Detta är en blogg om vår resa i IVF-världen. Vi har försökt bli med barn sedan augusti 2009. Efter en utredning blev vi klassade som ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. Vi har gjort 6 stycken IVF-försök där jag har varit gravid 3 gånger. Första gången förlorade vi vår dotter Edda i vecka 22, andra gången blev ett MA i vecka 10 och nu är jag äntligen gravid igen. BF är den 24 oktober 2016 och vi längtar efter lillebror så mycket.

Add Comment Register

Barnmorskan

Idag vaknade jag och kände mig väldigt bakis. Det var läääängesen. Jag och sambon var ute och åt lite mat igår kväll. Där var en del folk men vi lyckades hitta en plats. Vi beställde mat och smuttade på våra öl. Vi skulle ha det mysigt. Sen måste vi haft världens otur. För precis bredvid oss skulle såklart en gravid tjej sitta och de skulle såklart prata om ultraljudet de varit på högt och tydligt. Jag var såååå nära att säga något dumt. Som att ta inte ut något i förskott, eller tänk på att ni skulle kunna sitta bredvid någon som precis förlorat sitt barn. Men jag sa inget. Vår mat kom precis in då och det var väldigt svårt att äta. Sambon försökte hitta på bra samtalsämnen hela tiden för han såg på mig att jag mådde dåligt och bara ville springa därifrån egentligen. Hela myskvällen gick upp i rök. Jag blev så ledsen och besviken. Hur stor är chansen att något sådant här skulle hända? Vi gick därifrån väldigt snabbt. Gick vidare till en pub som vi visste att där inte skulle hänga några gravida på, loser-puben. Ja dit alla losers går. Inklusive oss. Vi kände oss som losers. Där satt vi och drack några öl och pratade med dessa människor som alla är alkoholister och har tragiska liv. Då kändes våra liv inte så jobbiga. Vi skulle kunna gå vidare.

Nog om bakisheten. 13:30 skulle vi till Kvinnokliniken. Där skulle vi träffa barnmorskan som hjälpte oss när Edda föddes. Vi såg henne när vi satt i väntrummet och det kändes lite jobbigt. Var inte alls sugen på att prata med henne då hon inte är så bra att prata med. Men vi hade tur, för där kom en annan barnmorska och kallade in oss. Hon var jättetrevlig och frågade hur det var med oss och gav oss tips på hur vi kan gå vidare. Vi ställde våra frågor och vi fick några svar men mest inga, för hon vet ju inte heller. Svaren är inte klara ännu. Hon sa att det skulle ta 6-8 veckor innan vi kommer att få svaren, kanske längre eftersom det är sommar. Det känns bra att veta ungefär. Idag har det gått 5 veckor. Vi trodde det skulle kunna ta månader. Det jag har funderat mycket på är varför jag hade ont. Hon sa att blodproppar och infarkter i moderkakan inte känns. Alltså var det nog inte därför jag hade ont. Vi pratade om infektioner men de borde vi ha upptäckt för de märks i fostervattnet, antingen att det luktar eller att vattnet går. Eller att man får mycket sammandragningar. Så det var det kanske inte. Kanske jag bara läckt vatten ändå. Svårt att säga. Jag nämnde att jag varit magsjuk en dag och hon sa att det kan vara farligt, men att det oftast i så fall blir sjukdomar hos barnet i efterhand som diabetes eller celiaki. Så det var det nog inte heller. Vi pratade mycket om det där med blodpropp i moderkakan och hon sa att de gärna skriver ut Trombyl fast att det kanske inte behövs. Men det kan ju vara tryggt att äta blodförtunnande om det skulle kunna hjälpa. Vi pratade om polypoperationen och hon tyckte vi skulle ta upp det med läkaren vi kommer att träffa sen när svaren är klara. Det är lättare att ta alla sådana frågor med den personen som vet mer om det. Jag nämnde det här med sammandragningen och slemproppen och hon visste för lite om det men tyckte det var väldigt intressant och skulle läsa på om det själv. Just slemproppen vet inte barnmorskor så mycket om eftersom den sällan syns eller märks vid en förlossning. Blodet i fostervattnet visste hon inte alls vad det skulle kunna vara. Svårt att säga. Dumt att spekulera när man inte vet kanske. Det kan säkert läkaren svara på. Hon berättade att när man varit med om intrauterin fosterdöd så kommer man få bra hjälp vid en ny graviditet. Att det var standard. Att det skulle vara lätt att begära. Sen beror det ju på vad svaren säger. Vet man vad som hänt så är det ju lättare. Vet man inte är det svårt. Men man har rätt att vara orolig och därför få hjälp. Jag funderar så mycket på dessa ultraljud man gör. Skulle det kanske vara bättre att inte veta? Jag kommer att vara jätteorolig inför alla dessa ultraljud. Tänk om de hittar något fel. Men så får man inte tänka, men det är lätt till. Hon tyckte det var bra att jag tänker gå till kuratorn om vi blir med barn igen, för att få mig att må bättre. Vi pratade om stressen och oron som man skulle kunna få inför en ny graviditet, om den skulle vara negativ för barnet. Men hon menade på att det skulle till större saker för att barnet skulle ta skada. Normal stress och oro var inget att oroa sig för. Men är säkert bra att prata med en kurator om i alla fall. Man vill ju kunna njuta av en ny graviditet, inte vara konstant orolig. Undrar hur man kommer att reagera.

Det kändes i alla fall skönt att vi gick dit och pratade lite. Vi sa alla att vi hade kunnat sitta där i timmar och diskuterat men det hade vi ju inte tid till. Hon var bra. Tyvärr har jag glömt vad hon heter. Typiskt. Snart kommer väl provsvaren. Sen begravningen. Hon sa att det kunde ta tid eftersom de gärna inväntar fler liknande fall innan kremering sker. Inte för att de kremeras tillsammans utan att det blir mindre jobb för kyrkoförvaltningen som sköter det. Vi kommer att få ett brev. Man undrar ju bara när…

Ett svar på era frågor: Nej jag har inte hunnit ringa IVFkliniken ännu. Ska göra det imorgon. Kan vara bra att prata med de i alla fall. Höra om de har någon kö. Tack för era kommentarer. :)

2 reaktioner på ”Barnmorskan

  1. Marie: Tack för din kommentar och lycka till med graviditeten. Det var inte min mening att se ned på alkoholister. Det jag menade egentligen var att det är så lätt att hamna där själv. Har själv vänner som är det och har försökt hjälpa. Det var nog därför vi gick dit. Vi pratade med en massa människor och som du säger så delar de gärna med sig av sina öden. Vi kände lite att vi gjorde deras kväll genom att bara lyssna vilket också kändes skönt för oss. Det är bra att sådana här ställen också finns även om det är tråkigt att just alkohol måste vara inblandat. Det är deras frizon om man nu kan kalla det så. Beklagar att du haft en tuff uppväxt. Hoppas du kan ge ditt barn en bättre.
    Kramar

  2. Hej!

    Först vill jag beklaga sorgen. Jag har följt din blogg sen det hände och lider med er. Jag e själv halvt gången och inser att man inte ska ta ut nåt i förskott, varken nu eller senare i livet. Vad som helst kan hända.
    Jag förstår att det måste vara jobbigt att sitta bredvid en gravid efter allt ni gått igenom. Men lika lite som tjejen mitt i sin glädje tänkte på att det kan finnas dom som förlorat barn vid bordet bredvid, lika lite tror jag du tänkte på att det finns barn eller anhöriga till dessa alkoholister med tragiska liv som läser din blogg. Det skär i hjärtat att ni behöver jämföra er med dessa ”alkisar” för att må bättre själva. Även om jag tror att allt har en mening och att alla människoöden kan hjälpa någon annan att inse att man kanske har det lite bra trots allt.
    Runt varje alkoholist finns minns 5-6 personer som blir väldigt illa berörda av denna sjukdom. Jag är en av dom. Kanske var det min mamma ni snackade med på puben? Min mamma är gravt alkoholiserad sedan många år. Men det finns en anledning. Ingen, absolut ingen väljer att bli alkis från början. ”när jag blir stor ska jag bli alkoholist” existerar inte. Det bara blir så. Av olika anledningar. Kanske har dessa människor mist ett barn? Kanske två? Kanske en hel familj? Det man sent glömmer är att bakom varje alkis finns en familj, ett liv, en historia. En anledning. Eller kanske ännu mer rätt, en förklaring. Frågade ni någon av dessa vad som gick snett? Många av dom vill gärna berätta. Men de flesta frågar inte. Kanske går man omväg eller sneglar på dessa tragiska människor. En människa som på ett eller annat sett mått dåligt och sökt tröst i flaskan.
    Jag hoppas ni tar er igenom sorgen så småningom. Och att ni får den bebis ni så väl
    är värda
    Jag kämpar varje dag med sorgen efter en förlorad barndom och efter en mamma och mormor som de flesta dagar på året inte är närvarande. Använd gärna dessa tragiska människor för att må bättre, men tänk gärna en tanke om att dom kanske varit med om samma sak som ni.

    Styrkekramar!!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *