Om du fick 12 000 i vårdnadsbidrag per barn, skulle du vara hemma då? Så går debatten just nu och jag kan inte beskriva det bättre än författaren André Juthe till denna artikel gjort då jag har kopierat den rakt av så att ni kan få läsa den. Artiklen är markerad med blå text och all annan text har jag skrivit.
Jag som själv sitter med i styrelsen Barnens Rätt till Föräldrarnas Tid tycker att det hade varit ett välkommet tillskott för alla som vill vara hemma. Hemmafruarna gör ju samma jobb som dagisfröknarna och dagmammorna, fast oavlönat eller hur? Alla valmöjligheter är väl välkomna i en demokrati? (fast det tycker väl inte rödstrumporna..*host*..Nalin Pekgul)
Det råder just nu en stor debatt om vårdnadsbidraget. Jag tänker här argumentera för ett mycket mer utvecklat vårdnasbidrag som jag kallar föräldralön. Det betyder att föräldrarna får del av de befintliga skattesubventionerna till barnomsorgen som idag enbart går till den kommunala varianten. Omsorgen om barn 1-6 år kostar kommunerna drygt 70 mdr kr per år, föräldraförsäkringen för barn 0-6 år ca 30 mdr kr per år och barnbidraget för barn 0-6 år ca 10 mdr kr/år. Summa ca 110 mdr. Det skulle för varje barn 0-6 år bli drygt 12 000 kr per månad. Man kan tänka sig ett tak vid 2-3 barn.
Idag är det enbart dagisbarnfamiljerna som får merparten av detta trots att man utan problem kan ha en annan fördelning. Det är inte de ekonomiska detaljerna som diskuteras, utan principen, att pengarna bör gå till familjen där barnen ingår. Det finns flera starka argument för föräldralön, och jag kommer i en serie av artiklar föra fram dessa samt bemöta invändningar som framförts.
För det första skulle det ge en enorm frihet för familjer, både för deras ekonomiska situation och för barnvården. Föräldrarna skulle, utan ekonomisk stress, själva kunna välja hur de vill att deras barn tas om hand: antingen kan de betala ett dagis, en dagmamma, en granne, gammelförälder, ett föräldrakooperativ, eller själva ta ut det som föräldralön. Troligtvis skulle de flesta välja en kombination. Vilka, utom de som ingår i familjen, vet bäst hur familjeangelägenheter ska lösas? Staten eller någon annan myndighet kan aldrig ta hänsyn till alla relevanta faktorer. Med föräldralön skulle detta aldrig vara ett problem.
För det andra: det är en grundlagsfäst mänsklig rättighet i Sverige och andra ”civiliserade” länder att själv få bestämma över sitt privatliv (1), och det går inte att förneka att hur man väljer att passa sina egna barn tillhör privatlivet. Det går inte att invända att staten inte är skyldig att se till att denna rättighet blir tillgodosedd, för hemmabarnfamiljerna betalar fortfarande skatt utan att få något tillbaka ifråga om barnomsorg. Det innebär att staten inte bara låter bli att uppfylla rättigheten som en positiv rättighet, utan också aktivt försvårar utövandet av denna rätt.(2)
Politikerna tar ifrån föräldrarna stora pengar och låter dem få tillbaka dem bara om de gör som politikerna vill, nämligen lämnar över barnens fostran till dem. Detta är ju djupt ovärdigt och i konflikt med några mänskliga fri- och rättigheter. Med vilken rätt inskränker samhället rättigheterna hos individer som vill ha ett annorlunda ”privatliv” än dagisbarnfamiljerna?
För det tredje skulle föräldralön med största sannolikhet innebära att barn tillbringar mindre tid på dagis och mer tid med sina egna föräldrar. Detta är kanske det starkaste argumentet. Barnen är ju inte till för dagis utan vice versa. Har inte barnen rätt till denna tid med sina föräldrar och syskon hemma? Det är rimligtvis föräldrarna som ska ta hand om sina barn. Barnen måste få känna att de är älskade av sina föräldrar viket kräver att de har tid tillsammans. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980 vilket innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad kontakt mellan barn och förälder.
Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn, är 1,5 timme en minskning med 40-50 procent. Är det sunt? Barnexperten Penelope Leach har lett ett omfattande forskningsprojekt som studerat uppväxtförhållandena för 1 200 småbarn. Resultaten visade att barn som fick vara hemma med mamma fram till tre års ålder var de som lyckades bäst i olika utvecklingstester. De var minst aggressiva, hade bättre ögonkontakt med vuxna och var dessutom till synes mer välmående och lyckliga än de som uppfostrades av någon annan (dagis, barnflicka, dagmamma eller släkting). Att bli omhändertagen av mamma var bättre än varje annat alternativ (pappa undersöktes inte).(3)
Till sist, folkviljan stöder föräldralön, studie efter studie visar att föräldrarna själva vill ta hand om sina barn.4 Att få familjer utnyttjade vårdnadsbidraget i sin nuvarande utformning är ingen invändning, eftersom det endast ger 3000 kr/månad något som inte räcker för att öka självbestämmandet för de allra flesta familjerna. Flera undersökningar har dessutom visat att det helt saknas folklig förankring för en delad föräldraförsäkring. Detta kan tolkas så att folk i allmänhet tycker det är bäst om de själva får bestämma över sin barnomsorg, vore det orimligt att dra slutsatsen att folk i allmänhet troligtvis vill få bestämma mer över sitt privatliv? Det är väl självklart att folk i allmänhet själva vill bestämma över hur de ska ta hand om sina barn, på vilka grunder går politikerna mot folkviljan?
Detta var fyra skäl, som vart och ett, är tillräckliga för att införa föräldralön. Kritikerna måste alltså antingen framföra flera starka och hållbara skäl mot föräldralön som väger tyngre eller tydligt visa att argumenten som talar för är baserade på något sorts tankefel. Om man inte gör det, utan fortsätter att försvara det nuvarande systemet har man avslöjat att man saknar all intellektuell hederlighet.