Detta är en blogg om vår resa i IVF-världen. Vi har försökt bli med barn sedan augusti 2009. Efter en utredning blev vi klassade som ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. Vi har gjort 6 stycken IVF-försök där jag har varit gravid 3 gånger. Första gången förlorade vi vår dotter Edda i vecka 22, andra gången blev ett MA i vecka 10 och nu är jag äntligen gravid igen. BF är den 24 oktober 2016 och vi längtar efter lillebror så mycket.

Add Comment Register

Bitterfitta!

Ja det är jag. Min familj och mina vänner tröttnar nog snart på mig. För vem vill umgås med någon som är konstant bitter och osocial? Som inte vill komma och hälsa på. Förstår dem? Eller kommer jag att förlora dem? Våra föräldrar vill att vi ska hälsa på, men vi orkar inte. Mina vänner vill umgås, men jag orkar inte. Har jag inte ont så är jag ledsen. Vem vill prata eller umgås med en sådan där?

Idag såg jag en artikel som någon delat på Facebook. En pappa som tyckte synd om sig själv för alla måsten han har med sina barn. Hur dåligt han mår både fysiskt och psykiskt. Som ni kanske förstår så bubblar bitterheten inom mig. För jag skulle hellre mått sådär dåligt över att jag måste behöva lämna barnen på dagis istället för att inte ha några barn. Jag kan förstå att man sällan får någon egentid när man är förälder. Men hur kul är det att ständigt gå runt och känna sig ensam och ha en enorm längtan? Känna att något saknas och att man inte känner sig hel.

Jag har börjat fundera mycket på det där hur en graviditet går till. Jag om någon vet hur den fungerar in i minsta detalj. Kanske några av er känner igen er där? För mig känns det logiskt att det är svårt att bli med barn. För tänk så mycket som ska till för att det ska fungera. Men hur kommer det sig då att vissa blir med barn utan att vilja det? Hur är det ens möjligt? Varför har dem lätt för att bli gravida? Bitterheten!

För att må lite bättre nu när jag inte ska eller kan göra något aktivt försök på ett tag så försöker jag göra allt det där som jag inte bör göra annars. Jag äter choklad i massor. Jag röker en cigarett ibland för att det är OK. Jag dricker kaffe. Jag äter skräpmat för att jag inte orkar laga mat. Jag äter smågodis i massor. Nästa helg ska jag dricka öl, kanske i massor. Det var längesen. Så det kommer väl att sluta med att jag blir för full och måste gå hem. Men det är helt OK. Jag tillåter mig att göra sådana saker som är tabu när man försöker bli gravid, helst med IVF. För att jag kan. För att jag får. För att jag vill. För att det får mig att må bra.

Vad gör ni för saker mellan era försök som man inte ”bör” göra när man försöker bli med barn?

image

7 reaktioner på ”Bitterfitta!

  1. Jag kan bara hålla med ovan ”skrivare”. Det blir så tokigt när småbarnsföräldrar klagar över sådana saker som alla vet är jobbigt innan man skaffar barn. Det är livet, alla har det samma sak. Vi, som är ofrivilligt barnlösa, längtar efter allt det där… Måste nog också ”posta” den på min blogg – om det ok?!
    En av barnmorskorna på min klinik sa en gång: ”Jag har över tio års erfarenhet av IVF och jag har svårt att förstå att det kan bli barn om man inte gör IVF, alltså får hjälp i ett labb, för att det är så sjukt komplicerat och så mycket som ska stämma.”
    Kramar!

  2. Jag är för det mesta alltid bitter. Och sjukt missunnsam. Gud förlåte mig. Men jag blir inte ett dugg glad då vänner/bekanta blir gravida. Ve och fasa; några bekanta till mig som blev gravida på studs fick missfall i vecka 12. Jag blev nästan lättad. Usch.

    Har länkat till dig på min nya blogg, (håller fortfarande på och lär mig den) hoppas det är ok. Tycker din blogg är så bra.
    Allt gott

  3. Usch blir så ledsen av att höra även om jag inte är drabbad själv. Empati och förståelse borde alla människor försöka ha, ingenting är liksom givet i livet, inte barn heller. Att folk tar allt som så självklart stör mig, förlorade själv lillebror som 10-åring och har sedan dess alltid varit medveten om hur skört livet är och hur tacksam man ska vara för varje liten medvind man har, inklusive lotten att få barn. Så blir sjukt irriterad när man läser om såna som den där pappan som klagar.. Att du blir bitter är inte ett dugg konstigt, själv blir jag sjukt förbannad över såna människor. Tacksamhet och ödmjukhet borde en hel del lära sig mer om. Och sen när det gäller vännerna så tänker jag att de som verkligen är det på riktigt, de har förståelsen och finns där när det väl vänder också. Om inte så är de inte värda det. Hoppas du mår bättre snart! <3

  4. Så ofta jag klistrat på mig ett leende och anslutit till tjejfester och släktträffar fast jag allra helst hade velat lägga mig hemma i soffan under ett täcke. Men så får man dåligt samvete. Det är ju inte deras fel att jag är deprimerad och ofrivilligt barnlös så man biter ihop. Men ingen biter ihop för vår del genom att minska på barnsnacket eller kosta sig på att fråga hur vi mår. Så där sitter vi, barnlösa och låtsas som allt är normalt fast allt är helt upp och nervänt.

    Min livskris är nu, jag orkar faktiskt inte bry mig om mina vänners oro för att deras ska komma.

  5. Jobbade inom operation när vi påbörjade våra försök till att plus. Inom operation göra även kirurgiska aborter. Var sjukt bitter vissa dagar. Var på väg att säga upp mig x antal gånger.

  6. Känner igen mig så väl! Tyvärr har de flesta runt mig försvunnit. De var säkert redan trötta på att jag aldrig hade lust till nåt. När sonen kom och gick så var det väl droppen antar jag. För då kunde jag inte finnas till för DEM längre, alls… Sorry om jag snor din bitterhet lite *skratt*
    Vi ska åka utomlands lite, det ska bli skönt :-) annars är det samma här i perioder vi inte försöker, lite fest, god syndig mat etc!

  7. Förstår precis vad du menar. Jag känner mig precis lika asocial. Men man måste tillåta sig själv att vara det. Orkar man så orkar man inte. De dagarna kommer och går. Äkta vänner förstår.

    Styrkekramar




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *