Add Comment Register

K-vitamin och sen avnavling

tisdag 17 februari 2015 kl 20:42 | Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Jag vet inte men förra graviditeten tyckte jag att jag satte mig in rätt bra i hur saker och ting skulle förlöpa, fokuserade mycket på förlossningen och liknande. Samma sak gäller så klart nu men jag har inspirerats av alla de nya sidor jag hittat och verkligen börjat läsa på kring forskning och olika rön. Ju mer jag läser om de kritiska rösterna och den forskning som finns till stöd för dessa desto mer börjar jag ifrågasätta människans naiva inställning till sjukvården. Om jag var kritisk tidigare för att jag har dåliga erfarenheter och anser att många människor är totalt inkompetenta inom sjukvården så gör den information jag hittat nu det än mer påtagligt! Här åker man förmodligen som ett ungt par in för att föda sitt första barn och så har de ingen aning om vad för bemötande barnet får när det kommer till världen. Ej heller finns information som ger en helhetsbild att tillgå så att föräldrar kan bli korrekt informerade över både för- och nackdelar kring saker och ting. Jag har bl a läst om sen avnavling och varför en del föräldrar avtackar sig k-vitamin sprutan när barnet är fött. Det här citatet av Kirsten Nisted, hämtat från alternativjournalen fick mig att frysa till is första gången jag läste det, för jag kan inte låta bli att tänka på min lillebror som fick leukemi som liten:

”Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.

Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.”

Visst låter det uppmuntrande? K-vitamin injektionen som bebisen får innehåller så mycket som 20 000 gånger den normala nivån hos en bebis samt rejäla portioner konserveringsmedel. Och hjälper då K-vitaminet mot blödningar som det påstås göra? Njae, delade meningar finns men det finns inget som verkligen styrker att K-vitaminet skulle hjälpa om något allvarligt inträffar efter förlossningen. Det går att hitta fall där bebisar har fått K-vitamin men där det knappast gjort någon skillnad när barnet sedan drabbats av exempelvis hjärnblödning. Så på så vis skulle jag snarare tro att det ger en falsk trygghet till föräldrarna och sjukvårdspersonalen mer än något annat.

Vidare har vi sen avnavling, men det kan vi ta vid ett annat tillfälle, bilden nedan får illustrera exempel så länge. En tänkvärd sak dock vad gäller klipp av navelsträng direkt efter födsel som jag kan tycka är värd att nämna är att man lämnar ca 1/4 av barnets blodvolym inne i navelsträng och moderkaka med stamceller som kan komma väl till pass i den lilla babykroppen om det skulle behövas. Att ta det från sitt barn och slänga bort det värdefulla, det kan man ifrågasätta och grubbla mycket över. Nu vet jag inte om det är någon annan gravid mamma som är inne här och läser men om det skulle vara intressant och veta om ni som dyker upp här emellanåt vet något om allt detta? Har satt er in i såna här saker eller bara lämnat det vid den mentala förberedelsen inför en förlossning och struntat i praktikaliteterna kring barnets entré till världen? Jag hade nog själv inte fått upp ögonen om inte det var för att jag läst i forum där man diskuterat ämnena flitigt, ingen människa är ju perfekt liksom och kan veta allt. Samtidigt förundras jag över hur enhällig informationsbilden hos gravida kvinnor ser ut idag, nog förstår man då att en hel del är något vinklat för att ge grund för sådant som ges/görs på rutin. Nej, nu blir det sängen men därefter ska jag fortsätta mitt sökande vad gäller forskning och information

 

navelsträng

I mitt badkar..

tisdag 13 januari 2015 kl 16:03 | Barn/ Familjen/ Framtid/ Graviditet 2/ Hälsa/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Hej vänner och god fortsättning på det nya året!

Själv hade jag en förhoppning om att det här året skulle kännas något positivare men att gå tillbaka till studierna kändes verkligen sådär. Sedan mina föräldrars skilsmässa förra året så har livet varit en salig oreda och det blir inte direkt bättre av att gå till en skola där hastigheten är 140, det känns som allting bara svischar förbi över huvudet på en och ett stressande examensarbete som borde ha börjat ligger och tynger över en. Ingenting känns normalt och på det är man gravid och extra känslig dessutom. Jag vet inte, kanske är det något säsongsbetonat som drabbat en? Det brukar ju vara aningen deppat i början av vårkanten innan huvudet kommer in på en ny fin energigivande bana. Men jag känner inte för att gå och vänta på att glädjen ska kicka in om alltför lång tid, med detta gråa väder vette tusan om man kommer kunna stå ut så pass länge faktiskt.

Tycker nog i allmänhet att allt är lite småjobbigt just nu. Jag lovade mig själv att jag skulle sluta stressa och tänka på det men det faktum att vi fortfarande inte vet om någon kan ta hand om Noelia när nästa barn kommer ligger ändå där och trycker. Att vara mer orolig för vad som ska hända med henne känns så djävulusiskt mycket jobbigare än tanken på en förlossning då då kanske ni anar vidden av det här problemet för mig just nu. Har försökt dra i de trådar jag kan (närmsta väninnorna) men med svaga löften eller alternativa undanflykter kommer man knappast närmare någon lösning vilket känns pissjobbigt. Har laddat ner en app i telefonen och funderar på att öva mindfulness såpass mycket att jag ska kunna klara värkarna så pass länge att jag kanske kan föda här hemma i mitt eget badkar, vem vet? Behärskar jag det kanske vi klarar av att vara hemma så pass att det till slut bara blir dags istället? För mig känns den tanken mycket mer lockande än att jag ska dra med mig en stackars liten in på förlossningen för att sitta i ett sterilt rum och se sin mamma ha ont, världens onaturligaste situation deluxe liksom! Hade vi varit kvar hemma hade jag ju bara kunnat vara i mitt eget hörn och sambon nära till hands samtidigt som Noelia ändå hade varit i en miljö hon känner sig trygg med och där hon kunnat sysselsätta sig själv. Folk födde ju hemma fram tills på 50-talet så varför inte liksom, tänker jag.

Folk som jag nämnt det för tittar på mig oförstående och ser på mig som om jag vore galen. ”Men om du ger ditt barn men för livet då? Om något hemskt händer dig då?” Förstår inte varför folk ska se förlossning som något så onaturligt att enda ställe att fixa det på är på sjukhuset fylld med smärtstillande medel. Hur artificiellt är inte det på en skala? Gömma undan kvinna för att vi blir groteska monster under en förlossning?! Olycka, javisst.. Sjukhuset ligger knappt någon km ner för samma väg som går här utanför vårt hus liksom. Och kommentaren om att jag skulle skrika.. Ibland har man verkligen bara lust att höja rösten och skrika dem som säger detta rakt i ansiktet och fråga hur de kan vara så knäppt funtade alltså!?! Jag grymtade en gång under hela Noelias förlossning och det var för att barnmorskan var inne med handen och tryckte undan den sista kanten som låg om huvudet innan det skulle börja sin vandring ner samtidigt som jag hade en krystvärk, då tycker jag fasen man ska få grymta lite! I övrigt var jag tyst som en jävla mus men det har folk svårt att förstå, att det skulle finnas dem som koncentrerar sig på det som ska göras istället för att skrika ur sig all luft och sedan falla ihop pladask utan att ha åstadkommit något produktivt mer än förstört för sig själva möjligen det finns inte i deras värld!

Att förlossningar förknippas med så traumatiska upplevelser/minnen är helt otroligt egentligen. Det är ju en själv som gör dem. Å ena sidan romantiserar kvinnor det samtidigt som de ska se sig själv som martyrer för att de går igenom det och det är för jävligt. Det finns liksom ingen bild som inte ger en extrem syn av hur det gått till eller känts som upplevelse vilket förundrar mig. Olyckor/missöden kan så klart hända och sådant måste man få bearbeta, sörja och vara upprörd över. Men de som upplevt klassiska förlossningar och ändå säger att det varit de jävligaste de varit med om och sedan antar att alla andra känner likadant.. Kvinnor är liksom inte en homogen grupp av individider som, likt robotar, ser ut, tänker och agerar på samma sätt så det gör mig bara irriterad när de antar saker om en som inte alls stämmer in på en som individ. Bara för att någon annan skriker, fäktar, slår och är aggressiv under sin förlossning så innebär det inte att jag är likadan.

Just nu är det såna tankar som bubblar upp när jag tänker på vår kommande förlossning. Att varför kan inte jag få vara den som väljer hur det ska gå till? Varför måste man göra det så omständigt om det inte behövs? Varför är detta samhälle så jäkla standardiserat att minsta avvikelse från normen blir ifrågasatt? Hur tänker ni kring detta eller har ens tanken slagit er?

 

Offentliga rum

fredag 28 november 2014 kl 11:28 | Samhället/ Samhällsnormer

Störande är väl när människor inte kan respektera andra. Igår satt jag ju kvar i plugget och studerade och då satt jag vid enskilda bord längs med en vägg så vi satt rätt tätt. Strax efter kl 15 dök det upp ett litet gäng som envist vägrade sluta viska till varandra, fastän det satt folk bredvid. Inte var det någon av de som satt närmast som sa till utan de såg lidande ut med flaxande huvuden (skicka kroppssignaler går ju sällan till de som ignorerar regler) så i slutänden började de dra sig hemåt suckande. I 1,5 h höll de nästan på och då var jag lagom uppretad så då kunde jag inte vara tyst! Att viska så länge non-stop är inte att följa reglerna när det gäller tystnad på bibliotek, det är snarare att provocera sin omgivning. Trist att flera ska behöva gå innan de kunde vara tysta! Och dessutom typiskt att en annan alltid ska få säga till! Jaja, så kan det vara emellanåt! Vad tycker ni själva om tysthetszoner och ljud? Hur mycket kan/bör man ta innan det är nog?

IMG_8544.JPG
Som tur var blev de där två längst borta till slut tysta.

I rampljuset av en latmask..

torsdag 27 november 2014 kl 19:59 | Ideal/ Karriär/ Livet/ Samhället/ Samhällsnormer

Det är så intressant att se kvinnor (unga som gamla) mäta sig i sin respektives framgångar, oavsett vad det kan vara. Av någon anledning så är det något kvinnor gillar, att se och uppskatta potentialen mannen har. Jag vet inte om de gillar att reflektera sitt eget ego i det och invagga sig i tron om att partnerns framgångar är tack vare kvinnan ifråga? ”Nu har han lyckats göra det på jobbet” stoltserar de som högdragna små prinsessor på ärten typ. Ofta känns det så fastän det egentligen är himla verklighetsfrånvänt och de själva inte har speciellt stor del i det hela. Men måhända kan det ha att göra med att kvinnor aldrig lyckas komma riktigt lika långt själva, eller kanske bara inte orkar satsa heller för den delen? Om inte de måste ge vika för den där andra parten så klart!

Har suttit och studerat under dagen i skolan och bredvid mig satt ett par, där killen något sent kom inklampandes finklädd med rock och allting. Tjejen kan inte ha varit mer än 20+ något år så hon hade inte direkt många år på nacken. De såg väl ut som det ”perfekta” radarparet, bägge snoffsigt uppklädda och helt klart studenter på någon av Ekonomihögskolans fina utbildningar. Intressant var också att se hur tjejen hela tiden (de satt vid varsitt mindre läsbord eftersom det var i biblioteket) titt som tätt sprang till sin kille för att få kommentarer och feedback på sitt arbete och bara vara allmänt gullig.

Vid ett tillfälle ska killen käka karameller och kastar plasten mot papperskorgen som han missar. Själv sitter han inne på FB och chattar med någon med musik i hörlurarna och bryr sig inte alls om att han precis missat. Där springer alltså den här fina, ambitiösa och förmodligen väldigt smarta tjejen efter en ung kille som knappt kan lyfta på röven för att slänga pappret i korgen som står knappt 1,5 m ifrån hans bord! Nu snackar vi inte en generation som är född på 50- eller 60-talet utan nu snackar vi förmodligen en 90-talist. Hade jag bott med en sån slarver som nöjer sig sådär utan att höja på ögonbrynen hade jag fått spader och avlidit på stört typ! Och så ska den här stackars fina tjejen som förmodligen förtjänar bättre fungera som någon slags madrass, alternativt städhjälp hemma för jag kan inte tänka mig att hennes tid är lika viktig som hans. Ibland undrar jag hur synen på tjejer och kvinnor överlevt och killar/män fortfarande kan tro att kvinnan är en ägodel som enbart ska ställa upp när det faktiskt finns de som får betalt för de tjänster som de vill att deras respektive ska utföra åt dem istället.

Att på det se att tjejen till viss del attraherats av killens egen självgodhet när det gäller studier och ambitioner inför framtiden.. Får man säga att det är det klassiska misstaget många unga tjejer gör när de börjar se sig om efter en partner i 20-års åldern? Jag har själv gjort och med facit i hand efteråt så inser man hur löjligt och ohållbart det blir i längden. Tänk er att bo ihop med en slarver och ha barn med en sådan, precis som om de vore en extra på nacken? Inga pengar eller framgångar i världen skulle kompensera för att man som partner ska behöva agera mamma åt sin egen respektive (iaf inte för dem flesta, det finns alltid undantag när det gäller kvinnor och hur långt de är beredda att krypa för att få saker). Och jag kan inte heller förstå att det verkligen finns dem kvinnor som tycker att det är helt okej, att springa runt hela/halva livet och leka pass-opp när man borde ha bättre saker för sig i livet. Nej, tacka vet jag att skapa sina egna framgångar och leva på dem! Jag lovade mig en gång i tiden att jag aldrig skulle bli beroende av en partner, allra minst ekonomiskt och det tänker jag se till att hålla. Någon slags självrespekt har man ju. Synd bara att andra inte förstår sitt egna värde bara.

 

images

Hysteroida kvinnor..

torsdag 27 november 2014 kl 09:31 | Förebild/ Gravid/ Samhället/ Samhällsnormer

Visste ni att kontrollerna hos MVC är frivilliga och att man faktiskt inte alls måste gå? Nu är ni säkert några som suckar, vrider på er i stolen och skakar på huvudet över detta men det är faktiskt sant. Det finns inget som säger att kontrollerna under en graviditet skulle vara något som helst obligatoriska. Men visst är det klart att det är bra att hålla kolla. Med min förra barnmorska klickade jag direkt, det var iofs efter ett första byte men ändå! Vi hade samma sköna (skulle jag säga) inställning till att vara gravid och det här med alla råd kring vad man får/bör/ska göra då. Det var himla skönt att det kändes så självklart och även om hon inte alltid höll med så lyssnade och lät hon mig få min vilja igenom. Med det faktum att kontrollerna är frivilliga så inser ju vem som helst att det är den gravida kvinnan som i slutänden har det sista ordet att säga till om.

Ibland tycker jag dock att hysterin kring allt går något överstår och kanske är det typiskt kvinnligt även om det verkligen inte passar in på mig personligen. Ta det här med råden kring maten t ex, jag har mött alla möjliga människor som har diverse idéer och teorier om vad man får och inte får äta. Det kan vara allt ifrån skrönor från 70-talet till att man idag inte får röra en endaste bit av en viss typ av mat. Ta t ex listeriabakterien, den största ”boven” kring varför man inte bör äta vissa saker som gravid. 1-2 gravida kvinnor av ca 40-70 fall som upptäcks varje år drabbas av bakterien. Den risken är himla liten. Men iaf så säger råden att man inte bör äta en lång radda livsmedel, kanske framför allt förpackad rå/gravad/rökt lax. Enligt livsmedelsverket är det dock helt ok att äta ex ”nygjord” rå fisk eftersom risken är minimal. Frågan är ju då vad minimal innebär? Som hysteroid gravid kvinna (vilket det verkar finnas många av idag) borde man ju inte ens ta chansen om risken är minimal för listeria, för då innebär ju risken helt enkelt att den finns, eller hur? Listeria försvinner inte heller om det är fryst (vilket många verkar tro) så återigen finns där ”fällor” i det där trygghetssystemet som kvinnor bygger upp runtom sig för att de tror att det värsta kan/ska hända dem.

För mig är det ungefär likadant som att vakna upp varje morgon och tro att idag är dagen då jag kommer dö, dvs helt absurt. Jag tar råden på största allvar och följer dem till största del men jag gör också undantag när jag är sugen på något jag faktiskt vill ha, t ex sushi. Och jag är fullt medveten om att risken ändå finns medan andra verkar tro att den är non-existentiell. Likadant är det med hysterin kring antalet besök och undersökningar. Jag vet inte hur det funkar i resten av landet men jag tror att de flesta program för gravida ser likadana ut med vissa skillnader. Här i Skåne-regionen erbjuds man allt som oftast KUB-test i v 13-15 om man är över 33 (dvs om inte man ist väljer att gå privat och betala ur egen ficka), ett RUL och så en s ka glukosbelastning. Likadant är det med den här sistnämnda, större delen av de gravida kvinnorna i denna region verkar tro att detta är något som måste göras och att det straffar sig om det inte görs när det snarare är så att man erbjuder detta just för att det resultaten går till forskning (något de är svåra att få ur om inte man frågar rakt på). Så nej, det är inte heller någon standard fastän många verkar tro det. De använder argumentet att det är för att upptäcka graviditetsdiabetes och i vissa fall gör de det så klart men procenten är himla låg, drygt 10% om jag inte minns fel om inte ännu mindre.

Vad kvinnor däremot inte är medvetna om är vilka effekter det får på fostret att fasta och sedan dricka sockerlösning. Jag kommer inte ihåg allt men jag hade ett långt samtal med min pappa som är överläkare och kom själv fram till att det inte var något jag ville genomföra eftersom jag kände att det skulle påverka kroppen och framför allt min bebis för mycket. Att fasta från kvällen innan, komma till mottagningen och ta prov, dricka sockerlösning och sedan sitta med det i kroppen alldeles stilla i 2h, nej det kändes inte alls nyttigt. Gång på gång inser man liksom att kvinnor selekterar vad de vill tro på när råd ges, oavsett om det kommer från Livsmedelsverket eller sjukvården. Vad gravida kvinnor däremot är himla snabba med att göra är att ge kängor åt andra som inte gör exakt som de själva gör, den är den största baksidan av hela den här hysterin. Nu väntar jag barn nr 2 och är inte alls i några speciella forum för gravida men när jag väntade ettan var det annorlunda och det störde mig, att kvinnor gav sig på andra kvinnor som bestialiska monster bara för att de ansåg sig själva ha ”korrekt” åsikt eftersom de baserat sina kunskaper på råd och vetenskapliga studier. Hade man genomgått en fullgod utbildning, oavsett gymnasiet eller universitet så hade vem som helst vetat att det inte finns den ”perfekta” studien där saker inte är objektivt utstuderade. Ingen skulle välja att ge sig på en teori utan att faktiskt ha en uppfattning om utfallet och det är klart att det påverkar resultatet, hur trovärdig studien än verkar vara. Världen är inte perfekt liksom fastän en del verkar vilja tro det.

Däremot tycker jag man bör vara realistisk och använda sitt sunda förnuft utifrån de kunskaper man skaffar sig och har. Medan kvinnor hytter på fingret över en bit mat så har jag själv grannar som höggravida går här utanför och rastar hunden med ciggen i mungipan och nog sitter den där timme efter timme, om än utbytt. Vad säger det om omdömet egentligen? Varför är det ingen som sågar de föräldrarna för eller hjälper deras barn? Kvinnan jag talar om har 2 stycken barn sedan tidigare som inte ens är i skolåldern. Men där verkar ingen vilja ta ansvar för att uttrycka sitt missnöje. Så föräldrar och kanske speciellt kvinnor älskar att lägga sig i och berätta hur andra bör göra men ta ansvar själv för att påverka, njae, det låter de mer än gärna bli. Och min granne? Jodå, nog vet hon vad jag tycker eftersom hon gömmer sig så fort jag kommer förbi, om det hjälper vette tusan men man kunde ju hoppas att såna människor tänkte några 1000 gånger innan de gjorde såna saker som får direkta negativa konsekvenser för deras barn och att debatten kom ner på en lite mer sund nivå.

IMG_8536.JPG
Vårt standardprogram härnere i Skåne

Snart ultraljud igen..

måndag 10 november 2014 kl 11:59 | Barn/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Samhällsnormer/ Storasyster/ Utveckling

Det är helt galet egentligen, idag går jag redan in i vecka 18 (uppdatering kommer senare)! Inte för att vi ens är halvvägs in men ändå, tiden går extremt fort! Om knappt lite mer än 1,5 vecka ska vi återigen på ultraljud och se lillebebis! Så himla roligt, blir på min lillasysters 26-års dag och allt! Himla spännande faktiskt. Dock blir det nog inget av att fråga om kön tror jag. Sambon uttryckte väl lite nyfikenhet vid något tillfälle men har nog släppt det sedan dess, om inte det nu är allt härjande med Noelia som gör att han glömt det och således kommer återuppta sin lila diskussion om att vi borde fråga när det väl blir dags. Själv vill jag inte veta av flera olika anledningar (de flesta har jag nämnt återkommande) men främst är det väl att jag inte vill bygga en bild i huvudet och ha en massa förväntningar innan vår bebis kommer ut, den ska få ett nytt blad precis som vilken annan individ som helst, från scratch. Jag tror att man undermedvetet bygger upp en massa föreställningar och förväntningar om man tar reda på vilken könstillhörighet barnet har i förväg. Ge namn innan, det tycker jag också känns konstigt eftersom man faktiskt inte vet om det ens kommer passa individen när man väl möts. Men det är klart, smeknamn är himla härligt! För mig är det inte speciellt viktigt heller, att få reda vart åt det kommer luta åt i livet senare det får vi ju veta strax efter förlossningen ändå. Så den lilla nyfikenhet jag har stillas ju så fort bebis är ute och tiden går så extremt fort så för min del är lugnt. Den som väntar på något gott ni vet, den dagen, då kommer nästa lillebebis ut och förgyller vår tillvaro! Och känner jag oss bägge rätt så är verkligen inte könstillhörighet det viktigaste, förra gången när Noelia föddes hann vi både pussa, gulla, klippa navelsträng, undersöka och annat innan vi kom på att vi inte frågat vad vår lilla bebis var för en! Haha.. Så mycket fokus var det på det! Men världens finaste och friskaste bebis kom ut helskinnad iaf och det var huvudsaken! Namn däremot, sånt kan vi ju diskutera.. Blir det en flicka har jag nog redan nästan bestämt mig! Haha.. Galet, I know! Ska kika vidare för säkerhets skull. Men pojknamn, usch det området är det värsta och tråkigaste som finns. Finns inga fina, roliga, unika som inte redan är tagna  och de är väldigt få. Så har ni några förslag får ni gärna hosta upp dem! 😉

 

lillebebis

Lillebebis drygt 9 veckor gammal och 4,5 cm lång
från huvud till gump. Tänk att detta är Noelias
lillasyskon knappt ens hälften så stor som en
bläckpenna! Och de kommer vara lekkamrater
i framtiden, otroligt!

Fin fredag

fredag 7 november 2014 kl 21:42 | Familjen/ Förebild/ Livet/ Samhället/ Samhällsnormer/ Vara förälder

IMG_8399.JPG

Hoppas ni fått en härlig start på fredagkvällen! Själv lyckades jag slumra till himla gott med dottern när hon skulle sova för natten vilket inte riktigt var meningen. Var en himla mysig dag i skolan idag, hade en heldag med Procter & Gamble och sedan en after work ordnad av vår skola faktiskt. Himla trevligt initiativ!

Idag var det fler av mina klasskamrater som fick reda på att jag var gravid och att jag har barn sedan tidigare. Vi kom nämligen in på framtidsplaner och sånt. Det var så himla roligt, den ena tjejen spratt verkligen ut i sån himla glädje och ville absolut känna, trots att jag förklarade att bebisen knappt är upp till naveln och man inte känner rörelser utanpå än. Återkommande flera gånger har nu varit att de tycker jag verkar så himla ung. Många tror jag är runt 24 bara, vilket jag blivit lika glad att höra varenda gång!

Sen får jag mig väl också en tankeställare från stund till stund. De andra kan vara omkring min ålder, singlar, varken jobbar eller gör nåt speciellt annat medan de är här (visserligen utbytesstudenter) men ändå. Det var en kille i min ålder som sa att han gick i skolan samt spelade spel hemma, that was it. Andra kunde inte förstå hur jag får ihop det med studier, familj och extrajobb på helgerna. Då kändes det nästan som att jag kanske tagit mig vatten över huvudet och att jag gör mer än jag borde. Fastän jag vet att det är tack vare mitt driv som vi får ihop det så som vi gör!

Nämnde det för sambon när jag kom hem, att hur skulle vi klara oss ekonomiskt om jag inte jobbade och då sa han att vi nog skulle klara oss om vi bara inte gjorde av med så mycket. Men så som jag ser det så gör vi inte av med så mycket. Alltid handlar det om utgifter till andra och engångsbelopp när det väl är till oss, jag menar nya gympadojor att kunna gå i är inget jag köper ofta. Visst har det blivit någon helgresa nån gång ibland och hem till sambons familj bör vi åka regelbundet känner vi bägge. Så utan dem pengarna jag drar in hade det inte varit möjligt så som jag ser det.

Så det är liksom inte bara att tro att jag skulle kunna sluta för att glassa och ta det lugnt eftersom det ändå bidrar till vår familj. Ibland tänker jag att utåt sett är det mannen som drar det stora lasset i familjen. Men jag tror egentligen inte att det är så utan att det snarare är kvinnan som håller i alla trådar även om det kanske inte alltid syns i lönekuvertet. Vi har karaktären att jobba lite mer än män generellt sett tror jag. Men nog om det nu, jag behöver läsa lite innan kvällen, under hela helgen är det nämligen jobb som gäller! Trevlig helg på er!

Legs everywhere

söndag 26 oktober 2014 kl 14:26 | Samhällsnormer/ Skönhet

Igår kände jag mig så himla dum på jobbet när det var en kvinna som frågade om skillnaderna på rakhyvlarna vi hade till försäljning. Jag hade nästan lust att säga att jag inte använder någon så att jag inte vet av den anledningen men det kändes bara korkat eftersom kvinnor förväntas vara insatta i sånt. Så jag bad en kollega om hjälp eftersom jag inte hade den blekaste aning!

Men faktum är att jag inte är speciellt insatt i det jag inte sysselsätter mig med regelbundet. Häromdagen skulle jag införskaffa kökslampa och det är ju en djungel bland alla möjliga miljövänliga alternativ. Rakhyvlar är det likadant med, kommer faktiskt inte ihåg när jag köpte en senast. Eller jo förresten, det var engångs för typ ett år sen kanske?

Använder det väldigt sällan, är mest under armar och bikinilinjen när det behövs. Vad gäller hysterin kring (armar höll jag nästan på att skriva!) ben så har jag aldrig rört dem. Visst finns det nåt fjun här och var men är jag solbränd finns det inte en jäkel som ser det om de inte granskar med lupp och det ser jag inte riktigt poängen. Hårfria ben? Jag har inte fobi för hår så det rör mig inte i ryggen. Jag har genetiskt haft tur och en mor som varnat för rakning (och således också stubb-fenomenet) så jag är rätt glad jag aldrig börjat med nåt sånt.

När det gäller utseende överlag är jag nog himla bekväm! Haha.. Sminkar mig minimalt, rakhyveln används när den behövs i yttersta fall och inte mer, ögonbrynen har jag (eller snarare en spateraput) rört färre gånger än vad jag kan räkna på handen. Att ständigt underhålla sitt utseende (träning förstår jag, det har med hälsa att göra) har aldrig varit nåt för mig.

Det finns gånger jag haft samtal med väninnor och de avundats min filosofi, ja slöhet/lathet kanske man kan säga över skönhetsområdet rent ut sagt. Jag förstår att alla inte har samma fysiologiska förutsättningar samtidigt som jag tycker människor är något orealistiska och kanhända omogna när de säger att de inte gillar hår. Könshår kan jag förstå men det ludd son sitter på kroppen finns ju där av en anledning.

Jag hade dött om jag fått oroa mig för varje gång jag skulle visa mig barhudad offentligt om jag känt det varit jobbigt att inte vara orakad. Jag hade aldrig orkat med hysterin och hetsen kring att se ut som nåt jag inte är. Samma är det här med att kvinnor inte ska ha ett hårstrå på hela kroppen förutom huvudet. Varför se ut som en len bebis när man är vuxen kvinna och lite ludd är biologiskt normalt? Jag förstår så klart att åsikterna skiljer sig och att det är en smaksak. Men alla de som lider av dåligt samvete och som dras med i grupptrycket och gör det av den anledningen. Jag förstår inte hur de orkar?!

IMG_7542.JPG

Tänk om…

lördag 25 oktober 2014 kl 15:32 | Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Samhällsnormer/ Sorg/ Uppfostran/ Vara förälder

En mamma som jag följdes åt med förra gången jag var gravid och som jag ligger snäppet efter nu med andra barnet fick reda på vad de väntar alldeles nyligen. Så himla roligt samtidigt som det så klart är kul att se att allt också står bra till med bebis! Att andra tar reda på könet bryr jag mig inte så mycket om och förra gången inbillade jag mig att jag inte brydde förrän jag insåg i slutet att jag nog ändå gjorde det rätt mycket. Jag vet att det mest är av kulturella skäl, för att vi vill slippa eventuella diskussioner med släktingar då min sambo kommer från en muslimsk kultur.

Vi har haft evighetslånga diskussioner fram och tillbaka men jag delar inte den muslimska synen och anser därför inte heller att något av mina barn ska tvingas in i religion, vilken det än må vara egentligen. Få möjligheten till att utforska det själv, javisst absolut! Men inte tvingas in i det, det skulle jag inte ha mage till. Jag tror inte västerlänningar inser hur långt ifrån man kan stå varandra i såna frågor som betyder mycket för bägge parter när man kommer från två så olika kulturer, oavsett vilken sida man står på och vilka slitningar det kan innebära att försöka möta dem tillsammans och kompromissa om det. Jag älskar min sambo av hela mitt hjärta men ibland har det varit hjärtslitande att diskutera något som bägge tror på och där vi inte delar samma syn/åsikt.

Ett argument som jag faktiskt tycker är förnuftigt är att vänta med att få reda på vad det blir tills själva förlossningen. Könet i sig ska inte vara viktigt utan personen som kommer ut. Jag tror många gånger att föräldrar bygger upp en bild om hur bebis ska vara/bli, kanhända är inte förväntningen exakt densamma när bebisen precis kommit ut samtidigt som jag ändå tror att man nånstans i sitt primitiva vuxna huvud målar upp en bild och sedan uppfostrar barnet därefter, för att få de där egenskaperna av bilden på hur barnet borde vara. Absolut ska värderingar och kärlek ges men när man hör argument som att man behöver förbereda sig ifall det blir en flicka eller pojke då tänker jag att då använder man reptilhjärnan och inget annat. Jag förstår att man vill förbereda för barnet men dör det verkligen om det råkar ha ”fel färg” på kläderna när det kommer ut som nykläckt om det skulle vara så? Då tror jag snarare det är den fåfänga vuxna som lider helvetets alla kval för barnet är ju knappast medveten om sin omgivning.

För att komma tillbaka till det här med kön och RUL iaf så har jag börjat fundera. Skulle jag faktiskt vilja veta den här gången eller skulle jag vilja vänta? En del av själva överraskningen vid förlossningen är ju faktiskt att se vem som kommer ut (inkl så klart könstillhörighet även om jag inte anser det det viktigaste). Men tar man reda på det innan så är ju det det enda som spelar roll under en lång tid framöver tänker jag. Samtidigt är jag nervös. Den här graviditeten är annorlunda från förra; jag har mått illa och haft svårt att äta i perioder och magen sitter liksom längre upp den här gången känns det som. Motsatsen till min erfarenhet med Noelia. Betyder det att det blir en pojke och vad innebär det isf för oss, både som familj men också som par? Tanken gör mig nervös. Det var snart 3 år sedan vi hade den diskussionen senast och kämpade oss igenom till ett gemensamt beslut. Men tanken på vad det kan riva upp känslomässigt igen gör att man tänker tanken att man kanske borde ta reda just för att slippa fundera/slå ifrån oss tanken på eventuell problematik som kan komma kulturellt samtidigt som det känns dumt eftersom man på så sätt förmodligen kommer stirra sig blind på könet, vilket jag inte vill. Det är himla tudelat det där!

Om jag känner mig själv rätt så kommer vi förmodligen inte ta reda på det den här gången heller. Lönen för mödan av att ha fött ett barn är att få se in i barnets ögon och se den precis som den individ den är, utan några som helst tankar eller illusioner om vad som komma skall. Livet i all sin enkelhet liksom. Och kanhända är det allra bästa att inte veta, så man slipper gå och oroa sig för eventuella reaktioner från våra närmsta om vårt beslut utifall det skulle bli en pojke. Den här frågan borde inte vara den viktigaste, den viktigaste borde vara den om vårt barns välmående och det är nog däri jag ska lägga mitt fokus oavsett om det blir en flicka eller pojke.

IMG_2788.JPG

IMG_3657.JPG

Flumgumma

fredag 10 oktober 2014 kl 15:07 | Förebild/ Glädje/ Gravid/ Ideal/ Samhället/ Samhällsnormer

Jag kom ju aldrig riktigt fram till vad jag skulle ha sagt egentligen i mitt förra inlägg! Jag skulle egentligen tala om könsrollefrågan snarare än förskolefrågan och frihet. Men jag lyckas allt som oftast landa i det ämnet eftersom jag funderat så mycket kring det! Haha.. Men så tänkte jag att jag skulle köra till med en klämkäck selfie.

Har dragit mig för att ta en eftersom jag knappast sminkar mig (alls), älskar bekvämt/funktionellt framför stil så jag tänkte, bara för att bidra till motsatsen av den där perfekta bilden får ni min ansats till selfie föreställande verkligheten!

Jag menar om andra försöker normalisera perfekta ladyn så kör jag motsatsen här då! Haha.. Så här kommer fredagens avslutande selfie föreställande den osminkade 27-åriga verkligheten iklädd mjukis med vissa fläckar av kakao frampå magen! Och så bjuder jag på bra-less bara för att spä på den sköna verkligheten lite ytterligare! Trevlig helg på er och ha en fin fredagkväll! 😉

IMG_8118.JPG