Add Comment Register

Kärlek från en plastnapp

måndag 16 februari 2015 kl 21:54 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Jag skrev ett inlägg häromveckan som jag aldrig fick publicerat. Ibland får jag ett sånt där ryck när jag blir arg och frustrerad över att en stor grumlig massa hävdar en och samma sak fastän svaret aldrig är fullt så enkelt utan snarare mer komplext än så. Läste det nu ikväll och tänkte att jag lika gärna kunde dela med det om utifall det är någon som finner det intressant. Emotionellt var det också, men så är man ju näst intill höggravid också så! Haha.. Enjoy!

 

napp

 

”Häromdagen nämnde jag (kommer inte ihåg för vem men tror det var i fikarummet på babysimmet) att vi håller på att sluta med napp för Noelias del och personen ifråga reagerade rätt starkt och sa förebrående något i stil med att är det inte lite väl tidigt att sluta när hon bara är 1,5år? Att man ens ska behöva försvara sig som förälder inför någon annan idiot, ursäkta språket men det anser jag människor vara när de tror sig ha yttranderätt angående andra mäniskors val! Detta samhället och många vuxna individer är ju skruvade om något och tänker ju verkligen inte längre än näsan räcker. Detta baserar jag på att man:

Väljer att helamma sina bebisar i genomsnitt ett halvår för att det därefter anses onödigt/groteskt/jobbigt/liknande. Att man i sitt (vad som borde vara) mentalt vuxna huvud inte kan förstå att amning till åtminstone 60-70% handlar om närhet, trygghet, kärlek och egentligen inte alls så mycket om föda därefter, det får inte vuxna människor in i sitt huvud. Nej vänj av direkt, stoppa i dem barnmatsburkar och sätt in den där plastnappen, det är ju hur naturligt som helst om något! Nej för att vara fysiskt nära och ge kärlek, låta barnet snutta emellanåt på bröstet istället för den där lilla plastsaken de uppfann för drygt hundra år sedan skulle vara onaturligt, det ser inte människor. ”Vi gör som alla andra” tänker dem, följer samhällsnormen och stannar reflektionen vid den mörka återvändsgränden om något.

Igår var vi och kollade på syskonvagn och medan vi kikade på vagn så lekte Noelia själv i en barnhörna. När jag tittade på henne stod en flicka i (åtminstone) 4-års åldern bakom henne med en stor napp i munnen medan Noelia faktiskt inte hade någon. Vet ni vad jag tänker då? Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet. För inte tusan kan väl människor tro att nappen sitter inne för att den smakar gott? Ligger skönt i munnen när man är så pass stor? Inte bara handlar det då om att nappen blivit ett substitut för det man delar under amningen i början men det har förmodligen också blivit ett substitut för att man som förälder och barn sinsemellan inte myser, kramas, pussas och har tillräckligt med kroppskontakt i övrigt. Att ta denna 4-årings napp, som förmodligen inte får tillräckligt med närhet från de (föräldrarna) som ska utgöra hennes grundbas, det hade varit katastrof om något. Men det ifrågasätter inte människor, individens behov och vad som kan tänkas saknas.

Istället väljer de att utifrån ålder ifrågasätta andras val. Jag helammade Noelia tills det att hon var ca 10 månader för då var jag borta 2 helger som gjorde att det sinade trots pumpning. Det föll sig naturligt, både för henne och mig att utöka med annat då eftersom hon var nöjd med det och jag ändå tillgodosåg hennes närhetsbehov. Jag hade inga planer på att dra ner och hade gärna fortsatt helamma efter det (och hade förmodligen också gjort om inte det varit just för att jag var bortrest) men nu blev det som det blev eftersom hon inte visade lika stort intresse. Därefter delammade jag tills hon var efter året (kanske 1 år och 3 månader), kritiskt granskar jag mig själv kan jag nog känna i efterhand att jag kunde delammat henne längre men eftersom jag började skolan hade det nog inte alltid fungerat eftersom vi oftast ammade vid läggdags och min sambo således haft svårt att ha hand om henne när jag haft behov av att läsa då. Så ja, jag kan helt och fullt erkänna att det gav sig pga egoistiska skäl, det här vill inte gärna andra föräldrar erkänna dock – att föräldern tänker på sig själv i första hand utan istället skyller man på att ”barnet var redo”/”inte hade något behov av det” vilket oftast inte är fallet eftersom alla barn är olika. Alla får göra som de vill och jag tycker de ska stå upp för sin sak, oavsett hur ful/fin den orsaken kan vara enligt andra. Huvudsaken är ju att man väljer att individanpassa men det är inte alls alltid människor gör det. Det är därför jag är rätt stolt över att jag ammade så pass länge som jag gjorde eftersom alla mammor jag mött i diverse sammanhang valde att sluta långt mycket tidigare av i princip samma anledningar (samhällsnormer).

Vad jag däremot känner nu är väl att Noelia får sitt närhetsbehov tillgodosett på annat vis, vi kramas och pussas hela tiden och på senare tid har den där nappen hon haft vid sovdags ställt till med mer oreda än den gjort nytta. Hon har sovit extremt dåligt, vaknat upp och skrikit precis som om hon trott att hon skulle dö typ. Hon har sovit jätteoroligt och det har så klart påverkat oss också. Inte heller har det hjälpt att vi stoppat in nappen återigen när den fallit ut utan för varje gång har det bara blivit värre. Vad som i slutänden fungerat för oss har varit att ge henne närheten, vi har i första hand stuckit in handen och hållit den tills hon somnat om, alternativt lagt henne mellan oss. Allt som oftast har det blivit det senare och då har hon somnat om automatiskt utan att bry sig något om nappen. Därför har vi känt att den inte längre fyller någon funktion för henne, nappen är inte längre den som kan ge henne tillräcklig trygghet utan det är faktiskt vi som gör det på olika sätt och vis.

Och jag vet med mig när jag säger att vi gör rätt att ha henne hemma i en kärleksfull miljö där vi är nära varandra, gör saker ihop (Noelia sitter t ex alltid med på diskbänken och hjälper till vid matlagning/tittar på/diskar, hjälper till att plocka när vi städar, slänger sopor och liknande) och låter henne utvecklas tryggt. Många ifrågasätter dem som väljer att ha sina barn hemma, talar om social stimulans (dvs understimulans) och att de inte lär sig anpassa sig. Jag säger bara BULLSHIT på det! Igår när vi var i affären var Noelia den som var snällast av de fyra barnen i hörnan, hon delade med sig men hon sa även ifrån när den ena killen ryckte ur hennes hand för andra gången MEN tilläggas bör att hon inte på något sätt dum var tillbaka trots att han betedde sig rätt illa. Sådant beteende kommer barnen dock med ifrån en miljö i förskolan och ingen annanstans. Jag säger inte att barn bara lär sig dåliga saker där för de lär sig bra saker också men hemma kan jag säga att hon får utvecklas själv utefter sina egna förutsättningar och känna sig trygg i det hon gör istället för att genom en massa andra barn (som skulle vara närvarande i en förskolemiljö) anpassa sig efter deras egon. Vi snackar individanpassning av att lära sig nya saker än att tro på en kollektivanpassning där ett och samma sätt att lära barnen är det enda rätta. Vuxna borde förstå att vi alla lärde oss olika i skolan och att ett sätt inte passade alla, men nej, när det gäller barnen tror man på det där enda sättet som det ultimata igen. Helt plötsligt har man som vuxen glömt bort alla sina tidigare erfarenheter kring vad man lärde sig och återigen puttar man in individer i ett kollektivt system genom att göra samma sak (kanhända misstag för vissa) som ens föräldrar gjorde.

Inte heller ser jag att vara hemma har påverkat hennes sätt att anpassa sig och vara snäll mot andra barn i kontakt med dem. Så jag kan tycka att det är en fördom föräldrar drar till för att lätta sitt eget dåliga samvete över hur de väljer att prioritera sina barn faktiskt. När Noelia möter andra barn kommer hon oftast med armarna utsträckta mot dem och ska kramas. Hur många barn gör det på förskolan? Visar genuint intresse för andra barn och ger dem saker? Kan ju inte tänka mig att det är majoriteten som gör det. Speciellt inte eftersom vi mött så många barn (som till vardags går i förskola) och som är i hennes ålder som blir livrädda för henne. Och att social stimulans tillsammans med sina föräldrar skulle vara sämre än med barn i den egna åldern när de ändå leker vid sidan av varandra och inte med varandra, nej det köper jag bara inte även om andra naiva/blinda föräldrar gör det. Att Noelia kommer vilja ha mer umgänge och fler kompisar om något år eller så det vet jag också, men att det behovet bara kan tillgodoses genom förskolan, det är inte sant. Och att jag som förälder skulle vara överbeskyddande i kontakt med andra barn om vi exempelvis skulle bege oss till öppna förskolan och hon således inte skulle lära sig anpassning den vägen, det stämmer inte heller. Men att låta en unge stå och slå på en annan är ingen produktiv inlärning av något, det är bara rena trakasserierna så det skulle jag varken tolerera från Noelia eller något annat barn. Att man låter sånt försiggå för att förskolelärarna inte har tiden att säga ifrån eller föräldrar inte är där betyder inte att det är okej. För det är det inte.

Oavsett hur många barn vi får vill jag se till att ha mina barn får vara hemma så länge som möjligt, eller spendera så mycket tid med sina föräldrar som möjligt kanske jag ska säga. Skolplikten kallar och blir våra barn välutbildade så kommer de vara institutionaliserade i åtminstone 17-18 år, det är inte lite under en livstid faktiskt. Att då få låta dem ha den lilla friheten de första åren att göra något annat än bara följa standardiserade rutiner hela tiden, det tycker jag man gott kan unna och ge dem! Och finns det avundsjuka föräldrar som hävdar annat och menar att vi inte lär vårt barn tillräckligt genom att ha henne/dem hemma så kan de ju titta sig i himlen. Just nu har Noelia fattat intresse för när vi skriver små enkla ord, hon ber oss om och om igen att bokstavera orden och skriva dem framför henne för att hon tycker det är kul. Hur många föräldrar kan med handen på hjärtat tillåta eller ens medge att de stimulerar sitt barns rena och skära nyfikenhet genom att låta denna få ta del av nåt sånt vid en ålder av 1,5 år? Och nej, det handlar inte om att Noelia ska pressas till någonting utan snarare om att hon har upptäckt att man kan göra mer än bara rita en massa figurer på ett papper i olika färger. Just nu älskar hon allt som har med symboler och figurer att göra. Om det gör henne glad att se saker ta form på pappret då vill jag och min sambo bidra till att hon fortsätter känna glädje inför det och inget annat.”

Att man kan bli så glad över ett hejdå!

tisdag 3 februari 2015 kl 20:41 | Barn/ Glädje/ Utveckling/ Vara förälder

Ibland är man ju lagom knasig som förälder. Idag när jag skulle ut genom ytterdörren och åka iväg till plugget så ropade jag i vanlig ordning hejdå till sambon och dottern och undrade om de skulle komma och pussas/kramas och säga hejdå. Sambon stod just vid tillfället inne och borstade tänderna medan lillan vandrade runt mellan vardagsrummet och hallen och plockade lite grann. Efter att ha ropat hejdå hör jag till min häpnad ett svar – hejja! Både jag och sambon stod och tittade på varandra förundrat och så ropade jag det igen och fram stack ett litet huvud som leende svarade mig något som liknade hejdå. Snacka om att vi blev superglada och något förvånade! Nu såhär i efterhand känns det nästan knäppt att man som förälder blir glad över att ens barn ropar hejdå till en men detta framsteg liksom. Så många gånger vi försökt få lilla damen att svara på hejdå och det enda som kommer är hej! Haha.. Och så helt plötsligt från ingenstans kommer det. Det är precis som om någon spärr släpper för en liten stund och så bara ljudar hon bara för att sedan i nästa stund glömma bort det. Men lika lycklig blir man för det när hon förstår! Är också himla glad att hon förstår vad sambon säger till henne när han talar turkiska med henne. Hade egentligen önskat att han hade kunnat vara hemma med henne mer sen också för jag vet att det faller sig naturligare att tala turkiska när jag inte är i närheten (behöver ju liksom tolkning om vi går från barnspråk till vuxenspråk och då faller sig svenskan mer naturligt). Men vi får se! Jag skulle vilja introducera engelskan också någon gång men det ska också helst ske så naturligt som möjligt. Sambon tror hon blir förvirrad av för många språk i huvudet men jag tror nog att det kommer ge en skärpa utan dess like senare, vi får se! Spännande är det med utveckling i vilket fall!

(null)

Mot 2015 !!

onsdag 31 december 2014 kl 23:40 | Barn/ Bloggen/ Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Utveckling

Hoppas ni haft en underbar kväll med nära och kära! Ingen uppdatering på länge (ingen synlig sådan iaf eftersom WordPress vägrar samarbeta just nu). Men så fort appen fungerar igen på telefonen blir det nog lite fler uppdateringar. Året som varit har verkligen haft delar av allt, om man bortser från ren och skär död, den har som tur uteblivit iaf! En karusell har det varit men jag har nog varit nere på djupaste botten och hoppas och tror att det nu bara kan gå uppåt igen. Har hittills försökt landa under vinterlovet även om jag mestadels har jobbat. Har äntligen börjat komma till insikt att jag är gravid och att det värmer att det snart är dags igen. Allt som varit har gjort att både jag och min lilla familj hamnat helt i skymundan med allt som utspelat sig runt omkring. Men så sakteligen börjar våra liv likna det vi en gång haft och det känns skönt att kunna hitta tillbaka till sig själv. Om 2014 var ett orkanfyllt stormigt år så hoppas och tror jag definitivt att 2015 kommer bli något alldeles särskilt, något helt utöver det vanliga! Förhoppningsvis himla bra, mer harmoniskt och stabilt! Och så ska vi bli tvåbarnsföräldrar, det är verkligen inte fy skam att få uppleva det! All kärlek till er och Gott Nytt År på Er!

 

IMG_8986

Lilla madamen tidigare under kvällen hälsar också!!

IMG_9015

 Gott Nytt År!!

Att vara liten

måndag 1 december 2014 kl 19:29 | Barn/ Utveckling/ Vara förälder

Den här damen är nog den som är piggast just nu fastän snoret rinner fortfarande. Sambon ligger utfläkt på soffan och jag lider av sånt huvudont att jag egentligen bara hade velat krypa ner under täcket. Men tyvärr har vi en uppgift att förbereda inför imorgon och så borde jag börja plugga inför omtenta nästa vecka samtidigt som jag ska göra färdigt uppgiften som vi failade. Tänk om livet hade varit lika enkelt som ett barns. Allting varit givet i antingen svart eller vitt och lika självklart som att det finns både dag och natt. Men så är ju inte livet fullt så enkelt utan har fler nyanser än så och då tenderar det till att bli något mer komplicerat.

IMG_8568.JPG
Noelia gillar verkligen att rita!

Fotobomb!

fredag 28 november 2014 kl 13:32 | Barn/ Familjen/ Glädje/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Utveckling/ Vara förälder

Igår lånade jag sambons dator och råkade hamna bland hans foton från när Noelia var bebis. Såå himla mysiga bilder jag fann! Nog för att jag visste att de fanns men jag har inte framkallat något sedan vi var i Turkiet och Bulgarien förra gången, vilket är typ 3 år sedan, så jag borde verkligen sätta fart med det och komma ikapp tiden! Här kommer iaf en liten blandad fotobomb från året 2013!

 

DSCN0228

Noelia några månader gammal

DSCN0240

 

 

DSCN0269

Jag och sambon har samma typ av humor, ridning av
elefant från Thailand tyckte vi var jättefinurligt!
Kanske blir det eventuell studentbild av det så småningom?

 

DSCN0306

Badat har vi gjort regelbundet, himla roligt och mysigt!

 

DSCN0343

Firande av att jag hade fått min ingenjörsexamen

 

DSCN0414

Och så fick lilla tomtenissen Noelia avsluta året 2013! 😀

 

Bara jag..

torsdag 27 november 2014 kl 17:14 | Framtid/ Glädje/ Gravid/ Kärlek/ Livet/ Livsomvälvande ögonblick/ Utveckling/ Vara förälder

Ibland kan jag inbilla mig själv att jag inte alls är gravid utan att magen spänner av andra skäl! Haha.. I vissa kläder så försvinner fokuset från kulan så himla lätt vilket är något jag ändå gillar emellanåt när jag vill att människor ska se mig som den person jag är och inte bara ”den där gravida”. Idag var en sådan dag då jag kände mig som normalt. Förutom att det trycker på ordentligt på blåsan ibland så man inser att man nog borde gå fastän man i vanliga fall lätt hade kunnat hålla sig en stund till! Jaja, det är iaf himla mysigt att få en massa småbuffar under dagen som gör en påmind om att jag nästa år kommer ha 2 barn. Att säga det högt känns himla stort och mäktigt faktiskt!! 😀

IMG_8543.JPG
Nästan osynlig kula, eller vad tycker ni?

Mys på mammas mage

måndag 17 november 2014 kl 17:32 | Barn/ Familjen/ Framtid/ Gravid/ Storasyster/ Utveckling/ Vara förälder

Hallå på er!

Hoppas måndagen började något lugnare för er del än vad den gjorde för mig. Började med en föreläsning för att sedan fortsätta med grupparbete. Ni kan gissa om jag är trött på det! Jaja, nog om det, ny vecka, nya tag. Kände mig lite låg efter gårdagens besked men försökte göra något produktivt av det och sammanställde en lista över tänkbara graduate jobs som jag kan söka i UK och det blev ändå en del, ca 10 stycken på större företag. Så jag ska fortsätta jakten så fort jag avslutat skolarbetet, är lagom intensivt just nu! Förra veckan hann jag inte ens med en uppdatering av graviditeten så det lovar jag kommer upp imorgon. Just nu är det himla svårt att njuta av det pga tempot med allt annat men allt eftersom det lär bli påtagligare kommer jag nog känna mig mer gravid än vad jag är i dagsläget.

Har funderat en del på hur storasyster kommer reagera när bebis kommer. Hon älskar ju bl a att peka mot ens ögon av någon underlig anledning! Haha.. Så det lär vi väl få se upp med. Svartsjuka är jag inte så orolig för, hon får mycket kärlek av oss redan och även om mitt fokus så klart kommer vara omprioriterat så kommer jag helt klart försöka göra henne delaktig också. Försöka ha bebis i bärsjal på magen så jag kan krama och vara nära Noelia samtidigt med händerna fria, samt också låta henne vara med när vi ammar, oavsett om hon väljer att sitta bredvid eller klättra på oss. Bara vi får igång amningen så kan jag ju amma bebis lite närsom, även när den sitter i bärsjal. Vi fick faktiskt till det så pass bra med tekniken med Noelia att det fungerade med henne om jag velat köra mer av det förra gången, bebis nära kroppen och bara hänga ut ena bröstet. Tro nu inte att jag är galen, det är faktiskt himla smidigt och med så mycket tyg över en är det ingen som ser plus att man alltid har en liten handduk under (där innanför) så det slipper hamna bredvid! Multitaska var det ja! Haha.. Men en sak i taget, först ska vi på RUL på fredag och sedan måste jag boka in en tid till barnmorskan framöver.

 

IMG_4167

Att lämna sitt barn

måndag 10 november 2014 kl 14:38 | Barn/ Träning/ Utveckling/ Vara förälder

Tänk idag var första gången som Noelia glatt kunde säga hejdå till mig när jag gick hemifrån utan att varken hänga eller klänga och gråta. Det har inte alltid varit att hon reagerat som så utan oftast har hon mest varit lite ledsen men det är klart att det gör ont i mammahjärtat att bara kliva ut genom dörren även om jag vet att hon är hemma och har det bra med pappa.

Men idag kom hon och kramade om mig innan, gick runt med mig medan jag gjorde mig i ordning och vinkade åt mig. Hela tiden med ett leende på sina läppar! När det väl var dags att säga hejdå protesterade hon inte alls utan pappan i familjen kunde helt enkelt hålla henne och vi pussas och säga hejdå, vi har alltid gjort så för att hon ska känna sig trygg när den ena går. Och idag verkar det ha funkat prima ballerina! Hur har ni gjort när ni lämnat ert barn, oavsett om det varit till partner, barnvakt eller förskollärare?

IMG_8216.JPG

Snart ultraljud igen..

måndag 10 november 2014 kl 11:59 | Barn/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Samhällsnormer/ Storasyster/ Utveckling

Det är helt galet egentligen, idag går jag redan in i vecka 18 (uppdatering kommer senare)! Inte för att vi ens är halvvägs in men ändå, tiden går extremt fort! Om knappt lite mer än 1,5 vecka ska vi återigen på ultraljud och se lillebebis! Så himla roligt, blir på min lillasysters 26-års dag och allt! Himla spännande faktiskt. Dock blir det nog inget av att fråga om kön tror jag. Sambon uttryckte väl lite nyfikenhet vid något tillfälle men har nog släppt det sedan dess, om inte det nu är allt härjande med Noelia som gör att han glömt det och således kommer återuppta sin lila diskussion om att vi borde fråga när det väl blir dags. Själv vill jag inte veta av flera olika anledningar (de flesta har jag nämnt återkommande) men främst är det väl att jag inte vill bygga en bild i huvudet och ha en massa förväntningar innan vår bebis kommer ut, den ska få ett nytt blad precis som vilken annan individ som helst, från scratch. Jag tror att man undermedvetet bygger upp en massa föreställningar och förväntningar om man tar reda på vilken könstillhörighet barnet har i förväg. Ge namn innan, det tycker jag också känns konstigt eftersom man faktiskt inte vet om det ens kommer passa individen när man väl möts. Men det är klart, smeknamn är himla härligt! För mig är det inte speciellt viktigt heller, att få reda vart åt det kommer luta åt i livet senare det får vi ju veta strax efter förlossningen ändå. Så den lilla nyfikenhet jag har stillas ju så fort bebis är ute och tiden går så extremt fort så för min del är lugnt. Den som väntar på något gott ni vet, den dagen, då kommer nästa lillebebis ut och förgyller vår tillvaro! Och känner jag oss bägge rätt så är verkligen inte könstillhörighet det viktigaste, förra gången när Noelia föddes hann vi både pussa, gulla, klippa navelsträng, undersöka och annat innan vi kom på att vi inte frågat vad vår lilla bebis var för en! Haha.. Så mycket fokus var det på det! Men världens finaste och friskaste bebis kom ut helskinnad iaf och det var huvudsaken! Namn däremot, sånt kan vi ju diskutera.. Blir det en flicka har jag nog redan nästan bestämt mig! Haha.. Galet, I know! Ska kika vidare för säkerhets skull. Men pojknamn, usch det området är det värsta och tråkigaste som finns. Finns inga fina, roliga, unika som inte redan är tagna  och de är väldigt få. Så har ni några förslag får ni gärna hosta upp dem! 😉

 

lillebebis

Lillebebis drygt 9 veckor gammal och 4,5 cm lång
från huvud till gump. Tänk att detta är Noelias
lillasyskon knappt ens hälften så stor som en
bläckpenna! Och de kommer vara lekkamrater
i framtiden, otroligt!

Perioder

måndag 10 november 2014 kl 09:58 | Barn/ Livet/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Godmorgon på er!
Hoppas ni får en fin start på denna veckan. Själv insåg jag igår när jag satt och läste om sista utvecklingsperioden som Noelia går igenom i the Wonder Weeks att en hel del av det som hänt på sistone är typiska exempel för den här åldern. Faktum var att nästan alla beskrivningar stämde in! Haha.. Jag hoppas det blir enklare för det har verkligen varit tufft, hon har liksom inte varit vår gamla, goa, mysiga tjej utan snarare en som i ena stunden pussat på en och varit glad för att i nästa stund kasta sig i golvet och skrika/störtgråta eller nästan dra i sönder ens kläder/kasta grejer i backen. Värsta lilla dramaqueen!! Och så dessa hemska nätter när man är som en zombie efteråt. Det är ungefär som när man ammade en gång i timmen när hon var bebis bortsett från att jag inte längre har hormonet i kroppen att vara någorlunda pigg. Men då har vi ju en förklaring faktiskt. Hade tänkt ringa BVC annars och rådfråga för denna perioden har inte alls varit enkel!

IMG_8416.PNG