till öppna förskolan och hon således inte skulle lära sig anpassning den vägen, det stämmer inte heller. Men att låta en unge stå och slå på en annan är ingen produktiv inlärning av något, det är bara rena trakasserierna så det skulle jag varken tolerera från Noelia eller något annat barn. Att man låter sånt försiggå för att förskolelärarna inte har tiden att säga ifrån eller föräldrar inte är där betyder inte att det är okej. För det är det inte.

Oavsett hur många barn vi får vill jag se till att ha mina barn får vara hemma så länge som möjligt, eller spendera så mycket tid med sina föräldrar som möjligt kanske jag ska säga. Skolplikten kallar och blir våra barn välutbildade så kommer de vara institutionaliserade i åtminstone 17-18 år, det är inte lite under en livstid faktiskt. Att då få låta dem ha den lilla friheten de första åren att göra något annat än bara följa standardiserade rutiner hela tiden, det tycker jag man gott kan unna och ge dem! Och finns det avundsjuka föräldrar som hävdar annat och menar att vi inte lär vårt barn tillräckligt genom att ha henne/dem hemma så kan de ju titta sig i himlen. Just nu har Noelia fattat intresse för när vi skriver små enkla ord, hon ber oss om och om igen att bokstavera orden och skriva dem framför henne för att hon tycker det är kul. Hur många föräldrar kan med handen på hjärtat tillåta eller ens medge att de stimulerar sitt barns rena och skära nyfikenhet genom att låta denna få ta del av nåt sånt vid en ålder av 1,5 år? Och nej, det handlar inte om att Noelia ska pressas till någonting utan snarare om att hon har upptäckt att man kan göra mer än bara rita en massa figurer på ett papper i olika färger. Just nu älskar hon allt som har med symboler och figurer att göra. Om det gör henne glad att se saker ta form på pappret då vill jag och min sambo bidra till att hon fortsätter känna glädje inför det och inget annat.”