Add Comment Register

Vår lilla sjukling

tisdag 28 april 2015 kl 10:31 | Barn/ Sjukdom/ Skyndar långsamt/ Vara förälder

Vi har fått byta avdelning då det var platsbrist på infektionskliniken och det var många mycket sämre som behövde vår plats. Vilket har känts lite sisådär. Vi hade väl hoppats på att vi skulle slippa mer sjukhus och få åka hem men nejdå, idag berättade läkaren att den urinvägsinfektion vår lilleman dragit på sig näst intill lett till blodförgiftning innan vi kom in. Allt känns helt surrealistiskt på nåt vis! För det första, hur lyckas en kille få UVI? För det andra, hur lyckas en så liten få det? Och för det tredje, vart kommer det ifrån? Det är nästan så man tänker att man inte bytt blöja tillräckligt ofta, fastän jag inte förstår hur vi skulle kunnat byta den oftare med tanke på hur många ggr per dygn det redan sker!! Allt känns helt knas. Bakterien är också resistent mot de antibiotika som man kan ge hemma så vi är ”dömda” till att sitta på denna avdelningen behandlingen ut, vilket kan röra sig om minst 10 dagar totalt. Förutom äta, sova, bajsa och medicin kan jag säga att det inte händer så värst mycket här och att det börjar krypa i kroppen på mig, jag som brukar ägna mig åt tio miljoner olika grejer på samma gång! Men men, vi försöker hålla hoppet uppe! Bara han blir frisk vår lilla älskling. 
  

Tired mama!

onsdag 18 februari 2015 kl 20:00 | Familjen/ Framtid/ Gravid/ Graviditet 2/ Livet/ Planer/ Vara förälder

Av någon anledning (gissar på ett event i plugget) så har vi fått 2 dagar ledigt mitt under veckan vilket är så himla oerhört tacksamt just nu så det är inte sant eftersom magen spurtar och jag mest mår illa/har sura uppstötningar för att det känns som jag inte får någon plats med innandömet. Vi försökte ta tillfället i akt och gick ner till stan idag för att kolla vagnar, näst intill ner till citykärnan gick det bra men sen blev det sammandragningar av det hela så då gick det himla segt. Lyckades käka lunch och sedan kika runt på vagnarna för att sedan ta oss hemåt men då blev det faktiskt buss. Magen protesterade och ryggen likaså! Haha.. När vi kom hem trodde jag inte jag skulle komma ur soffan efter att ha legat en stund då det i princip låste sig därbak.

Det var nog inte förrän efter dagens strapatser som jag insåg hur lyckligt lottad jag varit hittills vad gäller göromål. Sambon tar tyngsta lasset med Noelia och jag behöver inte ta mig långa jobbiga sträckor under dagarna som annars kunde ha blivit lite påfrestande nu när man närmar sig slutet. Tränat kunde man väl ha gjort för att stärka upp kroppen men samtidigt anar jag att det inte blivit jättemycket av det den här sista trimestern eftersom magen reagerar en del på rörelser så. Vi får se, jag har en ambition om att börja träna och äta nyttigare längre fram när vi funnit lite stabilitet i livet som fyra men jag funderar faktiskt på att säga upp mitt gymkort och köra hemmaträning då istället.

Följde upplägg från Mammafitness (Olga Rönnbergs mammaträningsprogram) och tyckte att den träningen var både effektiv och gav snabba resultat. Den kvinnan vet vad hon gör om något! Men det är som sagt en stund kvar. Just nu okynnesäter och njuter jag mest om vartannat så visst har jag nog gått upp mer än vad jag gjort än om jag ätit normalare mängder och då följer jag ungefär samma tillväxtkurva som förra graviditeten. Men samtidigt vet jag också med mig att en bidragande faktor är att rörelse är lika med noll just nu och jag vägrar ha dåligt samvete som många kvinnor har av att de går upp under en graviditet. Det här är ju liksom övergående och ingenting är omöjligt sen så!.. Har funderat på yoga eller vattengympa nu sista tiden under graviditeten men inte riktigt bestämt mig. Det kostar ju en del och ny vagn kommer vi nog investera i ordentligt den här gången faktiskt.

Just nu står det mellan Emmaljunga Double Viking 735 och Bugaboo Donkey Duo, sen får vi se om vi gör slag i saken, det handlar ju trots allt om rätt mycket pengar! Jag har alltid älskat Emmaljunga men just syskonvagnen har några brister som är svåra att bortse ifrån om man jämför med Bugaboon. Korgen undertill är uppdelad i två små (skitknasigt!), liggdelen till bebis har handtag i suffletten som innebär att man måste hålla in knappar för att justera i olika lägen (sjukt irriterande och tidskrävande) samt att den väger en hel del att lyfta av faktiskt vilket jag tycker är rätt otroligt då en nyförlöst mamma vill bära så få kilon som möjligt utöver sitt lilla underverk. Då har Bugaboon till sin fördel en hel korg under, enkla justerbara suffletter som går såpass långt ner att det skyddar mot sol i alla lägen i princip, delarna väger knappt nånting samt vagnen fälls ihop så snabbt och smidigt att det typ inte gills. Med alla de goda fördelarna som lyser igenom så känns det i princip korkat att inte köpa en Bugaboo.

Samtidigt har den inte riktigt samma fjädring i bakdäcken när man exempelvis ska ta sig upp för trottoarkanter så det är klart, det går att finna olika faktorer på bägge. Med tanke på att Bugaboon kostar så mycket här i Sverige så skulle vi köpa ifrån Holland i så fall, jag har hittat en riktigt bra leverantör som många svenska 2-barnsföräldrar handlat från och varit supernöjda. Slängde iväg en offert tidigare idag så får vi se vad de säger! Inget bestämt ännu men drömma lite kan man. Nu ska jag i säng för imorgon väntar bebissim och sedan utflykt till förlossningen i Ystad, det blir spännande det!! 😀

(null)

K-vitamin och sen avnavling

tisdag 17 februari 2015 kl 20:42 | Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Jag vet inte men förra graviditeten tyckte jag att jag satte mig in rätt bra i hur saker och ting skulle förlöpa, fokuserade mycket på förlossningen och liknande. Samma sak gäller så klart nu men jag har inspirerats av alla de nya sidor jag hittat och verkligen börjat läsa på kring forskning och olika rön. Ju mer jag läser om de kritiska rösterna och den forskning som finns till stöd för dessa desto mer börjar jag ifrågasätta människans naiva inställning till sjukvården. Om jag var kritisk tidigare för att jag har dåliga erfarenheter och anser att många människor är totalt inkompetenta inom sjukvården så gör den information jag hittat nu det än mer påtagligt! Här åker man förmodligen som ett ungt par in för att föda sitt första barn och så har de ingen aning om vad för bemötande barnet får när det kommer till världen. Ej heller finns information som ger en helhetsbild att tillgå så att föräldrar kan bli korrekt informerade över både för- och nackdelar kring saker och ting. Jag har bl a läst om sen avnavling och varför en del föräldrar avtackar sig k-vitamin sprutan när barnet är fött. Det här citatet av Kirsten Nisted, hämtat från alternativjournalen fick mig att frysa till is första gången jag läste det, för jag kan inte låta bli att tänka på min lillebror som fick leukemi som liten:

”Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.

Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.”

Visst låter det uppmuntrande? K-vitamin injektionen som bebisen får innehåller så mycket som 20 000 gånger den normala nivån hos en bebis samt rejäla portioner konserveringsmedel. Och hjälper då K-vitaminet mot blödningar som det påstås göra? Njae, delade meningar finns men det finns inget som verkligen styrker att K-vitaminet skulle hjälpa om något allvarligt inträffar efter förlossningen. Det går att hitta fall där bebisar har fått K-vitamin men där det knappast gjort någon skillnad när barnet sedan drabbats av exempelvis hjärnblödning. Så på så vis skulle jag snarare tro att det ger en falsk trygghet till föräldrarna och sjukvårdspersonalen mer än något annat.

Vidare har vi sen avnavling, men det kan vi ta vid ett annat tillfälle, bilden nedan får illustrera exempel så länge. En tänkvärd sak dock vad gäller klipp av navelsträng direkt efter födsel som jag kan tycka är värd att nämna är att man lämnar ca 1/4 av barnets blodvolym inne i navelsträng och moderkaka med stamceller som kan komma väl till pass i den lilla babykroppen om det skulle behövas. Att ta det från sitt barn och slänga bort det värdefulla, det kan man ifrågasätta och grubbla mycket över. Nu vet jag inte om det är någon annan gravid mamma som är inne här och läser men om det skulle vara intressant och veta om ni som dyker upp här emellanåt vet något om allt detta? Har satt er in i såna här saker eller bara lämnat det vid den mentala förberedelsen inför en förlossning och struntat i praktikaliteterna kring barnets entré till världen? Jag hade nog själv inte fått upp ögonen om inte det var för att jag läst i forum där man diskuterat ämnena flitigt, ingen människa är ju perfekt liksom och kan veta allt. Samtidigt förundras jag över hur enhällig informationsbilden hos gravida kvinnor ser ut idag, nog förstår man då att en hel del är något vinklat för att ge grund för sådant som ges/görs på rutin. Nej, nu blir det sängen men därefter ska jag fortsätta mitt sökande vad gäller forskning och information

 

navelsträng

Kärlek från en plastnapp

måndag 16 februari 2015 kl 21:54 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Uppfostran/ Utveckling/ Vara förälder

Jag skrev ett inlägg häromveckan som jag aldrig fick publicerat. Ibland får jag ett sånt där ryck när jag blir arg och frustrerad över att en stor grumlig massa hävdar en och samma sak fastän svaret aldrig är fullt så enkelt utan snarare mer komplext än så. Läste det nu ikväll och tänkte att jag lika gärna kunde dela med det om utifall det är någon som finner det intressant. Emotionellt var det också, men så är man ju näst intill höggravid också så! Haha.. Enjoy!

 

napp

 

”Häromdagen nämnde jag (kommer inte ihåg för vem men tror det var i fikarummet på babysimmet) att vi håller på att sluta med napp för Noelias del och personen ifråga reagerade rätt starkt och sa förebrående något i stil med att är det inte lite väl tidigt att sluta när hon bara är 1,5år? Att man ens ska behöva försvara sig som förälder inför någon annan idiot, ursäkta språket men det anser jag människor vara när de tror sig ha yttranderätt angående andra mäniskors val! Detta samhället och många vuxna individer är ju skruvade om något och tänker ju verkligen inte längre än näsan räcker. Detta baserar jag på att man:

Väljer att helamma sina bebisar i genomsnitt ett halvår för att det därefter anses onödigt/groteskt/jobbigt/liknande. Att man i sitt (vad som borde vara) mentalt vuxna huvud inte kan förstå att amning till åtminstone 60-70% handlar om närhet, trygghet, kärlek och egentligen inte alls så mycket om föda därefter, det får inte vuxna människor in i sitt huvud. Nej vänj av direkt, stoppa i dem barnmatsburkar och sätt in den där plastnappen, det är ju hur naturligt som helst om något! Nej för att vara fysiskt nära och ge kärlek, låta barnet snutta emellanåt på bröstet istället för den där lilla plastsaken de uppfann för drygt hundra år sedan skulle vara onaturligt, det ser inte människor. ”Vi gör som alla andra” tänker dem, följer samhällsnormen och stannar reflektionen vid den mörka återvändsgränden om något.

Igår var vi och kollade på syskonvagn och medan vi kikade på vagn så lekte Noelia själv i en barnhörna. När jag tittade på henne stod en flicka i (åtminstone) 4-års åldern bakom henne med en stor napp i munnen medan Noelia faktiskt inte hade någon. Vet ni vad jag tänker då? Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet. För inte tusan kan väl människor tro att nappen sitter inne för att den smakar gott? Ligger skönt i munnen när man är så pass stor? Inte bara handlar det då om att nappen blivit ett substitut för det man delar under amningen i början men det har förmodligen också blivit ett substitut för att man som förälder och barn sinsemellan inte myser, kramas, pussas och har tillräckligt med kroppskontakt i övrigt. Att ta denna 4-årings napp, som förmodligen inte får tillräckligt med närhet från de (föräldrarna) som ska utgöra hennes grundbas, det hade varit katastrof om något. Men det ifrågasätter inte människor, individens behov och vad som kan tänkas saknas.

Istället väljer de att utifrån ålder ifrågasätta andras val. Jag helammade Noelia tills det att hon var ca 10 månader för då var jag borta 2 helger som gjorde att det sinade trots pumpning. Det föll sig naturligt, både för henne och mig att utöka med annat då eftersom hon var nöjd med det och jag ändå tillgodosåg hennes närhetsbehov. Jag hade inga planer på att dra ner och hade gärna fortsatt helamma efter det (och hade förmodligen också gjort om inte det varit just för att jag var bortrest) men nu blev det som det blev eftersom hon inte visade lika stort intresse. Därefter delammade jag tills hon var efter året (kanske 1 år och 3 månader), kritiskt granskar jag mig själv kan jag nog känna i efterhand att jag kunde delammat henne längre men eftersom jag började skolan hade det nog inte alltid fungerat eftersom vi oftast ammade vid läggdags och min sambo således haft svårt att ha hand om henne när jag haft behov av att läsa då. Så ja, jag kan helt och fullt erkänna att det gav sig pga egoistiska skäl, det här vill inte gärna andra föräldrar erkänna dock – att föräldern tänker på sig själv i första hand utan istället skyller man på att ”barnet var redo”/”inte hade något behov av det” vilket oftast inte är fallet eftersom alla barn är olika. Alla får göra som de vill och jag tycker de ska stå upp för sin sak, oavsett hur ful/fin den orsaken kan vara enligt andra. Huvudsaken är ju att man väljer att individanpassa men det är inte alls alltid människor gör det. Det är därför jag är rätt stolt över att jag ammade så pass länge som jag gjorde eftersom alla mammor jag mött i diverse sammanhang valde att sluta långt mycket tidigare av i princip samma anledningar (samhällsnormer).

Vad jag däremot känner nu är väl att Noelia får sitt närhetsbehov tillgodosett på annat vis, vi kramas och pussas hela tiden och på senare tid har den där nappen hon haft vid sovdags ställt till med mer oreda än den gjort nytta. Hon har sovit extremt dåligt, vaknat upp och skrikit precis som om hon trott att hon skulle dö typ. Hon har sovit jätteoroligt och det har så klart påverkat oss också. Inte heller har det hjälpt att vi stoppat in nappen återigen när den fallit ut utan för varje gång har det bara blivit värre. Vad som i slutänden fungerat för oss har varit att ge henne närheten, vi har i första hand stuckit in handen och hållit den tills hon somnat om, alternativt lagt henne mellan oss. Allt som oftast har det blivit det senare och då har hon somnat om automatiskt utan att bry sig något om nappen. Därför har vi känt att den inte längre fyller någon funktion för henne, nappen är inte längre den som kan ge henne tillräcklig trygghet utan det är faktiskt vi som gör det på olika sätt och vis.

Och jag vet med mig när jag säger att vi gör rätt att ha henne hemma i en kärleksfull miljö där vi är nära varandra, gör saker ihop (Noelia sitter t ex alltid med på diskbänken och hjälper till vid matlagning/tittar på/diskar, hjälper till att plocka när vi städar, slänger sopor och liknande) och låter henne utvecklas tryggt. Många ifrågasätter dem som väljer att ha sina barn hemma, talar om social stimulans (dvs understimulans) och att de inte lär sig anpassa sig. Jag säger bara BULLSHIT på det! Igår när vi var i affären var Noelia den som var snällast av de fyra barnen i hörnan, hon delade med sig men hon sa även ifrån när den ena killen ryckte ur hennes hand för andra gången MEN tilläggas bör att hon inte på något sätt dum var tillbaka trots att han betedde sig rätt illa. Sådant beteende kommer barnen dock med ifrån en miljö i förskolan och ingen annanstans. Jag säger inte att barn bara lär sig dåliga saker där för de lär sig bra saker också men hemma kan jag säga att hon får utvecklas själv utefter sina egna förutsättningar och känna sig trygg i det hon gör istället för att genom en massa andra barn (som skulle vara närvarande i en förskolemiljö) anpassa sig efter deras egon. Vi snackar individanpassning av att lära sig nya saker än att tro på en kollektivanpassning där ett och samma sätt att lära barnen är det enda rätta. Vuxna borde förstå att vi alla lärde oss olika i skolan och att ett sätt inte passade alla, men nej, när det gäller barnen tror man på det där enda sättet som det ultimata igen. Helt plötsligt har man som vuxen glömt bort alla sina tidigare erfarenheter kring vad man lärde sig och återigen puttar man in individer i ett kollektivt system genom att göra samma sak (kanhända misstag för vissa) som ens föräldrar gjorde.

Inte heller ser jag att vara hemma har påverkat hennes sätt att anpassa sig och vara snäll mot andra barn i kontakt med dem. Så jag kan tycka att det är en fördom föräldrar drar till för att lätta sitt eget dåliga samvete över hur de väljer att prioritera sina barn faktiskt. När Noelia möter andra barn kommer hon oftast med armarna utsträckta mot dem och ska kramas. Hur många barn gör det på förskolan? Visar genuint intresse för andra barn och ger dem saker? Kan ju inte tänka mig att det är majoriteten som gör det. Speciellt inte eftersom vi mött så många barn (som till vardags går i förskola) och som är i hennes ålder som blir livrädda för henne. Och att social stimulans tillsammans med sina föräldrar skulle vara sämre än med barn i den egna åldern när de ändå leker vid sidan av varandra och inte med varandra, nej det köper jag bara inte även om andra naiva/blinda föräldrar gör det. Att Noelia kommer vilja ha mer umgänge och fler kompisar om något år eller så det vet jag också, men att det behovet bara kan tillgodoses genom förskolan, det är inte sant. Och att jag som förälder skulle vara överbeskyddande i kontakt med andra barn om vi exempelvis skulle bege oss till öppna förskolan och hon således inte skulle lära sig anpassning den vägen, det stämmer inte heller. Men att låta en unge stå och slå på en annan är ingen produktiv inlärning av något, det är bara rena trakasserierna så det skulle jag varken tolerera från Noelia eller något annat barn. Att man låter sånt försiggå för att förskolelärarna inte har tiden att säga ifrån eller föräldrar inte är där betyder inte att det är okej. För det är det inte.

Oavsett hur många barn vi får vill jag se till att ha mina barn får vara hemma så länge som möjligt, eller spendera så mycket tid med sina föräldrar som möjligt kanske jag ska säga. Skolplikten kallar och blir våra barn välutbildade så kommer de vara institutionaliserade i åtminstone 17-18 år, det är inte lite under en livstid faktiskt. Att då få låta dem ha den lilla friheten de första åren att göra något annat än bara följa standardiserade rutiner hela tiden, det tycker jag man gott kan unna och ge dem! Och finns det avundsjuka föräldrar som hävdar annat och menar att vi inte lär vårt barn tillräckligt genom att ha henne/dem hemma så kan de ju titta sig i himlen. Just nu har Noelia fattat intresse för när vi skriver små enkla ord, hon ber oss om och om igen att bokstavera orden och skriva dem framför henne för att hon tycker det är kul. Hur många föräldrar kan med handen på hjärtat tillåta eller ens medge att de stimulerar sitt barns rena och skära nyfikenhet genom att låta denna få ta del av nåt sånt vid en ålder av 1,5 år? Och nej, det handlar inte om att Noelia ska pressas till någonting utan snarare om att hon har upptäckt att man kan göra mer än bara rita en massa figurer på ett papper i olika färger. Just nu älskar hon allt som har med symboler och figurer att göra. Om det gör henne glad att se saker ta form på pappret då vill jag och min sambo bidra till att hon fortsätter känna glädje inför det och inget annat.”

Att man kan bli så glad över ett hejdå!

tisdag 3 februari 2015 kl 20:41 | Barn/ Glädje/ Utveckling/ Vara förälder

Ibland är man ju lagom knasig som förälder. Idag när jag skulle ut genom ytterdörren och åka iväg till plugget så ropade jag i vanlig ordning hejdå till sambon och dottern och undrade om de skulle komma och pussas/kramas och säga hejdå. Sambon stod just vid tillfället inne och borstade tänderna medan lillan vandrade runt mellan vardagsrummet och hallen och plockade lite grann. Efter att ha ropat hejdå hör jag till min häpnad ett svar – hejja! Både jag och sambon stod och tittade på varandra förundrat och så ropade jag det igen och fram stack ett litet huvud som leende svarade mig något som liknade hejdå. Snacka om att vi blev superglada och något förvånade! Nu såhär i efterhand känns det nästan knäppt att man som förälder blir glad över att ens barn ropar hejdå till en men detta framsteg liksom. Så många gånger vi försökt få lilla damen att svara på hejdå och det enda som kommer är hej! Haha.. Och så helt plötsligt från ingenstans kommer det. Det är precis som om någon spärr släpper för en liten stund och så bara ljudar hon bara för att sedan i nästa stund glömma bort det. Men lika lycklig blir man för det när hon förstår! Är också himla glad att hon förstår vad sambon säger till henne när han talar turkiska med henne. Hade egentligen önskat att han hade kunnat vara hemma med henne mer sen också för jag vet att det faller sig naturligare att tala turkiska när jag inte är i närheten (behöver ju liksom tolkning om vi går från barnspråk till vuxenspråk och då faller sig svenskan mer naturligt). Men vi får se! Jag skulle vilja introducera engelskan också någon gång men det ska också helst ske så naturligt som möjligt. Sambon tror hon blir förvirrad av för många språk i huvudet men jag tror nog att det kommer ge en skärpa utan dess like senare, vi får se! Spännande är det med utveckling i vilket fall!

(null)

Graviditeten och doula-träff

torsdag 29 januari 2015 kl 22:35 | Doula/ Familjen/ Framtid/ Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhället/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

God kväll på er!

Hoppas ni mår fint, själv är jag lite i ett töcken, känner mig något trött mest hela tiden och har dagarna fyllda till max. Skola på dagarna med massor av läsning och hemuppgifter och sedan en hel del helgjobb på det, flera helger i rad nu faktiskt. Därefter ska jag nog börja trappa ner tror jag. Ny chef på jobbet snart också och jag behöver sätta igång med Försäkringskassan om det inte ska behöva dra ut på tiden med föräldrapenning en himla massa också. Så en hel del att stå i med andra ord! Och så är det bara drygt 3 månader kvar och jag behöver komma igång och få examensarbete gjort. Stressigt värre!

Dessutom lider jag av uselt humör mest titt som tätt just nu. Rätt mycket aggressioner, jaopp minsann! Haha.. Vissa säger väl att gravida kvinnor blir allmänt mer känsliga, jag har nog snarare gått och blivit lejoninna! Haha.. Det där jäkla hormonerna. I grund och botten vet jag att jag hade reagerat likadant i samma situationer som kan uppstå men just nu tar jag det mer än gärna hela vägen och lite längre än så. Sen vet jag inte om man som gravid kvinna också måste hävda sig mer för att alla ”puttinuttar” en så. Jag tror faktiskt det är fallet! Det finns ju inga andra tillfällen någon ”gullar” (dvs talar nedsättande till) mig mer än när jag har en kula på magen. Och ärligt talat avskyr jag det! Jag är varken förståndshandikappad eller har någon annan mental nedsättning och att då, både främmande som ofrämmande, påstår att de ”ger råd” eller gör andra märkliga saker mot en utifrån omtanke är helt fel. För är det riktig omtanke om den andra individen då förstår man också när man ska hålla klaffen och bete sig som folk och inte fjanta sig så! Förra gången kändes det många gånger som om människor trodde att man tappat huvudet mellan benen bokstavligt talat när man var gravid och jag kan ju inte direkt påstå att jag känner annorlunda den här gången heller. Människor älskar att trycka ner andra människor och att då ge sig på kvinnor med sina små härskartekniker, det gör mig tokig!

Men nog om det! Nu är vi i v. 28 (27+4) och jag mår väl ändå hyfsat skapligt utefter omständigheterna tycker jag. Trött som sagt men blir det riktigt illa sover jag en stund under dagen, som idag t ex. Bebis är fortfarande väldigt aktiv men är snällare mot revbenen även om jag gärna känner en fot eller två som pillar mitt emellan dem precis i mitten av bröstet. Annars tror jag mest att rumpa och ben ligger åt högersida för där kör knäna och fossingarna lite extra mycket mest hela tiden. Häromdagen träffade jag faktiskt en doula och diskuterade läget kring förlossning och hon kom med ett himla bra förslag om hur hon skulle kunna hjälpa till så att vi slapp lämna bort dottern till någon främling samtidigt som jag kunde ha min sambo i närheten när det väl är dags inne på förlossningen. Så känslan av maktlöshet, frustration och ilska har så sakteligen börjat lägga sig, det här alternativet känns bra om något och vi har kontrollen över situationen vilket jag inte känt tidigare. Vårt barn ska inte behöva råka ut för något bara för att sjukvården varken har alternativ att anpassa sig eller vi några vi känner som kan ta hand om henne. En förlossning borde vara världens naturligaste grej och det borde inte vara så omständigt att få barn tycker jag som det i detta fallet skulle kunnat bli. Som jag uttryckt till flera – leta okända barnvakter halva jordklotet runt är inget vi prioriterar i dagsläget, att ens göra det känns urlöjligt när vi bara ska föda barn.  Men vi har inte bestämt något helt än eftersom det ändå kostar och jag vill att sambon ska känna sig okej med tanken innan vi tar beslut om det. Men det känns positivt iaf!

(null)

Dagens tillstånd

måndag 26 januari 2015 kl 20:42 | Glädje/ Gravid/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhället/ Skyndar långsamt/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Idag är en sån där dag när utmattningen fyllt kroppen nästan till max och närheten till gråt är hårfin (om man bortser från alla de gråtattacker jag redan haft vill säga!). Skör dag idag med andra ord! Upplever att det mesta (sak/person) är emot en i vad man än tar sig för. Att börja förra veckan med 5 hemtentor, ösa på direkt med föreläsningar och inlämningsuppgift för att sedan jobba hela helgen. Jo nog tusan tar det ut sin rätt!

Igår gick jag in i v 27+ och det känns på ett sätt skönt men på ett sätt också jobbigt. Bebisen växer (gör väl egentligen jag också rätt bra! Haha) och rör sig som en vilde därinne. Gärna kicka ut med en fot eller en knäskål i högersidan av magmusklerna för att markera sin närvaro men usch så ont det gör! Förutom min trötthet mår jag väl bra. Eller bra och bra, just nu är jag störd över förlossningsvården och lilla landet lagoms förkärlek till systematiseringen av procedurer. Till allt och alla som har en förkärlek till att platsa in snarare än sticka ut. Men så har jag också alltid varit vrång och egen. Det är nog sån man blir när man får ta mycket skit i skolvärlden och tidigt inse att det inte lönar sig någonstans att vara andra människor till lags. Jaja, nog om det! Här kommer en blek dagens mama! Magen tar sig! 😉

IMG_9162.JPG

Livet och kärleken

tisdag 20 januari 2015 kl 23:48 | Barn/ Familjen/ Förebild/ Framtid/ Glädje/ Graviditet 2/ Kärlek/ Livet/ Storasyster/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Nej jag är inte borta även om det kan verka så! Har börjat och också skrivit färdigt flera inlägg men WordPress har inte velat fungera och tiden är en värdefull vän just nu. Det är hektiskt i skolan (som vanligt) och ju längre graviditeten lider, desto mer har jag börjat gå in i mig själv igen. Lillasyster ska ha bebis inom kommande 2 veckorna och min bästa väninna ska ha om knappt 4 veckor. Ni kan tro att det är mycket bebis i mitt huvud då vilket det inte varit under hela hösten precis pga annat! Jag är glad att det börjat få ta den plats det borde, jag behöver ju förbereda mig mentalt denna gången också även om det blir gång nr 2.

Vad jag insett är att ingen är den andra lik. Förra gången var speciell och denna kommer bli lika speciell den med. På vilket sätt vet jag inte än men det kommer den. Vi har fortfarande inte löst barnvaktsproblemet men jag har upptäckt ett alternativ som börjar tilltala mig mer och mer. Inget är bestämt utan jag funderar och reflekterar dagligen, läser fram och tillbaka och kikar på klipp. Det känns som jag laddar upp inför värsta maratonloppet, på riktigt alltså och jag känner mig sjukt taggad! Även om gravidhjärnan har börjat framträda mer och mer och jag snurrar till det något emellanåt! Haha

Kikar fortfarande runt på barnvagnar men inte lika aktivt. Jag vet vad jag vill ha men att jag kanske får nöja mig med mindre. Just nu spelar det ingen roll faktiskt, förlossningen känns viktigast och är huvudfokuset nu. Att vi som ska familj ska ha det bra, slippa stressa och kan vara tillsammans. Det ska bli så spännande att få möta vår nya krabat när det blir dags! Så aktiv som denna är är jag rädd att den kommer spräcka mina revben innan det är dags för hen att göra entré. Jag är i v. 26+ och bebisen är redan uppe vid revbenen och kickar flitigt. Det går våldsamt till rätt ofta och den senaste veckan har jag sovit extremt dåligt, jag har tyvärr fått ta till vår bäddsoffa för att inte ligga och lystra till minsta lilla och då knappt somnat ändå för att det varit någon som påmint en om sin närvaro.

Noelia har utvecklats oerhört mycket på sistone, kommer på nya saker hela tiden, drar stolen till köksbänken för att vilja komma upp, går runt i våra skor (yes, hon har äntligen kommit på vilken som ska vara på vilken även om det är roligt att göra motsatt också). Toaletten har hon äntligen börjat gå på igen så vi byter inte lika ofta som tidigare. När hon var runt året gick hon ju på toa regelbundet och gjorde nr 2, vilket är himla praktiskt. Men när hon kom in i fasen att hon skulle gå runt och kika på allt, då blev hon bara upprörd och arg över att vi störde henne i hennes upptäckande. Nu har det lugnat sig lite och vi är på g igen. Inte för att vi vill skynda på med att bli blöjfri på något sätt men öva gör ju inte så mycket utan det blir mer naturligt sen när det känns rätt för henne.

I övrigt är jag inne mycket i ett filosofi-mode just nu. Många dagar när jag åker till skolan funderar jag på livet, om jag är nöjd med det, om jag har det jag vill ha och om det finns något mer jag behöver eller om jag skulle vara nöjd med det jag åstadkommit och gjort om dagen skulle vara kommen. Jag har lite tvångstankar kring döden, ett klassiskt scenario är att livet så klart skulle slockna snabbt i en bilkrasch, sådant har ju hänt förr. Men tanken som skrämmer gör att man går in i sig själv och verkligen funderar över om man är stolt över att man är den man är, och vad man gjort i livet. Och de senaste dagarna har jag känt ett sånt lugn med mig själv, jag är tillfreds med hur mitt liv ser ut, vad jag står för, tycker och tänker, jag ångrar inget jag gjort och även om man så klart kan sträva efter nya mål i livet så skulle jag ärligt talat kunna säga att om dagen var kommen denna dag så skulle jag vara nöjd med vad jag åstadkommit hittills även om det jag åstadkommit och det som gett mig lycka inte på något vis kan mätas i ära, pengar eller framgång.

Jag vet att jag gjort avtryck, jag vet att jag som person står upp och argumenterar för min sak, gör mina egna medvetna val och har värderingar som jag är stolt för och som jag också står upp för. Det kan låta något egotrippat men hur många kan, med handen på hjärtat, verkligen säga att de funderat sig fram till att de är nöjda med vilka de är idag om livet har ett förutbestämt slut? I strävan och tävlan efter mycket i livet glömmer människor allt det den redan har oftast. Själv tänker jag på vad lycklig jag är med det jag skapat runt omkring mig. Det är ju det man borde se och fokusera på och inte annat. Självinsikten över den tillfredsställelsen gör en nöjd med livet. Nej mitt liv är inte på något vis perfekt, vi hade gärna bott bättre, finare och haft en bättre fungerande bil än den i dagsläget.

MEN det är petitesser mot vad jag dagligen får vara med om. Jag har en sambo som älskar mig och som alltid ställer upp, som tar hand om vår dotter på ett oerhört fint sätt, leker och ger henne kärlek dagarna i ända, ger henne all uppmärksamhet hon förtjänar och samtidigt sköter allt i vårt hushåll så att jag kan ägna mig helhjärtat åt studier. Utan denna starka mannen kan jag säga att livet inte varit i närheten av vad det är. Och hur många män finns det som är på detta vis? Jag är så oerhört privilegierad så det är inte sant. Jag tänker på alla kvinnor som kämpar, har både heltidsjobb och tar hand om barn/hushåll medan karln sitter på ändan och bara bryr sig om sitt eget och sig själv. Här har jag en man som gör vad varje kvinna skulle göra (och redan per automatik allt som oftast gör i dagens samhälle eftersom det är norm) – lyfter mig något oerhört genom att ge mig utrymmet att utvecklas och ta det större ansvaret hemma! Det är få förunnade, det vet jag. Älskade man. Och älskade underbara barn jag har.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig bredvid de käraste underbaraste jag har! Men innan det tänkte jag bara lägga in ett litet klipp för er att bevittna här nedan. Jag har suttit och gråtit glädjetårar över klipp som dessa halva kvällen nu. Det är sånt här som gör livet genuint vackert, sånt som verkligen gör livet värt att leva – kärleken till/från ens barn. Det finns inget vackrare och ömtåligare.

 

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=pSyCal8fqig&list=PL8JH-UXenj55cMmW4bRFlKXBAPNheWDXX&index=1[/youtube]

 

 

 

I mitt badkar..

tisdag 13 januari 2015 kl 16:03 | Barn/ Familjen/ Framtid/ Graviditet 2/ Hälsa/ Livsomvälvande ögonblick/ Planer/ Samhällsnormer/ Tankar kring förlossning/ Vara förälder

Hej vänner och god fortsättning på det nya året!

Själv hade jag en förhoppning om att det här året skulle kännas något positivare men att gå tillbaka till studierna kändes verkligen sådär. Sedan mina föräldrars skilsmässa förra året så har livet varit en salig oreda och det blir inte direkt bättre av att gå till en skola där hastigheten är 140, det känns som allting bara svischar förbi över huvudet på en och ett stressande examensarbete som borde ha börjat ligger och tynger över en. Ingenting känns normalt och på det är man gravid och extra känslig dessutom. Jag vet inte, kanske är det något säsongsbetonat som drabbat en? Det brukar ju vara aningen deppat i början av vårkanten innan huvudet kommer in på en ny fin energigivande bana. Men jag känner inte för att gå och vänta på att glädjen ska kicka in om alltför lång tid, med detta gråa väder vette tusan om man kommer kunna stå ut så pass länge faktiskt.

Tycker nog i allmänhet att allt är lite småjobbigt just nu. Jag lovade mig själv att jag skulle sluta stressa och tänka på det men det faktum att vi fortfarande inte vet om någon kan ta hand om Noelia när nästa barn kommer ligger ändå där och trycker. Att vara mer orolig för vad som ska hända med henne känns så djävulusiskt mycket jobbigare än tanken på en förlossning då då kanske ni anar vidden av det här problemet för mig just nu. Har försökt dra i de trådar jag kan (närmsta väninnorna) men med svaga löften eller alternativa undanflykter kommer man knappast närmare någon lösning vilket känns pissjobbigt. Har laddat ner en app i telefonen och funderar på att öva mindfulness såpass mycket att jag ska kunna klara värkarna så pass länge att jag kanske kan föda här hemma i mitt eget badkar, vem vet? Behärskar jag det kanske vi klarar av att vara hemma så pass att det till slut bara blir dags istället? För mig känns den tanken mycket mer lockande än att jag ska dra med mig en stackars liten in på förlossningen för att sitta i ett sterilt rum och se sin mamma ha ont, världens onaturligaste situation deluxe liksom! Hade vi varit kvar hemma hade jag ju bara kunnat vara i mitt eget hörn och sambon nära till hands samtidigt som Noelia ändå hade varit i en miljö hon känner sig trygg med och där hon kunnat sysselsätta sig själv. Folk födde ju hemma fram tills på 50-talet så varför inte liksom, tänker jag.

Folk som jag nämnt det för tittar på mig oförstående och ser på mig som om jag vore galen. ”Men om du ger ditt barn men för livet då? Om något hemskt händer dig då?” Förstår inte varför folk ska se förlossning som något så onaturligt att enda ställe att fixa det på är på sjukhuset fylld med smärtstillande medel. Hur artificiellt är inte det på en skala? Gömma undan kvinna för att vi blir groteska monster under en förlossning?! Olycka, javisst.. Sjukhuset ligger knappt någon km ner för samma väg som går här utanför vårt hus liksom. Och kommentaren om att jag skulle skrika.. Ibland har man verkligen bara lust att höja rösten och skrika dem som säger detta rakt i ansiktet och fråga hur de kan vara så knäppt funtade alltså!?! Jag grymtade en gång under hela Noelias förlossning och det var för att barnmorskan var inne med handen och tryckte undan den sista kanten som låg om huvudet innan det skulle börja sin vandring ner samtidigt som jag hade en krystvärk, då tycker jag fasen man ska få grymta lite! I övrigt var jag tyst som en jävla mus men det har folk svårt att förstå, att det skulle finnas dem som koncentrerar sig på det som ska göras istället för att skrika ur sig all luft och sedan falla ihop pladask utan att ha åstadkommit något produktivt mer än förstört för sig själva möjligen det finns inte i deras värld!

Att förlossningar förknippas med så traumatiska upplevelser/minnen är helt otroligt egentligen. Det är ju en själv som gör dem. Å ena sidan romantiserar kvinnor det samtidigt som de ska se sig själv som martyrer för att de går igenom det och det är för jävligt. Det finns liksom ingen bild som inte ger en extrem syn av hur det gått till eller känts som upplevelse vilket förundrar mig. Olyckor/missöden kan så klart hända och sådant måste man få bearbeta, sörja och vara upprörd över. Men de som upplevt klassiska förlossningar och ändå säger att det varit de jävligaste de varit med om och sedan antar att alla andra känner likadant.. Kvinnor är liksom inte en homogen grupp av individider som, likt robotar, ser ut, tänker och agerar på samma sätt så det gör mig bara irriterad när de antar saker om en som inte alls stämmer in på en som individ. Bara för att någon annan skriker, fäktar, slår och är aggressiv under sin förlossning så innebär det inte att jag är likadan.

Just nu är det såna tankar som bubblar upp när jag tänker på vår kommande förlossning. Att varför kan inte jag få vara den som väljer hur det ska gå till? Varför måste man göra det så omständigt om det inte behövs? Varför är detta samhälle så jäkla standardiserat att minsta avvikelse från normen blir ifrågasatt? Hur tänker ni kring detta eller har ens tanken slagit er?

 

Barnvagnar

torsdag 18 december 2014 kl 22:23 | Barn/ Framtid/ Gravid/ Planer/ Vara förälder

Barnvagnsfrossandet har kommit igång lite smått igen. Lanade lite när vi insåg vad mycket det skulle kosta och att vi kanske inte har de pengarna att röra oss med riktigt. Jag har varit himla sugen på Bugaboo Donkey Duon men sambon tycker det är för gräsligt dyrt för något som ska vara så enkelt som en barnvagn och med tanke på att vi kanske enbart kommer använda den i 1,5 år och sedan byta till något mindre igen (eventuellt använda vår befintliga sulky till minstingen istället). Vi har ju inga fasta jobb att tala om och även om vi haft besparingar att ta av så är det så klart kärvt att ha en hemma föräldraledig på heltid samtidigt som den andra studerar. Visserligen jobbar jag extra vid sidan av men det är inte alltid de pengarna rullar in heller och räcker till för hela hushållet så sammantaget talar vi inte om mycket marginaler även om vi försöker hålla igen så gott det går, alternativt unnar oss när vi sparat lite grann eller fortsätter sparandet.

I vilket fall så har jag hittat en tysk dubbelvagn som jag tycker liknar Emmaljunga Viking (dubbelvagnen) som inte är lika dyr men som har samma typ av design och som inte verkar så himla illa. Tyvärr går inte sätena att vända var för sig men så känner jag också att det nog inte gör något om Noelia inte sitter framåtvänd, för henne spelar det (än så länge iaf) ingen roll om hon ser mig och kikar ut på sidorna eller ska titta rakt fram utan mamma i ögonvrån. Hon har liksom inte riktigt det behovet av att se allt och stimuleras hela tiden så jag tror inte hon skulle lida någon nöd. Och skulle det så vara så skulle hon ju alternativt kunna gå bredvid vagnen isf så hon får röra lite på sig också.

Jag har hittat den här tyska vagnen, Hartan ZX 2 heter den och jag tycker den är himla fin. Är ungefär lika liten som de andra dubbelvagnarna i bredd samt ihopfällt fast till något bättre pris. Tycker dock inte om att det är hjul med luft i, är det något som varit toppen med vår nuvarande vagn så är det undslippandet av underhåll när det kommer till att pumpa/byta däck och liknande. Man vill ju gärna ha så lite arbete som möjligt med sånt (känner iaf jag!) så man liksom kan prioritera annat i livet. Men helt säkerligen är det skönare att köra med, skulle inte förvåna mig! I vilket fall skadar det inte att kika runt. I det här fallet skulle kommande bebis få antingen en mjuk- eller hårdlift att ligga i och det känns inte som någon dålig kompromiss direkt heller eftersom jag vet att de somnar så gott och man inte gärna vill väcka dem när man ska in igen efter promenaden. Det problemet hade vi lite grann förra gången med Noelia, att vi var tvungen att bära in hela överdelen alternativt fortsätta promenera tills det att hon vaknat (bor i stan upp i lägenhet med trappor och ingen hiss så ståendes på någon gräsmatta eller balkong har inte varit att tänka på). Så lift hade helt enkelt varit en klar fördel så som jag ser på det nu från våra tidigare erfarenheter! Färgerna och modellen är som sagt himla snygg och jag är väl något lättflirtad. Men ingenting är bestämt, vi får fundera vidare och kika runt!

 

hartan zx 2