Add Comment Register

Kärlek från en plastnapp

måndag 16 februari 2015 kl 21:54

Jag skrev ett inlägg häromveckan som jag aldrig fick publicerat. Ibland får jag ett sånt där ryck när jag blir arg och frustrerad över att en stor grumlig massa hävdar en och samma sak fastän svaret aldrig är fullt så enkelt utan snarare mer komplext än så. Läste det nu ikväll och tänkte att jag lika gärna kunde dela med det om utifall det är någon som finner det intressant. Emotionellt var det också, men så är man ju näst intill höggravid också så! Haha.. Enjoy!

 

napp

 

”Häromdagen nämnde jag (kommer inte ihåg för vem men tror det var i fikarummet på babysimmet) att vi håller på att sluta med napp för Noelias del och personen ifråga reagerade rätt starkt och sa förebrående något i stil med att är det inte lite väl tidigt att sluta när hon bara är 1,5år? Att man ens ska behöva försvara sig som förälder inför någon annan idiot, ursäkta språket men det anser jag människor vara när de tror sig ha yttranderätt angående andra mäniskors val! Detta samhället och många vuxna individer är ju skruvade om något och tänker ju verkligen inte längre än näsan räcker. Detta baserar jag på att man:

Väljer att helamma sina bebisar i genomsnitt ett halvår för att det därefter anses onödigt/groteskt/jobbigt/liknande. Att man i sitt (vad som borde vara) mentalt vuxna huvud inte kan förstå att amning till åtminstone 60-70% handlar om närhet, trygghet, kärlek och egentligen inte alls så mycket om föda därefter, det får inte vuxna människor in i sitt huvud. Nej vänj av direkt, stoppa i dem barnmatsburkar och sätt in den där plastnappen, det är ju hur naturligt som helst om något! Nej för att vara fysiskt nära och ge kärlek, låta barnet snutta emellanåt på bröstet istället för den där lilla plastsaken de uppfann för drygt hundra år sedan skulle vara onaturligt, det ser inte människor. ”Vi gör som alla andra” tänker dem, följer samhällsnormen och stannar reflektionen vid den mörka återvändsgränden om något.

Igår var vi och kollade på syskonvagn och medan vi kikade på vagn så lekte Noelia själv i en barnhörna. När jag tittade på henne stod en flicka i (åtminstone) 4-års åldern bakom henne med en stor napp i munnen medan Noelia faktiskt inte hade någon. Vet ni vad jag tänker då? Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet. För inte tusan kan väl människor tro att nappen sitter inne för att den smakar gott? Ligger skönt i munnen när man är så pass stor? Inte bara handlar det då om att nappen blivit ett substitut för det man delar under amningen i början men det har förmodligen också blivit ett substitut för att man som förälder och barn sinsemellan inte myser, kramas, pussas och har tillräckligt med kroppskontakt i övrigt. Att ta denna 4-årings napp, som förmodligen inte får tillräckligt med närhet från de (föräldrarna) som ska utgöra hennes grundbas, det hade varit katastrof om något. Men det ifrågasätter inte människor, individens behov och vad som kan tänkas saknas.

Istället väljer de att utifrån ålder ifrågasätta andras val. Jag helammade Noelia tills det att hon var ca 10 månader för då var jag borta 2 helger som gjorde att det sinade trots pumpning. Det föll sig naturligt, både för henne och mig att utöka med annat då eftersom hon var nöjd med det och jag ändå tillgodosåg hennes närhetsbehov. Jag hade inga planer på att dra ner och hade gärna fortsatt helamma efter det (och hade förmodligen också gjort om inte det varit just för att jag var bortrest) men nu blev det som det blev eftersom hon inte visade lika stort intresse. Därefter delammade jag tills hon var efter året (kanske 1 år och 3 månader), kritiskt granskar jag mig själv kan jag nog känna i efterhand att jag kunde delammat henne längre men eftersom jag började skolan hade det nog inte alltid fungerat eftersom vi oftast ammade vid läggdags och min sambo således haft svårt att ha hand om henne när jag haft behov av att läsa då. Så ja, jag kan helt och fullt erkänna att det gav sig pga egoistiska skäl, det här vill inte gärna andra föräldrar erkänna dock – att föräldern tänker på sig själv i första hand utan istället skyller man på att ”barnet var redo”/”inte hade något behov av det” vilket oftast inte är fallet eftersom alla barn är olika. Alla får göra som de vill och jag tycker de ska stå upp för sin sak, oavsett hur ful/fin den orsaken kan vara enligt andra. Huvudsaken är ju att man väljer att individanpassa men det är inte alls alltid människor gör det. Det är därför jag är rätt stolt över att jag ammade så pass länge som jag gjorde eftersom alla mammor jag mött i diverse sammanhang valde att sluta långt mycket tidigare av i princip samma anledningar (samhällsnormer).

Vad jag däremot känner nu är väl att Noelia får sitt närhetsbehov tillgodosett på annat vis, vi kramas och pussas hela tiden och på senare tid har den där nappen hon haft vid sovdags ställt till med mer oreda än den gjort nytta. Hon har sovit extremt dåligt, vaknat upp och skrikit precis som om hon trott att hon skulle dö typ. Hon har sovit jätteoroligt och det har så klart påverkat oss också. Inte heller har det hjälpt att vi stoppat in nappen återigen när den fallit ut utan för varje gång har det bara blivit värre. Vad som i slutänden fungerat för oss har varit att ge henne närheten, vi har i första hand stuckit in handen och hållit den tills hon somnat om, alternativt lagt henne mellan oss. Allt som oftast har det blivit det senare och då har hon somnat om automatiskt utan att bry sig något om nappen. Därför har vi känt att den inte längre fyller någon funktion för henne, nappen är inte längre den som kan ge henne tillräcklig trygghet utan det är faktiskt vi som gör det på olika sätt och vis.

Och jag vet med mig när jag säger att vi gör rätt att ha henne hemma i en kärleksfull miljö där vi är nära varandra, gör saker ihop (Noelia sitter t ex alltid med på diskbänken och hjälper till vid matlagning/tittar på/diskar, hjälper till att plocka när vi städar, slänger sopor och liknande) och låter henne utvecklas tryggt. Många ifrågasätter dem som väljer att ha sina barn hemma, talar om social stimulans (dvs understimulans) och att de inte lär sig anpassa sig. Jag säger bara BULLSHIT på det! Igår när vi var i affären var Noelia den som var snällast av de fyra barnen i hörnan, hon delade med sig men hon sa även ifrån när den ena killen ryckte ur hennes hand för andra gången MEN tilläggas bör att hon inte på något sätt dum var tillbaka trots att han betedde sig rätt illa. Sådant beteende kommer barnen dock med ifrån en miljö i förskolan och ingen annanstans. Jag säger inte att barn bara lär sig dåliga saker där för de lär sig bra saker också men hemma kan jag säga att hon får utvecklas själv utefter sina egna förutsättningar och känna sig trygg i det hon gör istället för att genom en massa andra barn (som skulle vara närvarande i en förskolemiljö) anpassa sig efter deras egon. Vi snackar individanpassning av att lära sig nya saker än att tro på en kollektivanpassning där ett och samma sätt att lära barnen är det enda rätta. Vuxna borde förstå att vi alla lärde oss olika i skolan och att ett sätt inte passade alla, men nej, när det gäller barnen tror man på det där enda sättet som det ultimata igen. Helt plötsligt har man som vuxen glömt bort alla sina tidigare erfarenheter kring vad man lärde sig och återigen puttar man in individer i ett kollektivt system genom att göra samma sak (kanhända misstag för vissa) som ens föräldrar gjorde.

Inte heller ser jag att vara hemma har påverkat hennes sätt att anpassa sig och vara snäll mot andra barn i kontakt med dem. Så jag kan tycka att det är en fördom föräldrar drar till för att lätta sitt eget dåliga samvete över hur de väljer att prioritera sina barn faktiskt. När Noelia möter andra barn kommer hon oftast med armarna utsträckta mot dem och ska kramas. Hur många barn gör det på förskolan? Visar genuint intresse för andra barn och ger dem saker? Kan ju inte tänka mig att det är majoriteten som gör det. Speciellt inte eftersom vi mött så många barn (som till vardags går i förskola) och som är i hennes ålder som blir livrädda för henne. Och att social stimulans tillsammans med sina föräldrar skulle vara sämre än med barn i den egna åldern när de ändå leker vid sidan av varandra och inte med varandra, nej det köper jag bara inte även om andra naiva/blinda föräldrar gör det. Att Noelia kommer vilja ha mer umgänge och fler kompisar om något år eller så det vet jag också, men att det behovet bara kan tillgodoses genom förskolan, det är inte sant. Och att jag som förälder skulle vara överbeskyddande i kontakt med andra barn om vi exempelvis skulle bege oss till öppna förskolan och hon således inte skulle lära sig anpassning den vägen, det stämmer inte heller. Men att låta en unge stå och slå på en annan är ingen produktiv inlärning av något, det är bara rena trakasserierna så det skulle jag varken tolerera från Noelia eller något annat barn. Att man låter sånt försiggå för att förskolelärarna inte har tiden att säga ifrån eller föräldrar inte är där betyder inte att det är okej. För det är det inte.

Oavsett hur många barn vi får vill jag se till att ha mina barn får vara hemma så länge som möjligt, eller spendera så mycket tid med sina föräldrar som möjligt kanske jag ska säga. Skolplikten kallar och blir våra barn välutbildade så kommer de vara institutionaliserade i åtminstone 17-18 år, det är inte lite under en livstid faktiskt. Att då få låta dem ha den lilla friheten de första åren att göra något annat än bara följa standardiserade rutiner hela tiden, det tycker jag man gott kan unna och ge dem! Och finns det avundsjuka föräldrar som hävdar annat och menar att vi inte lär vårt barn tillräckligt genom att ha henne/dem hemma så kan de ju titta sig i himlen. Just nu har Noelia fattat intresse för när vi skriver små enkla ord, hon ber oss om och om igen att bokstavera orden och skriva dem framför henne för att hon tycker det är kul. Hur många föräldrar kan med handen på hjärtat tillåta eller ens medge att de stimulerar sitt barns rena och skära nyfikenhet genom att låta denna få ta del av nåt sånt vid en ålder av 1,5 år? Och nej, det handlar inte om att Noelia ska pressas till någonting utan snarare om att hon har upptäckt att man kan göra mer än bara rita en massa figurer på ett papper i olika färger. Just nu älskar hon allt som har med symboler och figurer att göra. Om det gör henne glad att se saker ta form på pappret då vill jag och min sambo bidra till att hon fortsätter känna glädje inför det och inget annat.”

2 kommentarerKommentera »

  1. joeeee

    Det jag syftade på var nog snarare att få tillräckligt med närhet så att barnet känner trygghet ifrån föräldern och inte något materiellt ting. Och det är klart att om vi ska utvärdera mitt föräldraskap i det hela och jag vara självkritisk så anser jag mig ha misslyckats som förälder när jag blir tvungen att ge mitt barn napp för att tillgodose barnets närhetsbehov för att jag som förälder inte orkat finnas där jämt. Men jag är också medveten om mina tillkortakommanden och kan erkänna att jag inte är en perfekt förälder på något sätt och vis, självrannsakan och att vara självkritisk i sin roll som förälder är jätteviktigt fast jag har insett att det är lätt hänt att man kopplar ihop sådan kritik med ens egenvärde, vilket så klart är helt fel. Att ständigt kunna reflektera om hur man blir en bättre förälder är något jag tycker man bör ströva efter hela tiden. Sedan kan jag hålla med om att texten är hård och jag kan säga att det inte är något jag skulle skrivit idag. Hade jag skrivit om ämnet hade det låtit helt annorlunda. I texten har jag en ton av skuldbeläggning av föräldrarna, vilket jag idag kan tycka är ytterst onödigt eftersom fenomenet snarare är ett resultat av hur våra normer och vårt samhälle ser på hur dagens föräldraskap bör vara än något annat. Det är det som borde ifrågasättas och inget annat. Men som du ser har jag knappast varit speciellt aktiv på sistone och är inte så säker på att jag nånsin kommer bli igen så det får vara. Men tack för kommentaren iaf!

  2. A

    ”Stackars det här barnet som inte fått tillräckligt med närhet (dvs kärlek genom kroppskontakt) så att hon måste ha en napp i munnen för att känna säkerhet/trygghet”

    Hmm…hur vet du att det barnet inte fått tillräckligt med kärlek för att hen har napp? Eller för att någon kanske har en snutte, eller något annat som de vill bära med sig.

    Min dotter har aldrig haft napp..men jag förstår att ditt barn som är 1,5 har det..Men inte säger jag att ditt barn fått mindre kärlek än mitt för att mitt aldrig har haft napp……

Skriv ett svar


7 × nio =