Add Comment Register

Att hålla sig uppdaterad

torsdag 19 februari 2015 kl 21:47 | Barn/ Förebild/ Kost

Tidigare i vintras så läste jag bl a på Livsmedelsverkets hemsida om ris och de negativa effekterna som det kan ha på kroppen. I november skrev jag även om mina tankar kring det här. Så ikväll kom det som nyhet och min sambo som ställt sig kritisk till min kritik fick sig väl lite av en ögonöppnare (han kommer dessutom från en ris-kultur så något logiskt kan tyckas). Drygt att det ska behöva gå genom andra än mig själv innan man kan hörsamma iaf men så är jag ju inne och läser och ”rotar” i de flesta ämnena och kritiserar! Haha.. Så det är väl svårt att kanske inte ta mig med en nypa salt när det väl kommer till kritan. Men det var väl iaf på tiden att det dök upp på nyheterna. Ibland får jag nippran på hysteroida (speciellt nyblivna mammor) som skriver långa listor om vad man bör och inte bör göra, oavsett om man är gravid, ammande eller bara sig själv i sitt naturligs tillstånd. Och sen i slutänden har de inte riktigt så bra koll som de trodde ändå, ris-exemplet är ju ett sjukt vanligt exempel på den bristen i insatthet! Råd och rön är ju inte direkt skrivna i sten för evigt som en del verkar tro utan förändras ju så klart i takt med hur insikterna kring det genom forskning kommer till. Men det glöms också lätt bort emellanåt!

(null)

Kärlek från en plastnapp

måndag 16 februari 2015 kl 21:54 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Jag skrev ett inlägg häromveckan som jag aldrig fick publicerat. Ibland får jag ett sånt där ryck när jag blir arg och frustrerad över att en stor grumlig massa hävdar en och samma sak fastän svaret aldrig är fullt så enkelt utan snarare mer komplext än så. Läste det nu ikväll och tänkte att jag lika gärna kunde dela med det om utifall det är någon som finner det intressant. Emotionellt var det också, men så är man ju näst intill höggravid också så! Haha.. Enjoy!

 

napp

 

”Häromdagen nämnde jag (kommer inte ihåg för vem men tror det var i fikarummet på babysimmet) att vi håller på att sluta med napp för Noelias del och personen ifråga reagerade rätt starkt och sa förebrående något i stil med att är det inte lite väl tidigt att sluta när hon bara är 1,5år? Att man ens ska behöva försvara sig som förälder inför någon annan idiot, ursäkta språket men det anser jag människor vara när de tror sig ha yttranderätt angående andra mäniskors val! Detta samhället och många vuxna individer är ju skruvade om något och tänker ju verkligen inte längre än näsan räcker. Detta baserar jag på att man:

Väljer att helamma sina bebisar i genomsnitt ett halvår för att det därefter anses onödigt/groteskt/jobbigt/liknande. Att man i sitt (vad som borde vara) mentalt vuxna huvud inte kan förstå att amning till åtminstone 60-70% handlar om närhet, trygghet, kärlek och egentligen inte alls så mycket om föda därefter, det får inte vuxna människor in i sitt huvud. Nej vänj av direkt, stoppa i dem barnmatsburkar och sätt in den där plastnappen, det är ju hur naturligt som helst om något! Nej för att vara fysiskt nära och ge kärlek, låta barnet snutta emellanåt på bröstet istället för den där lilla plastsaken de uppfann för drygt hundra år sedan skulle vara onaturligt, det ser inte människor. ”Vi gör som alla andra” tänker dem, följer samhällsnormen och stannar reflektionen vid den mörka återvändsgränden om något.

Igår var vi och kollade på syskonvagn och medan vi kikade på vagn så lekte Noelia själv i en barnhörna. När jag tittade på henne stod en flicka i (åtminstone) 4-års åldern bakom henne med en stor napp i munnen medan Noelia faktiskt inte hade någon. Vet ni vad jag tänker då? Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet. För inte tusan kan väl människor tro att nappen sitter inne för att den smakar gott? Ligger skönt i munnen när man är så pass stor? Inte bara handlar det då om att nappen blivit ett substitut för det man delar under amningen i början men det har förmodligen också blivit ett substitut för att man som förälder och barn sinsemellan inte myser, kramas, pussas och har tillräckligt med kroppskontakt i övrigt. Att ta denna 4-årings napp, som förmodligen inte får tillräckligt med närhet från de (föräldrarna) som ska utgöra hennes grundbas, det hade varit katastrof om något. Men det ifrågasätter inte människor, individens behov och vad som kan tänkas saknas.

Istället väljer de att utifrån ålder ifrågasätta andras val. Jag helammade Noelia tills det att hon var ca 10 månader för då var jag borta 2 helger som gjorde att det sinade trots pumpning. Det föll sig naturligt, både för henne och mig att utöka med annat då eftersom hon var nöjd med det och jag ändå tillgodosåg hennes närhetsbehov. Jag hade inga planer på att dra ner och hade gärna fortsatt helamma efter det (och hade förmodligen också gjort om inte det varit just för att jag var bortrest) men nu blev det som det blev eftersom hon inte visade lika stort intresse. Därefter delammade jag tills hon var efter året (kanske 1 år och 3 månader), kritiskt granskar jag mig själv kan jag nog känna i efterhand att jag kunde delammat henne längre men eftersom jag började skolan hade det nog inte alltid fungerat eftersom vi oftast ammade vid läggdags och min sambo således haft svårt att ha hand om henne när jag haft behov av att läsa då. Så ja, jag kan helt och fullt erkänna att det gav sig pga egoistiska skäl, det här vill inte gärna andra föräldrar erkänna dock – att föräldern tänker på sig själv i första hand utan istället skyller man på att ”barnet var redo”/”inte hade något behov av det” vilket oftast inte är fallet eftersom alla barn är olika. Alla får göra som de vill och jag tycker de ska stå upp för sin sak, oavsett hur ful/fin den orsaken kan vara enligt andra. Huvudsaken är ju att man väljer att individanpassa men det är inte alls alltid människor gör det. Det är därför jag är rätt stolt över att jag ammade så pass länge som jag gjorde eftersom alla mammor jag mött i diverse sammanhang valde att sluta långt mycket tidigare av i princip samma anledningar (samhällsnormer).

Vad jag däremot känner nu är väl att Noelia får sitt närhetsbehov tillgodosett på annat vis, vi kramas och pussas hela tiden och på senare tid har den där nappen hon haft vid sovdags ställt till med mer oreda än den gjort nytta. Hon har sovit extremt dåligt, vaknat upp och skrikit precis som om hon trott att hon skulle dö typ. Hon har sovit jätteoroligt och det har så klart påverkat oss också. Inte heller har det hjälpt att vi stoppat in nappen återigen när den fallit ut utan för varje gång har det bara blivit värre. Vad som i slutänden fungerat för oss har varit att ge henne närheten, vi har i första hand stuckit in handen och hållit den tills hon somnat om, alternativt lagt henne mellan oss. Allt som oftast har det blivit det senare och då har hon somnat om automatiskt utan att bry sig något om nappen. Därför har vi känt att den inte längre fyller någon funktion för henne, nappen är inte längre den som kan ge henne tillräcklig trygghet utan det är faktiskt vi som gör det på olika sätt och vis.

Och jag vet med mig när jag säger att vi gör rätt att ha henne hemma i en kärleksfull miljö där vi är nära varandra, gör saker ihop (Noelia sitter t ex alltid med på diskbänken och hjälper till vid matlagning/tittar på/diskar, hjälper till att plocka när vi städar, slänger sopor och liknande) och låter henne utvecklas tryggt. Många ifrågasätter dem som väljer att ha sina barn hemma, talar om social stimulans (dvs understimulans) och att de inte lär sig anpassa sig. Jag säger bara BULLSHIT på det! Igår när vi var i affären var Noelia den som var snällast av de fyra barnen i hörnan, hon delade med sig men hon sa även ifrån när den ena killen ryckte ur hennes hand för andra gången MEN tilläggas bör att hon inte på något sätt dum var tillbaka trots att han betedde sig rätt illa. Sådant beteende kommer barnen dock med ifrån en miljö i förskolan och ingen annanstans. Jag säger inte att barn bara lär sig dåliga saker där för de lär sig bra saker också men hemma kan jag säga att hon får utvecklas själv utefter sina egna förutsättningar och känna sig trygg i det hon gör istället för att genom en massa andra barn (som skulle vara närvarande i en förskolemiljö) anpassa sig efter deras egon. Vi snackar individanpassning av att lära sig nya saker än att tro på en kollektivanpassning där ett och samma sätt att lära barnen är det enda rätta. Vuxna borde förstå att vi alla lärde oss olika i skolan och att ett sätt inte passade alla, men nej, när det gäller barnen tror man på det där enda sättet som det ultimata igen. Helt plötsligt har man som vuxen glömt bort alla sina tidigare erfarenheter kring vad man lärde sig och återigen puttar man in individer i ett kollektivt system genom att göra samma sak (kanhända misstag för vissa) som ens föräldrar gjorde.

Inte heller ser jag att vara hemma har påverkat hennes sätt att anpassa sig och vara snäll mot andra barn i kontakt med dem. Så jag kan tycka att det är en fördom föräldrar drar till för att lätta sitt eget dåliga samvete över hur de väljer att prioritera sina barn faktiskt. När Noelia möter andra barn kommer hon oftast med armarna utsträckta mot dem och ska kramas. Hur många barn gör det på förskolan? Visar genuint intresse för andra barn och ger dem saker? Kan ju inte tänka mig att det är majoriteten som gör det. Speciellt inte eftersom vi mött så många barn (som till vardags går i förskola) och som är i hennes ålder som blir livrädda för henne. Och att social stimulans tillsammans med sina föräldrar skulle vara sämre än med barn i den egna åldern när de ändå leker vid sidan av varandra och inte med varandra, nej det köper jag bara inte även om andra naiva/blinda föräldrar gör det. Att Noelia kommer vilja ha mer umgänge och fler kompisar om något år eller så det vet jag också, men att det behovet bara kan tillgodoses genom förskolan, det är inte sant. Och att jag som förälder skulle vara överbeskyddande i kontakt med andra barn om vi exempelvis skulle bege oss till öppna förskolan och hon således inte skulle lära sig anpassning den vägen, det stämmer inte heller. Men att låta en unge stå och slå på en annan är ingen produktiv inlärning av något, det är bara rena trakasserierna så det skulle jag varken tolerera från Noelia eller något annat barn. Att man låter sånt försiggå för att förskolelärarna inte har tiden att säga ifrån eller föräldrar inte är där betyder inte att det är okej. För det är det inte.

Oavsett hur många barn vi får vill jag se till att ha mina barn får vara hemma så länge som möjligt, eller spendera så mycket tid med sina föräldrar som möjligt kanske jag ska säga. Skolplikten kallar och blir våra barn välutbildade så kommer de vara institutionaliserade i åtminstone 17-18 år, det är inte lite under en livstid faktiskt. Att då få låta dem ha den lilla friheten de första åren att göra något annat än bara följa standardiserade rutiner hela tiden, det tycker jag man gott kan unna och ge dem! Och finns det avundsjuka föräldrar som hävdar annat och menar att vi inte lär vårt barn tillräckligt genom att ha henne/dem hemma så kan de ju titta sig i himlen. Just nu har Noelia fattat intresse för när vi skriver små enkla ord, hon ber oss om och om igen att bokstavera orden och skriva dem framför henne för att hon tycker det är kul. Hur många föräldrar kan med handen på hjärtat tillåta eller ens medge att de stimulerar sitt barns rena och skära nyfikenhet genom att låta denna få ta del av nåt sånt vid en ålder av 1,5 år? Och nej, det handlar inte om att Noelia ska pressas till någonting utan snarare om att hon har upptäckt att man kan göra mer än bara rita en massa figurer på ett papper i olika färger. Just nu älskar hon allt som har med symboler och figurer att göra. Om det gör henne glad att se saker ta form på pappret då vill jag och min sambo bidra till att hon fortsätter känna glädje inför det och inget annat.”

Livet och kärleken

tisdag 20 januari 2015 kl 23:48 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Framtid/ Glädje/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Storasyster/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Nej jag är inte borta även om det kan verka så! Har börjat och också skrivit färdigt flera inlägg men WordPress har inte velat fungera och tiden är en värdefull vän just nu. Det är hektiskt i skolan (som vanligt) och ju längre graviditeten lider, desto mer har jag börjat gå in i mig själv igen. Lillasyster ska ha bebis inom kommande 2 veckorna och min bästa väninna ska ha om knappt 4 veckor. Ni kan tro att det är mycket bebis i mitt huvud då vilket det inte varit under hela hösten precis pga annat! Jag är glad att det börjat få ta den plats det borde, jag behöver ju förbereda mig mentalt denna gången också även om det blir gång nr 2.

Vad jag insett är att ingen är den andra lik. Förra gången var speciell och denna kommer bli lika speciell den med. På vilket sätt vet jag inte än men det kommer den. Vi har fortfarande inte löst barnvaktsproblemet men jag har upptäckt ett alternativ som börjar tilltala mig mer och mer. Inget är bestämt utan jag funderar och reflekterar dagligen, läser fram och tillbaka och kikar på klipp. Det känns som jag laddar upp inför värsta maratonloppet, på riktigt alltså och jag känner mig sjukt taggad! Även om gravidhjärnan har börjat framträda mer och mer och jag snurrar till det något emellanåt! Haha

Kikar fortfarande runt på barnvagnar men inte lika aktivt. Jag vet vad jag vill ha men att jag kanske får nöja mig med mindre. Just nu spelar det ingen roll faktiskt, förlossningen känns viktigast och är huvudfokuset nu. Att vi som ska familj ska ha det bra, slippa stressa och kan vara tillsammans. Det ska bli så spännande att få möta vår nya krabat när det blir dags! Så aktiv som denna är är jag rädd att den kommer spräcka mina revben innan det är dags för hen att göra entré. Jag är i v. 26+ och bebisen är redan uppe vid revbenen och kickar flitigt. Det går våldsamt till rätt ofta och den senaste veckan har jag sovit extremt dåligt, jag har tyvärr fått ta till vår bäddsoffa för att inte ligga och lystra till minsta lilla och då knappt somnat ändå för att det varit någon som påmint en om sin närvaro.

Noelia har utvecklats oerhört mycket på sistone, kommer på nya saker hela tiden, drar stolen till köksbänken för att vilja komma upp, går runt i våra skor (yes, hon har äntligen kommit på vilken som ska vara på vilken även om det är roligt att göra motsatt också). Toaletten har hon äntligen börjat gå på igen så vi byter inte lika ofta som tidigare. När hon var runt året gick hon ju på toa regelbundet och gjorde nr 2, vilket är himla praktiskt. Men när hon kom in i fasen att hon skulle gå runt och kika på allt, då blev hon bara upprörd och arg över att vi störde henne i hennes upptäckande. Nu har det lugnat sig lite och vi är på g igen. Inte för att vi vill skynda på med att bli blöjfri på något sätt men öva gör ju inte så mycket utan det blir mer naturligt sen när det känns rätt för henne.

I övrigt är jag inne mycket i ett filosofi-mode just nu. Många dagar när jag åker till skolan funderar jag på livet, om jag är nöjd med det, om jag har det jag vill ha och om det finns något mer jag behöver eller om jag skulle vara nöjd med det jag åstadkommit och gjort om dagen skulle vara kommen. Jag har lite tvångstankar kring döden, ett klassiskt scenario är att livet så klart skulle slockna snabbt i en bilkrasch, sådant har ju hänt förr. Men tanken som skrämmer gör att man går in i sig själv och verkligen funderar över om man är stolt över att man är den man är, och vad man gjort i livet. Och de senaste dagarna har jag känt ett sånt lugn med mig själv, jag är tillfreds med hur mitt liv ser ut, vad jag står för, tycker och tänker, jag ångrar inget jag gjort och även om man så klart kan sträva efter nya mål i livet så skulle jag ärligt talat kunna säga att om dagen var kommen denna dag så skulle jag vara nöjd med vad jag åstadkommit hittills även om det jag åstadkommit och det som gett mig lycka inte på något vis kan mätas i ära, pengar eller framgång.

Jag vet att jag gjort avtryck, jag vet att jag som person står upp och argumenterar för min sak, gör mina egna medvetna val och har värderingar som jag är stolt för och som jag också står upp för. Det kan låta något egotrippat men hur många kan, med handen på hjärtat, verkligen säga att de funderat sig fram till att de är nöjda med vilka de är idag om livet har ett förutbestämt slut? I strävan och tävlan efter mycket i livet glömmer människor allt det den redan har oftast. Själv tänker jag på vad lycklig jag är med det jag skapat runt omkring mig. Det är ju det man borde se och fokusera på och inte annat. Självinsikten över den tillfredsställelsen gör en nöjd med livet. Nej mitt liv är inte på något vis perfekt, vi hade gärna bott bättre, finare och haft en bättre fungerande bil än den i dagsläget.

MEN det är petitesser mot vad jag dagligen får vara med om. Jag har en sambo som älskar mig och som alltid ställer upp, som tar hand om vår dotter på ett oerhört fint sätt, leker och ger henne kärlek dagarna i ända, ger henne all uppmärksamhet hon förtjänar och samtidigt sköter allt i vårt hushåll så att jag kan ägna mig helhjärtat åt studier. Utan denna starka mannen kan jag säga att livet inte varit i närheten av vad det är. Och hur många män finns det som är på detta vis? Jag är så oerhört privilegierad så det är inte sant. Jag tänker på alla kvinnor som kämpar, har både heltidsjobb och tar hand om barn/hushåll medan karln sitter på ändan och bara bryr sig om sitt eget och sig själv. Här har jag en man som gör vad varje kvinna skulle göra (och redan per automatik allt som oftast gör i dagens samhälle eftersom det är norm) – lyfter mig något oerhört genom att ge mig utrymmet att utvecklas och ta det större ansvaret hemma! Det är få förunnade, det vet jag. Älskade man. Och älskade underbara barn jag har.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig bredvid de käraste underbaraste jag har! Men innan det tänkte jag bara lägga in ett litet klipp för er att bevittna här nedan. Jag har suttit och gråtit glädjetårar över klipp som dessa halva kvällen nu. Det är sånt här som gör livet genuint vackert, sånt som verkligen gör livet värt att leva – kärleken till/från ens barn. Det finns inget vackrare och ömtåligare.

 

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=pSyCal8fqig&list=PL8JH-UXenj55cMmW4bRFlKXBAPNheWDXX&index=1[/youtube]

 

 

 

Mama à la 2013!

torsdag 27 november 2014 kl 15:06 | Förebild/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Kärlek/ Livet/ Skönhet/ Vara förälder

Jag känner mig lika fåfäng varje gång någon påstår att jag ser ung u!. Det händer inte ofta vanligtvis men under utbildningen när jag berättat att jag varit gravid och har ett barn sedan tidigare har jag fått många positiva reaktioner om att jag ser så ung och pigg ut, inte riktigt ser ut att passa in i den där rollen som typisk mamma som de har med sig sedan tidigare. Om den nu innebär att man är gammal och grå eller vad det nu innebär?! Finns ju så klart de typiska mammorna också men det känns lite kul att ha bildat sin egen nisch utanför det faktiskt. Och så är det himla kul när de sätter igång och gissar åldern, tror att man är yngre än dem och inte alls har någon livserfarenhet. Det är den uppfattningen en del haft och det är ju himla intressant egentligen med tanke på hur mycket jag själv vet att jag varit med om! Ibland tänker jag att jag redan är 40 i huvudet och undrar hur det ska vara när jag verkligen är där på riktigt?! Haha.. Förmodligen som i ett helt annat liv eftersom himla mycket hinner hända på vägen dit. Men något som jag fått många positiva kommentarer om är att de tycker att jag alltid verkar så himla positiv och glad. När det är tuffare tider som det varit nu det senaste med allt i plugget och med lilla N så värmer det verkligen ända in i hjärta och själ och gör en så himla glad! Sådana fina komplimanger lever jag på himla himla länge faktiskt!!

 

IMG_3322

Om man ändå kände sig lika snygg nu som då, juni 2013
när Noelia snart skulle göra entré!

IMG_3330

 Håller tummarna för att det blir lika toppen 2015!

IMG_3328

Fräsch pingla, det är inte riktigt den känslan man har just nu! haha..
Gud så jag längtar till sommaren igen, då blir det holabaloo!

Hysteroida kvinnor..

torsdag 27 november 2014 kl 09:31 | Förebild/ Gravid/ Samhället/ Samhällsnormer

Visste ni att kontrollerna hos MVC är frivilliga och att man faktiskt inte alls måste gå? Nu är ni säkert några som suckar, vrider på er i stolen och skakar på huvudet över detta men det är faktiskt sant. Det finns inget som säger att kontrollerna under en graviditet skulle vara något som helst obligatoriska. Men visst är det klart att det är bra att hålla kolla. Med min förra barnmorska klickade jag direkt, det var iofs efter ett första byte men ändå! Vi hade samma sköna (skulle jag säga) inställning till att vara gravid och det här med alla råd kring vad man får/bör/ska göra då. Det var himla skönt att det kändes så självklart och även om hon inte alltid höll med så lyssnade och lät hon mig få min vilja igenom. Med det faktum att kontrollerna är frivilliga så inser ju vem som helst att det är den gravida kvinnan som i slutänden har det sista ordet att säga till om.

Ibland tycker jag dock att hysterin kring allt går något överstår och kanske är det typiskt kvinnligt även om det verkligen inte passar in på mig personligen. Ta det här med råden kring maten t ex, jag har mött alla möjliga människor som har diverse idéer och teorier om vad man får och inte får äta. Det kan vara allt ifrån skrönor från 70-talet till att man idag inte får röra en endaste bit av en viss typ av mat. Ta t ex listeriabakterien, den största ”boven” kring varför man inte bör äta vissa saker som gravid. 1-2 gravida kvinnor av ca 40-70 fall som upptäcks varje år drabbas av bakterien. Den risken är himla liten. Men iaf så säger råden att man inte bör äta en lång radda livsmedel, kanske framför allt förpackad rå/gravad/rökt lax. Enligt livsmedelsverket är det dock helt ok att äta ex ”nygjord” rå fisk eftersom risken är minimal. Frågan är ju då vad minimal innebär? Som hysteroid gravid kvinna (vilket det verkar finnas många av idag) borde man ju inte ens ta chansen om risken är minimal för listeria, för då innebär ju risken helt enkelt att den finns, eller hur? Listeria försvinner inte heller om det är fryst (vilket många verkar tro) så återigen finns där ”fällor” i det där trygghetssystemet som kvinnor bygger upp runtom sig för att de tror att det värsta kan/ska hända dem.

För mig är det ungefär likadant som att vakna upp varje morgon och tro att idag är dagen då jag kommer dö, dvs helt absurt. Jag tar råden på största allvar och följer dem till största del men jag gör också undantag när jag är sugen på något jag faktiskt vill ha, t ex sushi. Och jag är fullt medveten om att risken ändå finns medan andra verkar tro att den är non-existentiell. Likadant är det med hysterin kring antalet besök och undersökningar. Jag vet inte hur det funkar i resten av landet men jag tror att de flesta program för gravida ser likadana ut med vissa skillnader. Här i Skåne-regionen erbjuds man allt som oftast KUB-test i v 13-15 om man är över 33 (dvs om inte man ist väljer att gå privat och betala ur egen ficka), ett RUL och så en s ka glukosbelastning. Likadant är det med den här sistnämnda, större delen av de gravida kvinnorna i denna region verkar tro att detta är något som måste göras och att det straffar sig om det inte görs när det snarare är så att man erbjuder detta just för att det resultaten går till forskning (något de är svåra att få ur om inte man frågar rakt på). Så nej, det är inte heller någon standard fastän många verkar tro det. De använder argumentet att det är för att upptäcka graviditetsdiabetes och i vissa fall gör de det så klart men procenten är himla låg, drygt 10% om jag inte minns fel om inte ännu mindre.

Vad kvinnor däremot inte är medvetna om är vilka effekter det får på fostret att fasta och sedan dricka sockerlösning. Jag kommer inte ihåg allt men jag hade ett långt samtal med min pappa som är överläkare och kom själv fram till att det inte var något jag ville genomföra eftersom jag kände att det skulle påverka kroppen och framför allt min bebis för mycket. Att fasta från kvällen innan, komma till mottagningen och ta prov, dricka sockerlösning och sedan sitta med det i kroppen alldeles stilla i 2h, nej det kändes inte alls nyttigt. Gång på gång inser man liksom att kvinnor selekterar vad de vill tro på när råd ges, oavsett om det kommer från Livsmedelsverket eller sjukvården. Vad gravida kvinnor däremot är himla snabba med att göra är att ge kängor åt andra som inte gör exakt som de själva gör, den är den största baksidan av hela den här hysterin. Nu väntar jag barn nr 2 och är inte alls i några speciella forum för gravida men när jag väntade ettan var det annorlunda och det störde mig, att kvinnor gav sig på andra kvinnor som bestialiska monster bara för att de ansåg sig själva ha ”korrekt” åsikt eftersom de baserat sina kunskaper på råd och vetenskapliga studier. Hade man genomgått en fullgod utbildning, oavsett gymnasiet eller universitet så hade vem som helst vetat att det inte finns den ”perfekta” studien där saker inte är objektivt utstuderade. Ingen skulle välja att ge sig på en teori utan att faktiskt ha en uppfattning om utfallet och det är klart att det påverkar resultatet, hur trovärdig studien än verkar vara. Världen är inte perfekt liksom fastän en del verkar vilja tro det.

Däremot tycker jag man bör vara realistisk och använda sitt sunda förnuft utifrån de kunskaper man skaffar sig och har. Medan kvinnor hytter på fingret över en bit mat så har jag själv grannar som höggravida går här utanför och rastar hunden med ciggen i mungipan och nog sitter den där timme efter timme, om än utbytt. Vad säger det om omdömet egentligen? Varför är det ingen som sågar de föräldrarna för eller hjälper deras barn? Kvinnan jag talar om har 2 stycken barn sedan tidigare som inte ens är i skolåldern. Men där verkar ingen vilja ta ansvar för att uttrycka sitt missnöje. Så föräldrar och kanske speciellt kvinnor älskar att lägga sig i och berätta hur andra bör göra men ta ansvar själv för att påverka, njae, det låter de mer än gärna bli. Och min granne? Jodå, nog vet hon vad jag tycker eftersom hon gömmer sig så fort jag kommer förbi, om det hjälper vette tusan men man kunde ju hoppas att såna människor tänkte några 1000 gånger innan de gjorde såna saker som får direkta negativa konsekvenser för deras barn och att debatten kom ner på en lite mer sund nivå.

IMG_8536.JPG
Vårt standardprogram härnere i Skåne

Karriärsnurran fortsätter spinna..

söndag 16 november 2014 kl 14:07 | Familjen/ Förebild/ Framtid/ Karriär/ Studier

Jag och sambon hade ett så himla härligt samtal vid frukostbordet tidigare idag även om det snarare var sen brunch för honom. Han var ute igår med ett gäng killar på kvällen medan jag var hemma med Noelia och lekte för att sedan läsa och leta jobb. Han har en vän som har läst ungefär samma inriktning som jag fast civilingenjör och min sambo hade frågat honom (eftersom han letar jobb) varför han t ex inte sökte sig til Norge. Till svar fick han att han bara kunde tänka sig att jobba i Malmö, eventuellt också Lund. Vi skrattade rätt gott åt det och sa att min sambo har problem (likaså jag egentligen) eftersom han mer än gärna skulle stanna här medan jag mer än gärna skulle åka iväg. Skämtade lite grann om att de två skulle blivit ett radarpar istället! Ibland tror jag att det är kulturellt det här med att våga ta chanser och tro på sig själv. Min sambo kommer från ett tidigare ockuperat Balkan-land där ryssarna styrde och där turkarna var förtryckta av den inhemska befolkningen och ryssarna. De var glada om de hade och mådde bra inom familjen och fick vara ifred utan att råka illa ut. Att gå från att växa upp med det, att inte kunna ta något för givet till att höra någon tala om jobb och möjligheter i länder långt borta där arbete faktiskt lönar sig för att man får betalt för mödan, det har han ibland lite svårt att ta in som realistiskt tror jag med tanke på de preferenser han har. Även om han skulle vilja tro på det själv, jag hör ju honom drömma om det emellanåt precis som jag, om än inte riktigt lika starkt och med samma övertygelse!

Men han är fin den där karln jag har. Jag letade jobb tidigare i förmiddags och hittade ett företag som hette Buro Happold, de finns överallt i princip och de precis som flera andra har sina ansökningar öppna just nu för graduates över hela världen. Det är ett riktigt internationellt företag, de är rankade top 10 i världen och finns överallt. Deras graduate-placeringar finns bl a i Dubai, USA, UK, och flera andra mindre ställen. Jag skenade så klart iväg i mina drömmar och frågade vad sambon skulle tycka om andra länder än UK. Hans första respons var, men vad är det för fel på Norge? Men steget dit är ju inte så stort och till skillnad från de engelskspråkiga västerländska länderna så kräver de ingen ytterligare certifiering för att vara yrkesverksam världen över. Det gör de däremot i Kanada, USA, Nya Zealand, Australien, och UK och organisationen är en satsning länderna sinsemellan så har man blivit certifierad hos dem kan man arbeta inom alla dessa länder. Att komma in som graduate är då helt klart det bästa eftersom de under ett par år lär upp dig samtidigt som de betalar för att du ska kunna certifieras. Möjligheterna därefter skulle kunna vara oändliga! Men jag anar att konkurrensen är hård. Jag vet att sambon talat lite grann om USA tidigare och jag frågade honom om vad han trodde om exempelvis LA, San Fransisco, och New York, alla städer där de just nu antar graduates. Han såg lite fundersamt på mig och sa att om jag söker måste man väl inte tacka ja direkt?! Gulligare svar kan man ju inte få!! Jag blev så himla glad i hjärtat för han börjar äntligen ta till sig hur oerhört mycket en sån här möjlighet betyder för mig. Inget 8-17 jobb där du sitter på kontor med surmörtar som väntar på lönen den 25e utan du arbetar med människor som alla älskar det de gör och får betalt därefter! Det är liksom min drömarbetsplats om något! Så nu har jag lagt till ytterligare graduate jobs till min lista som jag måste ansöka till känner jag innan det går ut. Lovely!

 

buro

Det blir en hel del karriär just nu,
förhoppningen är att det ska mynna ut i en
annan vändning så ni får följa med på den resan
också, att både jobba på ett bra större internationellt företag
och samtidigt vara mamma.

Det ni vore grejer det!

Thrilling!!

fredag 14 november 2014 kl 14:18 | Förebild/ Framtid/ Glädje/ Karriär/ Livsomvälvande ögonblick/ Studier

Goddag på er!
Sitter på föreläsning denna fredag-eftermiddag vilket inte händer så ofta kan jag säga! Men rätt intressant är det, vi talar om marknadsföring av olika företag så som SEAT och McDonalds! Haha.. Men det är rätt givande faktiskt. Är något trött men har ändå en himla go känsla i kroppen efter att ha fått iväg min första ansökan igår, det känns så sjukt spännande så det är inte sant! Visst, jag har ingen aning om någon kommer höra av sig, och om de gör, var i UK det skulle kunna tänkas vara som de behöver folk. Man kan ju önska storstäder som London men det finns verkligen inget som är gjutet i sten. Att få sätta sig och skicka iväg fler, den tanken känns så kittlande och häftig! Men det värsta kommer väl vara den här väntan som kommer efteråt när det gäller svar och respons. Och om man får svar, gosh jag tror jag kommer svimma då!! Haha.. Nej, men bli sjukt mycket nervösare för då är det upp till bevis! Har dessutom börjat leka med tanken om USA, Nya Zealand, och Kanada. Drömmarna får fart när man väl sätter igång att nära dem, så är det verkligen! 😉

IMG_8465.JPG
Föreläsning i marknadsföring

När inte ens himlen sätter dina begränsningar

måndag 10 november 2014 kl 15:25 | Förebild/ Framtid/ Karriär/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer

Efter att vi diskuterat vår gruppuppgift idag så kom vi in på det här med sociala medier och jag kände mig helt klart som en elefant bland mössen. Just där och då gav inga av mina svar på tal några nöjaktiga anledningar till tjejen som diskuterade den motsatta åsikten. Det handlade om Facebooks vara och icke vara, huruvida det verkligen ger något att vara medlem där eller ej. Enligt henne menade hon på att det fanns mycket bra där att kika på medan jag själv var av åsikten att det mest är slöseri med tid och marknadsföring av sitt ego! Haha

Jag har för tillfället Fb just för att de inom klassen uppdaterar med väldigt relevant information om programmet där men annars skulle jag ta bort den faktiskt. Då tycker jag Linkedin fyller en mer seriös funktion. Jag förstår dem som har all tid i världen och det är kanske främst dem det riktar sig till men för mig som har fullt upp med allt i livet så blir skärmarna främst en tidsslukare utan någon vettig anledning. Den ena tjejen frågade om mitt sociala liv och nej det kan jag väl inte hurra över just nu; skola, familj och min kommande karriär är prio ett. När min lillebror dog lovade jag att leva livet till det yttersta, att se till att inte ångra något ogjort eftersom han aldrig fick chansen till livet och att då sitta och läsa om sånt som för mig i slutänden är irrelevant, det ger inget.

Jag har planer, strategier för hur jag vill att mitt liv ska utvecklas, vilken riktning den ska ta och då måste jag jobba mot det också. Det ger inte utrymme att sitta och slösurfa speciellt ofta, bara det att blogga har jag funderat många gånger på om jag ska fortsätta med eller ej. Men det ger mig mycket att skriva, det ger mig mycket att reflektera, ventilera och ha produktiva diskussioner med andra. Kanske finns det faktiskt någon som finner inspiration, hopp och tro i att saker är möjligt genom att jag delar med mig av mina erfarenheter. Jag är inte en sån som kommer nöja mig med det näst bästa när jag kan få det bästa (om inte en annan person begränsar mig möjligtvis). Mina mål är satta högt och jag vill se hur högt jag verkligen kan nå med min kapacitet. Men då behöver jag använda min tid på det mest produktiva sättet och inte det motsatta!

IMG_4534.JPG
Någon slags powerbild var jag ju tvungen att slänga med! Så då fick det bli en bild från smith-maskinen! 😉

Det kommer löna sig…

lördag 8 november 2014 kl 19:34 | Familjen/ Förebild/ Framtid/ Karriär/ Studier/ Utveckling

IMG_8406.JPG

Gosh vilken heldag! Har nyss slängt i mig jättesen middag efter en heldag på jobbet. Tur att kulmen är till jul och det blir lugnare sen! Ett heldagspass efter att ha stressat igenom plugg och sluttentor för knappt en vecka sen med en dotter som fortfarande vaknar tio miljoner gånger per natt tar väldigt på energin. Men jag är otroligt glad jag har timmarna och lönen, det är inte alla som har den turen som jag haft att alltid kunna förlita sig på ett bra extrajobb när kassan tryter! Var bjuden på fest av en av klasskamraterna men min lördag består av hemmakväll och läsning eftersom vi har en gruppuppgift att lämna in och jag inte kan jobba med de andra under helgen. Tänkte att jag skulle vara duktig och ge dem en hjälp på traven ändå, tänker knappast visa att jag är någon slacker bara för att jag har tio bollar i luften! Hur ser er lördagkväll ut? Mys eller fest, eller plugg som jag? 😉

Fin fredag

fredag 7 november 2014 kl 21:42 | Familjen/ Förebild/ Livet/ Samhället/ Samhällsnormer/ Vara förälder

IMG_8399.JPG

Hoppas ni fått en härlig start på fredagkvällen! Själv lyckades jag slumra till himla gott med dottern när hon skulle sova för natten vilket inte riktigt var meningen. Var en himla mysig dag i skolan idag, hade en heldag med Procter & Gamble och sedan en after work ordnad av vår skola faktiskt. Himla trevligt initiativ!

Idag var det fler av mina klasskamrater som fick reda på att jag var gravid och att jag har barn sedan tidigare. Vi kom nämligen in på framtidsplaner och sånt. Det var så himla roligt, den ena tjejen spratt verkligen ut i sån himla glädje och ville absolut känna, trots att jag förklarade att bebisen knappt är upp till naveln och man inte känner rörelser utanpå än. Återkommande flera gånger har nu varit att de tycker jag verkar så himla ung. Många tror jag är runt 24 bara, vilket jag blivit lika glad att höra varenda gång!

Sen får jag mig väl också en tankeställare från stund till stund. De andra kan vara omkring min ålder, singlar, varken jobbar eller gör nåt speciellt annat medan de är här (visserligen utbytesstudenter) men ändå. Det var en kille i min ålder som sa att han gick i skolan samt spelade spel hemma, that was it. Andra kunde inte förstå hur jag får ihop det med studier, familj och extrajobb på helgerna. Då kändes det nästan som att jag kanske tagit mig vatten över huvudet och att jag gör mer än jag borde. Fastän jag vet att det är tack vare mitt driv som vi får ihop det så som vi gör!

Nämnde det för sambon när jag kom hem, att hur skulle vi klara oss ekonomiskt om jag inte jobbade och då sa han att vi nog skulle klara oss om vi bara inte gjorde av med så mycket. Men så som jag ser det så gör vi inte av med så mycket. Alltid handlar det om utgifter till andra och engångsbelopp när det väl är till oss, jag menar nya gympadojor att kunna gå i är inget jag köper ofta. Visst har det blivit någon helgresa nån gång ibland och hem till sambons familj bör vi åka regelbundet känner vi bägge. Så utan dem pengarna jag drar in hade det inte varit möjligt så som jag ser det.

Så det är liksom inte bara att tro att jag skulle kunna sluta för att glassa och ta det lugnt eftersom det ändå bidrar till vår familj. Ibland tänker jag att utåt sett är det mannen som drar det stora lasset i familjen. Men jag tror egentligen inte att det är så utan att det snarare är kvinnan som håller i alla trådar även om det kanske inte alltid syns i lönekuvertet. Vi har karaktären att jobba lite mer än män generellt sett tror jag. Men nog om det nu, jag behöver läsa lite innan kvällen, under hela helgen är det nämligen jobb som gäller! Trevlig helg på er!