Add Comment Register

Kärlek från en plastnapp

måndag 16 februari 2015 kl 21:54 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Jag skrev ett inlägg häromveckan som jag aldrig fick publicerat. Ibland får jag ett sånt där ryck när jag blir arg och frustrerad över att en stor grumlig massa hävdar en och samma sak fastän svaret aldrig är fullt så enkelt utan snarare mer komplext än så. Läste det nu ikväll och tänkte att jag lika gärna kunde dela med det om utifall det är någon som finner det intressant. Emotionellt var det också, men så är man ju näst intill höggravid också så! Haha.. Enjoy!

 

napp

 

”Häromdagen nämnde jag (kommer inte ihåg för vem men tror det var i fikarummet på babysimmet) att vi håller på att sluta med napp för Noelias del och personen ifråga reagerade rätt starkt och sa förebrående något i stil med att är det inte lite väl tidigt att sluta när hon bara är 1,5år? Att man ens ska behöva försvara sig som förälder inför någon annan idiot, ursäkta språket men det anser jag människor vara när de tror sig ha yttranderätt angående andra mäniskors val! Detta samhället och många vuxna individer är ju skruvade om något och tänker ju verkligen inte längre än näsan räcker. Detta baserar jag på att man:

Väljer att helamma sina bebisar i genomsnitt ett halvår för att det därefter anses onödigt/groteskt/jobbigt/liknande. Att man i sitt (vad som borde vara) mentalt vuxna huvud inte kan förstå att amning till åtminstone 60-70% handlar om närhet, trygghet, kärlek och egentligen inte alls så mycket om föda därefter, det får inte vuxna människor in i sitt huvud. Nej vänj av direkt, stoppa i dem barnmatsburkar och sätt in den där plastnappen, det är ju hur naturligt som helst om något! Nej för att vara fysiskt nära och ge kärlek, låta barnet snutta emellanåt på bröstet istället för den där lilla plastsaken de uppfann för drygt hundra år sedan skulle vara onaturligt, det ser inte människor. ”Vi gör som alla andra” tänker dem, följer samhällsnormen och stannar reflektionen vid den mörka återvändsgränden om något.

Igår var vi och kollade på syskonvagn och medan vi kikade på vagn så lekte Noelia själv i en barnhörna. När jag tittade på henne stod en flicka i (åtminstone) 4-års åldern bakom henne med en stor napp i munnen medan Noelia faktiskt inte hade någon. Vet ni vad jag tänker då? Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet. För inte tusan kan väl människor tro att nappen sitter inne för att den smakar gott? Ligger skönt i munnen när man är så pass stor? Inte bara handlar det då om att nappen blivit ett substitut för det man delar under amningen i början men det har förmodligen också blivit ett substitut för att man som förälder och barn sinsemellan inte myser, kramas, pussas och har tillräckligt med kroppskontakt i övrigt. Att ta denna 4-årings napp, som förmodligen inte får tillräckligt med närhet från de (föräldrarna) som ska utgöra hennes grundbas, det hade varit katastrof om något. Men det ifrågasätter inte människor, individens behov och vad som kan tänkas saknas.

Istället väljer de att utifrån ålder ifrågasätta andras val. Jag helammade Noelia tills det att hon var ca 10 månader för då var jag borta 2 helger som gjorde att det sinade trots pumpning. Det föll sig naturligt, både för henne och mig att utöka med annat då eftersom hon var nöjd med det och jag ändå tillgodosåg hennes närhetsbehov. Jag hade inga planer på att dra ner och hade gärna fortsatt helamma efter det (och hade förmodligen också gjort om inte det varit just för att jag var bortrest) men nu blev det som det blev eftersom hon inte visade lika stort intresse. Därefter delammade jag tills hon var efter året (kanske 1 år och 3 månader), kritiskt granskar jag mig själv kan jag nog känna i efterhand att jag kunde delammat henne längre men eftersom jag började skolan hade det nog inte alltid fungerat eftersom vi oftast ammade vid läggdags och min sambo således haft svårt att ha hand om henne när jag haft behov av att läsa då. Så ja, jag kan helt och fullt erkänna att det gav sig pga egoistiska skäl, det här vill inte gärna andra föräldrar erkänna dock – att föräldern tänker på sig själv i första hand utan istället skyller man på att ”barnet var redo”/”inte hade något behov av det” vilket oftast inte är fallet eftersom alla barn är olika. Alla får göra som de vill och jag tycker de ska stå upp för sin sak, oavsett hur ful/fin den orsaken kan vara enligt andra. Huvudsaken är ju att man väljer att individanpassa men det är inte alls alltid människor gör det. Det är därför jag är rätt stolt över att jag ammade så pass länge som jag gjorde eftersom alla mammor jag mött i diverse sammanhang valde att sluta långt mycket tidigare av i princip samma anledningar (samhällsnormer).

Vad jag däremot känner nu är väl att Noelia får sitt närhetsbehov tillgodosett på annat vis, vi kramas och pussas hela tiden och på senare tid har den där nappen hon haft vid sovdags ställt till med mer oreda än den gjort nytta. Hon har sovit extremt dåligt, vaknat upp och skrikit precis som om hon trott att hon skulle dö typ. Hon har sovit jätteoroligt och det har så klart påverkat oss också. Inte heller har det hjälpt att vi stoppat in nappen återigen när den fallit ut utan för varje gång har det bara blivit värre. Vad som i slutänden fungerat för oss har varit att ge henne närheten, vi har i första hand stuckit in handen och hållit den tills hon somnat om, alternativt lagt henne mellan oss. Allt som oftast har det blivit det senare och då har hon somnat om automatiskt utan att bry sig något om nappen. Därför har vi känt att den inte längre fyller någon funktion för henne, nappen är inte längre den som kan ge henne tillräcklig trygghet utan det är faktiskt vi som gör det på olika sätt och vis.

Och jag vet med mig när jag säger att vi gör rätt att ha henne hemma i en kärleksfull miljö där vi är nära varandra, gör saker ihop (Noelia sitter t ex alltid med på diskbänken och hjälper till vid matlagning/tittar på/diskar, hjälper till att plocka när vi städar, slänger sopor och liknande) och låter henne utvecklas tryggt. Många ifrågasätter dem som väljer att ha sina barn hemma, talar om social stimulans (dvs understimulans) och att de inte lär sig anpassa sig. Jag säger bara BULLSHIT på det! Igår när vi var i affären var Noelia den som var snällast av de fyra barnen i hörnan, hon delade med sig men hon sa även ifrån när den ena killen ryckte ur hennes hand för andra gången MEN tilläggas bör att hon inte på något sätt dum var tillbaka trots att han betedde sig rätt illa. Sådant beteende kommer barnen dock med ifrån en miljö i förskolan och ingen annanstans. Jag säger inte att barn bara lär sig dåliga saker där för de lär sig bra saker också men hemma kan jag säga att hon får utvecklas själv utefter sina egna förutsättningar och känna sig trygg i det hon gör istället för att genom en massa andra barn (som skulle vara närvarande i en förskolemiljö) anpassa sig efter deras egon. Vi snackar individanpassning av att lära sig nya saker än att tro på en kollektivanpassning där ett och samma sätt att lära barnen är det enda rätta. Vuxna borde förstå att vi alla lärde oss olika i skolan och att ett sätt inte passade alla, men nej, när det gäller barnen tror man på det där enda sättet som det ultimata igen. Helt plötsligt har man som vuxen glömt bort alla sina tidigare erfarenheter kring vad man lärde sig och återigen puttar man in individer i ett kollektivt system genom att göra samma sak (kanhända misstag för vissa) som ens föräldrar gjorde.

Inte heller ser jag att vara hemma har påverkat hennes sätt att anpassa sig och vara snäll mot andra barn i kontakt med dem. Så jag kan tycka att det är en fördom föräldrar drar till för att lätta sitt eget dåliga samvete över hur de väljer att prioritera sina barn faktiskt. När Noelia möter andra barn kommer hon oftast med armarna utsträckta mot dem och ska kramas. Hur många barn gör det på förskolan? Visar genuint intresse för andra barn och ger dem saker? Kan ju inte tänka mig att det är majoriteten som gör det. Speciellt inte eftersom vi mött så många barn (som till vardags går i förskola) och som är i hennes ålder som blir livrädda för henne. Och att social stimulans tillsammans med sina föräldrar skulle vara sämre än med barn i den egna åldern när de ändå leker vid sidan av varandra och inte med varandra, nej det köper jag bara inte även om andra naiva/blinda föräldrar gör det. Att Noelia kommer vilja ha mer umgänge och fler kompisar om något år eller så det vet jag också, men att det behovet bara kan tillgodoses genom förskolan, det är inte sant. Och att jag som förälder skulle vara överbeskyddande i kontakt med andra barn om vi exempelvis skulle bege oss till öppna förskolan och hon således inte skulle lära sig anpassning den vägen, det stämmer inte heller. Men att låta en unge stå och slå på en annan är ingen produktiv inlärning av något, det är bara rena trakasserierna så det skulle jag varken tolerera från Noelia eller något annat barn. Att man låter sånt försiggå för att förskolelärarna inte har tiden att säga ifrån eller föräldrar inte är där betyder inte att det är okej. För det är det inte.

Oavsett hur många barn vi får vill jag se till att ha mina barn får vara hemma så länge som möjligt, eller spendera så mycket tid med sina föräldrar som möjligt kanske jag ska säga. Skolplikten kallar och blir våra barn välutbildade så kommer de vara institutionaliserade i åtminstone 17-18 år, det är inte lite under en livstid faktiskt. Att då få låta dem ha den lilla friheten de första åren att göra något annat än bara följa standardiserade rutiner hela tiden, det tycker jag man gott kan unna och ge dem! Och finns det avundsjuka föräldrar som hävdar annat och menar att vi inte lär vårt barn tillräckligt genom att ha henne/dem hemma så kan de ju titta sig i himlen. Just nu har Noelia fattat intresse för när vi skriver små enkla ord, hon ber oss om och om igen att bokstavera orden och skriva dem framför henne för att hon tycker det är kul. Hur många föräldrar kan med handen på hjärtat tillåta eller ens medge att de stimulerar sitt barns rena och skära nyfikenhet genom att låta denna få ta del av nåt sånt vid en ålder av 1,5 år? Och nej, det handlar inte om att Noelia ska pressas till någonting utan snarare om att hon har upptäckt att man kan göra mer än bara rita en massa figurer på ett papper i olika färger. Just nu älskar hon allt som har med symboler och figurer att göra. Om det gör henne glad att se saker ta form på pappret då vill jag och min sambo bidra till att hon fortsätter känna glädje inför det och inget annat.”

Perioder

måndag 10 november 2014 kl 09:58 | Barn/ Livet/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Godmorgon på er!
Hoppas ni får en fin start på denna veckan. Själv insåg jag igår när jag satt och läste om sista utvecklingsperioden som Noelia går igenom i the Wonder Weeks att en hel del av det som hänt på sistone är typiska exempel för den här åldern. Faktum var att nästan alla beskrivningar stämde in! Haha.. Jag hoppas det blir enklare för det har verkligen varit tufft, hon har liksom inte varit vår gamla, goa, mysiga tjej utan snarare en som i ena stunden pussat på en och varit glad för att i nästa stund kasta sig i golvet och skrika/störtgråta eller nästan dra i sönder ens kläder/kasta grejer i backen. Värsta lilla dramaqueen!! Och så dessa hemska nätter när man är som en zombie efteråt. Det är ungefär som när man ammade en gång i timmen när hon var bebis bortsett från att jag inte längre har hormonet i kroppen att vara någorlunda pigg. Men då har vi ju en förklaring faktiskt. Hade tänkt ringa BVC annars och rådfråga för denna perioden har inte alls varit enkel!

IMG_8416.PNG

If we can do this, we can do anything!

söndag 9 november 2014 kl 09:38 | Familjen/ Livet/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Vilken morgon!!
Om det här inte knäcker oss så kommer inget knäcka oss. I flera månaders tid har Noelia vaknat miljoner gånger per natt och tills idag var inget undantag. Men än värre var att hon har pigg efter kl 6 och jag satt uppe till 2 inatt för att komma nånvart med min del i grupparbetet. Ni kan gissa om jag är mör i huvudet!

Sambon var jättetrött också och den här tröttheten landar lätt i smågnabb, tjafs och tjat mest hela tiden känns det som. Plus det faktum att vi knappt umgås under vardagarna för att det är fyllt av jobb och skola gör det knappast bättre! Jag kan inte förstå de som satsar så fullständigt på sin karriär och skuffar undan sin familj under flera årtionden för det kan varken landa i någon sund relation varken med sina barn eller ens respektive.

Att ha det så här drygt ett år får vara okej för nu men inte mer sen, inte när familjen behöver närvaro av alla familjemedlemmar för att fungera och vara mer harmoniska. Idag är iaf Fars dag och medan sambon fick sova lite extra gick vi upp och åt frukost. Därefter gjorde vi i ordning en bricka med godsaker och gick in och myste lite i sängen igen! Oerhört uppskattat av sambon kändes det som. Jag längtar verkligen till vår weekend på tu man hand som vi har i december, ska bli så skönt att kunna bara vara vi två för en stund!

IMG_8409-0.JPG
Noelias present till sin pappa

Tänk om…

lördag 25 oktober 2014 kl 15:32 | Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Samhällsnormer/ Sorg/ Uppfostran/ Vara förälder

En mamma som jag följdes åt med förra gången jag var gravid och som jag ligger snäppet efter nu med andra barnet fick reda på vad de väntar alldeles nyligen. Så himla roligt samtidigt som det så klart är kul att se att allt också står bra till med bebis! Att andra tar reda på könet bryr jag mig inte så mycket om och förra gången inbillade jag mig att jag inte brydde förrän jag insåg i slutet att jag nog ändå gjorde det rätt mycket. Jag vet att det mest är av kulturella skäl, för att vi vill slippa eventuella diskussioner med släktingar då min sambo kommer från en muslimsk kultur.

Vi har haft evighetslånga diskussioner fram och tillbaka men jag delar inte den muslimska synen och anser därför inte heller att något av mina barn ska tvingas in i religion, vilken det än må vara egentligen. Få möjligheten till att utforska det själv, javisst absolut! Men inte tvingas in i det, det skulle jag inte ha mage till. Jag tror inte västerlänningar inser hur långt ifrån man kan stå varandra i såna frågor som betyder mycket för bägge parter när man kommer från två så olika kulturer, oavsett vilken sida man står på och vilka slitningar det kan innebära att försöka möta dem tillsammans och kompromissa om det. Jag älskar min sambo av hela mitt hjärta men ibland har det varit hjärtslitande att diskutera något som bägge tror på och där vi inte delar samma syn/åsikt.

Ett argument som jag faktiskt tycker är förnuftigt är att vänta med att få reda på vad det blir tills själva förlossningen. Könet i sig ska inte vara viktigt utan personen som kommer ut. Jag tror många gånger att föräldrar bygger upp en bild om hur bebis ska vara/bli, kanhända är inte förväntningen exakt densamma när bebisen precis kommit ut samtidigt som jag ändå tror att man nånstans i sitt primitiva vuxna huvud målar upp en bild och sedan uppfostrar barnet därefter, för att få de där egenskaperna av bilden på hur barnet borde vara. Absolut ska värderingar och kärlek ges men när man hör argument som att man behöver förbereda sig ifall det blir en flicka eller pojke då tänker jag att då använder man reptilhjärnan och inget annat. Jag förstår att man vill förbereda för barnet men dör det verkligen om det råkar ha ”fel färg” på kläderna när det kommer ut som nykläckt om det skulle vara så? Då tror jag snarare det är den fåfänga vuxna som lider helvetets alla kval för barnet är ju knappast medveten om sin omgivning.

För att komma tillbaka till det här med kön och RUL iaf så har jag börjat fundera. Skulle jag faktiskt vilja veta den här gången eller skulle jag vilja vänta? En del av själva överraskningen vid förlossningen är ju faktiskt att se vem som kommer ut (inkl så klart könstillhörighet även om jag inte anser det det viktigaste). Men tar man reda på det innan så är ju det det enda som spelar roll under en lång tid framöver tänker jag. Samtidigt är jag nervös. Den här graviditeten är annorlunda från förra; jag har mått illa och haft svårt att äta i perioder och magen sitter liksom längre upp den här gången känns det som. Motsatsen till min erfarenhet med Noelia. Betyder det att det blir en pojke och vad innebär det isf för oss, både som familj men också som par? Tanken gör mig nervös. Det var snart 3 år sedan vi hade den diskussionen senast och kämpade oss igenom till ett gemensamt beslut. Men tanken på vad det kan riva upp känslomässigt igen gör att man tänker tanken att man kanske borde ta reda just för att slippa fundera/slå ifrån oss tanken på eventuell problematik som kan komma kulturellt samtidigt som det känns dumt eftersom man på så sätt förmodligen kommer stirra sig blind på könet, vilket jag inte vill. Det är himla tudelat det där!

Om jag känner mig själv rätt så kommer vi förmodligen inte ta reda på det den här gången heller. Lönen för mödan av att ha fött ett barn är att få se in i barnets ögon och se den precis som den individ den är, utan några som helst tankar eller illusioner om vad som komma skall. Livet i all sin enkelhet liksom. Och kanhända är det allra bästa att inte veta, så man slipper gå och oroa sig för eventuella reaktioner från våra närmsta om vårt beslut utifall det skulle bli en pojke. Den här frågan borde inte vara den viktigaste, den viktigaste borde vara den om vårt barns välmående och det är nog däri jag ska lägga mitt fokus oavsett om det blir en flicka eller pojke.

IMG_2788.JPG

IMG_3657.JPG

Att få vara med

söndag 19 oktober 2014 kl 19:59 | Barn/ Uppfostran/ Utveckling

Jag vet inte men jag antar att jag har filosofin att få med mig den lilla på sånt som man gör även i vardagen och som inte är så roligt, oavsett vad det kan vara och i den mån det är möjligt. Att få vara delaktig även i de enklaste och självklaraste sysslorna tror jag gör att barnet får en annan förståelse och tacksamhet över vad andra människor kanske tar för givet. Att få vara så delaktig det går från början tror jag också gör det rätt självklart att på nåt sätt hjälpa till utan en massa tjat, bråk och dylikt.

Därför brukar jag låta Noelia hjälpa till när det är möjligt. Hon är med och plockar i tvätten även om det inte alls blir rätt alltid. Hon sitter med i köket när man grejar med förberedelser för maten och får smaka samt hjälpa till och ”diska” när jag själv grejar med det. Leka med vattnet i kranen, skölja nappen och dricka ur sitt glas. Får hon inte sitta med och kika står hon allt som oftast nedanför mina ben och drar i byxorna för att få uppmärksamhet, allt för att få komma upp och vara med i händelsernas centrum. Hur gör ni med era barn? Får de vara med, om så enbart på ett hörn? Om inte, när tänkte ni introducera sånt i så fall?

IMG_8170.JPG

Fredag!

fredag 17 oktober 2014 kl 09:58 | Barn/ Uppfostran/ Vara förälder

IMG_8150.JPG

Godmorgon på er!
Som ni kanske märkte blev det ett uppehåll igår. Jag kände mig tvungen att ta igen mig och bara ägna mig åt Noelia så det var vad jag gjorde under hela dagen. Himla mysigt!

Idag är det heldag i skolan som gäller och jag har återigen haft en dålig natt. Jag och sambon är inte överens om Noelia ska få ligga i vår säng eller ej så det resulterade i att hon låg mellan oss och höll åtminstone mig vaken. Sjukt frustrerande eftersom det finns fler punkter vi just för tillfället inte är överens om! Men men det släpper väl som allt annat. Hoppas ni är taggade på fredag trots vädergudarna!

Våra ambitioner..

fredag 10 oktober 2014 kl 14:03 | Förebild/ Framtid/ Kärlek/ Karriär/ Planer/ Samhället/ Samhällsnormer/ Studier/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Jag vet inte men det kanske är just för att mitt första barn blev en dotter som jag är så himla mycket mer medveten kring de stereotypa könsroller som människor medvetet som omedvetet krampaktigt försöker hålla fast vid. Emellanåt hamnar jag i en och annan hätsk diskussion på nätet där människor kan gå till personangrepp eftersom de inte vet hur de ska besvara de påpekanden jag kommer med. Jag har aldrig sett mig själv som speciellt extrem men ibland när dessa situationer uppkommer känns det som människor stämplar en som ultravänster när jag snarare anser mig vara av den liberalare varianten, frihet är det som är ledstjärnan för mig i hur jag resonerar och reflekterar kring saker och ting, stort som smått.

Lika viktigt som det är att det ska finnas chanser för kvinnor att kunna jobba och skapa sig en karriär, lika viktigt är det att barn har tillgång till bägge sina föräldrar (oavsett kön) eller att familjen själv ska få bestämma huruvida barnen ska få vara hemma eller exempelvis på dagis. Jag säger exempelvis just för att man kanske t om kan hitta andra lösningar och bättre alternativ som fungerar just för den specifika familjen i deras unika situation. Jag tror inte på lösningar för den stora massan, inte att det fungerar för alla. Vissa människor kanske inte har behovet av att varken styra sitt liv i någon specifik riktning eller att göra på ett speciellt sätt, det kan vara en del av deras personlighet och de bara goes with the flow. För dem fungerar oftast en mass-lösning väldigt bra. Men för de som söker ständig utveckling, ifrågasätter, vänder, vrider och försöker finna alternativa lösningar som kan fungera bättre, för dem fungerar kanske inte mass-lösningen.

Om jag t ex säger att vår strävan för att vår dotter ska vara hemma så länge som möjligt, precis som med hennes kommande syskon, är vårt mål så får jag antingen responsen bara jaha men ibland så får jag också min motsats till svar men då kommer ju ditt barn inte träffa andra barn, hon kommer sakna det sociala och missa allt förskolelärarna går igenom enligt läroplanen. Reagerar positivt händer väldigt sällan, det har hänt en gång uttryckligen att mottagaren sa att det var starkt/bra gjort av oss. Vilket så klart värmde! Speciellt eftersom jag tror att många föräldrar enbart använder argumentet ovan för att snarare döva sitt eget dåliga samvete att de prioriterar annat. För det är så jag ser det.

Vi i vår lilla familj har ingen superekonomi men vi har valt att prioritera vårt barn på detta vis. Alla kan göra prioriteten av sitt barn på olika vis, man behöver absolut inte göra det genom valet av att stanna hemma med barnet, det är inte det jag vill nå fram till. Men snarare så tycker jag att föräldrarna ska ta till sig att de är dem själva som prioriterar under den korta period barnen är små att lägga mer fokus på att vidhålla sin nuvarande (oftast höga) levnadsstandard snarare än att kanske vara hemma med sina barn lite längre. Jag menar, jag hade många från min mammagrupp när jag gick vattengympa för gravida som var riktigt högt uppsatta i olika organisationer. Ruskigt välbetalda jobb med boenden i de finaste områdena i Malmö. I mitt huvud när jag gick på mammaledighet så tänkte jag att det borde vara självklart för dem med de inkomsterna att kunna vara hemma nästan hur länge som helst, åtminstone mer än 1,5 år tänkte jag. Men jag hade fel! För vet ni? De använder alla sina pengar till att spendera dem på sin livsstil, lägga pengarna där istället för att dra ner på det och vara med barnet. För mig så var den insikten rätt så chockerande först för jag tänkte att alla så självklart skulle prioritera sitt barn i första hand no matter what. Men så är det också standardiserat och enligt norm att sätta in barnet (hemsk benämning eftersom det låter som det är ett objekt) på förskola runt 1,5 år och ingen direkt ifrågasätter eller väljer att göra annorlunda. För det mesta, jag ska inte säga att det är så i alla fall!

Jag tänker på det Maud Olofsson sa i en intervju i tv för några år sen om det här med livet. Att där finns faser och att man fokuserar och prioriterar olika beroende på i vilken fas man är i. Jag har kombinerat studier med att jobba extra de senaste 7-8 åren och börjar längta tills det att jag faktiskt ska få tjäna mina egna pengar och ha mitt faktiskta första riktiga jobb! Men jag har en ambition att ge min tid och min uppmärksamhet till mitt barn när den behöver det som mest nu när det fortfarande är litet, jag ser det som att det är en så kort period i både hennes och (förhoppningsvis) våra liv i det stora hela. Jag tror det ger en tryggare individ med väldigt närvarande förälder och därför prioriterar jag det högst just nu. Samtidigt så vet ni ju att jag verkligen suktar efter att få komma ut i arbetslivet. Det är en svår balansgång det där. Men det fina är att jag har en sambo som tycker ungefär precis som mig, för honom är barnen prio ett och han ser inga problem med att han skulle kunna vara hemma med bägge och jag jobba, dvs ombytta roller mot hur samhället ser ut i övrigt. Det mina vänner, känns som något utopiskt idag med dagens fokus på arbetslivet och män vs kvinnor till trots och hur det ser ut!

Och vad det gäller social stimulans eller lärande är jag inte direkt oroad. Hon får upptäcka saker och ting, hon får vara kreativ och jag har ambitionen att så småningom lära henne saker hon kan ha nytta av i framtiden att veta. Vem har sagt att kunskaperna i grundskolan inte går att lära sig innan man börjar? Folk är så låsta av tanken att allt ska vara inom vissa specifika ramar. Själv tycker jag det är dumt att man begränsar både sig själv och andra på det sättet!

IMG_8109.JPG
Vår lilla tuffa lady!

My little president

onsdag 8 oktober 2014 kl 21:33 | Familjen/ Förebild/ Framtid/ Gravid/ Samhällsnormer/ Studier/ Uppfostran/ Vara förälder

Det är himla intressant att se hur trafiken varierar här på sidan. Men så varierar ju så klart antalet inlägg per dag en aning! Imorgon kl 13 har vi inlämning på nästa uppgift och det har varit ett flitigt skrivande non-stop. 1300 ord är inte speciellt mycket och att få till 3 ambitiösa viljor som tillsammans ska skriva något jäkligt vettigt och bra, det är ännu svårare! Vi har precis avslutat en 1h diskussion om upplägget och killen i vår grupp har varit så himla snäll och tagit på sig ansvaret att redigera hela dokumentet så att det har samma stil. Plus få ner det från 1700 ord till 1300! Hah.. Där kan man snacka om utmaning när det finns mycket att säga. I övrigt ser jag fram emot morgondagen, då blir jag hemma med Noelia, mitt lilla hjärta! Hon som hela tiden går runt och säger mamma i alla möjliga tonlägen. Nog saknar jag tiden vi haft tillsammans men jag är så himla glad över att hon och pappa också får chansen till precis lika mycket tid att utveckla sin relation som vi fått. Vi är bägge lika viktiga för henne så det är jag riktigt stolt och nöjd över faktiskt!

Apropå ultraljud så kan jag lika gärna ta upp det eftersom jag nämnde det igår. Det räcker med att jag får veta att mitt barn är friskt under en sådan undersökning. Jag har hört en del föräldrar säga att de är nyfikna och att de känner att de behöver veta för att kunna förbereda sig som föräldrar. Själv ställer jag mig frågan varför man skulle förbereda sig annorlunda pga nåt så naturligt som kön? Är det för att man går in med inställningen att killar ska få bli jobbigare och ta mer plats medan man hellre gullar och daltar med småtjejerna eller vari finns föreställningen att man måste förbereda sig beroende på vad som finns mellan benen? En annan sak som jag tror blivande föräldrar omedvetet gör är bygger upp en bild av hur barnet kommer/borde bli om man vet endera könet. Att bygga upp en inre bild av hur ett barn borde bli är att lägga väldigt mycket press och ansvar på att en liten individ ska uppfylla höga förväntningar utan att ha en aning om det.

Resultatet blir vad engelsmännen kallar self-fulfilling prophecy (självuppfyllande profetia) vilket leder till att barnet inte har något val än att anpassa sig till förälderns måhända stereotypa bild om hur individen bör bete sig.  Okej att man ger det grundläggande värderingar men att gå ner på detaljnivå och anta att ”min dotter kommer vara den snällaste, sötaste, gulligaste som bara gillar leopardmönstrat och…” vilka möjligheter ger det barnet att faktiskt utvecklas till den person den verkligen är, att få gilla det som verkligen intresserar den och få ta den plats och få de möjligheter individen förtjänar? Det är synd när man begränsar, jag är helt hundra på att jag gör det på något sätt med vår dotter också, men jag vill bli mer medveten och arbeta för att vår dotter ska utvecklas till en självständig och stark kvinna som tror på sig själv och sin egen kapacitet. En person som inte är svag för något yttre tryck utan kan ta till sig på ett produktivt vis och samtidigt ta för sig och skapa sin egen lycka utan att skylla på några stereotyper eller föråldrade idéer som hänger kvar från stenåldern.

 

IMG_4172

100 möjligheter istället för 2!

söndag 5 oktober 2014 kl 12:26 | Förebild/ Samhället/ Samhällsnormer/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

En sak som jag har på min önskelista just nu som jag egentligen skulle vilja införskaffa mig snarast men som jag tycker gör lite ont i plånboken är denna! Precis som texten beskriver nedan så tror jag att den kan vara till stor nytta i vardagen, dels göra en själv medveten om saker och ting men kanske också hur man ska bemöta andra. Jag tycker den sista biten är svårast. Att rätta folk är liksom inte min grej men att de stereotypt utgår ifrån saker är inte heller okej, någon måste ju ifrågasätta om de själva inte kan tänka steget längre. De generationerna som är närmast mig är nästan mest skrämmande eftersom de knappast verkar ha tagit åt sig speciellt av debatten. Noelia har fått hallonröd mössa, dels för att jag tycker det är snyggt, men också för att jag ibland inte orkar rätta. Ändå lyckades servitrisen flera gånger igår utgå från felaktig information och säga det ett antal gånger. Han, han och han. Ibland undrar jag om bara vissa människor är allmänt snoppfixerade faktiskt? Kanske skulle fråga nästa gång eftersom de så fräckt utgår från något de inte har en blekaste om. Vad som finns mellan benen sitter inte på kläderna. Himla enkelt att förstå. Men tydligen inte för alla och speciellt inte för fornlämningarna tydligen! Finns det tips i denna på hur man ska bemöta sånt så hade det ju suttit himla fint. Man vill ju inte låta som värsta bitterf***an bara för att en del inte använder huvudet.

genus

Våra barns framtid

fredag 3 oktober 2014 kl 17:31 | Förebild/ Framtid/ Samhället/ Samhällsnormer/ Studier/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Vilken dag! Men nu är det äntligen fredag iaf. Idag hade vi två föreläsningar på agendan och den här kursen gillar jag verkligen, den känns verkligen så högaktuell både för nutiden men också framtiden! Idag talade vi om scenariot kring skolan och den teknologiska utveckling som sker just nu, huruvida vi kommer ha vanliga traditionella skolor kvar eller om det kommer övergå till att vara online-baserat. Och hur vi skulle göra i en eventuell framtid om vi fick välja mellan alternativen. Många sa att de skulle vända sig till den traditionella skolan med sina barn eftersom de menade på att den är den enda som i praktiken kan lära social kompetens, interaktion och liknande genom att man ses i verkliga livet.

Men så var det som en klasskamrat till mig sa att allting är relativt, vi tänker att det sociala sker på ett sådant vis för att vi är uppfödda så och att det förmodligen kommer vara annorlunda för kommande generationer för de kommer vara födda med teknologin ständigt närvarande och den sociala planen kommer således se annorlunda ut. Deras tillvaro kommer helt enkelt skilja sig redan från början, även på det sociala planet.

Detta fick mig så klart att få lite ågren över det faktum att jag/vi tillåter minimal användning av teknologi när det gäller vår dotter. Jag/vi anser att hon är för liten och att hon varken förstår meningen med användandet av ex telefon och appar och att det i längden inte skulle ge något mervärde mer än tillfällig underhållning/stimulans. Plus att jag tror många glömmer den strålning som det faktiskt skickar ut medan man använder teknologin. Men så fick jag liksom second thoughts och tänkte att tänk om jag hämmar min dotter tekniskt sett så hon kommer hamna på efterkälke sen längre fram?! Hemsk tanke eftersom jag inte tror någon förälder vill att ens barn inte ska ha samma förutsättningar som alla andra.

Det finns säkert dem som säger att barnen lär sig saker genom att göra enklare uppgifter genom appar. Men frågan är bara vilken  nytta det gör att ett barn förstår samband mellan handling och effekt genom att trycka på några knappar? Och bara för att barnet förstår en korrelation mellan 2 ting betyder det inte att den faktiskt förstår innebörden egentligen. Sedan brukar man ju kunna lära sig exakt samma sak i verkligheten också med lite tålamod så varför gå den artificiella vägen egentligen när de är så små? Hur stimulerar redan ett givet klimat (i ex en Ipad) fantasin när ramarna redan är satta i den artificiella världen tänker jag? Jag menar de som upptäckte och skapade det som idag finns hade inte de verktyg som idag är tillgängliga. Jag menar inte att det är fel att saker och ting finns men frågan är hur mycket konsumtion man bör tillåta och i vilka åldrar, samt nästan viktigast av allt – av vilken anledning.

Vi är som sagt väldigt restriktiva med teknologi, vi har medvetet valt att visa ABC song på youtube för vår dotter eftersom vi tycker det finns en mening med videon (engelska samt alfabetet). Men i övrigt skulle vi inte slänga upp vad som helst framför henne. Då stimulerar vi henne hellre genom att låta henne rita med papper och penna (jag vet inte om föräldrar vet detta men man kan ju börja med detta rätt tidigt faktiskt, kommer inte ihåg om Noelia gjorde det som senast när hon var ca 10 månader, om inte tidigare), eller spela musik och plocka med leksaker som faktiskt fyller ett syfte, exempelvis tala om färger, räkna ihop, liknande.

Jag har liksom redan börjat kika omkring på webben kring lämpligt läromaterial för henne att ta till sig så som exempelvis räkning. Läsning har jag inte kollat än. Men visste ni att det finns litteratur där man tillsammans med sitt barn kan öva med dem redan från 4 års ålder? Lära dem grunderna i hur världen fungerar istället för att sätta dem framför ett spel där ett monster ska jaga en massa gubbar och äta andra eller liknande. Och man kan göra matematik precis lika spännande som ett spel tror jag om man bara engagerar sig och ser till att anstränga sig.

Så jag tänker i slutänden att om Noelia behöver kunna programmering och mer kring teknologi längre fram så kommer det att komma, förhoppningsvis är skolan någorlunda modern att de inför det som ett ämne i skolan så att alla barn har samma möjligheter att lära sig. Jag är ju inget geni på den fronten även om jag kan en del andra grejer rätt bra. Men det är spännande att leka med tanken kring hur framtiden kommer se ut.

Vad tror/tycker ni? Hur tänker ni kring dator/Ipad-användning och era barn? Vad är rimligt och vad är onödigt att veta och hur tror ni att framtiden kommer se ut?

 

baby
När människor inte anar vad man är kapabel
till att göra genom teknologi och det till en början
mest framstår som ett enda stort mirakel.