Add Comment Register

I’ll be back!

torsdag 4 december 2014 kl 20:45 | Sjukdom/ Sorg/ Storasyster/ Vara förälder

Jag tänkte bara ge en kort uppdatering till er som är inne här och läser.. Har varit till läkaren idag och fått konstaterat att jag är rätt illa däran. De har gett mig en penicillinkur för kommande 10 dagar som vi hoppas ska få bort det jag fått. Psykiskt såväl som fysiskt har det blivit för mycket med allt som hänt i min omgivning och därför kommer jag inte komma tillbaka till skrivandet förrän allt lagt sig. Om det tar dagar, veckor, månader det vet jag inte. Jag är ledsen men jag måste fokusera på att bli frisk från allt detta och ta hand om det som är värt mest, mig själv och min egen lilla familj. Jag hoppas ni kan ha överseende med pausen och att ni vill fortsätta följa när jag blivit stark och kry igen. Ha det fint sålänge!

IMG_8593.JPG
En liten marsipantomte som fick agera klen tröst i vintermörkret.

Ge igen livet med en käftsmäll

måndag 1 december 2014 kl 10:00 | Framtid/ Ideal/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Sorg/ Storasyster/ Vara förälder

IMG_8567.JPG

Godmorgon på er!
Här kommer en dagens något sliten mama. Just nu är det något kämpigt med allt och när jag kommer titta tillbaka på det året som varit så kommer jag nog undra hur saker och ting kunde bli så galet fel och allt komma på en gång. Studierna som jag trodde skulle bli så roliga har känts som ett rent helvete och jag har bitvis funderat på om jag ska droppa det. Omständigheter gällande privatlivet har knappast gjort det enklare, tvärtom. Men jag har bestämt mig för att kämpa, om det så innebär att jag stupar, vilket jag helst inte hoppas. Men som titeln antyder är jag väldigt förbannad på vad livet gett mig och jag hoppas att min tur i livet återvänder. Tiden kommer utvisa.

Sunday funday?

söndag 30 november 2014 kl 11:51 | Familjen/ Glädje/ Livet/ Sorg/ Studier

God middag på er!
Det blev en riktigt lång v 19 eftersom vi blev framflyttade 5 dagar men idag är iaf dagen vi går in i v 20 så uppdatering kommer senare. Har fått en rätt okej natt vilket gör en hel del för humöret. Igår var en riktigt låg dag men idag byter vi ut det mot Superwoman-krafter istället! Hellre negativa insikter än inga alls, man har ju inte lust att klassas som ett stolpskott och bli totalt blåst. Den är snäppet värre!

Idag blir det läsning och kanske en stund ut, vi får se. Hela familjen är däckad men nu är ist sambon värst av oss när det gäller infektion. Jag har sluppit undan hittills men börjat känna av i huvud och hals så det kommer väl för min del också. Har ni haft en fin helg och har ni några mysiga planer för denna söndag?

 

IMG_8410.JPG

Tufft

lördag 29 november 2014 kl 17:05 | Familjen/ Livet/ Sorg/ Storasyster/ Studier/ Vara förälder

Ibland går man från klarhet till klarhet, idag är en sån dag. Skit rent ut sagt, känns som livet bara vill jävlas med en för att man är med! Ingenting fungerar som det borde, negativa saker som händer inom den närmsta familjen kombinerat med massor av motgångar i skolan och det där jäkla extraarbetet som håller på att knäcka en. Jag vet att jag har en svacka just nu men ibland tvivlar man verkligen på att livet ger en det man förtjänar. Oh well, jag är iaf iväg och köper pizza till hela familjen (- Noelia som matvägrar just nu) – det får väl duga till nåt!

IMG_8556.JPG

Med vissa erfarenheter i bagaget…

måndag 3 november 2014 kl 14:16 | Ålderdom/ Barn/ Familjen/ Livsomvälvande ögonblick/ Sorg/ Vara förälder

Jag måste erkänna det handikapp som man känner när man återupplever eller kastas tillbaka till sånt som en gång varit. Idag hade kunnat vara en bra dag, en ny start i plugget och en ny början på veckan. Istället börjar den med vad som känns som ett dödshot hängandes över huvudet på en.

Har man förlorat en väldigt nära anhörig som ung då sätter det djupa spår i en. Oerhört djupa. Morgonen började med att Noelia vaknade runt 7-tiden och eftersom natten inte varit helt enkel då förkylningen tagit omtag och sambon tagit hand om henne så gick hon och jag upp och åt frukost tillsammans.

Eftersom vi var uppe såpass i god tid innan jag skulle till skolan så bestämde jag att hon skulle få bada tillsammans med mig eftersom jag ändå behövde en dusch. Vad som började som en mysig duschning slutade sen i något förtvivlad panik när jag skulle skölja av lilla Noee och känner en stor knöl under hennes vänster armhåla. Jag vet att det är jättevanligt när man får infektioner men tanken på att min lillebror hade liknande innan de bekräftade leukemi, den associationen är inte att leka med. Inte heller oron som kommer med det!

Sambon lyckades få en tid senare i veckan och jag hade tryckt på återuppringning innan han gjorde det så ska prata med dem på vårdcentralen igen och höra om det inte går att få en tid innan torsdagen. Jag vet att en normalt funtad människa hade accepterat väntan och svaret att det är sånt som kommer när man har en infektion i kroppen men för mig finns inga garantier givna innan man kollat hennes värden. Inga garantiers för att det inte är nåt, inga garantier för att det skulle vara nåt. Men ovisshet vill jag inte gå i i vilket fall eftersom det bara känns ännu mer oroande.

IMG_8122.JPG
Helt plötsligt kom jag på varför jag var så anti förskolan från allra första början. Det var för att min lillebror fick en infektion där som i slutänden ledde till leukemi med dödlig utgång. Inte så himla fina associationer med andra ord!

Varför sa du inte att jag var så gravid?!

måndag 27 oktober 2014 kl 17:08 | Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Sorg

Hade tänkt avsluta dagen med lite shopping bara för att pigga upp och för att jag behöver byxor med mer plats. Men jag blev snarare chockad, förvånad och lite deppad! Hur har jag kunnat missa att jag är så jäkla gravid?! Inte trodde jag att jag var riktigt såhär stor redan! Det blev man lite nere över, att man inte fattat psykologiskt och hängt med.

Jag klär mig mest i hängiga/stora kläder, för att de dels är bekväma men också för att det inte så utstuderat ska synas. Plus att jag trivs i mina ordinarie kläder. Jag har ju t ex inte hunnit berätta på jobbet fortfarande och har t om funderat på om jag ska mejla min chef eftersom jag tror att mitt rykte kommer föregå mig innan jag ser honom nästa gång, vilket oroar mig lite. En kollega frågade skämtsamt i helgen om nästa kommer snart, jag kunde inte annat än le lite smått och säga kanske det något tyst. Nog vet jag att hon fattar.

Det tråkiga är att jag behöver verkligen kläder i vinter, som är både varma och snygga faktiskt. Att då dra sig för att handla för att det är en tillfällig garderob, ja det gör ju lite ont i plånboken med alla pengar som drar för kläder som man kanske inte kan använda så mycket sen. Med mina förra gravidbyxor går det inte, jag har liksom töjt ut mudden så egentligen kan jag lika gärna slänga dem. Ska ha som mål att ha några fina plagg så man känner sig snygg annars kommer man ju bli något deppad denna vintern och det har jag inte lust med när vi har ett litet mirakel att se fram emot!

IMG_8263.JPG

Tänk om…

lördag 25 oktober 2014 kl 15:32 | Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Samhällsnormer/ Sorg/ Uppfostran/ Vara förälder

En mamma som jag följdes åt med förra gången jag var gravid och som jag ligger snäppet efter nu med andra barnet fick reda på vad de väntar alldeles nyligen. Så himla roligt samtidigt som det så klart är kul att se att allt också står bra till med bebis! Att andra tar reda på könet bryr jag mig inte så mycket om och förra gången inbillade jag mig att jag inte brydde förrän jag insåg i slutet att jag nog ändå gjorde det rätt mycket. Jag vet att det mest är av kulturella skäl, för att vi vill slippa eventuella diskussioner med släktingar då min sambo kommer från en muslimsk kultur.

Vi har haft evighetslånga diskussioner fram och tillbaka men jag delar inte den muslimska synen och anser därför inte heller att något av mina barn ska tvingas in i religion, vilken det än må vara egentligen. Få möjligheten till att utforska det själv, javisst absolut! Men inte tvingas in i det, det skulle jag inte ha mage till. Jag tror inte västerlänningar inser hur långt ifrån man kan stå varandra i såna frågor som betyder mycket för bägge parter när man kommer från två så olika kulturer, oavsett vilken sida man står på och vilka slitningar det kan innebära att försöka möta dem tillsammans och kompromissa om det. Jag älskar min sambo av hela mitt hjärta men ibland har det varit hjärtslitande att diskutera något som bägge tror på och där vi inte delar samma syn/åsikt.

Ett argument som jag faktiskt tycker är förnuftigt är att vänta med att få reda på vad det blir tills själva förlossningen. Könet i sig ska inte vara viktigt utan personen som kommer ut. Jag tror många gånger att föräldrar bygger upp en bild om hur bebis ska vara/bli, kanhända är inte förväntningen exakt densamma när bebisen precis kommit ut samtidigt som jag ändå tror att man nånstans i sitt primitiva vuxna huvud målar upp en bild och sedan uppfostrar barnet därefter, för att få de där egenskaperna av bilden på hur barnet borde vara. Absolut ska värderingar och kärlek ges men när man hör argument som att man behöver förbereda sig ifall det blir en flicka eller pojke då tänker jag att då använder man reptilhjärnan och inget annat. Jag förstår att man vill förbereda för barnet men dör det verkligen om det råkar ha ”fel färg” på kläderna när det kommer ut som nykläckt om det skulle vara så? Då tror jag snarare det är den fåfänga vuxna som lider helvetets alla kval för barnet är ju knappast medveten om sin omgivning.

För att komma tillbaka till det här med kön och RUL iaf så har jag börjat fundera. Skulle jag faktiskt vilja veta den här gången eller skulle jag vilja vänta? En del av själva överraskningen vid förlossningen är ju faktiskt att se vem som kommer ut (inkl så klart könstillhörighet även om jag inte anser det det viktigaste). Men tar man reda på det innan så är ju det det enda som spelar roll under en lång tid framöver tänker jag. Samtidigt är jag nervös. Den här graviditeten är annorlunda från förra; jag har mått illa och haft svårt att äta i perioder och magen sitter liksom längre upp den här gången känns det som. Motsatsen till min erfarenhet med Noelia. Betyder det att det blir en pojke och vad innebär det isf för oss, både som familj men också som par? Tanken gör mig nervös. Det var snart 3 år sedan vi hade den diskussionen senast och kämpade oss igenom till ett gemensamt beslut. Men tanken på vad det kan riva upp känslomässigt igen gör att man tänker tanken att man kanske borde ta reda just för att slippa fundera/slå ifrån oss tanken på eventuell problematik som kan komma kulturellt samtidigt som det känns dumt eftersom man på så sätt förmodligen kommer stirra sig blind på könet, vilket jag inte vill. Det är himla tudelat det där!

Om jag känner mig själv rätt så kommer vi förmodligen inte ta reda på det den här gången heller. Lönen för mödan av att ha fött ett barn är att få se in i barnets ögon och se den precis som den individ den är, utan några som helst tankar eller illusioner om vad som komma skall. Livet i all sin enkelhet liksom. Och kanhända är det allra bästa att inte veta, så man slipper gå och oroa sig för eventuella reaktioner från våra närmsta om vårt beslut utifall det skulle bli en pojke. Den här frågan borde inte vara den viktigaste, den viktigaste borde vara den om vårt barns välmående och det är nog däri jag ska lägga mitt fokus oavsett om det blir en flicka eller pojke.

IMG_2788.JPG

IMG_3657.JPG

Att känna sig liten och hjärtat gråter…

onsdag 15 oktober 2014 kl 10:00 | Barn/ Sorg/ Storasyster

Idag är en sån där dag där inget är särskilt hundra. Känslorna hänger på utsidan och jag känner mig alldeles för skör. Skulle nån få ett utbrott på mig i dagsläget skulle jag nog bryta ihop. Vet inte om det är en kombination av trötthet, hormoner men kanske framför allt en känsla av otillräcklighet.

Jag är äldst i en barnaskara på 5 och jag har fått ta mycket under min uppväxt. Slag och hårda ord från killar när jag varit ny i klassen (vi har flyttat ett antal gånger), tjejer som smugit upp bakom en och viskat hemskheter i ens öron, klasskamrater som ignorerat en så att man gått en hel termin utan nästan någon social kontakt alls. Ett ex som manipulerat och tryckt ner. Händelserna och erfarenheterna kan göras långa.

Ibland har man varit så arg på sig själv över att man bara inte stått upp och fräst ifrån tillräckligt för att andra ska bli skonade. Men faktum är att jag i slutänden ofta gjort det och det resulterat i stryk eller psykisk terror. Jag har en del hemskheter i bagaget och hyser inte stora förhoppningar om att människor i allmänhet skulle ha några goda uppsåt. Men det kan jag leva med.

Det som gör att jag känner mig så fruktansvärt liten och otillräcklig just i dagsläget är det faktum att jag som storasyster känner ett behov av att kunna (be)skydda mina småsyskon från hemskheter, både från barn men också vuxna som inte inser konsekvenserna av sina handlingar. Jag hyser samma kärlek till dem alla men vet också att personlighet spelar roll i hur man kan tackla saker och ting och hur mycket man klarar av.

Min känsla av att barn inte ska behöva vara med om vissa saker gör att jag känner mig otillräcklig. Att min ena lillebror exempelvis blev dödshotad i sin förra skola av en kille som själv förmodligen inte mår bra är ett sånt exempel. Att min lillebror är den som får byta skola istället för den individ som sabbat för honom och förmodligen kommer göra för många fler. Att man inte kan vara där i närheten och stötta när sådana hemskheter händer. Andra exempel på tragedier finns också. Ibland tycker jag det borde finnas en gräns för hur mycket man får ta, både av närstående som utomstående. En gräns för hur mycket man får ta av såna hemskheter när livet är så orättvist att vissa inte ens får uppleva det. Att inte kunna få glädjas över att finnas och få vara här för att människor beter sig illa och förstör för att de inte tänker på någon annan än sig själv. Det gör riktigt ont rakt in i själen. Och idag gör det extra ont.

 

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=luGm7RXR6sU[/youtube]

En låt och ett bildspel tillägnad min lillebror som gick bort i leukemi när jag var 10 år

Att dela bördan

torsdag 9 oktober 2014 kl 12:09 | Glädje/ Samhället/ Sorg/ Vara förälder

Så har jag fått mig dagens tårdos också! Ibland är det otroligt vad teknologi öppnar upp för dörrar, vilka människor man kan finna på andra sidan och vilka möten man egentligen kan ha genom ”enbart” en skärm. Ett sätt att dela gemensamma upplevelser som underlättar om man bearbetar någonting. På det sättet är det verkligen ett fantastiskt verktyg! Nej, nu ska jag nog försöka göra lite lunch till mig och lilla Noee som just för tillfället ligger och tar sin middagslur, ta mig ur min mjukisdress och sätta igång med nästa och förhoppningsvis sista uppgiften för den här veckan. Om vi då bortser från det faktum att jag måste ta tag i det här med examensarbetet! Haha.. Se där, nu var det någon som ropade! Time to get to it!

IMG_8103.JPG

Intressant med teknik? Javisst!