Add Comment Register

Babymys!

tisdag 5 maj 2015 kl 16:50 | Barn/ Familjen/ Glädje/ Kärlek

Så har vi varit hemma ifrån sjukhuset i ett par dagar nu och det känns som att saker börjar komma tillbaka till det normala, dvs stress över skolarbetet typ! Vill så oerhört mycket hinna bli färdig med examensarbete samtidigt som alla andra eftersom jag fixat resten av året rätt bra hittills och sedan skulle jag bara vilja njuta av min familj faktiskt. Lilleman mår bra, har en hel del magknip precis som bebisar ska när magen ställer in sig i början och vill ha närhet mest hela tiden ibland! Både jag och sambo har svårt att förstå att vi har två barn men det är ju för att denna lilla inte för nåt väsen av sig och vi bägge är hemma med varsitt barn. Sambon är hemma nästan fram till deadline av examensarbete och sedan blir det min uppgift att ta hand om två små samtidigt, det lär ju bli en intressant erfarenhet och omställning! Men med två händer, två barn och en del fantasi borde det ju gå tänker jag! Tänk de som har 5 eller 10 barn liksom! 
  

Vad det blir i namnväg börjar det nu luta åt så smått.. Meddelar inom snar framtid 😀

I Supermannens sällskap

söndag 26 april 2015 kl 20:59 | Barn/ Bloggen/ Familjen/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick

Nej om man skulle ta och börja komma tillbaka hit lite smått igen kanske?.. Mycket har hänt sedan jag skrev här sist men det har också varit så mycket runt omkring mig i livet så jag har varit tvungen att prioritera mig själv och min lilla familj framför allt. 

Som ni säkert förstått så är bebis kommen, 16 dagar tidig blev vår lilla gosse och han valde att komma till världen en solig vårdag den 9 april. Förlossningsberättelse kommer jag helt säkerligen att dela med mig av framöver när jag hinner och får tid. Livet är fortfarande hektiskt så bloggandet kommer få prioriteras därefter men när studierna är över så lär det bli mer. 

Vår lilla har inte fått nåt namn än och han har fått en lite dramatisk start i livet då han på nåt mystiskt vis fått sig en bakterieinfektion som heter duga och som resulterat i att vi just nu ligger inlagda på infektionskliniken sedan ett par dagar tillbaka. Men det har börjat vända så sakteligen för honom och det känns väldigt bra. Slänger med lite fina bilder från senaste tiden och vill ni se mer kan ni alltid spana in min Instagram – joeeees. På återseende! 

  Nyfödd bebis

   
  Lycklig över att vara två
 Fantastiska kropp – 2 veckor efter förlossningen
 

Lilla Supermannen – på sjukhus men äntligen på bättringsvägen också!

  

Full rulle

torsdag 19 februari 2015 kl 20:09 | Barn/ Familjen/ Gravid/ Graviditet 2/ Tankar kring förlossning

Jag vet inte om det är just för att man är ledig som man känner efter och tröttheten kommer ikapp en. Trots två dagars ”ledigt” så har jag ändå varit helt slut, nu på eftermiddagen gick jag t om och la mig och sov ett par timmar. Så himla skönt så det finns inte! Det är när man får tid över såhär som man också vill hinna få saker gjort, höggravid eller ej. Idag blev det därför babysim på förmiddagen där jag var med Noelia i vattnet. Hon älskar det verkligen! Hoppar från kanten själv och sprattlar som en galning så fort hon får syn på nåt hon vill ha. Väldigt bestämd är hon när det väl gäller! Himla duktig i duschen också, tvättar sig själv och sitter och grejar när jag fixar mig själv. Hon är för go!

(null)

Därefter begav vi oss till Ystad för besök på förlossningen. Träffade den barnmorska som jag kommit i kontakt med och fick en privat rundvisning samt information om hur allt går till hos dem. Vi hade en väldigt vettig diskussion kring det mesta och jag är helt på det klara vad jag ska ha med i förlossningsbrevet som jag borde skriva snarast! Det finns så mycket onödiga rutiner man utsätts för utan att bli tillfrågad och knappt märker av det så det är inte sant. Bland annat var bm helt hundra (ja hon sa t om 200% säker) att jag fått en spruta med livmodersammandragande medel efter förlossningen. Inget som jag över huvudtaget kan minnas och som känns sådär som ingrepp om de inte ens sagt till en.

Hon visade också alla möjliga redskap och berättade att om jag kände för det så kunde hon komma in och vara med under förlossningen om jag kände det behovet (oavsett om hon jobbade eller ej). Tänk om man mött sån omtanke var dag, ni kan tro att man blir överväldigad och det känns extraordinärt! Hon verkade på det klara med hur jag ville ha det också och att slippa dra sånt igen hade ju varit himla skönt. Att dessutom få veta att det även för henne var viktigt att vara inne i rummet så mycket som möjligt och ha koll på värkarna under förlossningsarbetet kändes riktigt bra. Förra gången var de ju mest in och kikade på CTG-apparaten och slängde lite halvt ur sig hur mår du i farten. Hade någon sett mig som den jag var och jag fått ett sådant stöd (speciellt med sambo och barn med) då hade allting känts toppen tänker jag.

(null)

Full rulle idag med andra ord! Tyvärr är det heldag i plugget imorgon, hade varit skönt med långledigt men sen är det ju faktiskt helg så det är väl inte alltför illa tänker jag!

Tired mama!

onsdag 18 februari 2015 kl 20:00 | Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Livet/ Planer/ Vara förälder

Av någon anledning (gissar på ett event i plugget) så har vi fått 2 dagar ledigt mitt under veckan vilket är så himla oerhört tacksamt just nu så det är inte sant eftersom magen spurtar och jag mest mår illa/har sura uppstötningar för att det känns som jag inte får någon plats med innandömet. Vi försökte ta tillfället i akt och gick ner till stan idag för att kolla vagnar, näst intill ner till citykärnan gick det bra men sen blev det sammandragningar av det hela så då gick det himla segt. Lyckades käka lunch och sedan kika runt på vagnarna för att sedan ta oss hemåt men då blev det faktiskt buss. Magen protesterade och ryggen likaså! Haha.. När vi kom hem trodde jag inte jag skulle komma ur soffan efter att ha legat en stund då det i princip låste sig därbak.

Det var nog inte förrän efter dagens strapatser som jag insåg hur lyckligt lottad jag varit hittills vad gäller göromål. Sambon tar tyngsta lasset med Noelia och jag behöver inte ta mig långa jobbiga sträckor under dagarna som annars kunde ha blivit lite påfrestande nu när man närmar sig slutet. Tränat kunde man väl ha gjort för att stärka upp kroppen men samtidigt anar jag att det inte blivit jättemycket av det den här sista trimestern eftersom magen reagerar en del på rörelser så. Vi får se, jag har en ambition om att börja träna och äta nyttigare längre fram när vi funnit lite stabilitet i livet som fyra men jag funderar faktiskt på att säga upp mitt gymkort och köra hemmaträning då istället.

Följde upplägg från Mammafitness (Olga Rönnbergs mammaträningsprogram) och tyckte att den träningen var både effektiv och gav snabba resultat. Den kvinnan vet vad hon gör om något! Men det är som sagt en stund kvar. Just nu okynnesäter och njuter jag mest om vartannat så visst har jag nog gått upp mer än vad jag gjort än om jag ätit normalare mängder och då följer jag ungefär samma tillväxtkurva som förra graviditeten. Men samtidigt vet jag också med mig att en bidragande faktor är att rörelse är lika med noll just nu och jag vägrar ha dåligt samvete som många kvinnor har av att de går upp under en graviditet. Det här är ju liksom övergående och ingenting är omöjligt sen så!.. Har funderat på yoga eller vattengympa nu sista tiden under graviditeten men inte riktigt bestämt mig. Det kostar ju en del och ny vagn kommer vi nog investera i ordentligt den här gången faktiskt.

Just nu står det mellan Emmaljunga Double Viking 735 och Bugaboo Donkey Duo, sen får vi se om vi gör slag i saken, det handlar ju trots allt om rätt mycket pengar! Jag har alltid älskat Emmaljunga men just syskonvagnen har några brister som är svåra att bortse ifrån om man jämför med Bugaboon. Korgen undertill är uppdelad i två små (skitknasigt!), liggdelen till bebis har handtag i suffletten som innebär att man måste hålla in knappar för att justera i olika lägen (sjukt irriterande och tidskrävande) samt att den väger en hel del att lyfta av faktiskt vilket jag tycker är rätt otroligt då en nyförlöst mamma vill bära så få kilon som möjligt utöver sitt lilla underverk. Då har Bugaboon till sin fördel en hel korg under, enkla justerbara suffletter som går såpass långt ner att det skyddar mot sol i alla lägen i princip, delarna väger knappt nånting samt vagnen fälls ihop så snabbt och smidigt att det typ inte gills. Med alla de goda fördelarna som lyser igenom så känns det i princip korkat att inte köpa en Bugaboo.

Samtidigt har den inte riktigt samma fjädring i bakdäcken när man exempelvis ska ta sig upp för trottoarkanter så det är klart, det går att finna olika faktorer på bägge. Med tanke på att Bugaboon kostar så mycket här i Sverige så skulle vi köpa ifrån Holland i så fall, jag har hittat en riktigt bra leverantör som många svenska 2-barnsföräldrar handlat från och varit supernöjda. Slängde iväg en offert tidigare idag så får vi se vad de säger! Inget bestämt ännu men drömma lite kan man. Nu ska jag i säng för imorgon väntar bebissim och sedan utflykt till förlossningen i Ystad, det blir spännande det!! 😀

(null)

Kärlek från en plastnapp

måndag 16 februari 2015 kl 21:54 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Jag skrev ett inlägg häromveckan som jag aldrig fick publicerat. Ibland får jag ett sånt där ryck när jag blir arg och frustrerad över att en stor grumlig massa hävdar en och samma sak fastän svaret aldrig är fullt så enkelt utan snarare mer komplext än så. Läste det nu ikväll och tänkte att jag lika gärna kunde dela med det om utifall det är någon som finner det intressant. Emotionellt var det också, men så är man ju näst intill höggravid också så! Haha.. Enjoy!

 

napp

 

”Häromdagen nämnde jag (kommer inte ihåg för vem men tror det var i fikarummet på babysimmet) att vi håller på att sluta med napp för Noelias del och personen ifråga reagerade rätt starkt och sa förebrående något i stil med att är det inte lite väl tidigt att sluta när hon bara är 1,5år? Att man ens ska behöva försvara sig som förälder inför någon annan idiot, ursäkta språket men det anser jag människor vara när de tror sig ha yttranderätt angående andra mäniskors val! Detta samhället och många vuxna individer är ju skruvade om något och tänker ju verkligen inte längre än näsan räcker. Detta baserar jag på att man:

Väljer att helamma sina bebisar i genomsnitt ett halvår för att det därefter anses onödigt/groteskt/jobbigt/liknande. Att man i sitt (vad som borde vara) mentalt vuxna huvud inte kan förstå att amning till åtminstone 60-70% handlar om närhet, trygghet, kärlek och egentligen inte alls så mycket om föda därefter, det får inte vuxna människor in i sitt huvud. Nej vänj av direkt, stoppa i dem barnmatsburkar och sätt in den där plastnappen, det är ju hur naturligt som helst om något! Nej för att vara fysiskt nära och ge kärlek, låta barnet snutta emellanåt på bröstet istället för den där lilla plastsaken de uppfann för drygt hundra år sedan skulle vara onaturligt, det ser inte människor. ”Vi gör som alla andra” tänker dem, följer samhällsnormen och stannar reflektionen vid den mörka återvändsgränden om något.

Igår var vi och kollade på syskonvagn och medan vi kikade på vagn så lekte Noelia själv i en barnhörna. När jag tittade på henne stod en flicka i (åtminstone) 4-års åldern bakom henne med en stor napp i munnen medan Noelia faktiskt inte hade någon. Vet ni vad jag tänker då? Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet. För inte tusan kan väl människor tro att nappen sitter inne för att den smakar gott? Ligger skönt i munnen när man är så pass stor? Inte bara handlar det då om att nappen blivit ett substitut för det man delar under amningen i början men det har förmodligen också blivit ett substitut för att man som förälder och barn sinsemellan inte myser, kramas, pussas och har tillräckligt med kroppskontakt i övrigt. Att ta denna 4-årings napp, som förmodligen inte får tillräckligt med närhet från de (föräldrarna) som ska utgöra hennes grundbas, det hade varit katastrof om något. Men det ifrågasätter inte människor, individens behov och vad som kan tänkas saknas.

Istället väljer de att utifrån ålder ifrågasätta andras val. Jag helammade Noelia tills det att hon var ca 10 månader för då var jag borta 2 helger som gjorde att det sinade trots pumpning. Det föll sig naturligt, både för henne och mig att utöka med annat då eftersom hon var nöjd med det och jag ändå tillgodosåg hennes närhetsbehov. Jag hade inga planer på att dra ner och hade gärna fortsatt helamma efter det (och hade förmodligen också gjort om inte det varit just för att jag var bortrest) men nu blev det som det blev eftersom hon inte visade lika stort intresse. Därefter delammade jag tills hon var efter året (kanske 1 år och 3 månader), kritiskt granskar jag mig själv kan jag nog känna i efterhand att jag kunde delammat henne längre men eftersom jag började skolan hade det nog inte alltid fungerat eftersom vi oftast ammade vid läggdags och min sambo således haft svårt att ha hand om henne när jag haft behov av att läsa då. Så ja, jag kan helt och fullt erkänna att det gav sig pga egoistiska skäl, det här vill inte gärna andra föräldrar erkänna dock – att föräldern tänker på sig själv i första hand utan istället skyller man på att ”barnet var redo”/”inte hade något behov av det” vilket oftast inte är fallet eftersom alla barn är olika. Alla får göra som de vill och jag tycker de ska stå upp för sin sak, oavsett hur ful/fin den orsaken kan vara enligt andra. Huvudsaken är ju att man väljer att individanpassa men det är inte alls alltid människor gör det. Det är därför jag är rätt stolt över att jag ammade så pass länge som jag gjorde eftersom alla mammor jag mött i diverse sammanhang valde att sluta långt mycket tidigare av i princip samma anledningar (samhällsnormer).

Vad jag däremot känner nu är väl att Noelia får sitt närhetsbehov tillgodosett på annat vis, vi kramas och pussas hela tiden och på senare tid har den där nappen hon haft vid sovdags ställt till med mer oreda än den gjort nytta. Hon har sovit extremt dåligt, vaknat upp och skrikit precis som om hon trott att hon skulle dö typ. Hon har sovit jätteoroligt och det har så klart påverkat oss också. Inte heller har det hjälpt att vi stoppat in nappen återigen när den fallit ut utan för varje gång har det bara blivit värre. Vad som i slutänden fungerat för oss har varit att ge henne närheten, vi har i första hand stuckit in handen och hållit den tills hon somnat om, alternativt lagt henne mellan oss. Allt som oftast har det blivit det senare och då har hon somnat om automatiskt utan att bry sig något om nappen. Därför har vi känt att den inte längre fyller någon funktion för henne, nappen är inte längre den som kan ge henne tillräcklig trygghet utan det är faktiskt vi som gör det på olika sätt och vis.

Och jag vet med mig när jag säger att vi gör rätt att ha henne hemma i en kärleksfull miljö där vi är nära varandra, gör saker ihop (Noelia sitter t ex alltid med på diskbänken och hjälper till vid matlagning/tittar på/diskar, hjälper till att plocka när vi städar, slänger sopor och liknande) och låter henne utvecklas tryggt. Många ifrågasätter dem som väljer att ha sina barn hemma, talar om social stimulans (dvs understimulans) och att de inte lär sig anpassa sig. Jag säger bara BULLSHIT på det! Igår när vi var i affären var Noelia den som var snällast av de fyra barnen i hörnan, hon delade med sig men hon sa även ifrån när den ena killen ryckte ur hennes hand för andra gången MEN tilläggas bör att hon inte på något sätt dum var tillbaka trots att han betedde sig rätt illa. Sådant beteende kommer barnen dock med ifrån en miljö i förskolan och ingen annanstans. Jag säger inte att barn bara lär sig dåliga saker där för de lär sig bra saker också men hemma kan jag säga att hon får utvecklas själv utefter sina egna förutsättningar och känna sig trygg i det hon gör istället för att genom en massa andra barn (som skulle vara närvarande i en förskolemiljö) anpassa sig efter deras egon. Vi snackar individanpassning av att lära sig nya saker än att tro på en kollektivanpassning där ett och samma sätt att lära barnen är det enda rätta. Vuxna borde förstå att vi alla lärde oss olika i skolan och att ett sätt inte passade alla, men nej, när det gäller barnen tror man på det där enda sättet som det ultimata igen. Helt plötsligt har man som vuxen glömt bort alla sina tidigare erfarenheter kring vad man lärde sig och återigen puttar man in individer i ett kollektivt system genom att göra samma sak (kanhända misstag för vissa) som ens föräldrar gjorde.

Inte heller ser jag att vara hemma har påverkat hennes sätt att anpassa sig och vara snäll mot andra barn i kontakt med dem. Så jag kan tycka att det är en fördom föräldrar drar till för att lätta sitt eget dåliga samvete över hur de väljer att prioritera sina barn faktiskt. När Noelia möter andra barn kommer hon oftast med armarna utsträckta mot dem och ska kramas. Hur många barn gör det på förskolan? Visar genuint intresse för andra barn och ger dem saker? Kan ju inte tänka mig att det är majoriteten som gör det. Speciellt inte eftersom vi mött så många barn (som till vardags går i förskola) och som är i hennes ålder som blir livrädda för henne. Och att social stimulans tillsammans med sina föräldrar skulle vara sämre än med barn i den egna åldern när de ändå leker vid sidan av varandra och inte med varandra, nej det köper jag bara inte även om andra naiva/blinda föräldrar gör det. Att Noelia kommer vilja ha mer umgänge och fler kompisar om något år eller så det vet jag också, men att det behovet bara kan tillgodoses genom förskolan, det är inte sant. Och att jag som förälder skulle vara överbeskyddande i kontakt med andra barn om vi exempelvis skulle bege oss till öppna förskolan och hon således inte skulle lära sig anpassning den vägen, det stämmer inte heller. Men att låta en unge stå och slå på en annan är ingen produktiv inlärning av något, det är bara rena trakasserierna så det skulle jag varken tolerera från Noelia eller något annat barn. Att man låter sånt försiggå för att förskolelärarna inte har tiden att säga ifrån eller föräldrar inte är där betyder inte att det är okej. För det är det inte.

Oavsett hur många barn vi får vill jag se till att ha mina barn får vara hemma så länge som möjligt, eller spendera så mycket tid med sina föräldrar som möjligt kanske jag ska säga. Skolplikten kallar och blir våra barn välutbildade så kommer de vara institutionaliserade i åtminstone 17-18 år, det är inte lite under en livstid faktiskt. Att då få låta dem ha den lilla friheten de första åren att göra något annat än bara följa standardiserade rutiner hela tiden, det tycker jag man gott kan unna och ge dem! Och finns det avundsjuka föräldrar som hävdar annat och menar att vi inte lär vårt barn tillräckligt genom att ha henne/dem hemma så kan de ju titta sig i himlen. Just nu har Noelia fattat intresse för när vi skriver små enkla ord, hon ber oss om och om igen att bokstavera orden och skriva dem framför henne för att hon tycker det är kul. Hur många föräldrar kan med handen på hjärtat tillåta eller ens medge att de stimulerar sitt barns rena och skära nyfikenhet genom att låta denna få ta del av nåt sånt vid en ålder av 1,5 år? Och nej, det handlar inte om att Noelia ska pressas till någonting utan snarare om att hon har upptäckt att man kan göra mer än bara rita en massa figurer på ett papper i olika färger. Just nu älskar hon allt som har med symboler och figurer att göra. Om det gör henne glad att se saker ta form på pappret då vill jag och min sambo bidra till att hon fortsätter känna glädje inför det och inget annat.”

3/4 avklarat!!

lördag 14 februari 2015 kl 21:09 | Familjen/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek

Hallå på er!!
Hoppas ni haft en fin Alla Hjärtans Dag hittills, själv har jag jobbat några timmar men också käkat en god middag ute tillsammans med min lilla familj! Det blir ju inte riktigt lika mycket tid och plats över för romantiken när man behöver underhålla minifolk men jag tyckte ändå vår dag tillsammans blev himla bra ändå! Idag har jag gått exakt 75% genom denna graviditet och om 10 veckor drygt är förmodligen vårt underverk här eller snart på väg! Det känns häftigt om något! Tiden har gått så oerhört fort! Nu gäller det bara att bestämma sig för vagn också så är vi väl i princip färdiga! Strax blir det sängen eftersom jag jobbar imorgon också! God kväll på er!

(null)

Happey!!

måndag 9 februari 2015 kl 13:35 | Familjen/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2

Exakt 75 dagar är det kvar nu till beräknat förlossningsdatum. Känns både spännande och något stressande! Spännande för att jag ska få föda barn igen och stressande för att vi fortfarande inte fixat med allt än; barnvagn, försäkringskassan, examensarbetet och liknande. Men jag är optimistisk nu när våren äntligen har gjort sitt intåg härnere i södra Sverige! Jag älskar verkligen känslan som kommer med sol, grönt gräs, och fågelkvitter. Så jobbigt om man bott norröver och fått vänta 2-3 månader till, gosh jag hade dött! Om det finns en del negativa saker kring att bo här i söder så är inte dessa en av dem i vilket fall!

Imorse sprang jag dessutom på grannen som jag inte sett på över ett halvår och det visade sig att de också hade fått sig en liten nu under helgen. Hon har heltäckande, rätt stora kläder så jag har inte sett nåt tidigare och vi har som sagt inte pratat på länge heller så ni kan tro jag blev positivt överraskad! Nu längtar man bara än mer, jag är verkligen sist ut av alla känns det som! Syster fick sin son i förra veckan, grannen har fått sin lilla i helgen, min bästa väninna är beräknad den kommande veckan och jag får vänta tills i april! Haha.. Men glädjande nog kan jag meddela att Noelia mitt i allt gått och blivit stora damen för inatt sov hon i sin egen säng, hela natten lång. Hon lät några gånger (som hon brukar) men sov där tills imorse. Succé so far kan jag säga!! 😀

(null)

(null)

Härliga helg!

söndag 8 februari 2015 kl 12:00 | Att införskaffa/ Familjen/ Framtid/ Glädje

Hej på er!
Tänk att en ledig helg kan göra en så ofantligt stor skillnad. Jag har äntligen fått tillbaka hoppet om livet och allting känns återigen som det alltid gjort – att allt är möjligt!! Jag har bara ägnat mig åt familjen i helgen, ätit gott, kollat filmer och sovit ut. Varit och storhandlat inför lillebebis ankomst, det känns spännande om nåt! Noelia älskar sin nya säng, studsar upp där titt som tätt och grejar. Hon har inte fått inviga den än eftersom vi behövt tvätta allting men ikväll förhoppningsvis så! Och spanat in syskonvagn, jag har nog hittat min favorit bland de nyare varianterna, Emmaljunga Double Viking. Dock kommer en modifikation av modellen i april som är ca 5cm mindre i chassit så det lutar nog åt den faktiskt. Det har liksom stått mellan den, importera en bugaboo donkey duo från Holland eller köpa någon billigare begagnad variant av dessa. Men vi får se, vi funderar fortfarande som sagt! 😀

(null)
Tänk vilken skillnad det är, fysiologiskt sett, bakifrån och framifrån!

Hurra!!

lördag 31 januari 2015 kl 22:35 | Barn/ Familjen/ Glädje

Dagen till ära när denna dam gått exakt 70% genom sin andra graviditet så väljer Noelias kusin att göra entré i världen! Så himla häftigt! Världens finaste lilla gosse och oj så man blir sugen på att ens egen ska komma så småningom. Men idag firar vi och sänder alla våra tankar till min lillasyster och hennes familj som fått sitt underverk!

(null)

Graviditeten och doula-träff

torsdag 29 januari 2015 kl 22:35 | Doula/ Familjen/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhället/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

God kväll på er!

Hoppas ni mår fint, själv är jag lite i ett töcken, känner mig något trött mest hela tiden och har dagarna fyllda till max. Skola på dagarna med massor av läsning och hemuppgifter och sedan en hel del helgjobb på det, flera helger i rad nu faktiskt. Därefter ska jag nog börja trappa ner tror jag. Ny chef på jobbet snart också och jag behöver sätta igång med Försäkringskassan om det inte ska behöva dra ut på tiden med föräldrapenning en himla massa också. Så en hel del att stå i med andra ord! Och så är det bara drygt 3 månader kvar och jag behöver komma igång och få examensarbete gjort. Stressigt värre!

Dessutom lider jag av uselt humör mest titt som tätt just nu. Rätt mycket aggressioner, jaopp minsann! Haha.. Vissa säger väl att gravida kvinnor blir allmänt mer känsliga, jag har nog snarare gått och blivit lejoninna! Haha.. Det där jäkla hormonerna. I grund och botten vet jag att jag hade reagerat likadant i samma situationer som kan uppstå men just nu tar jag det mer än gärna hela vägen och lite längre än så. Sen vet jag inte om man som gravid kvinna också måste hävda sig mer för att alla ”puttinuttar” en så. Jag tror faktiskt det är fallet! Det finns ju inga andra tillfällen någon ”gullar” (dvs talar nedsättande till) mig mer än när jag har en kula på magen. Och ärligt talat avskyr jag det! Jag är varken förståndshandikappad eller har någon annan mental nedsättning och att då, både främmande som ofrämmande, påstår att de ”ger råd” eller gör andra märkliga saker mot en utifrån omtanke är helt fel. För är det riktig omtanke om den andra individen då förstår man också när man ska hålla klaffen och bete sig som folk och inte fjanta sig så! Förra gången kändes det många gånger som om människor trodde att man tappat huvudet mellan benen bokstavligt talat när man var gravid och jag kan ju inte direkt påstå att jag känner annorlunda den här gången heller. Människor älskar att trycka ner andra människor och att då ge sig på kvinnor med sina små härskartekniker, det gör mig tokig!

Men nog om det! Nu är vi i v. 28 (27+4) och jag mår väl ändå hyfsat skapligt utefter omständigheterna tycker jag. Trött som sagt men blir det riktigt illa sover jag en stund under dagen, som idag t ex. Bebis är fortfarande väldigt aktiv men är snällare mot revbenen även om jag gärna känner en fot eller två som pillar mitt emellan dem precis i mitten av bröstet. Annars tror jag mest att rumpa och ben ligger åt högersida för där kör knäna och fossingarna lite extra mycket mest hela tiden. Häromdagen träffade jag faktiskt en doula och diskuterade läget kring förlossning och hon kom med ett himla bra förslag om hur hon skulle kunna hjälpa till så att vi slapp lämna bort dottern till någon främling samtidigt som jag kunde ha min sambo i närheten när det väl är dags inne på förlossningen. Så känslan av maktlöshet, frustration och ilska har så sakteligen börjat lägga sig, det här alternativet känns bra om något och vi har kontrollen över situationen vilket jag inte känt tidigare. Vårt barn ska inte behöva råka ut för något bara för att sjukvården varken har alternativ att anpassa sig eller vi några vi känner som kan ta hand om henne. En förlossning borde vara världens naturligaste grej och det borde inte vara så omständigt att få barn tycker jag som det i detta fallet skulle kunnat bli. Som jag uttryckt till flera – leta okända barnvakter halva jordklotet runt är inget vi prioriterar i dagsläget, att ens göra det känns urlöjligt när vi bara ska föda barn.  Men vi har inte bestämt något helt än eftersom det ändå kostar och jag vill att sambon ska känna sig okej med tanken innan vi tar beslut om det. Men det känns positivt iaf!

(null)