Add Comment Register

Med vissa erfarenheter i bagaget…

måndag 3 november 2014 kl 14:16 | Ålderdom/ Barn/ Familjen/ Livsomvälvande ögonblick/ Sorg/ Vara förälder

Jag måste erkänna det handikapp som man känner när man återupplever eller kastas tillbaka till sånt som en gång varit. Idag hade kunnat vara en bra dag, en ny start i plugget och en ny början på veckan. Istället börjar den med vad som känns som ett dödshot hängandes över huvudet på en.

Har man förlorat en väldigt nära anhörig som ung då sätter det djupa spår i en. Oerhört djupa. Morgonen började med att Noelia vaknade runt 7-tiden och eftersom natten inte varit helt enkel då förkylningen tagit omtag och sambon tagit hand om henne så gick hon och jag upp och åt frukost tillsammans.

Eftersom vi var uppe såpass i god tid innan jag skulle till skolan så bestämde jag att hon skulle få bada tillsammans med mig eftersom jag ändå behövde en dusch. Vad som började som en mysig duschning slutade sen i något förtvivlad panik när jag skulle skölja av lilla Noee och känner en stor knöl under hennes vänster armhåla. Jag vet att det är jättevanligt när man får infektioner men tanken på att min lillebror hade liknande innan de bekräftade leukemi, den associationen är inte att leka med. Inte heller oron som kommer med det!

Sambon lyckades få en tid senare i veckan och jag hade tryckt på återuppringning innan han gjorde det så ska prata med dem på vårdcentralen igen och höra om det inte går att få en tid innan torsdagen. Jag vet att en normalt funtad människa hade accepterat väntan och svaret att det är sånt som kommer när man har en infektion i kroppen men för mig finns inga garantier givna innan man kollat hennes värden. Inga garantiers för att det inte är nåt, inga garantier för att det skulle vara nåt. Men ovisshet vill jag inte gå i i vilket fall eftersom det bara känns ännu mer oroande.

IMG_8122.JPG
Helt plötsligt kom jag på varför jag var så anti förskolan från allra första början. Det var för att min lillebror fick en infektion där som i slutänden ledde till leukemi med dödlig utgång. Inte så himla fina associationer med andra ord!

Du – din egen lyckas smed

söndag 2 november 2014 kl 21:07 | Ålderdom/ Förebild/ Framtid/ Karriär/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer

Hej på er!

Hoppas helgen varit bra? Trött som en gnu är jag även om denna helg gick alldeles för fort och jag hade det hur fint som helst. Var hem själv och hälsade på föräldrar samt småsyskonen. Trodde jag skulle få sova ut men njae.. haha.. Så blev det inte riktigt! Himla nöjd med att jag åkte är jag iaf! Har under dit- och tillbakaresa läst på en bok som är skriven av Gustav Fridolin faktiskt, det är en hyllning till hans morfar och berättar hans livshistoria och hur Sverige har förändrats från innan Andra Världskriget och framåt. Häftigast av allt var att den utspelade sig härnere i Skåne, både på landsbygden och Malmö så det var himla kul att läsa om. Dessutom levde han ett väldigt annorlunda liv, det blev många olika vändningar längs med vägen men han var vid gott humör hela tiden och hade ett himla fint sätt att ta sig an ny problematik. Återigen fick jag en boost av att man är sin egen lyckas smed och att det bara är en själv som sätter begränsningarna för hur saker och ting ska utvecklas! Det kändes inspirerande om något! Så nu har jag tagit tag i översättning av mina betyg till engelskt system, i någon ände måste jag ju börja om jag ska söka mig nån annanstans. Så det fick bli kvällens göra innan jag ska i säng strax! Hoppas ni får en fin start på veckan som kommer nu!

 

grades

Att bli gammal

fredag 31 oktober 2014 kl 15:14 | Ålderdom/ Framtid/ Karriär/ Livet

Igår läste jag ett blogginlägg om förskolan och senare under dagen diskuterade jag och sambon om det alternativet. Men min ursprungliga tanke som började i förskola gled snabbt över till ålderdomshem. Varför? Jag vet inte men jag bara kom in på det, funderade kring hur min ålderdom kommer se ut, hur den skulle skilja sig från mina föräldrars och deras föräldrar i sin tur.

Har ni funderat över det? Hur er ålderdom kan komma att se ut? En del hävdar ju bestämt att när du väl hamnat på ålderdomshemmet så är du i princip nere i graven medan andra hävdar annat. Vårt samhälle är ju konstruerat för att äldre ska hamna på hem och barnen på förskola för att vi andra ska kunna fortsätta arbeta. Men om det hade funnits andra möjligheter, hur hade ni velat att det varit då?

Själv funderade jag rent praktiskt på mina egna föräldrar till exempel. Var kommer de bo i Sverige och vem kommer ta huvudansvaret för dem? Är det jag som är äldst, syster 2 som alltid ställer upp i alla väder, syster 3 som snällt hänger med på allt eller hamnar lotten på vår lillebror till minsting? I min sambos kultur finns inte hem, där bor sista barnet kvar hos föräldrarna och bygger ut så att de kan hjälpas åt medan barnbarn växer upp och de äldre blir gamla. Hela stora familjen tar hand om varandra helt enkelt. Tyvärr krockar det med att många utvandrat, vi kommer troligen ha ett dilemma framöver eftersom yngste barnet i deras familj är just min sambo.

På ett sätt känner jag en oerhörd stolthet och värme för hans ansvarstagande gentemot sina föräldrar. Visst finns det oftast något syskon som drar ett större lass här när det gäller ansvaret kring deras gamla föräldrar på hemmet men det är långt ifrån samma sak som att bo ihop och hjälpa dem jämt. Samtidigt fasar jag för den dag då de kommer ha nått en sådan ålder att de (även om de aldrig skulle be om det) kommer behöva min sambos hjälp. För jag vet att han skulle släppa allt direkt och åka för deras skull.

Däri ligger också mitt driv att bygga upp en någorlunda karriär och trygg stabil framtid. Jag vill, om det krävs att han åker, att vi ska kunna fixa det rent ekonomiskt oavsett om det innebär att han åker för några veckor eller flera år. Vi skulle absolut inte vara ifrån varandra så länge men jag skulle heller inte rycka upp mina barn för att flytta ner till Bulgarien när där inte finns en framtid för våra barn där. Det är ett dilemma det där.

Och så min egen ålderdom då? Kommer mina barn bry sig den dagen jag hamnar på hemmet? Kommer de hinna hälsa på eller glömmer de bort mig lika snabbt som man glömmer bort andra människor i dagens samhälle? Eller kommer jag och min sambo bo nån annanstans tillsammans och hinna trilla av pinnen innan det alternativet kommer på tal? Jag önskade det fanns ett alternativ till det enda Sverige har att erbjuda i dagsläget eftersom man av erfarenhet vet att standarden och kvalitén på hemmen är rätt dåliga. Men det är ju lång tid kvar så tiden får utvisa. Kanske bor vi inte ens i Sverige och har tillgång till bättre alternativ? Det vet man ju knappast än!

IMG_8286.JPG
Ligger i soffan och filosoferar