Add Comment Register

Full rulle

torsdag 19 februari 2015 kl 20:09 | Barn/ Familjen/ Gravid/ Graviditet 2/ Tankar kring förlossning

Jag vet inte om det är just för att man är ledig som man känner efter och tröttheten kommer ikapp en. Trots två dagars ”ledigt” så har jag ändå varit helt slut, nu på eftermiddagen gick jag t om och la mig och sov ett par timmar. Så himla skönt så det finns inte! Det är när man får tid över såhär som man också vill hinna få saker gjort, höggravid eller ej. Idag blev det därför babysim på förmiddagen där jag var med Noelia i vattnet. Hon älskar det verkligen! Hoppar från kanten själv och sprattlar som en galning så fort hon får syn på nåt hon vill ha. Väldigt bestämd är hon när det väl gäller! Himla duktig i duschen också, tvättar sig själv och sitter och grejar när jag fixar mig själv. Hon är för go!

(null)

Därefter begav vi oss till Ystad för besök på förlossningen. Träffade den barnmorska som jag kommit i kontakt med och fick en privat rundvisning samt information om hur allt går till hos dem. Vi hade en väldigt vettig diskussion kring det mesta och jag är helt på det klara vad jag ska ha med i förlossningsbrevet som jag borde skriva snarast! Det finns så mycket onödiga rutiner man utsätts för utan att bli tillfrågad och knappt märker av det så det är inte sant. Bland annat var bm helt hundra (ja hon sa t om 200% säker) att jag fått en spruta med livmodersammandragande medel efter förlossningen. Inget som jag över huvudtaget kan minnas och som känns sådär som ingrepp om de inte ens sagt till en.

Hon visade också alla möjliga redskap och berättade att om jag kände för det så kunde hon komma in och vara med under förlossningen om jag kände det behovet (oavsett om hon jobbade eller ej). Tänk om man mött sån omtanke var dag, ni kan tro att man blir överväldigad och det känns extraordinärt! Hon verkade på det klara med hur jag ville ha det också och att slippa dra sånt igen hade ju varit himla skönt. Att dessutom få veta att det även för henne var viktigt att vara inne i rummet så mycket som möjligt och ha koll på värkarna under förlossningsarbetet kändes riktigt bra. Förra gången var de ju mest in och kikade på CTG-apparaten och slängde lite halvt ur sig hur mår du i farten. Hade någon sett mig som den jag var och jag fått ett sådant stöd (speciellt med sambo och barn med) då hade allting känts toppen tänker jag.

(null)

Full rulle idag med andra ord! Tyvärr är det heldag i plugget imorgon, hade varit skönt med långledigt men sen är det ju faktiskt helg så det är väl inte alltför illa tänker jag!

K-vitamin och sen avnavling

tisdag 17 februari 2015 kl 20:42 | Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Jag vet inte men förra graviditeten tyckte jag att jag satte mig in rätt bra i hur saker och ting skulle förlöpa, fokuserade mycket på förlossningen och liknande. Samma sak gäller så klart nu men jag har inspirerats av alla de nya sidor jag hittat och verkligen börjat läsa på kring forskning och olika rön. Ju mer jag läser om de kritiska rösterna och den forskning som finns till stöd för dessa desto mer börjar jag ifrågasätta människans naiva inställning till sjukvården. Om jag var kritisk tidigare för att jag har dåliga erfarenheter och anser att många människor är totalt inkompetenta inom sjukvården så gör den information jag hittat nu det än mer påtagligt! Här åker man förmodligen som ett ungt par in för att föda sitt första barn och så har de ingen aning om vad för bemötande barnet får när det kommer till världen. Ej heller finns information som ger en helhetsbild att tillgå så att föräldrar kan bli korrekt informerade över både för- och nackdelar kring saker och ting. Jag har bl a läst om sen avnavling och varför en del föräldrar avtackar sig k-vitamin sprutan när barnet är fött. Det här citatet av Kirsten Nisted, hämtat från alternativjournalen fick mig att frysa till is första gången jag läste det, för jag kan inte låta bli att tänka på min lillebror som fick leukemi som liten:

”Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.

Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.”

Visst låter det uppmuntrande? K-vitamin injektionen som bebisen får innehåller så mycket som 20 000 gånger den normala nivån hos en bebis samt rejäla portioner konserveringsmedel. Och hjälper då K-vitaminet mot blödningar som det påstås göra? Njae, delade meningar finns men det finns inget som verkligen styrker att K-vitaminet skulle hjälpa om något allvarligt inträffar efter förlossningen. Det går att hitta fall där bebisar har fått K-vitamin men där det knappast gjort någon skillnad när barnet sedan drabbats av exempelvis hjärnblödning. Så på så vis skulle jag snarare tro att det ger en falsk trygghet till föräldrarna och sjukvårdspersonalen mer än något annat.

Vidare har vi sen avnavling, men det kan vi ta vid ett annat tillfälle, bilden nedan får illustrera exempel så länge. En tänkvärd sak dock vad gäller klipp av navelsträng direkt efter födsel som jag kan tycka är värd att nämna är att man lämnar ca 1/4 av barnets blodvolym inne i navelsträng och moderkaka med stamceller som kan komma väl till pass i den lilla babykroppen om det skulle behövas. Att ta det från sitt barn och slänga bort det värdefulla, det kan man ifrågasätta och grubbla mycket över. Nu vet jag inte om det är någon annan gravid mamma som är inne här och läser men om det skulle vara intressant och veta om ni som dyker upp här emellanåt vet något om allt detta? Har satt er in i såna här saker eller bara lämnat det vid den mentala förberedelsen inför en förlossning och struntat i praktikaliteterna kring barnets entré till världen? Jag hade nog själv inte fått upp ögonen om inte det var för att jag läst i forum där man diskuterat ämnena flitigt, ingen människa är ju perfekt liksom och kan veta allt. Samtidigt förundras jag över hur enhällig informationsbilden hos gravida kvinnor ser ut idag, nog förstår man då att en hel del är något vinklat för att ge grund för sådant som ges/görs på rutin. Nej, nu blir det sängen men därefter ska jag fortsätta mitt sökande vad gäller forskning och information

 

navelsträng

Microbirth

fredag 30 januari 2015 kl 10:27 | Barn/ Tankar kring förlossning

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=e2kLpHo3__0[/youtube]

 

Hittade detta inslaget igår och satte igång att börja läsa på WHO och andra liknande sidor. Ibland undrar jag varför vi söker information som inte är tillräcklig och inte istället frågar efter mer svar, ifrågasätter och kritiskt granskar saker och ting. Man kan vara lika kritisk till det som visas i filmen som okritisk. Men om man inte vet allt kan man då verkligen säga att man har alla svar på förhand? Jag tvivlar på att verkligheten är så enkel – svart/vit. Hoppas ni tycker det är intressant! Själv tänkte jag försöka få tag i filmen, jag vill verkligen veta vad de kom fram till! Här kommer även lite information om noncommunicable diseases. Kan vara värt att läsa! Ha en fin dag!

Graviditeten och doula-träff

torsdag 29 januari 2015 kl 22:35 | Doula/ Familjen/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhället/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

God kväll på er!

Hoppas ni mår fint, själv är jag lite i ett töcken, känner mig något trött mest hela tiden och har dagarna fyllda till max. Skola på dagarna med massor av läsning och hemuppgifter och sedan en hel del helgjobb på det, flera helger i rad nu faktiskt. Därefter ska jag nog börja trappa ner tror jag. Ny chef på jobbet snart också och jag behöver sätta igång med Försäkringskassan om det inte ska behöva dra ut på tiden med föräldrapenning en himla massa också. Så en hel del att stå i med andra ord! Och så är det bara drygt 3 månader kvar och jag behöver komma igång och få examensarbete gjort. Stressigt värre!

Dessutom lider jag av uselt humör mest titt som tätt just nu. Rätt mycket aggressioner, jaopp minsann! Haha.. Vissa säger väl att gravida kvinnor blir allmänt mer känsliga, jag har nog snarare gått och blivit lejoninna! Haha.. Det där jäkla hormonerna. I grund och botten vet jag att jag hade reagerat likadant i samma situationer som kan uppstå men just nu tar jag det mer än gärna hela vägen och lite längre än så. Sen vet jag inte om man som gravid kvinna också måste hävda sig mer för att alla ”puttinuttar” en så. Jag tror faktiskt det är fallet! Det finns ju inga andra tillfällen någon ”gullar” (dvs talar nedsättande till) mig mer än när jag har en kula på magen. Och ärligt talat avskyr jag det! Jag är varken förståndshandikappad eller har någon annan mental nedsättning och att då, både främmande som ofrämmande, påstår att de ”ger råd” eller gör andra märkliga saker mot en utifrån omtanke är helt fel. För är det riktig omtanke om den andra individen då förstår man också när man ska hålla klaffen och bete sig som folk och inte fjanta sig så! Förra gången kändes det många gånger som om människor trodde att man tappat huvudet mellan benen bokstavligt talat när man var gravid och jag kan ju inte direkt påstå att jag känner annorlunda den här gången heller. Människor älskar att trycka ner andra människor och att då ge sig på kvinnor med sina små härskartekniker, det gör mig tokig!

Men nog om det! Nu är vi i v. 28 (27+4) och jag mår väl ändå hyfsat skapligt utefter omständigheterna tycker jag. Trött som sagt men blir det riktigt illa sover jag en stund under dagen, som idag t ex. Bebis är fortfarande väldigt aktiv men är snällare mot revbenen även om jag gärna känner en fot eller två som pillar mitt emellan dem precis i mitten av bröstet. Annars tror jag mest att rumpa och ben ligger åt högersida för där kör knäna och fossingarna lite extra mycket mest hela tiden. Häromdagen träffade jag faktiskt en doula och diskuterade läget kring förlossning och hon kom med ett himla bra förslag om hur hon skulle kunna hjälpa till så att vi slapp lämna bort dottern till någon främling samtidigt som jag kunde ha min sambo i närheten när det väl är dags inne på förlossningen. Så känslan av maktlöshet, frustration och ilska har så sakteligen börjat lägga sig, det här alternativet känns bra om något och vi har kontrollen över situationen vilket jag inte känt tidigare. Vårt barn ska inte behöva råka ut för något bara för att sjukvården varken har alternativ att anpassa sig eller vi några vi känner som kan ta hand om henne. En förlossning borde vara världens naturligaste grej och det borde inte vara så omständigt att få barn tycker jag som det i detta fallet skulle kunnat bli. Som jag uttryckt till flera – leta okända barnvakter halva jordklotet runt är inget vi prioriterar i dagsläget, att ens göra det känns urlöjligt när vi bara ska föda barn.  Men vi har inte bestämt något helt än eftersom det ändå kostar och jag vill att sambon ska känna sig okej med tanken innan vi tar beslut om det. Men det känns positivt iaf!

(null)

Dagens tillstånd

måndag 26 januari 2015 kl 20:42 | Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhället/ Skyndar långsamt/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Idag är en sån där dag när utmattningen fyllt kroppen nästan till max och närheten till gråt är hårfin (om man bortser från alla de gråtattacker jag redan haft vill säga!). Skör dag idag med andra ord! Upplever att det mesta (sak/person) är emot en i vad man än tar sig för. Att börja förra veckan med 5 hemtentor, ösa på direkt med föreläsningar och inlämningsuppgift för att sedan jobba hela helgen. Jo nog tusan tar det ut sin rätt!

Igår gick jag in i v 27+ och det känns på ett sätt skönt men på ett sätt också jobbigt. Bebisen växer (gör väl egentligen jag också rätt bra! Haha) och rör sig som en vilde därinne. Gärna kicka ut med en fot eller en knäskål i högersidan av magmusklerna för att markera sin närvaro men usch så ont det gör! Förutom min trötthet mår jag väl bra. Eller bra och bra, just nu är jag störd över förlossningsvården och lilla landet lagoms förkärlek till systematiseringen av procedurer. Till allt och alla som har en förkärlek till att platsa in snarare än sticka ut. Men så har jag också alltid varit vrång och egen. Det är nog sån man blir när man får ta mycket skit i skolvärlden och tidigt inse att det inte lönar sig någonstans att vara andra människor till lags. Jaja, nog om det! Här kommer en blek dagens mama! Magen tar sig! 😉

IMG_9162.JPG

Livet och kärleken

tisdag 20 januari 2015 kl 23:48 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Framtid/ Glädje/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Storasyster/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Nej jag är inte borta även om det kan verka så! Har börjat och också skrivit färdigt flera inlägg men WordPress har inte velat fungera och tiden är en värdefull vän just nu. Det är hektiskt i skolan (som vanligt) och ju längre graviditeten lider, desto mer har jag börjat gå in i mig själv igen. Lillasyster ska ha bebis inom kommande 2 veckorna och min bästa väninna ska ha om knappt 4 veckor. Ni kan tro att det är mycket bebis i mitt huvud då vilket det inte varit under hela hösten precis pga annat! Jag är glad att det börjat få ta den plats det borde, jag behöver ju förbereda mig mentalt denna gången också även om det blir gång nr 2.

Vad jag insett är att ingen är den andra lik. Förra gången var speciell och denna kommer bli lika speciell den med. På vilket sätt vet jag inte än men det kommer den. Vi har fortfarande inte löst barnvaktsproblemet men jag har upptäckt ett alternativ som börjar tilltala mig mer och mer. Inget är bestämt utan jag funderar och reflekterar dagligen, läser fram och tillbaka och kikar på klipp. Det känns som jag laddar upp inför värsta maratonloppet, på riktigt alltså och jag känner mig sjukt taggad! Även om gravidhjärnan har börjat framträda mer och mer och jag snurrar till det något emellanåt! Haha

Kikar fortfarande runt på barnvagnar men inte lika aktivt. Jag vet vad jag vill ha men att jag kanske får nöja mig med mindre. Just nu spelar det ingen roll faktiskt, förlossningen känns viktigast och är huvudfokuset nu. Att vi som ska familj ska ha det bra, slippa stressa och kan vara tillsammans. Det ska bli så spännande att få möta vår nya krabat när det blir dags! Så aktiv som denna är är jag rädd att den kommer spräcka mina revben innan det är dags för hen att göra entré. Jag är i v. 26+ och bebisen är redan uppe vid revbenen och kickar flitigt. Det går våldsamt till rätt ofta och den senaste veckan har jag sovit extremt dåligt, jag har tyvärr fått ta till vår bäddsoffa för att inte ligga och lystra till minsta lilla och då knappt somnat ändå för att det varit någon som påmint en om sin närvaro.

Noelia har utvecklats oerhört mycket på sistone, kommer på nya saker hela tiden, drar stolen till köksbänken för att vilja komma upp, går runt i våra skor (yes, hon har äntligen kommit på vilken som ska vara på vilken även om det är roligt att göra motsatt också). Toaletten har hon äntligen börjat gå på igen så vi byter inte lika ofta som tidigare. När hon var runt året gick hon ju på toa regelbundet och gjorde nr 2, vilket är himla praktiskt. Men när hon kom in i fasen att hon skulle gå runt och kika på allt, då blev hon bara upprörd och arg över att vi störde henne i hennes upptäckande. Nu har det lugnat sig lite och vi är på g igen. Inte för att vi vill skynda på med att bli blöjfri på något sätt men öva gör ju inte så mycket utan det blir mer naturligt sen när det känns rätt för henne.

I övrigt är jag inne mycket i ett filosofi-mode just nu. Många dagar när jag åker till skolan funderar jag på livet, om jag är nöjd med det, om jag har det jag vill ha och om det finns något mer jag behöver eller om jag skulle vara nöjd med det jag åstadkommit och gjort om dagen skulle vara kommen. Jag har lite tvångstankar kring döden, ett klassiskt scenario är att livet så klart skulle slockna snabbt i en bilkrasch, sådant har ju hänt förr. Men tanken som skrämmer gör att man går in i sig själv och verkligen funderar över om man är stolt över att man är den man är, och vad man gjort i livet. Och de senaste dagarna har jag känt ett sånt lugn med mig själv, jag är tillfreds med hur mitt liv ser ut, vad jag står för, tycker och tänker, jag ångrar inget jag gjort och även om man så klart kan sträva efter nya mål i livet så skulle jag ärligt talat kunna säga att om dagen var kommen denna dag så skulle jag vara nöjd med vad jag åstadkommit hittills även om det jag åstadkommit och det som gett mig lycka inte på något vis kan mätas i ära, pengar eller framgång.

Jag vet att jag gjort avtryck, jag vet att jag som person står upp och argumenterar för min sak, gör mina egna medvetna val och har värderingar som jag är stolt för och som jag också står upp för. Det kan låta något egotrippat men hur många kan, med handen på hjärtat, verkligen säga att de funderat sig fram till att de är nöjda med vilka de är idag om livet har ett förutbestämt slut? I strävan och tävlan efter mycket i livet glömmer människor allt det den redan har oftast. Själv tänker jag på vad lycklig jag är med det jag skapat runt omkring mig. Det är ju det man borde se och fokusera på och inte annat. Självinsikten över den tillfredsställelsen gör en nöjd med livet. Nej mitt liv är inte på något vis perfekt, vi hade gärna bott bättre, finare och haft en bättre fungerande bil än den i dagsläget.

MEN det är petitesser mot vad jag dagligen får vara med om. Jag har en sambo som älskar mig och som alltid ställer upp, som tar hand om vår dotter på ett oerhört fint sätt, leker och ger henne kärlek dagarna i ända, ger henne all uppmärksamhet hon förtjänar och samtidigt sköter allt i vårt hushåll så att jag kan ägna mig helhjärtat åt studier. Utan denna starka mannen kan jag säga att livet inte varit i närheten av vad det är. Och hur många män finns det som är på detta vis? Jag är så oerhört privilegierad så det är inte sant. Jag tänker på alla kvinnor som kämpar, har både heltidsjobb och tar hand om barn/hushåll medan karln sitter på ändan och bara bryr sig om sitt eget och sig själv. Här har jag en man som gör vad varje kvinna skulle göra (och redan per automatik allt som oftast gör i dagens samhälle eftersom det är norm) – lyfter mig något oerhört genom att ge mig utrymmet att utvecklas och ta det större ansvaret hemma! Det är få förunnade, det vet jag. Älskade man. Och älskade underbara barn jag har.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig bredvid de käraste underbaraste jag har! Men innan det tänkte jag bara lägga in ett litet klipp för er att bevittna här nedan. Jag har suttit och gråtit glädjetårar över klipp som dessa halva kvällen nu. Det är sånt här som gör livet genuint vackert, sånt som verkligen gör livet värt att leva – kärleken till/från ens barn. Det finns inget vackrare och ömtåligare.

 

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=pSyCal8fqig&list=PL8JH-UXenj55cMmW4bRFlKXBAPNheWDXX&index=1[/youtube]

 

 

 

I mitt badkar..

tisdag 13 januari 2015 kl 16:03 | Barn/ Familjen/ Framtid/ Graviditet 2/ Hälsa/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Hej vänner och god fortsättning på det nya året!

Själv hade jag en förhoppning om att det här året skulle kännas något positivare men att gå tillbaka till studierna kändes verkligen sådär. Sedan mina föräldrars skilsmässa förra året så har livet varit en salig oreda och det blir inte direkt bättre av att gå till en skola där hastigheten är 140, det känns som allting bara svischar förbi över huvudet på en och ett stressande examensarbete som borde ha börjat ligger och tynger över en. Ingenting känns normalt och på det är man gravid och extra känslig dessutom. Jag vet inte, kanske är det något säsongsbetonat som drabbat en? Det brukar ju vara aningen deppat i början av vårkanten innan huvudet kommer in på en ny fin energigivande bana. Men jag känner inte för att gå och vänta på att glädjen ska kicka in om alltför lång tid, med detta gråa väder vette tusan om man kommer kunna stå ut så pass länge faktiskt.

Tycker nog i allmänhet att allt är lite småjobbigt just nu. Jag lovade mig själv att jag skulle sluta stressa och tänka på det men det faktum att vi fortfarande inte vet om någon kan ta hand om Noelia när nästa barn kommer ligger ändå där och trycker. Att vara mer orolig för vad som ska hända med henne känns så djävulusiskt mycket jobbigare än tanken på en förlossning då då kanske ni anar vidden av det här problemet för mig just nu. Har försökt dra i de trådar jag kan (närmsta väninnorna) men med svaga löften eller alternativa undanflykter kommer man knappast närmare någon lösning vilket känns pissjobbigt. Har laddat ner en app i telefonen och funderar på att öva mindfulness såpass mycket att jag ska kunna klara värkarna så pass länge att jag kanske kan föda här hemma i mitt eget badkar, vem vet? Behärskar jag det kanske vi klarar av att vara hemma så pass att det till slut bara blir dags istället? För mig känns den tanken mycket mer lockande än att jag ska dra med mig en stackars liten in på förlossningen för att sitta i ett sterilt rum och se sin mamma ha ont, världens onaturligaste situation deluxe liksom! Hade vi varit kvar hemma hade jag ju bara kunnat vara i mitt eget hörn och sambon nära till hands samtidigt som Noelia ändå hade varit i en miljö hon känner sig trygg med och där hon kunnat sysselsätta sig själv. Folk födde ju hemma fram tills på 50-talet så varför inte liksom, tänker jag.

Folk som jag nämnt det för tittar på mig oförstående och ser på mig som om jag vore galen. ”Men om du ger ditt barn men för livet då? Om något hemskt händer dig då?” Förstår inte varför folk ska se förlossning som något så onaturligt att enda ställe att fixa det på är på sjukhuset fylld med smärtstillande medel. Hur artificiellt är inte det på en skala? Gömma undan kvinna för att vi blir groteska monster under en förlossning?! Olycka, javisst.. Sjukhuset ligger knappt någon km ner för samma väg som går här utanför vårt hus liksom. Och kommentaren om att jag skulle skrika.. Ibland har man verkligen bara lust att höja rösten och skrika dem som säger detta rakt i ansiktet och fråga hur de kan vara så knäppt funtade alltså!?! Jag grymtade en gång under hela Noelias förlossning och det var för att barnmorskan var inne med handen och tryckte undan den sista kanten som låg om huvudet innan det skulle börja sin vandring ner samtidigt som jag hade en krystvärk, då tycker jag fasen man ska få grymta lite! I övrigt var jag tyst som en jävla mus men det har folk svårt att förstå, att det skulle finnas dem som koncentrerar sig på det som ska göras istället för att skrika ur sig all luft och sedan falla ihop pladask utan att ha åstadkommit något produktivt mer än förstört för sig själva möjligen det finns inte i deras värld!

Att förlossningar förknippas med så traumatiska upplevelser/minnen är helt otroligt egentligen. Det är ju en själv som gör dem. Å ena sidan romantiserar kvinnor det samtidigt som de ska se sig själv som martyrer för att de går igenom det och det är för jävligt. Det finns liksom ingen bild som inte ger en extrem syn av hur det gått till eller känts som upplevelse vilket förundrar mig. Olyckor/missöden kan så klart hända och sådant måste man få bearbeta, sörja och vara upprörd över. Men de som upplevt klassiska förlossningar och ändå säger att det varit de jävligaste de varit med om och sedan antar att alla andra känner likadant.. Kvinnor är liksom inte en homogen grupp av individider som, likt robotar, ser ut, tänker och agerar på samma sätt så det gör mig bara irriterad när de antar saker om en som inte alls stämmer in på en som individ. Bara för att någon annan skriker, fäktar, slår och är aggressiv under sin förlossning så innebär det inte att jag är likadan.

Just nu är det såna tankar som bubblar upp när jag tänker på vår kommande förlossning. Att varför kan inte jag få vara den som väljer hur det ska gå till? Varför måste man göra det så omständigt om det inte behövs? Varför är detta samhälle så jäkla standardiserat att minsta avvikelse från normen blir ifrågasatt? Hur tänker ni kring detta eller har ens tanken slagit er?

 

Tankar kring att få barn nr 2…

tisdag 18 november 2014 kl 11:15 | Barn/ Gravid/ Graviditet 2/ Livsomvälvande ögonblick/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Under höst- och vintertider går det så klart en massa sjukdomar och sedan skolstart har vi dessutom haft en Noelia som sovit oroligt om nätterna och varit sjuk så det har inte varit helt lätt emellanåt, speciellt för sambon som fått ta det själv. Men nu verkar det vara över för lilla damens del, de senaste fyra nätterna har hon sovit nätterna igenom vilket känns helt otroligt med tanke på hur ofta hon kunde vakna tidigare! En sak som jag tycker är så himla svårt med barn i denna åldern är just att veta vad för faser de går igenom och vad som är typiskt just för stunden och sedan övergående. När de är bebisar träffar man ju andra mammor och BVC regelbundet men iom att Noelia inte går på förskolan och jag själv inte är med på de få sociala aktiviteterna hon har så är det svårt att höra med andra vad deras egna barn går igenom själva för att kunna få bekräftat att det allt som oftast är något alla måste ta sig igenom.

En annan sak jag kan sakna med att ha barn nummer 2 på ingående är väl den här kontakten med andra mammor. Nog för att jag har dåligt med tid att söka den med andra men sedan skulle det inte heller kännas helt rätt forum att prata med förstagångsföderskor när man själv redan varit där. Man sitter lite grann på en vetskap de än så länge bara drömmer och fantiserar om så det känns svårt att kunna mentalt förbereda sig på det planet tillsammans med de som inte redan upplevt det en gång tidigare. Sedan är ju alla erfarenheter olika så det är klart att det kan skilja sig från förlossning till förlossning. Men jag kan ändå sakna det där med att ventilera de lite nya andra tankarna jag har som bubblar upp denna gången. Sambon tar det med ro och menar att bara jag får lustgasen så fixar jag det galant! Haha.. Sjukt optimistiskt och det är väl bra i sig. Men jag vill fortfarande ha förberett mig åtminstone lite vilket jag tycker är jättesvårt den här gången. Förra tog man och läste man allt man kunde bara för att vara förberedd, denna gång är det lite annorlunda. Dels för att jag redan har kunskaperna men också kanske framför allt för att jag har en tidigare förlossning att relatera till och det faktum att denna inte kommer vara någonstans i närheten av att vara lik den förra. Hur förbereder man sig mentalt på något sånt tänker jag? Hur har du/ni gjort? Har ni några bra tips och råd?

 

CIMG2614

Alldeles färska och nyblivna föräldrar!

CIMG2635

Relativt nykläckt bebis, Noelia 1 dygn gammal!

 

Förberedelser inför förlossning..

onsdag 5 november 2014 kl 20:51 | Framtid/ Gravid/ Livsomvälvande ögonblick/ Tankar kring förlossning

Det är allt bra intressant det här med uppfattningar och olika perspektiv! Både idag och igår så har jag och sambon talat lite grann om upplevelsen hittills med nr 2 jämfört med nr 1. Min sambos stadiga åsikt är att det alls inte är lika spännande denna gång eftersom man vet vad som kommer, inget är nytt och han känner sig inne i svängen. Jag är väl inte direkt av samma åsikt även om det inte skiljer sig jättemycket! Haha.. Men så är det ju inte heller han som bär barnet och ska klämma ut det heller! När det gäller det sistnämnda har jag ändå haft en del funderingar, förra gången var jag ju så himla duktig med att förbereda mig mentalt, läsa på och öva. Det kommer inte alls bli samma sak denna gången men jag känner att på något vis måste jag ändå se till att jag är mentalt förberedd när vi väl är där. Det finns ju inga garantier för nånting, inte ens att det skulle bli som vår förra eftersom den var rätt extraordinär (igångsättning med sugklocka som avslutning). Även om jag själv tyckte den var klockren! Haha.. Så som jag ser det så är jag rätt fundersam över om det kommer gå så fort att man knappt kommer hinna andas sig igenom, ta sig till sjukhus och föda där innan huvudet hänger halvt ute.

Jag har hört att det går extremt fort med nummer 2 så jag har knappast lust att halka efter när startskottet väl går! Sambons beskrivning av en kommande förlossning var rätt underbar. Han menade på att det blir väl han som ska hålla mig om nacken, ta emot när jag spyr som en kalv (gjorde det halvvägs in i förlossningen) samt se till att han trycker på knappen varje gång jag vill de ska komma. Nu helst! Haha.. På den punkten visste han tydligen hur bestämd jag var. Därefter skulle jag få lite lustgas och sedan skulle barnet ”ploppa ut” som han kallade det! Partners alltså, om det ändå vore så enkelt. Fast ska jag vara ärlig är jag inte nervös på det sättet, jag vet att kroppen grejar det fysiologiskt sett. Jag är faktiskt mer oroad för att vi inte ska ha någon som kan ta hand om lilla Noelia när det väl är dags, det om något känns extremt nervöst och hemskt!

I vilket fall har jag funderat en del på vad jag kan göra denna gång för att förbereda mig åtminstone lite grann. Jag har fortfarande kvar appen Annas Profylax som jag övade med förra gången men det är svårare nu om kvällarna iom att Noelia ligger därinne i vårt sovrum och snusar (brukade göra det innan sängdags) och jag i så fall måste göra det innan. Ett annat alternativ hade varit att gå en profylaxkurs ensam bara för att färska upp minnet. Men så kom jag på mig själv med att tänka att sambon lyckades ju inte få mig fokusera på andningen under värkarna när de var som starkast så egentligen borde det fortfarande vara han som går på det och inte jag kan jag tycka! Att påminna är väl så viktigt som att försöka utföra det. Sedan tänkte jag att öva på avslappning är alltid det bästa eftersom jag liksom inte lyckades med det de sista centimetrarna utan fick ta till lustgas. Den sistnämnda känner jag mig väldigt säker med, ca 8-12 inandningar beroende på hur snabbt till munnen man får den och sedan hur snabbt det börjar klinga av/hur snurrig man blir i huvudet och så släpper man och vilar. Den har jag stenkoll på och fick jag till direkt förra gången så där känner jag mig trygg. Så har jag tänkt att en kurs i meditation kanske skulle vara nåt? När tusan man ska hinna det också! Alternativt en app att öva med. Gick på vattengympa förra gången och det var ju skönt men det kostar ju en del. Så jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska göra för att faktiskt förbereda mig. Har ni några bra tips att komma med för någon som blir omföderska?

OBS! För er som är känsliga så är mitt tips att inte kika på de 2 youtube-klipp där jag skrivit ovanför och varnat om och som jag lagt upp nedan. Det sista får mig dock att börja gråta varenda gång eftersom det klippet är så himla fantastiskt. Det första klippet däremot är bara helljuvligt att se och visar inget känsligt över huvudtaget! Men dessa är några av många som jag kikade igenom när jag var gravid förra gången. För en del kan det verka skrämmande att se sånt här men för mig gav det en insikt om hur min kropp verkligen kan föda ett barn för just det hade jag himla svårt att förstå. Insikten kring hur det går till och ser ut gjorde liksom att jag stannade nere på jorden och i realiteten kunde förstå hur det skulle vara möjligt för även mig att genomföra och klara av. Att se den här typen av klipp gav mig faktiskt oerhörd styrka och trygghet inför förlossningen, tro det eller ej. Men den här gången känner jag att jag är förbi förståelsen och den större mentala biten och mer behöver öva på att vara närvarande, här och nu och verkligen fokusera på andningen när de värsta värkarna klämmer den sista luften ur en och det enda man egentligen borde/måste göra är att fortsätta andas för att kunna slappna av någorlunda. Klurigt detta!

 

Fin film som passar de flesta skulle jag tro,
visar inget närgånget eller blodigt.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=AmD6MaZTeDw[/youtube]

 

Inget för känsliga tittare.
Visar en del intima sekvenser men ger
också förståelse för hela händelseförloppet.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=EsNhCWsDVQI[/youtube]

Inget för den känslige, men den här gav mig helt klart
förståelse för hur allt är möjligt!
Ljud kan lämpligen stängas av.
Jag fäller alltid ett par tårar på slutet, himla fin film
när hon lyfter upp sin bebis på bröstet i slutet.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=5naQCzDi6aA[/youtube]