Vad roligt att man fått respons på inlägget under. Har i alla år skämts över att man varit mobbad. Inte vågat prata om det, då kanske andra börjar tänka likadant? Visst måste det vara nåt fel på en? Det är ju det alla försökt tuta i en. Att man är konstig.

Tänk om dom som mobbas skulle förstå? Tänk om dom skulle fatta att det sätter djupa sår i en. Dom såren blir till ärr, och ärr kan ju blekna men dom försvinner aldrig helt. Så många gånger jag försökt gå i gymnasiet (6 gånger för att vara exakt), men varje gång har jag hoppat av. Jag vågade inte. Tänk om dom tyckte samma sak som i högstadiet? Tillslut skulle dom ju upptäcka att jag egentligen var dum i huvudet. Men det skulle dom ju aldrig för jag är inte dum i huvudet.

Jag kommer ihåg när vi skulle på återträff med klassen ett år efter vi slutat nian. Jag bönade och bad. Jag grät. Jag ville så hemskt gärna låna min storebrors tröja från Tiger som var populärt då. Jag ville visa att jag inte var konstig, jag var ju precis som dom. Jag fick tillslut låna tröjan, men klart att det inte gjorde någon skillnad. Jag var ju fortfarande jag.

Än idag har jag svårt att tro att folk VILL umgås med mej för att jag är just jag. Jag börjar tänka i mitt huvud att det är ett skämt, dom gör det bara för att jävlas med en.

Men det blir bättre. Jag jobbar på det varje dag. I julas hade vi en avslutningsfest med min klass på folkhögskolan vi gick på. Alla skulle hålla små tal kom vi på. Folk berättade en massa om alla. Många sa att jag var underbar, rolig, att jag ‘gjorde’ klassen. Jag grät inombords av lycka. Jag är inte så dum trots allt. Hade någon sagt så för något år sen hade jag trott att det var ett sjukt skämt. Men nu, nu kan jag faktiskt tro på det.

Jag vet att man kanske inte ska sitta & fläka ut sitt liv på internet. Men jag vill att folk ska läsa. Vill att dom ska förstå. Jag hoppas att någon som haft det som mej läser och inser att det blir bättre. Kanske inte idag, men det kommer. Idag är jag faktiskt glad att jag är jag. Och det trodde jag inte för något år sedan.

Sover inte bra. Känns så konstigt att Johan inte är här. Det ska ju vara vi tre här i vår 1.80 säng. För ett år sen låg vi här, bara jag & han. Vi hade nästan nyss fått veta att Teodor (eller shabalala som han hette i min mage) hade bosatt sig i min mage. Minns att jag tänkte ‘inte nu! inte nu!’ när jag fick veta. Även fast jag självklart ville ha barn så var inte tidpunkten perfekt. Men när är den det egentligen? Minns att jag var jätteledsen när jag berättade. Eller, kanske inte ledsen men rädd. Oförberedd. Johan däremot blev mest bara glad?

Idag är det den sjunde juni, vi har varit tillsammans i 4 år och elva månader. Tänk om jag inte gått på den där festen Helene bjöd med mej på? Jag hade jobbat 12 timmar den dagen & var inte alls på humör. Det måste fan varit ödet som gjorde att jag tog första bästa outfiten ur klädhögen på golvet och kletade på lite mascara på ögonfransarna. Tänk om.

Visst har det gått både upp och ner. Vi har bråkat, skrikit och gråtit. Men vi har också skrattat, pussats och kramats. Jag är så glad över att jag är tillsammans med min bästa vän. En vän som man kan anförtro sig saker till. Någon som ställer upp och någon som man kan lita på. Jag är lyckligt lottad!

Tänk om jag vetat det när jag var fjorton, då hela skolan hatade mej. Då folk snackade skit, slog mej, låste in mej på toaletten och även spottade i min dricka.

Tänk om jag vetat detta när jag var femton och fick byta skola då jag tillslut vägrade gå till min gamla skola. På nya skolan fick jag inte först komma in, fick berätta varför jag ville byta och jag fick börja på en gång. Tyvärr berättade en gammal elev i den skolan som börjat i min gamla klass en massa saker om mej så redan innan jag börjat var jag utfryst och hatad. ‘hon ska inte få börja i den här klassen’ sas det tydligen (Fick höra att han var mobbad i skolan jag bytte till, ganska tragiskt att han utsätter en annan för samma sak).

Tänk om jag vetat det när jag var nästan 16, att det gör ingenting om ingen bjuder med dej på balen. Det gör heller ingenting att när du väl tar till modet och börjar prata med några så säger dom: ‘varför står du här för? Du får inte stå med oss, ställ dej därborta istället’. Jag ställde mej inte därborta, jag gick hem och grät mej till sömns.

Tänk om jag vetat när jag var 16, 17 och 18 när jag försökte börja i gymnasiet att jag inte var värdelös, hela skolan hatar inte mej för dom vet inte vem jag är. Jag är inte värdelös på allt. Jag är faktiskt riktigt duktig i vissa ämnen. Jag är smart. Men det är inte lätt när man blir nertryckt under marken under tre år.

Tänk om jag hade vetat detta under tonåren. Vetat att även fast jag mådde dåligt så skulle det bli bättre sen. Träffa en kille som älskar mej för den jag är och få en underbar son. Jag har tillslut min gymnasiekompetens. Jag har ett jobb. Man vill ofta fokusera på det negativa, men jag ska försöka se allting mer positivt. Om jag bara hade vetat när jag var yngre att livet blir bättre. Så mycket tid man slösat på att vara olycklig och feg inför att möta andra människor. Så mycket tid jag slösat på att hata mej själv för att jag var så jävla värdelös. Men jag är inte värdelös, jag är jag.

Jag tycker att det är så löjligt med dom (tänkte skriva alla, men menar dom flesta) som har döttrar som klär dom i typ enbart rosa, lila och söta små klänningar. Eller som sätter små hårband med rosett på på i princip nyfödda barn med tre hårstrån. Varför? Eller dom som har söner som absolut inte får ha på sig rosa kläder utan ska ha blått, bilar och typ motorcyklar.

Jag menar inte att man inte får klä sin dotter i klänning, men det finns faktiskt något som heter jeans också. Och tajts. Jag är inte alls noga med att Teodor inte får ha vissa färger, han har en jättefin body som är rosa & lila tex. Och ett par bruna ‘tjejsnickarbyxor’ med blommor på bröstet (som han för övrigt ärvt av sin kusin Leon). Och hans solhatt köpte jag på ‘tjejavdelningen’ på h&m (dom för killarna var ju så jävla fula). Jag har inte märkt att han mått så värst mycket sämre dom dagar han haft dom kläderna? Så länge det är snyggt spelar ju färgen ingen roll. Men jag tänker ju inte klä honom i klänning eller kjol, där går ju faktiskt gränsen.

Johans brorsas äldsta sons favoritfärg är lila. Han gillar att måla naglarna i skrikiga färger (helst rosa). Men han gillar ändå att leka med tex bilar. Min lillebror älskade att klä ut sig i klänning och peruk när han var yngre. Nu är han en 14-årig fotbolls och hockeynörd. Honom blev det inte fel på. Jag tycker att det är så löjligt att man ska dela in barn i olika ‘fack’. Bara för att Teodor hade gillat att leka med Barbies så blir han inte automatiskt bög. Och OM han nu skulle bli det, vad ska man göra åt saken? Inte kommer det ha & göra med att han hade rosa body när han var liten eller att han lekt med dockor. Det är liksom 2011 och jag tycker att det är löjligt att folk förfasar sig över rosa på en kille eller ett bögpar som hånglar på stan.

OM vi får fler barn och det skulle visa sig vara en dotter så skulle jag inte slänga alla Teddans kläder för att det är ju ‘killkläder’. Klart jag hade köpt en klänning eller två, men that’s it. Jag tycker att det är så löjligt att det är så uppdelat. Låt barn vara barn så hittar dom sig själva på vägen!