Gallsten

Add Comment Register

OK!

Nu har jag varit på Vårdcentralen. Jag blev sjukskriven fram t om söndag. Så det känns skönt. Sen ska jag banne mig vara på benen igen. Så det så.

Läkaren kollade min snabbsänka och mitt HB. Båda såg bra ut så inget att oroa sig för. Känns bra inför det kommande IVF-försöket. Däremot tyckte hon att jag skulle kontakta kirurgen och höra mig för om komplikationer. Så jag avvaktar lite idag och ringer dem imorgon och hör.

Antagligen är det bara mina dumma tarmar som ställer till det. Kanske orsakar ett stort tryck upp mot såret så det känns mer än normalt. Så läkaren tyckte att jag skulle boka in en vanlig läkartid för att göra en utredning på detta. För så här kan jag ju inte ha det. Så jag ska ringa och boka in en tid i eftermiddag när telefonkön är lite kortare. Kanske är det så att om man har IBS så får man större problem med magen efter en galloperation..?

Jag längtar efter att må helt bra igen. Det var så längesen. Blir så ledsen över att det inte är över ännu.

Torsdagssvammel

Tack för alla fina kommentarer jag får. Utan er hade jag aldrig orkat. Jag tog upp det med min kurator. Hur lättare allt känns tack vare er och tjejerna jag träffar. Så mår du dåligt i kämpandet, tveka inte att kontakta andra i samma situation. Maila, blogga eller träffas. Det hjälper. Tillsammans blir vi starkare.

Här finns det TRÄFFAR

Igår mådde jag ju inte så bra. Alvedon hjälpte inte mot smärtan så jag tog en Spasmofen. Det hjälpte faktiskt lite. Så idag mår jag lite bättre. Tarmarna slappnar av med Spasmofen. Det är skönt. Jag tror mycket på att de trycker på såret. Ska till vårdcentralen snart och kolla upp varför det gör ont. Blir rädd för en infektion. Ska också fråga efter något för tarmarna. Jag orkar inte vara så dålig i magen till och från. Det gör mig så nervös så jag knappt vågar gå ut. Ska jag gå ut så måste jag tänka ut toaletter i förväg. Så kan man inte ha det. Är jag inte dålig i magen så mår jag psykiskt dåligt över att jag kanske kommer att bli dålig i magen. Kul liv! Not! Den mesta av kuratortiden i tisdags pratades om detta. Hon tyckte jag skulle kontakta en läkare.

Ingen ägglossning ännu. Jag kollar med ägglossningstest även denna gång för att ha koll. Nästa cykel börjar jag nämligen med sprutor. Jag vill bli frisk nu!!!

Trött på det här

Idag skulle jag ha jobbat mitt första pass på ett tag. Jag hade verkligen sett fram emot att komma igång med livet igen. Men kroppen strejkar. Den är inte redo. Jag mår skit idag.

Jag har inte kunnat sova ordentligt på några nätter. Magen har varit dålig. Jag känner mig matt och yr. Något krampar i magen efter att jag har ätit. Jag bajsar svart.

Allt har säkert en förklaring som inte är så farlig som det låter. Men jag blir ända orolig för någon komplikation. Men nu har det ju gått över en vecka sedan ERCPn gjordes. Jag funderar på om jag har blodbrist. De tömde mig på mycket blod samtidigt som jag hade en riklig mens. Så jag äter lite extra järn. Det kan i sin tur färga avföringen svart. Plus att jag druckit en del blåbärssoppa. Pinsamt att söka akut för det kanske. Men något känns inte bra. Så jag ska nog gå och kolla mitt blodvärde samt blodtryck imorgon. Frågan är bara var? Vårdcentralen borde väl vara det bästa alternativet. Jag känner mig inte akut sjuk.

Detta gör mig så otroligt ledsen och rädd. Rädd för att inte vara redo för sprutstart om 2 veckor. Men jag orkar ju inte vänta mer nu.

Någon som gjort en ERCP där de vidgat gallmynningen som har liknande erfarenheter? Hur har ni mått?

Eller så är allt bara psykiskt. Går jag tillbaka till jobbet så är jag frisk. Är jag frisk så är det dags att dra igång karusellen igen. Jag är ju livrädd. Fast det skapar ju inte konstiga kramper i magen kanske. Det känns nämligen där såret sitter.

Vad hade ni gjort? Jag vill ju bara må bra nu!!!

Ny vecka & nya tag

Hela söndagen var jag magsjuk. Det är så tråkigt att vara det. I lördagskväll började det med kroppsvärk. Då anar man att det ska komma. Jag vet inte om det beror på att jag saknar en gallblåsa eller om jag fått i mig något dåligt. I så fall är jag extremt känslig. Jag blir lätt dålig i magen nu för tiden. En stor ångest jag har. Vissa dagar så praktiskt taget rinner det ur mig. Då vågar jag inte gå ut. Jag får nog börja skriva matdagbok på saker som eventuellt kan göra detta. Denna gången kanske lakrits och socker? Om jag ska göra något superviktigt en sådan här dag så kan jag alltid ta Dimor. Det stoppar diarré. Men sen när jag blir gravid så får jag inte använda det. Vad gör man då? Någon som har ett tips? Jag läste någonstans om ett läkemedel som heter Questran. Det kan hjälpa känsliga tarmar som får för lite galla. Någon som testat? Jag får nog gå till min läkare och höra.

Idag är det då måndag igen. Min sista sjukdag. Det känns både bra och lite läskigt. Är det verkligen över nu? Är jag frisk nu? Jag känner mig inte frisk ännu. Får fortfarande lite ont efter att jag ätit. Men smärtan nu beror nog på såret i gallgångsmynningen. De fick ju bränna upp den i tisdags för att få ut stenen. Det tar väl ett tag innan det läkt helt.

Det har gått sådär bra att sluta äta socker. Förra veckan åt jag lite godis eftersom jag tyckte synd om mig själv. Det kan väl vara ok. Sen bakade jag äppelpaj i lördags. Den innehöll mängder med socker. Men det var ju lördag. Då kan man väl få äta lite. Så denna veckan får det bli ett nytt försök. Jag började morgonen med en Detoxkur. Detoxine heter den och ska tas i 7 dagar. Man blandar ut det med ett stort glas vatten. Smakade sådär gott. Men det gick ner.

Jag ska även försöka komma igång med lite träning. Jag har inte mått så bra innan. Så det blir yoga, gym och promenader. Samt cykel till jobb. Jag får bara ta bussen om det ösregnar eller snöar. Jag får åka buss under IVF-försöket för det brukar göra för ont att cykla.

Så, ny vecka, nya tag!!!

image

Fredag & 3 veckor!

Idag är det fredag. En bra dag. Det är snart helg och man kan hitta på roliga saker med sin man. Vad ska ni hitta på? Jag ska nog mest ta det lugnt och läka. Kanske gå en långpromenad så magen kommer igång. Det är så jobbigt efter för mycket morfin och annat vid operation. Tarmarna stannar upp. Idag blev jag helt överlycklig av att kunna göra nr2. Det var i söndags sist. Inte alls likt mig. Så nu får vi hoppas att magen kan bli sig själv igen. Gärna bättre än innan.

Idag känner jag mig hyfsat pigg. Fick lite ont efter frukosten. Så riktigt bra är jag tydligen inte ännu. Tur jag fick fortsatt sjukskrivning t om måndag. Jag hade aldrig orkat. Jag sov mycket igår. Behövde tydligen det. Idag blir det nog mest soffan och Netflix. Vilka serier följer ni? Jag har fastnat för Party Down. Jag gillar serier.

Om 3 veckor börjar jag med sprutorna. Är så pepp. Känner mig faktiskt väldigt positiv. Vad kan gå fel denna gången? Inget hoppas jag. När jag tänker på helheten så blir jag rädd. Men jag måste försöka ta en dag i taget. Det är det bästa och allt som behövs. Jag måste lära mig att leva här och nu. Inte då och sen.

På måndag börjar jag med ägglossningstest igen. Sista chansen med eget försök. Tänk om! Nej! Jag vill mest ha koll på ägglossningen så jag vet när nästa mens kommer.

Trevlig helg på er!

Hemma!!!

Nu är jag hemma. Jag fick gå hem vid lunch idag. Alla prover såg bra ut denna gången. Ingen retning på bukspottkörteln. Hurra! Jag känner mig väldigt trött idag och det är kanske inte så konstigt. Jag har även lite ont. Så sitter mest och slappar i soffan och kollar serier.

Varje gång man kommer ut från sjukhuset så känns det som om man släppts ut från fängelse. Man lever i någon sorts konstig bubbla där inne. Påverkad av diverse mediciner. Sen helt plötsligt ska man ut i det vanliga livet igen. För mig får det vanliga livet vänta tills på onsdag. Då ska jag börja jobba igen. Jag ser nästan fram emot det.

Jag tänkte berätta lite om gårdagen. 9:30 skulle jag vara på plats. Jag och min man var lite tidiga som vanligt. De hade lite kaos på avdelningen så jag fick ett rum som inte var ett patientrum egentligen. Där stod några madrasser bakom ett draperi och några patientskåp. En säng till mig och en bordslampa på golvet. Ett extrarum vid platsbrist alltså. En sköterska gav mig en sjukhusskjorta, stora underbyxor samt strumpor. Jag fick krypa ner i sängen. Efter en stund satte hon en infart i armen. Jag frågade efter lugnande men det vågade hon inte ge mig på grund av att jag skulle sövas. Eh va? Jag fick ett antibiotikadropp.

När klockan blev runt 10:30 så fick jag åka ner till den endoskopiska avdelningen. Jag hade låst in mina saker i ett skåp och fått information om att de inte riktigt visste var jag skulle vara efteråt. I sista stund ber de min man hämta mina saker så jag får ha med mig dem i sängen. Väl nere i väntrummet så får min man gå för där får inga besökare vara. Där fick jag ligga i min säng och vänta på min tur. Det började kännas nervöst. Till slut kommer läkaren och en narkosläkare. ERCP-läkaren var samma som förra gången. Han frågar hur det är med mig och jag säger att jag är nervös. Då undrar han varför ingen gett mig lugnande och blir lite irriterad. Han är jättesnäll och säger att de ska ta hand om mig på bästa sätt. Det kändes lite som inför ett äggplock. Alla var supersnälla mot en.

Väl inne i operationsrummet så får jag hoppa upp på en speciell brits. Där fick jag lugnande rakt in i armen direkt. Sen fick jag lägga mig på mage på en kudde med täcke över mig och en kudde under fötterna. Allt för att göra det så bekvämt som möjligt. I munnen fick jag en ring för att inte bita i slangen och skada tänderna. Läkaren höll mig i händerna tills jag somnade. En vänlig och uppskattad gest. Sen minns jag inte mer.

Jag vaknar upp på uppvak. Där var jag inte förra gången. Jag fick lite ont och fick direkt smärtstillande. Där ligger jag i ca 2 timmar. Känner mig så lycklig att det är över så att några lyckotårar kom. Jag brukar gråta när jag vaknar ur narkos. Kanske av lättnad. Jag försöker sova men det är svårt. Folk tittar till en hela tiden och pratar med andra. Jag vill bara till mitt rum. För där kan jag smsa mannen så att han kunde komma tillbaka.

Jag hamnar på en annan avdelning. Den jag skrev om igår med rapande och pruttande mannen och tanten med bajsblöjan. Jag som trodde att denna avdelning skulle vara bättre än den andra. Jag hade fel. Den var hemsk. Undersköterskorna verkade lite förvirrade. Jag fick dålig information. Tur att jag gjort det en gång innan kan jag säga. Sköterskan på uppvak sa att jag skulle få åka hem samma dag. Men det trodde jag inte. Men visst tändes ett litet hopp. När klockan började närma sig 19 så fick jag fråga om jag skulle stanna kvar. Jo de ville ta prover dagen efter. Det visste jag ju.

När klockan var 16:30 skulle jag äntligen få äta lite. Något som sjuksköterskan visste men inte undersköterskorna. En timme innan hade jag ringt på dem för jag mådde dåligt. Jag kände mig matt, snurrig och illamående. Antagligen eftersom jag inte ätit på hela dagen. Men jag fick snällt vänta. Så när klockan passerat 16:30 fick jag säga till om mat igen. Ingen hade visat mig fikarummet där det fanns proviva och andra drycker. Eftersom jag var snurrig så orkade jag inte gå dit själv heller. Jag säger till om vegetarisk och laktosfri mat. Det visade sig bli ett stort problem. Där fanns ingen middag som jag kunde äta. Fine! Jag var inte så sugen på det ändå. Mackor? Ja ost går bra. De låg i frysen. Så runt klockan 18 fick jag äntligen mina mackor. Även Proviva i massor. Det var gott. Men jag fick ont. Så fick en Oxynorm som inte direkt hjälpte.

Vid 20 var det dags för kvällsmat, mackor igen. Då kände jag mig lite piggare. Jag försökte kolla på Netflix men fick inte upp ljudet. Mina fisande, kräkande och bajsande grannar överröstade allt så jag blev så arg så jag gick ut och satte mig i fikarummet istället. Där var det lugnt och skönt. Men jag saknade min säng. När jag kom tillbaka hade de vädrat och allt kändes lite bättre. Dessutom hade jag fått rätt på ljudet. Jag somnade till en stund. Var helt slut.

Men vaknade då av åska istället. Jag passade på att gå på toaletten och säga till om mer smärtstillande. Det gick inte att sova med den konstiga krampande smärtan jag kände. En trevlig sköterska kom och hjälpte mig. Tog blodprover, kollade blodtryck och gav mig Ketogan i armen. Äntligen kändes det bättre. Jag satt där en stund och surfade tills ögonen gick i kors. Sen försökte jag sova. Som tur var hade jag öronproppar med mig. Ett stort tips inför ett sjukhusbesök med övernattning. Det tog en stund innan jag somnade. Jag har svårt för att somna med morfin i kroppen. Det har nog med mitt kontrollbehov att göra. Jag vågar inte slappna av. Jag blir orolig och yr. Men till slut gick det. Jag sov till 5:30. Då kom de in och tog tempen. Sen somnade jag om och vaknade vid 7:30 då det var dags för blodtryck. Det var något lågt. Det brukar jag inte ha. Sköterskan frågade om jag brukar ha dessa värden. Hur skulle jag kunna veta det? Det är nog det enda jag inte har koll på. Mitt blodtryck. Det brukar ligga bra.

Vid 8 fick jag äta frukost och jag fick inte ont. Fick paracetamol i förebyggande. Det kändes bra. De tog blodprov på mig efter frukosten. Vid 11 kom min man. Sen tog det inte lång tid innan jag fick åka hem.

Nu är det över. Nu är det bye bye gallsten, forever!

Ca en vecka innan sprutstart så ska jag lämna blodprov för att kolla mina värden. På läkarens begäran. Jag hade tänkt be om detta. Jag berättade om IVFen och hon tyckte det var bra att få det kollat innan vi kör igång också. Hoppas verkligen att allt ser bra ut. Jag orkar inte vänta längre.

Nu blir det fler serier. :)

Hemlängtan!

Nu verkar det gå att kommentera igen. Tack för era fina kommentarer. De värmer. 💜

Själv ligger jag i en sjukhussäng och har hemlängtan. Jag ligger i en sal och delar rum med 2 män och 1 kvinna. Den ena mannen är tyst och lugn. Den andra fiser och rapar, har pratat i telefon en del. Kvinnan fick laxerande och har blöja. Behöver jag säga mer?

Precis när jag lyckats somna så började det åska. Why? Det var väl helt onödigt. Dessutom skulle kvinnan ha en ny blöja. Jag försökte krypa ner långt under täcket men det hjälpte inte. Tur jag fick en plats vid fönstret. Men det blåser och väsnas en del.

När jag vaknade hade jag ganska ont. Det krampar i bukspottkörteln. En ny smärta. Den andra vanliga är borta. Skönt det i alla fall. Jag fick lämna lite blod och kolla blodtryck och feber. De två senare såg bra ut i alla fall så det är nog inget allvarligt. Antagligen en lätt retning på bukspottkörteln. Då får jag låta bli att dricka och äta på ett tag.

Vid 19 fick jag en tablett som heter Oxynorm, men den hjälpte inte så mycket. Så nu ca 5 timmar senare fick jag Ketogan istället. Båda är morfin. Så nu känns det mycket bättre. Lite lullig i huvudet om man säger så.

Jag tycker det är lite läskigt att sova med morfin i kroppen. Dessutom känns det onödigt att sova bort ett härligt rus. Jag får må bra på alla sätt en stund. Jag kommer nog att sakna mitt morfin lite sen. Ha ha! Jag känner mig likgiltig när jag tar det, det är så skönt. Men nej, någon morfinmissbrukare skulle jag nog inte kunna bli. För när det börjar gå ur kroppen blir jag fruktansvärt irriterad på allt och alla. En mindre kul biverkning. Jag har försökt googla på om det stör fertiliteten på något sätt men har inte hittat något. Någon som vet?

Nu ska jag nog spela lite spel. Det är lite roligare med morfin i kroppen. Ha ha!

Jag skriver mer om själva ERCPn imorgon.

Godnatt på er mina fina läsare!

Jag lever, jag mår ok!

Har precis kommit till salen efter att ha legat på uppvak ett tag. Jag mår ok. Lite skakig. Får inte äta förrän 16:30. Det känns lite jobbigt. Skulle vilja sova en stund men här är fullt med folk. Jag delar rum med 3 andra och de har besök.

Allt verkar ha gått bra i alla fall. Stenarna är borta. Hurra!!! Nu får vi hoppas att jag blir helt frisk.

Jag har märkt att det inte går att kommentera på bloggen. Jag ska kolla upp det. Annars funkar mailen. :)

Min utsikt:

IMG_7432-0.JPG

De här söndagarna!

En gång i månaden är vi ett gäng ofrivilligt barnlösa som träffas. Oftast har vi träffarna på söndagar för då är de flesta lediga. Som idag. Idag samlades vi i Helsingborg för en fika. Vi blev 6 stycken. 3 gamla och 3 nya. Det var väldigt givande som vanligt för oss alla. Det är så skönt att prata av sig lite med någon som verkligen förstår vad man går igenom. Man känner sig inte så ensam längre. Efteråt så känns det som att man lättat sitt hjärta lite och livet känns inte riktigt så tungt. Är du också sugen på att följa med på träffar så kolla under min flik ”Träffar”. Där finns lite info om träffar i olika städer.

Nu ser jag fram emot en ny vecka med en stor händelse på tisdag. Jag ska äntligen operera bort den där förbannade stenen. Det känns nästan lite overkligt. Är det verkligen dags nu? Kommer jag att bli frisk sen? Hoppas att jag återhämtar mig snabbt. Jag kommer att få sova över en natt. De vill ha koll så jag inte får en retning på bukspottkörteln efteråt. Det kan man få av en ERCP ibland. Förra gången fick jag en lätt retning så jag fick sova över 2 nätter. Det var inte kul. Jag fick ont när jag åt. Hela andra kvällen låg jag och längtade efter en kvällsmacka och när den väl kom så fick jag inte äta. Jag fick ett mindre smaskigt dropp istället. Det där vill jag undvika att uppleva igen.

Imorgon ska jag lämna lite blod inför operationen. Samt packa en väska med något att pyssla med. Som tur är finns det Wi-Fi. Surfplattan får följa med. Jag får väl blogga om jag har tråkigt. Öronproppar är något som måste med. Det är svårt att sova på sjukhus. Det piper och låter en massa. Gamlingarna skriker. Håll tummarna att det max blir en natt. Min man har i alla fall tagit ledigt hela tisdagen för att hålla mig sällskap. Så fint! 💜

En vecka kvar!

Idag är det en vecka tills jag får göra om min ERCP. För er som missat detta så fick jag besvär med gallsten i slutet av förra året. I februari opererade jag bort gallblåsan. Men har efter det haft problem med en gallsten som är kvar i stora gallgången. Den skulle försvunnit vid min förra ERCP (en operation via munnen) i juni. Men läkaren vågade inte bränna upp min gallgång eftersom jag enbart fick lugnande och inte kunde ligga stilla. Nu ca 4 månader senare ska jag äntligen få göra om detta ingrepp men under narkos. Behöver jag säga… Äntligen!!?

Ca 3 veckor efter detta kan jag äntligen börja med ett nytt IVF-försök. Som det ser ut nu så börjar jag med sprutor runt den 1 november. Det blir det korta protokollet med 300 IE Menopur.

image

Nu ska vi lyckas!!!