Add Comment Register

Livet och kärleken

tisdag 20 januari 2015 kl 23:48 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Framtid/ Glädje/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Storasyster/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Nej jag är inte borta även om det kan verka så! Har börjat och också skrivit färdigt flera inlägg men WordPress har inte velat fungera och tiden är en värdefull vän just nu. Det är hektiskt i skolan (som vanligt) och ju längre graviditeten lider, desto mer har jag börjat gå in i mig själv igen. Lillasyster ska ha bebis inom kommande 2 veckorna och min bästa väninna ska ha om knappt 4 veckor. Ni kan tro att det är mycket bebis i mitt huvud då vilket det inte varit under hela hösten precis pga annat! Jag är glad att det börjat få ta den plats det borde, jag behöver ju förbereda mig mentalt denna gången också även om det blir gång nr 2.

Vad jag insett är att ingen är den andra lik. Förra gången var speciell och denna kommer bli lika speciell den med. På vilket sätt vet jag inte än men det kommer den. Vi har fortfarande inte löst barnvaktsproblemet men jag har upptäckt ett alternativ som börjar tilltala mig mer och mer. Inget är bestämt utan jag funderar och reflekterar dagligen, läser fram och tillbaka och kikar på klipp. Det känns som jag laddar upp inför värsta maratonloppet, på riktigt alltså och jag känner mig sjukt taggad! Även om gravidhjärnan har börjat framträda mer och mer och jag snurrar till det något emellanåt! Haha

Kikar fortfarande runt på barnvagnar men inte lika aktivt. Jag vet vad jag vill ha men att jag kanske får nöja mig med mindre. Just nu spelar det ingen roll faktiskt, förlossningen känns viktigast och är huvudfokuset nu. Att vi som ska familj ska ha det bra, slippa stressa och kan vara tillsammans. Det ska bli så spännande att få möta vår nya krabat när det blir dags! Så aktiv som denna är är jag rädd att den kommer spräcka mina revben innan det är dags för hen att göra entré. Jag är i v. 26+ och bebisen är redan uppe vid revbenen och kickar flitigt. Det går våldsamt till rätt ofta och den senaste veckan har jag sovit extremt dåligt, jag har tyvärr fått ta till vår bäddsoffa för att inte ligga och lystra till minsta lilla och då knappt somnat ändå för att det varit någon som påmint en om sin närvaro.

Noelia har utvecklats oerhört mycket på sistone, kommer på nya saker hela tiden, drar stolen till köksbänken för att vilja komma upp, går runt i våra skor (yes, hon har äntligen kommit på vilken som ska vara på vilken även om det är roligt att göra motsatt också). Toaletten har hon äntligen börjat gå på igen så vi byter inte lika ofta som tidigare. När hon var runt året gick hon ju på toa regelbundet och gjorde nr 2, vilket är himla praktiskt. Men när hon kom in i fasen att hon skulle gå runt och kika på allt, då blev hon bara upprörd och arg över att vi störde henne i hennes upptäckande. Nu har det lugnat sig lite och vi är på g igen. Inte för att vi vill skynda på med att bli blöjfri på något sätt men öva gör ju inte så mycket utan det blir mer naturligt sen när det känns rätt för henne.

I övrigt är jag inne mycket i ett filosofi-mode just nu. Många dagar när jag åker till skolan funderar jag på livet, om jag är nöjd med det, om jag har det jag vill ha och om det finns något mer jag behöver eller om jag skulle vara nöjd med det jag åstadkommit och gjort om dagen skulle vara kommen. Jag har lite tvångstankar kring döden, ett klassiskt scenario är att livet så klart skulle slockna snabbt i en bilkrasch, sådant har ju hänt förr. Men tanken som skrämmer gör att man går in i sig själv och verkligen funderar över om man är stolt över att man är den man är, och vad man gjort i livet. Och de senaste dagarna har jag känt ett sånt lugn med mig själv, jag är tillfreds med hur mitt liv ser ut, vad jag står för, tycker och tänker, jag ångrar inget jag gjort och även om man så klart kan sträva efter nya mål i livet så skulle jag ärligt talat kunna säga att om dagen var kommen denna dag så skulle jag vara nöjd med vad jag åstadkommit hittills även om det jag åstadkommit och det som gett mig lycka inte på något vis kan mätas i ära, pengar eller framgång.

Jag vet att jag gjort avtryck, jag vet att jag som person står upp och argumenterar för min sak, gör mina egna medvetna val och har värderingar som jag är stolt för och som jag också står upp för. Det kan låta något egotrippat men hur många kan, med handen på hjärtat, verkligen säga att de funderat sig fram till att de är nöjda med vilka de är idag om livet har ett förutbestämt slut? I strävan och tävlan efter mycket i livet glömmer människor allt det den redan har oftast. Själv tänker jag på vad lycklig jag är med det jag skapat runt omkring mig. Det är ju det man borde se och fokusera på och inte annat. Självinsikten över den tillfredsställelsen gör en nöjd med livet. Nej mitt liv är inte på något vis perfekt, vi hade gärna bott bättre, finare och haft en bättre fungerande bil än den i dagsläget.

MEN det är petitesser mot vad jag dagligen får vara med om. Jag har en sambo som älskar mig och som alltid ställer upp, som tar hand om vår dotter på ett oerhört fint sätt, leker och ger henne kärlek dagarna i ända, ger henne all uppmärksamhet hon förtjänar och samtidigt sköter allt i vårt hushåll så att jag kan ägna mig helhjärtat åt studier. Utan denna starka mannen kan jag säga att livet inte varit i närheten av vad det är. Och hur många män finns det som är på detta vis? Jag är så oerhört privilegierad så det är inte sant. Jag tänker på alla kvinnor som kämpar, har både heltidsjobb och tar hand om barn/hushåll medan karln sitter på ändan och bara bryr sig om sitt eget och sig själv. Här har jag en man som gör vad varje kvinna skulle göra (och redan per automatik allt som oftast gör i dagens samhälle eftersom det är norm) – lyfter mig något oerhört genom att ge mig utrymmet att utvecklas och ta det större ansvaret hemma! Det är få förunnade, det vet jag. Älskade man. Och älskade underbara barn jag har.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig bredvid de käraste underbaraste jag har! Men innan det tänkte jag bara lägga in ett litet klipp för er att bevittna här nedan. Jag har suttit och gråtit glädjetårar över klipp som dessa halva kvällen nu. Det är sånt här som gör livet genuint vackert, sånt som verkligen gör livet värt att leva – kärleken till/från ens barn. Det finns inget vackrare och ömtåligare.

 

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=pSyCal8fqig&list=PL8JH-UXenj55cMmW4bRFlKXBAPNheWDXX&index=1[/youtube]

 

 

 

I’ll be back!

torsdag 4 december 2014 kl 20:45 | Sjukdom/ Sorg/ Storasyster/ Vara förälder

Jag tänkte bara ge en kort uppdatering till er som är inne här och läser.. Har varit till läkaren idag och fått konstaterat att jag är rätt illa däran. De har gett mig en penicillinkur för kommande 10 dagar som vi hoppas ska få bort det jag fått. Psykiskt såväl som fysiskt har det blivit för mycket med allt som hänt i min omgivning och därför kommer jag inte komma tillbaka till skrivandet förrän allt lagt sig. Om det tar dagar, veckor, månader det vet jag inte. Jag är ledsen men jag måste fokusera på att bli frisk från allt detta och ta hand om det som är värt mest, mig själv och min egen lilla familj. Jag hoppas ni kan ha överseende med pausen och att ni vill fortsätta följa när jag blivit stark och kry igen. Ha det fint sålänge!

IMG_8593.JPG
En liten marsipantomte som fick agera klen tröst i vintermörkret.

Ge igen livet med en käftsmäll

måndag 1 december 2014 kl 10:00 | Framtid/ Ideal/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Sorg/ Storasyster/ Vara förälder

IMG_8567.JPG

Godmorgon på er!
Här kommer en dagens något sliten mama. Just nu är det något kämpigt med allt och när jag kommer titta tillbaka på det året som varit så kommer jag nog undra hur saker och ting kunde bli så galet fel och allt komma på en gång. Studierna som jag trodde skulle bli så roliga har känts som ett rent helvete och jag har bitvis funderat på om jag ska droppa det. Omständigheter gällande privatlivet har knappast gjort det enklare, tvärtom. Men jag har bestämt mig för att kämpa, om det så innebär att jag stupar, vilket jag helst inte hoppas. Men som titeln antyder är jag väldigt förbannad på vad livet gett mig och jag hoppas att min tur i livet återvänder. Tiden kommer utvisa.

Tufft

lördag 29 november 2014 kl 17:05 | Familjen/ Livet/ Sorg/ Storasyster/ Studier/ Vara förälder

Ibland går man från klarhet till klarhet, idag är en sån dag. Skit rent ut sagt, känns som livet bara vill jävlas med en för att man är med! Ingenting fungerar som det borde, negativa saker som händer inom den närmsta familjen kombinerat med massor av motgångar i skolan och det där jäkla extraarbetet som håller på att knäcka en. Jag vet att jag har en svacka just nu men ibland tvivlar man verkligen på att livet ger en det man förtjänar. Oh well, jag är iaf iväg och köper pizza till hela familjen (- Noelia som matvägrar just nu) – det får väl duga till nåt!

IMG_8556.JPG

Mys på mammas mage

måndag 17 november 2014 kl 17:32 | Barn/ Familjen/ Framtid/ Gravid/ Storasyster/ Utveckling/ Vara förälder

Hallå på er!

Hoppas måndagen började något lugnare för er del än vad den gjorde för mig. Började med en föreläsning för att sedan fortsätta med grupparbete. Ni kan gissa om jag är trött på det! Jaja, nog om det, ny vecka, nya tag. Kände mig lite låg efter gårdagens besked men försökte göra något produktivt av det och sammanställde en lista över tänkbara graduate jobs som jag kan söka i UK och det blev ändå en del, ca 10 stycken på större företag. Så jag ska fortsätta jakten så fort jag avslutat skolarbetet, är lagom intensivt just nu! Förra veckan hann jag inte ens med en uppdatering av graviditeten så det lovar jag kommer upp imorgon. Just nu är det himla svårt att njuta av det pga tempot med allt annat men allt eftersom det lär bli påtagligare kommer jag nog känna mig mer gravid än vad jag är i dagsläget.

Har funderat en del på hur storasyster kommer reagera när bebis kommer. Hon älskar ju bl a att peka mot ens ögon av någon underlig anledning! Haha.. Så det lär vi väl få se upp med. Svartsjuka är jag inte så orolig för, hon får mycket kärlek av oss redan och även om mitt fokus så klart kommer vara omprioriterat så kommer jag helt klart försöka göra henne delaktig också. Försöka ha bebis i bärsjal på magen så jag kan krama och vara nära Noelia samtidigt med händerna fria, samt också låta henne vara med när vi ammar, oavsett om hon väljer att sitta bredvid eller klättra på oss. Bara vi får igång amningen så kan jag ju amma bebis lite närsom, även när den sitter i bärsjal. Vi fick faktiskt till det så pass bra med tekniken med Noelia att det fungerade med henne om jag velat köra mer av det förra gången, bebis nära kroppen och bara hänga ut ena bröstet. Tro nu inte att jag är galen, det är faktiskt himla smidigt och med så mycket tyg över en är det ingen som ser plus att man alltid har en liten handduk under (där innanför) så det slipper hamna bredvid! Multitaska var det ja! Haha.. Men en sak i taget, först ska vi på RUL på fredag och sedan måste jag boka in en tid till barnmorskan framöver.

 

IMG_4167

Snart ultraljud igen..

måndag 10 november 2014 kl 11:59 | Barn/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Samhällsnormer/ Storasyster/ Utveckling

Det är helt galet egentligen, idag går jag redan in i vecka 18 (uppdatering kommer senare)! Inte för att vi ens är halvvägs in men ändå, tiden går extremt fort! Om knappt lite mer än 1,5 vecka ska vi återigen på ultraljud och se lillebebis! Så himla roligt, blir på min lillasysters 26-års dag och allt! Himla spännande faktiskt. Dock blir det nog inget av att fråga om kön tror jag. Sambon uttryckte väl lite nyfikenhet vid något tillfälle men har nog släppt det sedan dess, om inte det nu är allt härjande med Noelia som gör att han glömt det och således kommer återuppta sin lila diskussion om att vi borde fråga när det väl blir dags. Själv vill jag inte veta av flera olika anledningar (de flesta har jag nämnt återkommande) men främst är det väl att jag inte vill bygga en bild i huvudet och ha en massa förväntningar innan vår bebis kommer ut, den ska få ett nytt blad precis som vilken annan individ som helst, från scratch. Jag tror att man undermedvetet bygger upp en massa föreställningar och förväntningar om man tar reda på vilken könstillhörighet barnet har i förväg. Ge namn innan, det tycker jag också känns konstigt eftersom man faktiskt inte vet om det ens kommer passa individen när man väl möts. Men det är klart, smeknamn är himla härligt! För mig är det inte speciellt viktigt heller, att få reda vart åt det kommer luta åt i livet senare det får vi ju veta strax efter förlossningen ändå. Så den lilla nyfikenhet jag har stillas ju så fort bebis är ute och tiden går så extremt fort så för min del är lugnt. Den som väntar på något gott ni vet, den dagen, då kommer nästa lillebebis ut och förgyller vår tillvaro! Och känner jag oss bägge rätt så är verkligen inte könstillhörighet det viktigaste, förra gången när Noelia föddes hann vi både pussa, gulla, klippa navelsträng, undersöka och annat innan vi kom på att vi inte frågat vad vår lilla bebis var för en! Haha.. Så mycket fokus var det på det! Men världens finaste och friskaste bebis kom ut helskinnad iaf och det var huvudsaken! Namn däremot, sånt kan vi ju diskutera.. Blir det en flicka har jag nog redan nästan bestämt mig! Haha.. Galet, I know! Ska kika vidare för säkerhets skull. Men pojknamn, usch det området är det värsta och tråkigaste som finns. Finns inga fina, roliga, unika som inte redan är tagna  och de är väldigt få. Så har ni några förslag får ni gärna hosta upp dem! 😉

 

lillebebis

Lillebebis drygt 9 veckor gammal och 4,5 cm lång
från huvud till gump. Tänk att detta är Noelias
lillasyskon knappt ens hälften så stor som en
bläckpenna! Och de kommer vara lekkamrater
i framtiden, otroligt!

Att känna sig liten och hjärtat gråter…

onsdag 15 oktober 2014 kl 10:00 | Barn/ Sorg/ Storasyster

Idag är en sån där dag där inget är särskilt hundra. Känslorna hänger på utsidan och jag känner mig alldeles för skör. Skulle nån få ett utbrott på mig i dagsläget skulle jag nog bryta ihop. Vet inte om det är en kombination av trötthet, hormoner men kanske framför allt en känsla av otillräcklighet.

Jag är äldst i en barnaskara på 5 och jag har fått ta mycket under min uppväxt. Slag och hårda ord från killar när jag varit ny i klassen (vi har flyttat ett antal gånger), tjejer som smugit upp bakom en och viskat hemskheter i ens öron, klasskamrater som ignorerat en så att man gått en hel termin utan nästan någon social kontakt alls. Ett ex som manipulerat och tryckt ner. Händelserna och erfarenheterna kan göras långa.

Ibland har man varit så arg på sig själv över att man bara inte stått upp och fräst ifrån tillräckligt för att andra ska bli skonade. Men faktum är att jag i slutänden ofta gjort det och det resulterat i stryk eller psykisk terror. Jag har en del hemskheter i bagaget och hyser inte stora förhoppningar om att människor i allmänhet skulle ha några goda uppsåt. Men det kan jag leva med.

Det som gör att jag känner mig så fruktansvärt liten och otillräcklig just i dagsläget är det faktum att jag som storasyster känner ett behov av att kunna (be)skydda mina småsyskon från hemskheter, både från barn men också vuxna som inte inser konsekvenserna av sina handlingar. Jag hyser samma kärlek till dem alla men vet också att personlighet spelar roll i hur man kan tackla saker och ting och hur mycket man klarar av.

Min känsla av att barn inte ska behöva vara med om vissa saker gör att jag känner mig otillräcklig. Att min ena lillebror exempelvis blev dödshotad i sin förra skola av en kille som själv förmodligen inte mår bra är ett sånt exempel. Att min lillebror är den som får byta skola istället för den individ som sabbat för honom och förmodligen kommer göra för många fler. Att man inte kan vara där i närheten och stötta när sådana hemskheter händer. Andra exempel på tragedier finns också. Ibland tycker jag det borde finnas en gräns för hur mycket man får ta, både av närstående som utomstående. En gräns för hur mycket man får ta av såna hemskheter när livet är så orättvist att vissa inte ens får uppleva det. Att inte kunna få glädjas över att finnas och få vara här för att människor beter sig illa och förstör för att de inte tänker på någon annan än sig själv. Det gör riktigt ont rakt in i själen. Och idag gör det extra ont.

 

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=luGm7RXR6sU[/youtube]

En låt och ett bildspel tillägnad min lillebror som gick bort i leukemi när jag var 10 år