Add Comment Register

Trivs med livet

fredag 8 maj 2015 kl 09:52 | Barn/ Framtid/ Glädje

Idag blev det en sen frukost, om än världens godaste!! Havregrynsgröt med äppelmos, mjölk, två knäckemackor med avokado och citronpeppar! Solen skiner ute och humöret är på topp idag! Igår släppte det med skrivandet vad gäller examensarbetet och även om jag har en del att göra så vet jag iaf vad jag ska göra nu när frågeställningen har blivit tydligare. Igår la vi ut vår barnvagn till försäljning och vi har redan fått napp. Dessutom ska vi och väga på BVC idag och vår egen våg vittnar om en rätt så bra uppgång, förmodligen närmare ett halvt kilo sedan vi skrevs ut från sjukhuset för en vecka sedan om den nu visar korrekt. Så vår lilla kille har med andra ord tagit igen allt han missat de två första veckorna i livet! Dessutom visade vågen att denna mama går stadigt neråt. Siffran i sig är egentligen rätt oviktig men det känns så himla bra i kroppen och jag har aldrig varit så nöjd med kroppen som jag är nu (jo efter förra förlossningen hade jag nog liknande känsla förresten). Att komma tillbaka kommer inte bli någon svår match när jag sen får tid att köra igång ordentligt utefter det upplägg jag har från Mammafitness sedan tidigare – världens bästa klubb för vältränade mammor! Ja ni hör, idag är livet på topp och jag hoppas den känslan åtminstone håller i sig under helgen och gärna framöver också!
  

Tired mama!

onsdag 18 februari 2015 kl 20:00 | Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Livet/ Planer/ Vara förälder

Av någon anledning (gissar på ett event i plugget) så har vi fått 2 dagar ledigt mitt under veckan vilket är så himla oerhört tacksamt just nu så det är inte sant eftersom magen spurtar och jag mest mår illa/har sura uppstötningar för att det känns som jag inte får någon plats med innandömet. Vi försökte ta tillfället i akt och gick ner till stan idag för att kolla vagnar, näst intill ner till citykärnan gick det bra men sen blev det sammandragningar av det hela så då gick det himla segt. Lyckades käka lunch och sedan kika runt på vagnarna för att sedan ta oss hemåt men då blev det faktiskt buss. Magen protesterade och ryggen likaså! Haha.. När vi kom hem trodde jag inte jag skulle komma ur soffan efter att ha legat en stund då det i princip låste sig därbak.

Det var nog inte förrän efter dagens strapatser som jag insåg hur lyckligt lottad jag varit hittills vad gäller göromål. Sambon tar tyngsta lasset med Noelia och jag behöver inte ta mig långa jobbiga sträckor under dagarna som annars kunde ha blivit lite påfrestande nu när man närmar sig slutet. Tränat kunde man väl ha gjort för att stärka upp kroppen men samtidigt anar jag att det inte blivit jättemycket av det den här sista trimestern eftersom magen reagerar en del på rörelser så. Vi får se, jag har en ambition om att börja träna och äta nyttigare längre fram när vi funnit lite stabilitet i livet som fyra men jag funderar faktiskt på att säga upp mitt gymkort och köra hemmaträning då istället.

Följde upplägg från Mammafitness (Olga Rönnbergs mammaträningsprogram) och tyckte att den träningen var både effektiv och gav snabba resultat. Den kvinnan vet vad hon gör om något! Men det är som sagt en stund kvar. Just nu okynnesäter och njuter jag mest om vartannat så visst har jag nog gått upp mer än vad jag gjort än om jag ätit normalare mängder och då följer jag ungefär samma tillväxtkurva som förra graviditeten. Men samtidigt vet jag också med mig att en bidragande faktor är att rörelse är lika med noll just nu och jag vägrar ha dåligt samvete som många kvinnor har av att de går upp under en graviditet. Det här är ju liksom övergående och ingenting är omöjligt sen så!.. Har funderat på yoga eller vattengympa nu sista tiden under graviditeten men inte riktigt bestämt mig. Det kostar ju en del och ny vagn kommer vi nog investera i ordentligt den här gången faktiskt.

Just nu står det mellan Emmaljunga Double Viking 735 och Bugaboo Donkey Duo, sen får vi se om vi gör slag i saken, det handlar ju trots allt om rätt mycket pengar! Jag har alltid älskat Emmaljunga men just syskonvagnen har några brister som är svåra att bortse ifrån om man jämför med Bugaboon. Korgen undertill är uppdelad i två små (skitknasigt!), liggdelen till bebis har handtag i suffletten som innebär att man måste hålla in knappar för att justera i olika lägen (sjukt irriterande och tidskrävande) samt att den väger en hel del att lyfta av faktiskt vilket jag tycker är rätt otroligt då en nyförlöst mamma vill bära så få kilon som möjligt utöver sitt lilla underverk. Då har Bugaboon till sin fördel en hel korg under, enkla justerbara suffletter som går såpass långt ner att det skyddar mot sol i alla lägen i princip, delarna väger knappt nånting samt vagnen fälls ihop så snabbt och smidigt att det typ inte gills. Med alla de goda fördelarna som lyser igenom så känns det i princip korkat att inte köpa en Bugaboo.

Samtidigt har den inte riktigt samma fjädring i bakdäcken när man exempelvis ska ta sig upp för trottoarkanter så det är klart, det går att finna olika faktorer på bägge. Med tanke på att Bugaboon kostar så mycket här i Sverige så skulle vi köpa ifrån Holland i så fall, jag har hittat en riktigt bra leverantör som många svenska 2-barnsföräldrar handlat från och varit supernöjda. Slängde iväg en offert tidigare idag så får vi se vad de säger! Inget bestämt ännu men drömma lite kan man. Nu ska jag i säng för imorgon väntar bebissim och sedan utflykt till förlossningen i Ystad, det blir spännande det!! 😀

(null)

Härliga helg!

söndag 8 februari 2015 kl 12:00 | Att införskaffa/ Familjen/ Framtid/ Glädje

Hej på er!
Tänk att en ledig helg kan göra en så ofantligt stor skillnad. Jag har äntligen fått tillbaka hoppet om livet och allting känns återigen som det alltid gjort – att allt är möjligt!! Jag har bara ägnat mig åt familjen i helgen, ätit gott, kollat filmer och sovit ut. Varit och storhandlat inför lillebebis ankomst, det känns spännande om nåt! Noelia älskar sin nya säng, studsar upp där titt som tätt och grejar. Hon har inte fått inviga den än eftersom vi behövt tvätta allting men ikväll förhoppningsvis så! Och spanat in syskonvagn, jag har nog hittat min favorit bland de nyare varianterna, Emmaljunga Double Viking. Dock kommer en modifikation av modellen i april som är ca 5cm mindre i chassit så det lutar nog åt den faktiskt. Det har liksom stått mellan den, importera en bugaboo donkey duo från Holland eller köpa någon billigare begagnad variant av dessa. Men vi får se, vi funderar fortfarande som sagt! 😀

(null)
Tänk vilken skillnad det är, fysiologiskt sett, bakifrån och framifrån!

Graviditeten och doula-träff

torsdag 29 januari 2015 kl 22:35 | Doula/ Familjen/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhället/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

God kväll på er!

Hoppas ni mår fint, själv är jag lite i ett töcken, känner mig något trött mest hela tiden och har dagarna fyllda till max. Skola på dagarna med massor av läsning och hemuppgifter och sedan en hel del helgjobb på det, flera helger i rad nu faktiskt. Därefter ska jag nog börja trappa ner tror jag. Ny chef på jobbet snart också och jag behöver sätta igång med Försäkringskassan om det inte ska behöva dra ut på tiden med föräldrapenning en himla massa också. Så en hel del att stå i med andra ord! Och så är det bara drygt 3 månader kvar och jag behöver komma igång och få examensarbete gjort. Stressigt värre!

Dessutom lider jag av uselt humör mest titt som tätt just nu. Rätt mycket aggressioner, jaopp minsann! Haha.. Vissa säger väl att gravida kvinnor blir allmänt mer känsliga, jag har nog snarare gått och blivit lejoninna! Haha.. Det där jäkla hormonerna. I grund och botten vet jag att jag hade reagerat likadant i samma situationer som kan uppstå men just nu tar jag det mer än gärna hela vägen och lite längre än så. Sen vet jag inte om man som gravid kvinna också måste hävda sig mer för att alla ”puttinuttar” en så. Jag tror faktiskt det är fallet! Det finns ju inga andra tillfällen någon ”gullar” (dvs talar nedsättande till) mig mer än när jag har en kula på magen. Och ärligt talat avskyr jag det! Jag är varken förståndshandikappad eller har någon annan mental nedsättning och att då, både främmande som ofrämmande, påstår att de ”ger råd” eller gör andra märkliga saker mot en utifrån omtanke är helt fel. För är det riktig omtanke om den andra individen då förstår man också när man ska hålla klaffen och bete sig som folk och inte fjanta sig så! Förra gången kändes det många gånger som om människor trodde att man tappat huvudet mellan benen bokstavligt talat när man var gravid och jag kan ju inte direkt påstå att jag känner annorlunda den här gången heller. Människor älskar att trycka ner andra människor och att då ge sig på kvinnor med sina små härskartekniker, det gör mig tokig!

Men nog om det! Nu är vi i v. 28 (27+4) och jag mår väl ändå hyfsat skapligt utefter omständigheterna tycker jag. Trött som sagt men blir det riktigt illa sover jag en stund under dagen, som idag t ex. Bebis är fortfarande väldigt aktiv men är snällare mot revbenen även om jag gärna känner en fot eller två som pillar mitt emellan dem precis i mitten av bröstet. Annars tror jag mest att rumpa och ben ligger åt högersida för där kör knäna och fossingarna lite extra mycket mest hela tiden. Häromdagen träffade jag faktiskt en doula och diskuterade läget kring förlossning och hon kom med ett himla bra förslag om hur hon skulle kunna hjälpa till så att vi slapp lämna bort dottern till någon främling samtidigt som jag kunde ha min sambo i närheten när det väl är dags inne på förlossningen. Så känslan av maktlöshet, frustration och ilska har så sakteligen börjat lägga sig, det här alternativet känns bra om något och vi har kontrollen över situationen vilket jag inte känt tidigare. Vårt barn ska inte behöva råka ut för något bara för att sjukvården varken har alternativ att anpassa sig eller vi några vi känner som kan ta hand om henne. En förlossning borde vara världens naturligaste grej och det borde inte vara så omständigt att få barn tycker jag som det i detta fallet skulle kunnat bli. Som jag uttryckt till flera – leta okända barnvakter halva jordklotet runt är inget vi prioriterar i dagsläget, att ens göra det känns urlöjligt när vi bara ska föda barn.  Men vi har inte bestämt något helt än eftersom det ändå kostar och jag vill att sambon ska känna sig okej med tanken innan vi tar beslut om det. Men det känns positivt iaf!

(null)

Mama

onsdag 21 januari 2015 kl 13:25 | Barn/ Familjen/ Framtid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Studier

Goddag på er!
Jag har ju varit rätt så osynlig härinne ett tag nu (bokstavligt talat) men tänkte väl att jag skulle träda fram i ljuset igen. Haha.. Lite smått! Jag har fortfarande mycket omkring mig men ska försöka skriva då och då ändå, det kommer bli mer när jag är hemma sen förhoppningsvis. Är i v 26+ och det har börjat spurta kan man väl säga. Som jag skrev igår filosoferar jag väldigt mycket den tid jag får över. I övrigt har jag sovit extremt dåligt också, mycket rörelser inifrån och svårt att vrida sig i sängen samt med lite nästäppa på det så är det extremt omöjligt. Har legat vaken till kl 3-4 ibland (sen kan jag inte med att kolla klockan längre då det blir en ond cirkel). Så sömnbrist lider jag av en del, förmodligen därför jag varit så känslig på sistone! Haha.. Här kommer en liten bilduppdatering med mage och allt. Hur många kilon extra? Ja tillräckligt för att ha gått såhär länge iaf! 😉

IMG_9148.JPG

Livet och kärleken

tisdag 20 januari 2015 kl 23:48 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Framtid/ Glädje/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Storasyster/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Nej jag är inte borta även om det kan verka så! Har börjat och också skrivit färdigt flera inlägg men WordPress har inte velat fungera och tiden är en värdefull vän just nu. Det är hektiskt i skolan (som vanligt) och ju längre graviditeten lider, desto mer har jag börjat gå in i mig själv igen. Lillasyster ska ha bebis inom kommande 2 veckorna och min bästa väninna ska ha om knappt 4 veckor. Ni kan tro att det är mycket bebis i mitt huvud då vilket det inte varit under hela hösten precis pga annat! Jag är glad att det börjat få ta den plats det borde, jag behöver ju förbereda mig mentalt denna gången också även om det blir gång nr 2.

Vad jag insett är att ingen är den andra lik. Förra gången var speciell och denna kommer bli lika speciell den med. På vilket sätt vet jag inte än men det kommer den. Vi har fortfarande inte löst barnvaktsproblemet men jag har upptäckt ett alternativ som börjar tilltala mig mer och mer. Inget är bestämt utan jag funderar och reflekterar dagligen, läser fram och tillbaka och kikar på klipp. Det känns som jag laddar upp inför värsta maratonloppet, på riktigt alltså och jag känner mig sjukt taggad! Även om gravidhjärnan har börjat framträda mer och mer och jag snurrar till det något emellanåt! Haha

Kikar fortfarande runt på barnvagnar men inte lika aktivt. Jag vet vad jag vill ha men att jag kanske får nöja mig med mindre. Just nu spelar det ingen roll faktiskt, förlossningen känns viktigast och är huvudfokuset nu. Att vi som ska familj ska ha det bra, slippa stressa och kan vara tillsammans. Det ska bli så spännande att få möta vår nya krabat när det blir dags! Så aktiv som denna är är jag rädd att den kommer spräcka mina revben innan det är dags för hen att göra entré. Jag är i v. 26+ och bebisen är redan uppe vid revbenen och kickar flitigt. Det går våldsamt till rätt ofta och den senaste veckan har jag sovit extremt dåligt, jag har tyvärr fått ta till vår bäddsoffa för att inte ligga och lystra till minsta lilla och då knappt somnat ändå för att det varit någon som påmint en om sin närvaro.

Noelia har utvecklats oerhört mycket på sistone, kommer på nya saker hela tiden, drar stolen till köksbänken för att vilja komma upp, går runt i våra skor (yes, hon har äntligen kommit på vilken som ska vara på vilken även om det är roligt att göra motsatt också). Toaletten har hon äntligen börjat gå på igen så vi byter inte lika ofta som tidigare. När hon var runt året gick hon ju på toa regelbundet och gjorde nr 2, vilket är himla praktiskt. Men när hon kom in i fasen att hon skulle gå runt och kika på allt, då blev hon bara upprörd och arg över att vi störde henne i hennes upptäckande. Nu har det lugnat sig lite och vi är på g igen. Inte för att vi vill skynda på med att bli blöjfri på något sätt men öva gör ju inte så mycket utan det blir mer naturligt sen när det känns rätt för henne.

I övrigt är jag inne mycket i ett filosofi-mode just nu. Många dagar när jag åker till skolan funderar jag på livet, om jag är nöjd med det, om jag har det jag vill ha och om det finns något mer jag behöver eller om jag skulle vara nöjd med det jag åstadkommit och gjort om dagen skulle vara kommen. Jag har lite tvångstankar kring döden, ett klassiskt scenario är att livet så klart skulle slockna snabbt i en bilkrasch, sådant har ju hänt förr. Men tanken som skrämmer gör att man går in i sig själv och verkligen funderar över om man är stolt över att man är den man är, och vad man gjort i livet. Och de senaste dagarna har jag känt ett sånt lugn med mig själv, jag är tillfreds med hur mitt liv ser ut, vad jag står för, tycker och tänker, jag ångrar inget jag gjort och även om man så klart kan sträva efter nya mål i livet så skulle jag ärligt talat kunna säga att om dagen var kommen denna dag så skulle jag vara nöjd med vad jag åstadkommit hittills även om det jag åstadkommit och det som gett mig lycka inte på något vis kan mätas i ära, pengar eller framgång.

Jag vet att jag gjort avtryck, jag vet att jag som person står upp och argumenterar för min sak, gör mina egna medvetna val och har värderingar som jag är stolt för och som jag också står upp för. Det kan låta något egotrippat men hur många kan, med handen på hjärtat, verkligen säga att de funderat sig fram till att de är nöjda med vilka de är idag om livet har ett förutbestämt slut? I strävan och tävlan efter mycket i livet glömmer människor allt det den redan har oftast. Själv tänker jag på vad lycklig jag är med det jag skapat runt omkring mig. Det är ju det man borde se och fokusera på och inte annat. Självinsikten över den tillfredsställelsen gör en nöjd med livet. Nej mitt liv är inte på något vis perfekt, vi hade gärna bott bättre, finare och haft en bättre fungerande bil än den i dagsläget.

MEN det är petitesser mot vad jag dagligen får vara med om. Jag har en sambo som älskar mig och som alltid ställer upp, som tar hand om vår dotter på ett oerhört fint sätt, leker och ger henne kärlek dagarna i ända, ger henne all uppmärksamhet hon förtjänar och samtidigt sköter allt i vårt hushåll så att jag kan ägna mig helhjärtat åt studier. Utan denna starka mannen kan jag säga att livet inte varit i närheten av vad det är. Och hur många män finns det som är på detta vis? Jag är så oerhört privilegierad så det är inte sant. Jag tänker på alla kvinnor som kämpar, har både heltidsjobb och tar hand om barn/hushåll medan karln sitter på ändan och bara bryr sig om sitt eget och sig själv. Här har jag en man som gör vad varje kvinna skulle göra (och redan per automatik allt som oftast gör i dagens samhälle eftersom det är norm) – lyfter mig något oerhört genom att ge mig utrymmet att utvecklas och ta det större ansvaret hemma! Det är få förunnade, det vet jag. Älskade man. Och älskade underbara barn jag har.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig bredvid de käraste underbaraste jag har! Men innan det tänkte jag bara lägga in ett litet klipp för er att bevittna här nedan. Jag har suttit och gråtit glädjetårar över klipp som dessa halva kvällen nu. Det är sånt här som gör livet genuint vackert, sånt som verkligen gör livet värt att leva – kärleken till/från ens barn. Det finns inget vackrare och ömtåligare.

 

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=pSyCal8fqig&list=PL8JH-UXenj55cMmW4bRFlKXBAPNheWDXX&index=1[/youtube]

 

 

 

I mitt badkar..

tisdag 13 januari 2015 kl 16:03 | Barn/ Familjen/ Framtid/ Graviditet 2/ Hälsa/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Hej vänner och god fortsättning på det nya året!

Själv hade jag en förhoppning om att det här året skulle kännas något positivare men att gå tillbaka till studierna kändes verkligen sådär. Sedan mina föräldrars skilsmässa förra året så har livet varit en salig oreda och det blir inte direkt bättre av att gå till en skola där hastigheten är 140, det känns som allting bara svischar förbi över huvudet på en och ett stressande examensarbete som borde ha börjat ligger och tynger över en. Ingenting känns normalt och på det är man gravid och extra känslig dessutom. Jag vet inte, kanske är det något säsongsbetonat som drabbat en? Det brukar ju vara aningen deppat i början av vårkanten innan huvudet kommer in på en ny fin energigivande bana. Men jag känner inte för att gå och vänta på att glädjen ska kicka in om alltför lång tid, med detta gråa väder vette tusan om man kommer kunna stå ut så pass länge faktiskt.

Tycker nog i allmänhet att allt är lite småjobbigt just nu. Jag lovade mig själv att jag skulle sluta stressa och tänka på det men det faktum att vi fortfarande inte vet om någon kan ta hand om Noelia när nästa barn kommer ligger ändå där och trycker. Att vara mer orolig för vad som ska hända med henne känns så djävulusiskt mycket jobbigare än tanken på en förlossning då då kanske ni anar vidden av det här problemet för mig just nu. Har försökt dra i de trådar jag kan (närmsta väninnorna) men med svaga löften eller alternativa undanflykter kommer man knappast närmare någon lösning vilket känns pissjobbigt. Har laddat ner en app i telefonen och funderar på att öva mindfulness såpass mycket att jag ska kunna klara värkarna så pass länge att jag kanske kan föda här hemma i mitt eget badkar, vem vet? Behärskar jag det kanske vi klarar av att vara hemma så pass att det till slut bara blir dags istället? För mig känns den tanken mycket mer lockande än att jag ska dra med mig en stackars liten in på förlossningen för att sitta i ett sterilt rum och se sin mamma ha ont, världens onaturligaste situation deluxe liksom! Hade vi varit kvar hemma hade jag ju bara kunnat vara i mitt eget hörn och sambon nära till hands samtidigt som Noelia ändå hade varit i en miljö hon känner sig trygg med och där hon kunnat sysselsätta sig själv. Folk födde ju hemma fram tills på 50-talet så varför inte liksom, tänker jag.

Folk som jag nämnt det för tittar på mig oförstående och ser på mig som om jag vore galen. ”Men om du ger ditt barn men för livet då? Om något hemskt händer dig då?” Förstår inte varför folk ska se förlossning som något så onaturligt att enda ställe att fixa det på är på sjukhuset fylld med smärtstillande medel. Hur artificiellt är inte det på en skala? Gömma undan kvinna för att vi blir groteska monster under en förlossning?! Olycka, javisst.. Sjukhuset ligger knappt någon km ner för samma väg som går här utanför vårt hus liksom. Och kommentaren om att jag skulle skrika.. Ibland har man verkligen bara lust att höja rösten och skrika dem som säger detta rakt i ansiktet och fråga hur de kan vara så knäppt funtade alltså!?! Jag grymtade en gång under hela Noelias förlossning och det var för att barnmorskan var inne med handen och tryckte undan den sista kanten som låg om huvudet innan det skulle börja sin vandring ner samtidigt som jag hade en krystvärk, då tycker jag fasen man ska få grymta lite! I övrigt var jag tyst som en jävla mus men det har folk svårt att förstå, att det skulle finnas dem som koncentrerar sig på det som ska göras istället för att skrika ur sig all luft och sedan falla ihop pladask utan att ha åstadkommit något produktivt mer än förstört för sig själva möjligen det finns inte i deras värld!

Att förlossningar förknippas med så traumatiska upplevelser/minnen är helt otroligt egentligen. Det är ju en själv som gör dem. Å ena sidan romantiserar kvinnor det samtidigt som de ska se sig själv som martyrer för att de går igenom det och det är för jävligt. Det finns liksom ingen bild som inte ger en extrem syn av hur det gått till eller känts som upplevelse vilket förundrar mig. Olyckor/missöden kan så klart hända och sådant måste man få bearbeta, sörja och vara upprörd över. Men de som upplevt klassiska förlossningar och ändå säger att det varit de jävligaste de varit med om och sedan antar att alla andra känner likadant.. Kvinnor är liksom inte en homogen grupp av individider som, likt robotar, ser ut, tänker och agerar på samma sätt så det gör mig bara irriterad när de antar saker om en som inte alls stämmer in på en som individ. Bara för att någon annan skriker, fäktar, slår och är aggressiv under sin förlossning så innebär det inte att jag är likadan.

Just nu är det såna tankar som bubblar upp när jag tänker på vår kommande förlossning. Att varför kan inte jag få vara den som väljer hur det ska gå till? Varför måste man göra det så omständigt om det inte behövs? Varför är detta samhälle så jäkla standardiserat att minsta avvikelse från normen blir ifrågasatt? Hur tänker ni kring detta eller har ens tanken slagit er?

 

Mot 2015 !!

onsdag 31 december 2014 kl 23:40 | Barn/ Bloggen/ Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Utveckling

Hoppas ni haft en underbar kväll med nära och kära! Ingen uppdatering på länge (ingen synlig sådan iaf eftersom WordPress vägrar samarbeta just nu). Men så fort appen fungerar igen på telefonen blir det nog lite fler uppdateringar. Året som varit har verkligen haft delar av allt, om man bortser från ren och skär död, den har som tur uteblivit iaf! En karusell har det varit men jag har nog varit nere på djupaste botten och hoppas och tror att det nu bara kan gå uppåt igen. Har hittills försökt landa under vinterlovet även om jag mestadels har jobbat. Har äntligen börjat komma till insikt att jag är gravid och att det värmer att det snart är dags igen. Allt som varit har gjort att både jag och min lilla familj hamnat helt i skymundan med allt som utspelat sig runt omkring. Men så sakteligen börjar våra liv likna det vi en gång haft och det känns skönt att kunna hitta tillbaka till sig själv. Om 2014 var ett orkanfyllt stormigt år så hoppas och tror jag definitivt att 2015 kommer bli något alldeles särskilt, något helt utöver det vanliga! Förhoppningsvis himla bra, mer harmoniskt och stabilt! Och så ska vi bli tvåbarnsföräldrar, det är verkligen inte fy skam att få uppleva det! All kärlek till er och Gott Nytt År på Er!

 

IMG_8986

Lilla madamen tidigare under kvällen hälsar också!!

IMG_9015

 Gott Nytt År!!

Barnvagnar

torsdag 18 december 2014 kl 22:23 | Barn/ Framtid/ Gravid/ Planer/ Vara förälder

Barnvagnsfrossandet har kommit igång lite smått igen. Lanade lite när vi insåg vad mycket det skulle kosta och att vi kanske inte har de pengarna att röra oss med riktigt. Jag har varit himla sugen på Bugaboo Donkey Duon men sambon tycker det är för gräsligt dyrt för något som ska vara så enkelt som en barnvagn och med tanke på att vi kanske enbart kommer använda den i 1,5 år och sedan byta till något mindre igen (eventuellt använda vår befintliga sulky till minstingen istället). Vi har ju inga fasta jobb att tala om och även om vi haft besparingar att ta av så är det så klart kärvt att ha en hemma föräldraledig på heltid samtidigt som den andra studerar. Visserligen jobbar jag extra vid sidan av men det är inte alltid de pengarna rullar in heller och räcker till för hela hushållet så sammantaget talar vi inte om mycket marginaler även om vi försöker hålla igen så gott det går, alternativt unnar oss när vi sparat lite grann eller fortsätter sparandet.

I vilket fall så har jag hittat en tysk dubbelvagn som jag tycker liknar Emmaljunga Viking (dubbelvagnen) som inte är lika dyr men som har samma typ av design och som inte verkar så himla illa. Tyvärr går inte sätena att vända var för sig men så känner jag också att det nog inte gör något om Noelia inte sitter framåtvänd, för henne spelar det (än så länge iaf) ingen roll om hon ser mig och kikar ut på sidorna eller ska titta rakt fram utan mamma i ögonvrån. Hon har liksom inte riktigt det behovet av att se allt och stimuleras hela tiden så jag tror inte hon skulle lida någon nöd. Och skulle det så vara så skulle hon ju alternativt kunna gå bredvid vagnen isf så hon får röra lite på sig också.

Jag har hittat den här tyska vagnen, Hartan ZX 2 heter den och jag tycker den är himla fin. Är ungefär lika liten som de andra dubbelvagnarna i bredd samt ihopfällt fast till något bättre pris. Tycker dock inte om att det är hjul med luft i, är det något som varit toppen med vår nuvarande vagn så är det undslippandet av underhåll när det kommer till att pumpa/byta däck och liknande. Man vill ju gärna ha så lite arbete som möjligt med sånt (känner iaf jag!) så man liksom kan prioritera annat i livet. Men helt säkerligen är det skönare att köra med, skulle inte förvåna mig! I vilket fall skadar det inte att kika runt. I det här fallet skulle kommande bebis få antingen en mjuk- eller hårdlift att ligga i och det känns inte som någon dålig kompromiss direkt heller eftersom jag vet att de somnar så gott och man inte gärna vill väcka dem när man ska in igen efter promenaden. Det problemet hade vi lite grann förra gången med Noelia, att vi var tvungen att bära in hela överdelen alternativt fortsätta promenera tills det att hon vaknat (bor i stan upp i lägenhet med trappor och ingen hiss så ståendes på någon gräsmatta eller balkong har inte varit att tänka på). Så lift hade helt enkelt varit en klar fördel så som jag ser på det nu från våra tidigare erfarenheter! Färgerna och modellen är som sagt himla snygg och jag är väl något lättflirtad. Men ingenting är bestämt, vi får fundera vidare och kika runt!

 

hartan zx 2

Ge igen livet med en käftsmäll

måndag 1 december 2014 kl 10:00 | Framtid/ Ideal/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Sorg/ Storasyster/ Vara förälder

IMG_8567.JPG

Godmorgon på er!
Här kommer en dagens något sliten mama. Just nu är det något kämpigt med allt och när jag kommer titta tillbaka på det året som varit så kommer jag nog undra hur saker och ting kunde bli så galet fel och allt komma på en gång. Studierna som jag trodde skulle bli så roliga har känts som ett rent helvete och jag har bitvis funderat på om jag ska droppa det. Omständigheter gällande privatlivet har knappast gjort det enklare, tvärtom. Men jag har bestämt mig för att kämpa, om det så innebär att jag stupar, vilket jag helst inte hoppas. Men som titeln antyder är jag väldigt förbannad på vad livet gett mig och jag hoppas att min tur i livet återvänder. Tiden kommer utvisa.